Monthly Archives: november 2008

Ett svulstigt korståg

Jag har nyligen läst Robyn Youngs roman Korståget som är andra delen i hennes serie brödraskapet. Boken handlar om tempelherren Will Campell som bor i Akko. Det råder strider om vart annat mellan kristna och Mamluker och mongoler. Akko är de kristnas sista fäste i det heliga landet och det är hotat av muslimerna såväl av en hemsk sammansvärjning. Will Campel är med i ett hemligt sällskap, Aema Templi som är en hemlig organisation inom Tempelherreordern vars uppgift är att främja fred och vänskap mellan alla folk och religioner. Trots kyskhetslöfte lever Will på sidan av med en kvinna som han så småningom får barn med. Samtidigt har Will en gammal vän på besök som visar sig vara ett riktigt avundsjukt svin. Jag vill inte avslöja för mycket ur denna dramatiska soppa.

Detta är i sanning en episk mättad kaka på högsta nivå, den unga britterskan har verkligen malt ner alla dramatiska vikter och kastar dem med frenesi i ansiktet på läsaren. Korståg får Shakespeare att framstå lika tråkig som telefonkatalogen. Kärlek, ömhet, erotik, outomäktenskapliga barn, otukt, svek, mord, lönnmord, giftmord, slakt, krig, svärdskamp, arrogans, grymhet, trassliga familjeförhållanden, galenskap, maktfullkomlighet, glädje, melankoli och idealism och mycket mer ryms i denna volym. Styrkan i denna bok är dess bredd och dess många parallella historier. Det är oerhört skickligt sammanvävt och tyder på en mycket stor mogenhet hos den unga författaren. Det ligger också boken till last till viss del, jag har svårt för böcker där man de första fem kapitlen presenteras för en hop nya karaktärer. Min hjärna har svårt för att få plats med alla nya namn och platser men det reder sig snart. Berättelsens ryggrad utgår från ett verkligt historiskt förlopp som tar ett kraftigt anspråk i berättelsen. Tidsandan är förhållandevis bra fångad och det är mycket få detaljer som stör, Robyn Young är mycket duktig på mongoler, krigsmaskiner, båtar och småsaker. Det mest anakronistiska är själva brödraskapet som sådant som fungerar som ett slags medeltida FN som vill ena alla folk och anser alla religioner som jämnställda. Det är lika medeltida som om tempelriddarna skulle ha utvecklat kärnvapen i kampen med de otrogna. Annars är den mycket läsvärd för den som vill ha måttet rågat med episk dramatik.

Och ja, han som plitat ner omslaget vet vare sig något om medeltiden eller grafisk formgivning. Man kan däremot beundra hans dramatiska ådra…

Annonser

4 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

Brownbessprojektet del I.

img_3433

Det som ovan kan beskådas är en liten vapenhistorisk rebus. Vad får man om man lägger ihop en engelsk armémusköt en så kallad Brown Bess från sent 1700-tal och ett djezail (eller hur det stavas) från 1800-talets Afghanistan? Ledtråden syns på bilden. Skämt åsido, den här historien bottnar i två hundra år gammal kolonialhandel. Britternas världspolisambitioner resulterade i då, precis som nu, i en omfattande vapentillverkning och vapenhandel. Britterna sålde musköter och reservdelar till Asien, i huvudsak till Indien. Bortemot 3 miljoner musköter såldes till kolonierna. Det ostindiska kompaniet var en stor grossist och muskötmodellen kallas vanligtvis för ”indian pattern” och såg ungefär ut som denna:

Ett flintlås till en sådan musköt hamnade så småningom i ett afghanskt lokalt tillverkat gevär. Sen har det på olika vägar hamnat i mina händer på grund av en anledning. Nämligen att att jag sitter på en engelsk armémusköt med ett sent slaglås. Jag har ambitioner att ändra tillbaka det till flintlås som har varit ursprungligt. Det går att köpa nya lås som är superdyra, men slog till på detta. Det är mycket vanskligt att leta originalreservdelar till 200 år gamla vapen men det är möjligt med musköter som tillverkades i stora upplagor. Det är emellertid ett lotteri, jag har en vän som sitter på tre flintlås av Brown Bess modell som ingen är varandra helt lika. Olika gevärsmanufakturer tillverkade vapnen efter samma mall, man kan inte utgå från att de blir lika. Brown Bessen var 1700- och det tidiga 1800-talets Kalashinkov, den finns i en mängd utföranden och kopierades och ändrades om här och där. Här nedan är några varianter och min rör sig mot de två senare modellerna.

Även Sverige köpte ett antal tusen som byggdes om. De flesta man hittar i Sverige är sådana, så kallade subsidergevär. Mitt är emelltid inte ett sådant då det inte bär märken av den ombyggnad som brukar ses på svenska varianter. Den är försedd med en mängd stämplar och inskriptioner ett årtal på pipan, ”1791” och ”1818” på stocken vilket kan tyda på att pipan tillverkades först och lades på lager för att senare stockas. Baksidesbläcket är däremot av 1700-talsmodellen vilket kan tyda på att kolven stämplades av annan anledning. Att forska på dylika vapen är i sanning en djungel som jag inte är någon värre expert på, hyllmeter har skrivits om Brown bess, som vars namns ursprung är svårt att härleda. Brown kan bero på färgen och bess menar vissa syftar på drottning Elisabeth som förvisso varit död i typ 150 år när geväret började tillverkas…

Så nu till verkligheten, min första ambition är att bygga tillbaka geväret till en tidig ganska typisk Indian pattern. Pipan är rätt längd för denna modell liksom låset. Låset är försett med gåshane och inte ringhane vilket pekar på tiden runt 1800. Låset är märkt med 1808 vilket stämmer överens med vapnet i övrigt. Detta kommer bli en artikelserie om hur jag gick till väga för att bygga denna bössa. Detta är första delen.

Isärplockning och iordningställande av delarna.

Jag började med att prydligt skruva isär båda låsen för att rengöra och polera upp delarna. Det är viktigt att markera upp skruvar och delar så att det blir rätt vid ihopsättandet.

img_3436

Jag kommer ta delar från slaglåset och sätta flintlåset efterssom många delar där är taffligt gjorda av afghaner för 150 år sen. Det märks tydligt vilka delar som inte är original. Vi kommer märka vilka delar som passar. Det är ju ett litet projekt:

Jag tog bort rosten med roterande stålborste vilket inte förstör detaljerna. Sen började jag passa in olika delar och flera visade sig passa. I vilket fall kommer jag behöva ett gäng nya delar som hanbleck, låsskruvar, pipskruv, eldstålsfjäder och eldstålet vet jag inte ens om det är det riktiga, det återstår att forska på. Vidare behöver jag en laddstake. Efter att ha satt ihop de rengjorda och än så länge utvalda delarna slog jag ut stiften som håller pipan på plats . Pipan borstades lätt även den och sen tog jag bort nippeln och slaglåsdelarna som är gängad fast på pipan. Den satta rejält men lossnade utan värre våld.

img_3441

Jag har haft tur då mitt lås passar förhållandevis bra. Dess främre parti är lite smalare men inte såpass att det är jätteirriterande. Lättnades suck kan man säga, man vill inte sätta igång och karva i en 200 år gammal träbit. Denna träbit är för övrigt rejält inoljad med rå linolja. Den var lite törstig kan man säga.

So far so good….

img_34791

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Tennknappar på historiskt sätt, försök I.

img_3328

Jag har experimenterat lite med att tillverka gjutformar i kalksten. Idag finns det många sätt att framställa gjutformar, dels de sätten där man förlorar formen ex som med gjutsand men också fasta formar som förr kunde göras utav sandsten, täljsten eller kalksten. På historiska museet finns åtminstone kalkstensformar ifrån medeltiden. Kalksten är hårdast av de ovan nämnda tre, jag har också prövat täljsten som är mycket mjukt. Kalksten är något mer jämn i kvalitén och hårdheten gör att man lättare kan arbeta fram bättre detaljer. I vissa delar av Sverige, Öland i synnerhet har man fram till början av 1900-talet gjort gjutformar av kalksten. Det är naturligt eftersom det är gott om kalksten.

Jag hade kommit över några provbitar med slät yta och dessa gjorde mina första prövanden. Främst var jag ute efter knappar till medeltid och 1600-1700-tal. Jag använde mig främst av tre redskap, ett litet slitet stämjärn, en metallpassare och en dremel med sliphuvud i sten. Passaren är bra att ha att när man ska rita först rundeln. Gröper ur stenen gör man sen med stämjärnet och slipar med dremeln.

När jag väl gjort några formar tillverkade jag improviserat en gjutkanal, det är mest för test. Ska tillverka en rejäl kanal senare. Sen var det bara tenn som fattades.

img_3319

Du vet att du har en charmig skrothandlare om det ser ut så här när du handlat där. Han hade inget tenn, det mesta hade han sålt.  Sen kom han på att han hade lite gamla tennpriser och fat som låg och skräpade på kontoret. Han rafsade ihop allt vägde det och slängde ner det i en gammal kundkorg. Varsågod 30kr/kg. Handelspriset på tenn är över 100kr/kg. Jag köpte 5 kg och fick en tenntallrik till min samling. Fint. Resten var buckligt skit som är lätt att klippa sönder med en plåtsax. Ska spara knoppen på kopian av 1700-talsstopet. Vårt kakel är anskrämligt…

img_3324

Sen var det bara att sätta igång och gjuta och försöka måtta in gjutkanalen. Jag gjöt två modeller, den ena var lite för bred för kanalen vilket gjorde att det rann ut på sidorna. Den mindre knappen var lättare så jag gjorde 15 st. När jag fått iordning en bättre gjutkanal ska jag göra fler formar. Hoppas att man kan göra enklare pilgrimsmärken och spännen framöver, jag återkommer då.

5 kommentarer

Filed under Övriga metaller

Carnis 10-årsfest.

img_33651

Klockan visar 02.00 Lördag natt. Platsen är yxsmeds gränd i gamla stan. Är det en Mecklenburgsk konspiration som är ute efter att tillskanska sig makt och bryta unionen?  Är det en reklam för konserver med oxkött? Nej, det är tyska bösskyttar som är ute och gör huvudstaden osäker efter att ha partajat hos unionsvännerna i Carnis. Det är deras 10-års jubileum men berättelsen börjar tidigare på dagen, nämligen hemma hos Maria, hemslöjdstant och Albrechts Bössor-medlemmen. På klassiskt manér laddade vi inför kvällens fest genom att ha ett gediget extrainsatt årsmöte och prata om fula mössor.

Sen tog de tappra 7 bössknektarna tunnelbanan och bytte om hos tyska ordern i närheten av medeltidskrogen Sjätte Tunnan där festen skulle äga rum.  Runt 40 pers var vi totalt, huvudsakligen Carnisfolk, Bösskyttar, nystardade Stadsgardet, Tyska Ordern samt två tyskor. Efter att ha lyssnat på ett föredrag om medeltida musik började den långa taffeln. Carnis har mycket bra saker i rockärmen men maten är troligen det bästa. Om jag återger rätt så serverades i ordning och utan massa franska namn; ärtsoppa med bröd, örtkryddat stekflott att ha på brödet, torkad fisk, sill, rökt fisk, rökt kött, köttpaté med sylt, sen serverades hjortfile, två sorters hemmagjord korv, rökt fisk och en slags korngröt som har ett fint namn men som påminner och en blandning av ris ala malta och tomtegröt. På detta bars helstekt spädgris in målad röd och grön, det var en förunderlig syn. Den transcherades under fasta danskens ledning på vårt bord, glädjen var stor kring bordet, som märks på bilden:

img_3349

Senare serverades också efterrätt med olika sorters kakor som kunde doppas i slags vaniljkräm (?) toppad med bär. Ölet flödade friskt vilket min granna granne Lunda i vittnar om, han höll krampaktigt om sin 3 literskanne, ”my precioussssss”. Jag höll mig med fläder, alkohol är inte riktigt min melodi och har aldrig varit det.

img_3347

Under festen spelade också det typiska medeltidsveckan bandet Wolgemut i lustiga kläder. Allt från finstämt till trummor och säckpipa-techno. Det var även en trollkarl som gick runt och visade skojjiga trolleritrick, Maria verkade vara i en närmast salig feststämning:

img_3355

Framåt 03.00 åkte jag stortaxi med diverse Carniter ut till en byggbarack i Sollentuna för att sova. Planen var att några av oss skulle besöka Militariamässan i Solna på söndagen. Efter några timmars sömn i ett kopiöst varmt rum åkte jag, Roger, Guffe, Ragnar och käka kebabfrukost och stormade sen in på mässan. En militariamässa är ett geekreservat för nördiga människor som tycker om militärhistoria. Det var en trevlig mässa och överallt fanns trevliga saker som ville följa med hem. Guffe hittade en pistol och Ragnar en gasmask som han ska ha på ett kommande Wastelandlajv. De ser båda nöjda ut:

img_3378

Jag handlade för mäktiga 10 kr, tändhattar till mina slaglåsgevär. Jag passade också på att kolla runt prisbilden för musköter som är lite min nya grej. Antika vapen är säkra investeringar, de tappar aldrig i värde. När vi kände oss klara åkte neråt civilisationen nedanför Kolmården.

5 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Stångbössa provpangad (och såld).

Idag provsköt jag pipan två gånger med vanlig och stor krutladdning. Jag monterade geväret och höll inte i det själv eftersom det är ett säkerhetsprov. Stubin istället för fängkrut. Den ger ifrån sig en mättad, dov smäll inte som mina lilla 14mm:s bössa som är snärtigare och ljusare i ljudet. Haken på geväret verkar sitta fast bra och håller fint.

Bössan har också fått en ny ägare, Dr. Bob i Albrechts bössor. Må den vara till nytta för att blyinfatta mången polacker på slagfältet!

img_3338

1 kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Vapen

Kurage recenserar: Brännmärkt.

img_3329

Jag har läst Catharina Ingelman-Sundbergs roman Brännmärkt. Den utspelar sig i det sena 1300-talets maktkamp om herraväldet i Stockholm. Tyska borgare, vitaliebröder och unionsvänner konspirerar, sluter pakter med varandra och mördar varandra för att komma åt den viktiga handelsplatsen och huvudstaden. Mitt i detta är Anne Persdotter, en ung driftig kvinna som blir ensam överlevande från ett skeppsbrott. Hon blir änka efter en hanseatisk köpman som hon aldrig älskade och ensam föder hon sin döde makes barn i Stockholm. Hon jagas av ett konspiratoriskt fiskarpar som vill döda henne för att hon vet för mycket och Anne tvingas gömma sig. Mitt i allt detta träffar hon två män, en gycklande vagabond, Matti och en burgen makthungrig tysk köpman, Alf, som tidigare var Annes mans kompanion. Ett triangeldrama tornar upp sig samtidigt som staden står på randen till krig.

Ok, det är vad boken handlar om utan att säga allt för mycket. Brännmärkt är en spännande roman full av intriger, kärlek och ond bråd död. Ingelman-Sundberg målar på ett effektfullt sätt fram en spännande historisk berättelse och hon trycker in sina rollpersoner på ett spännande sätt. Samtidigt som Ingelman-Sundberg vill visa på en rå historisk tid finns det också plats för kärlek, ömhet och erotik. Det är en vacker kärlekshistoria med en klassisk scen, en kvinna vars samvete dras mellan två män som är helt olika, dels den äventyrliga, hjärtliga, estetiska, spelande, fattiga, småfeminina horungen Matti som driver land och rike runt och gycklar och drar över damer och dels den mystuffe, byråkratiska, reslige, manlige, svartsjukt trygga och småpreussiska skrivbordsmördaren Alf som inte vill något annat än att ha Anne för sig själv och samtidigt utrota all svensk makt i Stockholm. Dessa två kontraster fungerar bra och Ingelman-Sundberg beskriver ingående Annes funderingar och frustration. Det är skönt att få en historisk roman serverad som inte bara är en testosteronstinn krigshistoria utan ger stort uttrymme för andra känslor, beskrivet ur ett kvinnligt perspektiv.

Fungerar den historiska kontexten? Ja och nej. Det är år 1391 på pappret men känslan av år 1391 infinner sig inte. Den metahistoriska ramen är bra men jag får hela tiden upplevelsen att berättelsen utspelar sig i en anonym historisk period. Jag skyller hela ansvaret på Ingelman-Sundbergs brist på kunskap i materialhistoria, som 1300-talsfantast grumlas läsupplevelsen kraftigt av dennes oförmåga att skildra den medeltida miljön. Har man varit nogrann med att bygga upp en bra historisk kontext kan man inte gissa hur resten ser ut. Ingelman-Sundberg är marinarkeolog, det märks tydligt. Hon vet allt om båtar och varenda pinal på en båt kan namnges, hon är ett vandrande marinlexikon som varenda sjöbuse vill ha som snuttefilt. Ingelman-Sundberg kan allt om vad som finns i haven men inget om vad som finns på land, kontrasterna är stora för på land är allt avskalat, stympat och osäkert. Ingelman-Sundberg försöker inte, hon travesterar 1300-talets dräktskick. Hon gissar, hon har ingen aning. Kvinnor bar inte kjol, blus, sjalar eller hängselkjol med fickor, män bar inte vida ömsom åtsittande hosor, byxor, tjackett, skinnhuvor i allmänhet och en hätta är inte en hjälm. Ibland försöker hon och då fungerar det men det är sällan. Det finns inget specifikt 1391 över hennes miljöbeskrivning och min subjektiva åsikt är att sådant är viktigt för känslan och den historiska äktheten.

En sak som jag har svårt med är när författare av historiska romaner befläckar sin berättelse med att se på den med sina anakronistiska 2000-talsbrillor. Det är som om Ingelman-Sundberg med Guillou och Wernström inte kan låta bli att smyga in sitt nutida smuts i sin berättelse för att göra berättelsen mer världstillvänd (eller av vilken andledning det nu kan vara). Hos Ingelman-Sundberg är det främst två saker, för det första upplysningstänkande kring frihet och vad det är och för det andra debatten kring huvuddukar och slöja. Ingelman-Sundberg verkar övertygad om att kvinnans bruk av huvudduk under medeltiden även då var slags utstuderat förtryck liknande det som finns i muslimska (och kristna för den delen) idag. För den som är bevandrad i modehistorien vet att så nödvändigtvis inte är fallet, huvudduken kan ses ur många aspekter. Jag tycker bara det är tråkigt att författaren måste lägga sitt debattinlägg som smolk i sin berättelse. Hon vill göra medeltidsmänniskan så existentiell, så modernt medveten. Det är postmodernt rart men inte historiskt trovärdigt.

Ingelman-Sundberg har också lyckats smyga in en dåtida anakronism som återkommer flera gånger, nämligen vikingatiden. Hon är skrivit flera böcker om vikingatiden så därför måste det vara med i en roman som utspelar sig 400 år senare? Det värsta är väl att vi när en vikingaromantiker vid vår barm! Som när Anne hennes vän pratar om hur det var innan kristnandet och hur bra ställning kvinnorna hade det då. Det förutsätter en historisk medvetenhet som troligen inte dessa två troligen inte hade tillgång till. Ungefär som om jag och min fru på fullt allvar skulle sätta sig ner och diskutera hur bra det var på Gustav II Adolfs tid och direkt jämföra det med vår samtid. Skärpning!

Om vi lämnar det historiska så måste jag säga att jag har svårt för en handling som till stor del grundar sig på slump. Brännmärkt är full med osannolika möten, tillfälligheter och ologiska sammanhang. Anne trillar in gång på gång in i nya sammanhang som slutligen visar sig hänga ihop. Dan Brown goes medeltid. Det är som om jag skulle gå in i slumpvis valt hus i Åby och det visar sig vara en okänd halvsyster, så fungerar Brännmärkt och jag tror och hoppas att det inte är en medveten strategi hos författaren. Jag må vara fyrkantig men många till synes duktiga författare använder sig av knepet.

Så vad kan man säga slutligen, Brännmärkt är trots allt läsvärd, särskilt om du är lyckligt ovetande om hur 1300-talet så ut. Vi andra läser Barbara Tuchmans 1300-talstegelsten ”En fjärran spegel” som inte ens är en roman men desto mer underhållande.

6 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

Stångbössa.

Låt mig presentera X, en ny stångbössa har sett dagens ljus. Jag har döpt henne till X eftersom jag inte vet vad hon ska få för namn. Det fritt fram för förslag så länge det är på fornsvenska, medeltidstyska eller latin! Kom hemskt gärna med förslag, den som kommer på bästa förslaget får namnge. Det ska vara hårda, brutala, machonamn som påminner om elaka käringar och helvetets svavelosande eldar snarare om söta, passiva jungfruar. Ex som Dulle Mechthild, Schlacht-Hilda, Kasevargssigrid osv….

Bössan är baserad på en förlaga från mellaneuropa, kalibern är 22mm och den är vad jag kallad ”toppmonterad”, dvs bössan är försedd med tånge och sätts fast längst ut på en stav, till skillnad från en ”stockmonterad” som är integrerad i stocken. Orginalet ser ut så här.

Den har också varit försedd med en liten järnhake för att kanske sätta fast i murverk eller slåss med. Den satt fast i kanonens tånge.

Min version av bössan är borrad och inte välld som det ska vara, jag ämnar att försöka mig på att välla pipor inom en snar framtid för att kunna göra regelrätta rekonstruktioner. Tillvägagångssättet var enkelt, Jag borrade pipan i en svarv för att sen smida en tånge i änden på kanonen. Denna tånga förseddes sedan med hål gjort med en mejsel som bland smeder brukar kallas kattunga, eftersom den ser ut som en sådan (alla branscher har sina namn, vi har också verktyg som valar och bonnaarsle). Fänghålet smiddes med ett fyrkantsdorn efter att först ha borrat upp ett hål. När detta var klart såg det ut så här….

….och efter slipande med vinkelslip, filar och smärgelduk så såg det ut så här:

Sen var det bara att stocka skönheten, åtminstone på pappret. Jag hade en skaft i björk som yxade fram i somras som legat så jag borrade upp änden och slog i kanonen. Det kunde ha gått bra men skräpet sprack. Jag avskyr trä, oregelbundet material som bara krånglar. Så det blev till att montera isär och limma.

Slutligen fick jag ihop det och järnskoningen slogs på, jag hade egentligen ingen liggande men i min iver att bli klar fick min personliga bössa styka på foten. Skoningen skulle ju givetvis vara välld och inget rör men min gamla bössa kan få en sådan senare när smedja finnes till hands. Väl skaftat så putsade jag av allt med sandpapper och daska på med linolja.

Trots skavankerna med träet är jag väldigt nöjd med resultatet. Det är en fet bössa, ska försöka provskjuta den någon dag. Det kommer vara svårt att skilja sig från den för den ska nämligen säljas till högstbjudande.

18 kommentarer

Filed under Järn, Trä, Vapen