Månadsarkiv: juli 2008

Ryssolja på björknäver

Egentligen var det tänkt att denna dag skulle ägnas åt såpatillverkning men talgen blev försenad.

Jag beslutade därför att vi skulle göra ryssolja eller björkolja på näver. Oljan tillverkas på samma sätt som tjära fast istället för törved används björknäver. Nävern bränns i slutna kärl så att den svettas ut oljan som samlas upp. Ryssolja kan användas till samma saker som tjära men också som universalmedel mot sjukdomar och i salvor och infettningar. Den bästa och finaste ryssoljan tillverkades enligt den fantastiska källan Shenet, av vitaste barken och  ”Den bästa ryssoljan är klar och vit som linolja, den sämre är svart av sot och rök”.  Vi använde oss av en traditionell metod med en uppochnervänd järngryta.

Steg 1. Preparering av näver och gryta. Vi använde oss av stora färdiga näversjok som vi rev i breda remsor. Vi gjorde näverrullar lika långa som grytan var hög.

Rullarna ställdes sedan i grytan på detta vis. Vi var nog lite snåla, det går att ha i dubbelt så mycket.

Grytan vändes sedan uppochner och placerades på en plåt som vi avsiktligt hade en lutning på med en bockning som oljan kunde rinna i. Traditionella alternativ är att ha en gryta med tätat lock och hål i botten för oljan eller tåv grytor varav den ena grävs ner rättvänt och nävergrytan placeras uppochner på grytan med ett metallnät emellan. Fler alternativ av traditionell art finns. Viktigt är bara att det är tätt så att så lite syre kommer in. Vi tätade grytan mot plåten med lera.

Steg 2. Bränning. Denna del är tidskrävande och det är bara att sätta igång att elda runt grytan. Placera tegelstenar runt för att koncentrera elden och öka på brandsäkerheten.

V prövade att inte täta ner mot bockningen först då vi tänkte att det ändå inte ger så mycket syre åt nävret. Det är dock viktigt märkte vi att ha helt tätt, det kommer ånga ur hålet och detta är också till stor del oljan som förångas. Bilden visar också när den först oljan dyker upp.

Vi tätade grytan hela vägen runt och fortsatte elda. Med jämna mellanrum öppnade vi upp och tappade ur olja. Största problemet här är att vår lera sög åt sig mycket olja så metoden var inte optimal.

Slutsats. Det var första gången vi testade detta och jag tycker det var kul att dtet fungerade. Vår olja var verkligen inte ljus utan nattsvart med en doft som påminner om tjära men med lite spritartad lukt. Jag tror det går att få ganska mycket mer olja nu när man gjort många nybörjarfel, tätning och uppsamling är centrala begrepp. Att göra ryssolja tar tid och kräver mycket ved, ha det i åtanke. Det var en aktivitet som lockade folk och ingen under dagens lopp kände till björkolja vilket är kul likt potatismosknapparna.

Annonser

10 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Saftning med fläder och honung

Flädern håller på att blomma över, åtminstone i Jönköping så jag passade på att göra lite saft. Jag i plockade i tisdags ett gäng blomklasar och gjorde en lag på 2 liter vatten och honung. Vitt socker var lite väl exklusivt på 1700-talet så jag pyttsade ner en halv burk honung i det varma vattnet. Den sedvanliga citronen fick också utebli eftersom det var 1700-talssaft. Receptet blir som följer:

2 liter vatten

20 blomklasar fläder

en halv burk honung ca.

Jag la fläderklasarna i en kittel och hällde  den varma lagen på. Det fick sedan stå i två dagar till jag idag silade vätskan i en linneduk. Färgen blev mörk och lite grumlig, genuin på något sätt skulle man kunna säga. I utspädd form såg det ut som mäsk alternativt dåligt hembränt på 1700-talet. Smaken var ganska speciell, tung fläder med stark bismak av honung. Definitivt en vuxensaft måste jag säga. Så pass omogen är jag nog att säga att det var ganska god men samtidigt lite småäcklig. Smaken känns ”period” och ovan.

3 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Sagan om potatismosknapparna. Del I

I en uppteckning från tidigt 1800-tal i Varola socken i Västergötland berättades följande om vad man kunde göra med potatismos (förutom att bränna sprit, äta, potatismjöl osv…)

”De vore tillverkade av potatismos. Man kokte småpotater, som skalades, medan de voro varma. Så stöttes de till ett fint mos och arbetades en stund. Vidare hade man en träform med utskurna formar till olika knappar och i olika storlekar. I dessa lades en klick av moset, en märla sattes i och så pressades det hela hårt tillsammans. Ofta kunde i formen vara utskuret en blomma, ett streck eller kors som mönster. Efter upptagningen färgades de medan de ännu var fuktiga. Viktigt var, att de ej fingo torka för hastigt. Vanligen fingo de först soltorka en tid och sedan lade man dem på ”Steckegällen”, hyllan över spisen, där man brukade lägga sådant som skulle torka. Och snart voro de till klädknappar åt karlar. Så gick det till att göra potatemosaknappar.”

Denna uppteckning är förunderlig.  Det handlar om att göra snygga knappar om potatis. Idéen är så spännande att det bara måste prövas. Fungerar det verkligen? Regnar de bort vid hårt väder? Blir de hårda nog? Hur är potatismoset att arbeta med? För att bena ut bland dessa omedelbara frågor så ger jag er nu sagan om potatismosknapparna!

Vertkyg: lite vinterpotatis, vatten, kittel, eld, tråg, potatisstöt, formar av olika slag, ståltråd.

Steg 1. Kokning, skalning och mosning. Vad man måste göra först är såklart koka potatisen. Vi tror inte att det går bra med färskpotatis, vilket hundra tanter bekräftade den dagen: ”Det går inte att göra mos av färskpotatis!” Vi tog därför ett gäng potatis, egentligen helt onödigt många, tillräckligt för hela Varola socken troligen. Men regeln om att ta extra potäter vid lagning av potatismos sitter i ryggmärgen.

Därefter såklart skalning. Lite bonnigare idag, jacka med hyskor och hakar samt Sveriges till begnandet oskönaste pjucks. Hursomhelst, vi kokade dem riktigt mjuka och skalade dem ”medan de voro varma”.

Därefter tog mosningen vid som vi gjorde i tråget jag gjorde dagarna innan. De borde tillverka nya tråg för dagen hem, de är mycket praktiska. Potatisstöten gjorde vi av en snabbt tillyxad björkbit. Vi arbetade potatisen utan tillsatser till inga klumpar fanns och den blev mycket degig och seg. När man smakade den var den likt ljummen italiensk sorbet med tapetklister i.

Steg 2. Tillverkning av knappar. När vi hade en deg så prövade vi lite vad den gick för. Potatisdeg som jag föredrar att kalla deg är otroligt ”sticky” märkte vi. För att överhuvudtaget kunna forma degen fuktade vi händerna i vatten. Inledningsvis prövade vi att trycka fast degen i formar som beskrivet. Vi hade innan gjort enkla matriser i en brädbit. Det gick inte alls, överhuvudtaget, smeten fastnade och föll sönder hur vi än gjorde.

Vi slängde iväg träbiten och gick över till täljsten för att hoppas på en lite mer ”non-stick-yta”. Det gick inte så bra det heller. Det bara föll sönder och fastnade. Det måste vara så att man ska pudra formen med något som mjöl vid bak, alternativt att man låter degen torka lite så den blir lite mindre kletig.

Då struntade vi lite i uppteckningen och gick först över till frihand utan tillbehör. Vi formade kulor och platta knappar och tryckte ner märlor/ringar av ståltråd i dessa. Detta gick bättre men resulterade i rätt fula knappar men med lite träning kan det nog bli ganska bra.

Därefter prövade vi med form igen genom att använda min kultång som jag gjuter muskötkulor i. Genom att blöta kultången prövade vi att fylla den med mos, men även dessa blev deformerade när de avlägsnades ur formen. Det gick dock bättre än de tidigare formarna.

Som ett sista försök att tämja degen prövade vi slutligen det beprövade pepparkakvarianten. Vi kavlade ut deg och helt enkelt stansade ut runda brickor. Detta förfarande fungerar troligen bäst om man har en bra kavel och bra stans. Vi gjorde det med improviserade verktyg och det gick rätt bra. Vi gjorde hål i knapparn istället för att sätta märlor i dem.

Steg 3. Torkning. Nu närmar vi oss slutet på del I, vi har lagt knapparna på tork. De ska torka sakta så om några dagar hoppas jag kunna visa resultatet om det nu blir något att visa upp….

På återseende, kära hantverksmänniskor.

1 kommentar

Under Självhushållningsexperiment, Textil

R.I.P Handelsgillet….

Det är svart dag för Sveriges reenactare, ett tempel har gått i graven. Efter nio års kämpande har en starkt brinnande stjärna fallit i land där pajasmedeltidsmörkret och historisk förstockelse råder. Längre har inte Sverige någon reenactmentförsäljare av klass.

Handelsgillet har alltid varit en spjutspets mot plyschriddarna,

en nål i ögat på Sofias ateljè

en förkolnad yllebit mot bubblande polyester

en bastion av mässing och tenn mot norska lusekoftespännen.

Handelsgillet har dött, länge leve handelsgillet!

Vem ska våga axla manteln, när kungen fallit?

1 kommentar

Under Funderingar

Ett misslyckat försök att framställa lunta

I led med att vi hade krigstema i Stadsparken tänkte jag tillverka lunta. Svårt och säga hur genomtänkt idéen var men jag tänkte det kunde vara spännande att göra ett annorlunda experiment. Jag vill med detta inlägg visa hur jag gick tillväga, i slutet diskutera vad som gick fel.

Lunta är det som man tände kanoner med förr. Det är en långsamt glödande lina eller snöre som vanligen sitter monterad på en luntstake och som man antänder fängkrutet med. Fängkrutet är krutladdningen som antänder krutet i krutkammaren på kanoner och luntlåsvapen. Den ideala luntan ska brinna riktigt sakta, ca 1 fot på 1,5 timme, inte slockna vid regn eller aska av sig (glödande rester på fel ställe i närheten av krut kan vilken smartbyxa som helst räkna ut följderna av.

Emil och jag utgick från det mycket välarbetade receptet på Ulrich Bretschers sida om äldre eldvapen: http://www.musketeer.ch/blackpowder/history.html En mycket bra sida för den som vill gå djupare i ämnet.  Vi baserar vårt tillvägagångssätt på hans recept, förutom att vi gör allt lite mer old-fashion.

Steg1. Lut. Vi började med att tillverka en ganska stark lutlösning. Bretschers sätt var mycket smart och enkelt. Vi fodrade en mässingskittel med lintyg och höftade i en dryg liter björkaska.

Vi hettade upp ca 2 liter vatten på elden och hällde det i kitteln. Detta fick sedan stå och dra sig i några minuter och sen voila fick vi en färdig lutlösning. Man kunde bara lyfta ur askan i linnet och vrida ur vattnet. Mycket praktiskt.

Steg 2. Sjudning av luntan. Nästa steg innebär att man  rullar ihop luntan och läger den i luten och sedan låter det sjuda strax under kokpunkten i en timme (notera gärna årtalet på kitteln…). Vi hade inte tillgång till en lina i linne eller hampa vilket är idealet utan bomull. Linan får inte vara tvinnad som ett rep som skulle tvinna upp sig när det glöder. Bomull är ett vanligt substitut nu för tiden och det är svårt att hitta linsnören som är bundna på rätt sätt, vad det nu heter. Vi passade också på att gjuta lite muskötkulor.

Steg 3. Tvättning och neutralisering. Efter ljudningen sköljde vi luntan i vatten ordentligt för att få bort överflödig lut. 

Därefter ska den tvättas i någon sur vätska, vilket i vårt fall blev ättiksprit upplandat med vatten för att neutralisera den basiska luten. Lämpligt kärl för detta blev Eriks sprukna trågförsök.

Steg 4. Torkning och blysockermarinering. Efter sista tvätten drog vi ut vattnet genom att snurra luntan och hänga den på tork. När den torkat ett tag la vi luntan i plastpåse tillsammans med en lösning med ättika och blysocker. Vi vet egentligen inte om de blev blysocker då man kan få blysocker genom att låta det lösas upp i ättika. Vi lät blyet ligga i ättika hela dagen och visst bly fälldes ut i ättikan så kanske det funkade till viss del. Det är svårt att utröna, jag är inte någon kemist. Det ska vara så pass lite vätska i plastpåsen att luntan hålls lätt fuktig.

Steg 5. Torkning och testning. Efter att ha marinerat i ett dygn tog jag ur luntan och drog den mellan tummen och pekfingret för att få ur överflödig vätska. Därefter ringlade jag ut den på diskbänken för torkning i ytterligare ett dygn till den var helt torr. När jag prövade och tända den blev besvikelsen total, antingen så brann med låga eller så förkolnade den och slocknade.

Utredning. Varför funkade då inte detta? Jag tror främst att svaret står att finna i råvaran, jag misstänker att bomull inte är lämpligt för detta recept. Dessutom misstänker jag att det kan varit lite, lite syntet i då det krullade sig på ett plastartat sätt då det brann. Sen är det klart att exempelvis blysockerdelen är osäker, men frågan är var man kan beställa ren blysocker eller går det att göra på egen hand? Ett annat problem är också frånfället av exakta mått. Vi höftade det mesta, men trots allt kändes det bra fram till blysockerdelen som var det enda momentet som kändes osäkert.

I vilket fall så har vi haft mycket roligt när vi genomförde receptet och vi hoppas kunna göra det igen med rätt sorts snöre och ev rent blysocker. Om det är någon som har erfarenhet at luntakokning så hör av er eller lämna kommentar på inlägget!

6 kommentarer

Under Vapen

Diverse träbearbetning.

Vi hade idag träbearbetning på temat i parken. Vi hade bunkrat upp med det bästa i hantverksväg museet kunde uppofra, vilket inte är lite direkt. Länsmuseet i Jönköping har en utbyggd museipedagogik med skolprogram där man behöver massa verktyg.

Jag hade också med mig en del verktyg och två projekt utkristalliserades för dagen, yxskaftning och trågtillverkning.

Jag hade sedan tidigare ett gäng yxor liggande som jag smitt och nu behövde jag en täljbila så jag skaftade det bäst lämpade yxhuvudet. Jag hade haft en fint kurvad tätvuxen lönn liggande som passade perfekt. Annars är det lite udda yxor jag gjort, längst till vänster en liten vikingayxa, sen en yxa jag inte gjort, ett provexemplar av en yxa från Hults bruk som jag aldrig sett någon annan stans, därefter en lång konstig sak utan förlaga, sen täljbilan som jag skaftade och sen mycket liten yxa som jag tänkte kunde användas till att flå djur med. Framför ligger lönnbiten.

Resultatet blev en ganska bekväm yxa, något tung. Yxor är inte riktigt min grej, de är jobbiga att göra och det är tråkigt att smida.

Därefter satte vi igång med att göra ett var sitt tråg. Ingen av oss har prövat det innan men jag hade läst en bra artikel av den kända slöjdaren Wille Sundqvist om urholkning av tråg. Artikeln finns i häftet ”Tre träslöjder” som är i skriftserien Västerbotten som ges(gavs??) ut av västerbottens läns hembyggdsförening 1977. Emil började med att klyva en ganska kvistfri färsk björkstock, det gick enkelt med endast två yxor. Björk är ett bra material och väldigt bra att jobba i när det är rått.

Sen är det bara jobba på en tjäckel, det vill säga en snedställd yxa som man kan holka ur med. Jag har tyvärr inte så mycket bilder på arbetsgången. När man grovt huggt ur kan man snygga till med holkjärn om man har några, det enda jag hade var en skedkniv så resultatet blev något grov. Därefter hugger man till formen på tråget med yxa huvudsakligen. Resultatet blev helt ok tanke på bristen på slutfinishverktyg och nybörjarerfarenhet. Det är ganska ansträngande att göra ett tråg och det tar tid. Mitt tog en dag att göra och då är dess storlek ringa i jämförelse med många andra tråg. Vi ska använda tråget i kommande matlagningsprojekt.

1 kommentar

Under Trä

Ombyggd triconet.

Idag byggde jag om min triconet som jag använder i Stadsparken. Ursprungligen är det en slokhatt köpt på H&M:s rea, 50 spänn. Inför en grej byggde jag snabbt om den till en triconet fast med möbelspik som håller upp brättet. Idag fick den sin uppgradering med tennknappar. Mycket enkelt, bara sy fast knapparna på kullen och sen skära små knapphål i brättet.

Måste säga att det är helt klart den snyggaste hattypen, ever. Jag gillar prylar för övrigt, jag tycker det gör mycket för återskapandet.

2 kommentarer

Under Textil

Växtfärgning

Idag var det dags att på allvar ta min växtfärgningsoskuld, jag ska ärligt säga att jag har varit med lite och färgat förut men nu var det lite mer ingående och jag var med under hela processen. Hemslöjdskonsulenten Kerstin Ydreborg offrade en dag på semestern för att färga lite med mig i Stadsparken. Det var fullt med rörelse då hon också tog med hela släkten som hon genast skickade ut i parken för att plocka örter och löv.
Vi ordningställde fyra bad och valde att färga vitt ullgarn i samtliga. Samtliga tillsattes med Alun för att bättra på ullens upptagningsförmåga av färgen. Vattnet hettades upp till strax under kokpunkt under första eldaren Emils ledning. Vi körde så enkla och primitiva recept som möjligt och hade garnen tillsammans med örterna. Följande färger” användes (se även bild)

1. Älggräs/ört. Gav en ganska ljus grönaktig ton. Kerstin menade att den vanligen drar mer mot gul.

2. Koschenill. Dagens enda bad med lyxfärg, torkade löss från Mallorca. Egentligen ingen växtfärgning men vanligt importerat färgämne i äldre tider. Motsvarigheten att färga rött med mer inhemskt torde vara krapp. Vi hade både grått och vitt garn i denna och den gråa resulterade i en lite blekt lila/tvättat blåbärssoppa medan den vita blev typiskt ”Maria-i-albrechts-bössors-rosa”, en ordentlig  rosa färg. Kerstin hade inte så hög koncentration av färgämnet vilket kan vara anledningen till den ganska ljusa färgen.

2. Daggkåpa. Denna gav en ljus gul färg som var ganska behaglig.

3. Rönnblad. Gav en något mörkare gul men fortfarande ganska blek.

Avslutningsvis vill jag säga att växtfärgning är en spännande konst som kräver mycket kunskap. Det är verkligen ett hantverk att fördjupa sig i.

4 kommentarer

Under Textil

Väskprojekt slutfört

Äntligen blev den speciella väskan klar, jag har valt att döpa den till postväskan då den troligen har fraktat något som inte ska bli blött. Jag är ganska nöjd med resultatet, en del missar blev det dock som kan nämnas inledningsvis. Originalets innerlock är ofodrat av den enkla anledningen att det är hål i locket vilket innebär att man måste sy snörhål i fodret. Jag hade dumt nog fodrat innerlocket med linne i onödan. Det kommer få sitta där tills det ramlar bort. Sen finns det saker som skiljer sig från originalet som kanske inte är missar men som skiljer klart, exempelvis har originalet två (!) innerlock istället för ett. Jag har huvudsakligen inspirerats av originalet, mitt mål var att göra en väska med samma princip. Annars är jag rätt nöjd så länge jag inte tittar på det rikt utsmyckade originalet med broderier, sammet, hälften så lång stygnlängd osv. Min är en fattig variant.

Väskans stängning är ett kapitel för sig. I stängt tillstånd är det ett bälterem som går dubbla varv runt väskan. När väskan rullats upp finns ytterligare ett lock som stänger till för väskans huvudlock. Efter att ha klurat lite på originalet kom jag fram till att det var 5 st öglor som träs igenom locket och flätas i varandra, den sista öglan säkras med en plugg. Det tar tid att stänga den, men tätt är det.

Den ser rätt fräck ut och originalet känns genomtänkt. Jag gjorde min av nötläder, getskinn och fiskbenskypert som syddes ihop med 5-trådig lintråd. Remmen runt är ett kasserat bälte, tre st. gjutna mässingsringar och slutligen en bältessölja från ett gammal hästbetsel. Väskan ska smörjas in och event ska ett rutmönster pautas in i bältesremmen likt orignalet.

Jag har haft stora problem datera väskan. Jag gissar på att den är någonstans från någonstans sent 1700-tal till 1850. Museet saknar föremålets proveniens. Om någon sett liknande väskor så hojta till!

Väskans öppning:

1 kommentar

Under Läder