Monthly Archives: juli 2008

Tillverkning av ett kruthorn

Jag gillar skytte, jag har skjutit banskytte och fältskytte sen 7-årsåldern. Har haft ett upphåll nu på några år, pluggat och lärt mig historia och hantverk. Jag närmar mig nu en syntes i bästa hegeliansk anda-svartkrutskytte. Jag ska ta upp skyttet i höst fast istället för att ställa in en diopter på 550 meter och kalkylera vind ska jag gjuta mina kulor och känna röken av krutrök. Jag lirar ju lite med detta redan i Albrechts bössor och det är kul. Det är också mycket hantverk i denna skytteform så jag tänkte göra mig ett enkelt kruthorn som passar i alla tidsperioder. Några krutbehållare från medeltiden finns knappt mig veterligen så jag tänkte att jag gör ett enkelt traditionellt av ett kohorn. Jag har inte nämnvärt jobbat i horn förut så detta är att betrakta som mitt oskuldsverk.

Steg 1. Förberedelser. Jahaja så du ska göra ett kruthorn? Hur ser dessa ut då? Kolla på förlagor, internet är bra, men att ha riktiga horn att titta på är bättre. Jag tittade på någre egna exemplar jag samlat på mig. Dessa horn är troligen alla från 1800-tal, Längst till vänster ligger ett oanvänt kohorn och ett ovanligt brännvinsglas i horn. De två följande är pressade horn så att formen är platt. Den sista är jag mest inspirerad av, den har en helt inpassad träbotten säkrad med träpliggar.  Jag har kollat runt lite på nätet och detta verkar ha varit en relativt vanlig modell.

Jag använde mig av följande verktyg: Kniv, bågfil, borrsväng, dubbelhuggen fil, yxa, filklämma, eld och en liten kittel. Hornet jag använder mig av är ett relativt tunnväggat kohorn.

Steg 2. Kruthålet. Jag började med att göra mynningen där krutet ska rinna ut. Jag sågade av ca 5 av toppen, man får avväga från horn till horn. Min tanke var att använda den solida toppen till kork. När man sågat av toppen måste man eventuellt göra ett hål med en kniv eller borr. Jag prövade först med kniv då jag tänkte mig att jag inte behövde gräva så djupt. Om man har en smal täljkniv kan man borra ganska djupt men var varsamt det tär mycket på knivens spets. Som ni kan se på min hand skulle jag ringa Peter denna dag….

När hålet är gjort kan det vara i sin ordning att göra mynningen lite tunnare och elegantare vilket är bra när man ska hälla i krutet. En liten pip är bättre än en klumpig en, det är ju trots allt krut. Jag tunnade ut avsatsen med kniv och sen filade formen skarpare. Det går att designa en hel här såklart.

Steg 3. Korken. Korken gjorde jag genom att smala av den först med kniv och sen är det fil som gäller. Det är viktigt att man provar hela tiden tills den passar bra i hålet. Det kan vara lite pilligt att hålla i den men om man kilar fast filen mellan låret och bröstet kan man dra hornbiten mot filen istället för tvärtom.

När den väl passade bra i hålet, det ska gärna knaka lite när man trycker i den, så la jag den åt sidan för att senare designa knoppen,

Steg 4. Botten. I den andra änden ska nu ett trälock passas in. Denna del är mycket pysslig om man använder sig av traditionella verktyg, dvs kniv och yxa. Det går säker supersnabbt med bandsåg och bandputs, men då dör man lite på insidan samtidigt. Hursomhelst sätt ändet på hornet mot din handhuggna träbit och rita runt. Jag använde mig av en rakvuxen, kvistfri, torr björkklabbe. Sen är det bara att hugga, tälja och mysa vid elden i din medhavda krumma 1600-talshus.

När biten börjar närma sig kan man avfasa biten lite med kniven så att den smalnar av. Kan man trycka in botten lite med visst våld kan är det dags att tända upp brasan och sätta på vattnet. Horn som kokas i vatten blir lite mer medgörligt och därför blir det mer tight om locket pressas in mjukt tillstånd. Jag kokade mitt horn i en timme ungefär, en del säger att man kan försiktigt kan värma hornet direkt på mot elden. Jag prövade båda men tyckte att det kändes mer kontrollerat med vattenkok. Detta går också göra på spisen om man har el. Inga hemligheter där alltså. Beror på hur ”rekonstruktiv” man vill vara….

När det kokat en stund tar man helt enkelt och med våld trycker in botten. Jag både tryckte och bankade med en vedklabbe tills hela botten sitter fast. Om du gjort rätt så ser det ut som nedan, tight och åtsittande som en cotehardie från 1380-talet.

Steg 5. Pliggande av botten. Mitt orignalhorn har sin botten säkrat med små träpluggar (på traditionellt språk kallas det naror om de är stora, pligg om de är mycket små, vanligen användes pligg till skosulning). Dessa pligg är mycket lätt att göra, det finns ett mycket snabbt sätt att göra många. Såga av en bit trä som är rak, kvistfri och torr (tjatigt? När ska det komma en artikel om undergörande snea, kvistiga och småmögliga träbitar?), den ska något längre än som pliggen ska vara, mina var ungefär 2,5 cm. Bind ett snöre runt träbiten och ta fram kniven och något klubbartat. Nu klyver du ett rutmönster i träbiten, själva vitsen är att inte ta i för kung och fosterland, snöret ska sitta kvar och spänna runt trots klyvandet. Storleken på rutorna är tjockleken på pliggen.

Sen är det bara att ta bort snöret och tadada! Du har plötsligt ca 100 pligg (mycket fler än du behöver men fint blir det)

Nu är det bara att borra ett hål i taget runt hornet . Pliggen ska vara fyrkantig, hålet runt. Däremot kan det vara bra att spetsa till dem lite men de ska sitta tight. Slå ner dem försiktig.

Har du en vass kniv är de sen bara att skära av det som sticker upp.

Steg 6. Infasning för läder. På en del kruthorn ser man ofta en infasning där en upphägningar har suttit. Ett horn som varit väldigt inspirerande är detta allmogehorn från tiden runt 1600-1700. Troligen kommer jag inte kunna låta bli att dekorera mitt på ett liknande sätt. På hornet syns tydligt infasningen vid pipen.

Infasningen gjorde jag med kniv och sedan filade till ett skarpt spår.

Steg 7. Slutarbeten. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med korken så jag fasade enkelt av den med kniven och jämnade till inpassningen och övergången till hornet. Här är det bra med en filklämma om man som i mitt fall saknar fast skruvstycke. Se till att ha ett mellanlägg.

Sen var det bara att borra hål i korken. Sen skar jag ut en liten rem jag sydde ihop runt infasningen tillsammans med en gjuten mässingsring. Upphägningen är menad enkel då jag tills vidare inte vet vad jag ska göra. Det är fastknutna lädersnoddar vilket man ofta ser på enklare horn. Eventuellt bygger jag på konstruktionen och dekorerar mera. I vilket fall är jag ovanligt nöjd med mitt horn och det är verkligen inte det sista hornet jag kommer göra.

13 kommentarer

Filed under Horn och ben, Vapen

Diverse träarbeten…

Jag har en ny stångbössa på gång, den behöver så klart stock och laddstake (freudianska aforismer undanbetes…).  Jag valde att ta björk eftersom det är det enda jag har att jobba med. Bra övning också i träbearbetning, verktygen för dagen är täljbila, bandkniv, täljhäst och täljkniv.

Stocken i fråga är färsk och kommer behöva torka innan jag kan stocka med den, vilket är lugn då stycket isig inte är helt klart. Jag tänker mig att det är opimalt om den är kvistfri och rak, min är den mest kvistfria och raka jag hade, tjock som 2 kr-petflaska.

Först högg jag den fyrkantig i tvärsnittet med yxa. Med yxan averkas mycket material så det är bra om man tar så mycket som möjligt innan man sätter sig vid täljhästen.

Sen är det bara att kasta sig upp på täljhästen och jobba sig framåt med bandkniven. Bandkniv och täljhäst är trevliga verktyg som avverkar bra men som man också kan skära fina långa spån med. Viktigt att den är skarp annars är det deppigt. Jag har valt att göra en 8-kantig stav (varför är det så att allt stolpliknande i medeltidssammanhang är lite coolare om det är 8-kantigt?).

Jag slutfinishade med kniv, den blev ok rak. Funktionen är viktigast. Jag passade också på att göra en laddstake i torkad björk, det finns inga bevarade så här fick man gissa sig fram. På bilden ser man också kanonen.

Det färdiga resultatet publiceras så småningom. Jag ska bränna ner tången i skaftet vilket är spännande, om man verkligen vill se och höra hur mycket en bit trä kan kvida.

Lämna en kommentar

Filed under Trä, Vapen

Efterbadens förintelsekrig.

Som jag in förra växtfärgningsartikeln nämnde la jag i en annan bit ylle i efterbadet. Jag slängde också i alla gamla löv i det varma badet sen fick allt så och göra sig härligt över natten.

Resultatet blev ett starkare gul, trodde knappt det gick att få så kraftigt. Det blev dock lite fläckigt, ojämnt i färgen. Skillnaderna mellan de två kan man se här nedan, den högra blev mycket jämn medan den vänstra blev starkare men fläckad. Kanske kan bero på att löven låg i eller att jag inte rörde tillräckligt?

I vilket fall beslutade vi oss för att färga den fläckiga i ett efterbad på koshenill som jag hade vid en tidigare färgning. Jag värmde badet till ca 40-50 och sen lade i tyget och lät det ligga i på 80-90 grader i en timme.

Så vad kan man säga om resultatet? Besvikelse, det blev någon slags konstig smutsbrun, hade hoppats på mer orange. Får väl ta o färga det någon mer gång, får se när det torkat ordentligt hur det blir. Jag skulle klart ha behållt den gula färgen den var mycket bättre, men klart misslyckanden måste ju komma ibland.

1 kommentar

Filed under Textil, Växtfärgning

Såpakok

Gått upp kl 06.00, åkt tåg mellan norrköping och anlänt till Jönköping för att jobba kl. 11.00. Seg, men laddad för ännu en spännande utmaning-Såpakok.

Jag baserar min såpa på ett gammalt, ganska dåligt recept:

”52 liter (2 kubikfot = 1/3 tunna) god björkaska kokas med 12 ämbar vatten. Alltsammans

får stå öfver natten att draga. Den klara luten afhälles då och får koka långsamt och jemnt

tills den inkokat till två ämbar. Härtill åtgår oftast hela dagen och ibland äfven ett stycke

på nästa dag. Till denna sats tages 2 kg fett, skraptalg, gammalt ister, grefvar af talg och

ister, samt en god handfull salt till hvarja 1/2 kg fett. Fläskben och andra färska ben kunna

klyfvas och iläggas. Alltsammans skall nu koka tills det tjocknar; man öster upp litet på en

tallrik, om det stelnar när det blir svalt är såpan färdig. Den slås nu upp i en balja och

skall röras oupphörligt tills den svalnar.” (Langlet, 1884)

Det är lite pyssel att använda detta recept, det är närmast ämnat att göra en årsförbrukning. Inte vem som helst kan kasta upp 52liter björkaska. Vi valde att istället låta oss inspireras av detta recept, skaffa en behållning av dess kärningredienser dvs. lut, fett och salt. Och det är gjort i pytteskala, ingen ”såpklutten är större”-tappning.

Steg 1. Kokning av lut. Vi hade en halv spann ca 5 liter schysst lut som stått och dragit i aska en dryg vecka. Denna silade vi med duk. Första steget är nu att koka ur denna vätska så att det blir kanske en 0,5-1 liter kvar. Egentligen ska det koka ur mer men vår lut redan ganska högkoncentrerad med en PH på ca. 12, vilket är mycket basiskt. Hursomhelst det är bara att koka för glatta livet tills det är lite kvar.

Steg 2. Iläggandet av talg och mer kokande. När man tycker att det är lite kvar i grytan tillsätter man talg som i vårt fall var överblivet från ljusstöpet. Vi kluttade i ganska lite, man får höfta efter att ha läst fru Langlets fina recept. Sen är det i med lite salt, några nypor, och sen mer kokning. Det ska bli ännu mindre kvar i grytan.

Under tiden man kokar så gör man lite test som receptet visar. Klicka upp lite på ett fat och se om det stelnar. Vi märkte det efter andra testet, det är lite mer trögflytande och stelnar fortare. Den vänstra fläcken är första försöket medan den högra är mörkare i färgen och stelnade fortare.

3. Slutfinish. När det puttrat så långt tar man av kastrullen och häller soppan ner i en bunke och så rör man i det tills det svallnar och närmast intar en sorbetliknande konsistens, då är det klart!

Vi vet ännu inte om såpan fungerar, det återstår testning om vi verkligen lyckats. Detta är en såpa som ska funka vid tvätt och ska vara ganska odryg och mild. Fet var den i vilket fall, det känns mer som en hudkräm än en såpa. Kanske man kan lösa den i linolja och göra linojesåpa? Det är en bra grej annars.

1 kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Växtfärgning med björklöv

Jag fick blodad tand av att växtfärga, det är intressant med hantverk där man på förhand inte riktigt vet hur det blir. Med viss nervositet ringde jag först runt och störde lite vänner som pysslar med färgning. Maria i Albrechts bössor räddade min dag från fiaskon. Jag hade fått en kasse tuschlav som jag tänkt använda, tur att hon påpekade att de måste ligga och jäsa innan de kan användas.

1. Beredning av löven. Jag beslutade mig för att använda den mycket lättillgängliga växten björk och dess löv. Vi samlade ihop en kasse björklöv. Receptet räknar på ca 600 gr löv till 5-6 liter vatten. Dessa löv åkte ner i en stor kastrull tillsammans med ca 6 liter vatten.

Löven ska kokas i en timme och i lukten av new age-affär och yoga-te som bildas kan inte mäster göra annat än att dricka till och sy på Justaucorpsen.  Gamle dr. Mårten Luther sitter fastnaglad i ryggraden och skriker: Det är en synd att inte ha något för händerna!

2. Färgning. När timmen gått så häller man av björklöven, en grönaktig vätska blir kvar. Denna vätska är något för varm, den måste bli ca 50 grader innan man kan lägga i tyget. En del vätska har kokat bort aå man kan kyla färgbadet genom att fylla på med kallt vatten. När temperaturen är lagom, dvs när man kan ha handen i det utan att bränna sig allt för mycket lägger man i tyget. Bra grej är att först lägga i betmedel, exempelvis några teskedar alun, det påverkar färgen och upptagningsförmågan hos tyget. Det är en vetenskap hur som helst, läs en bok.

Nu är det dags för mer väntan, ca 1 timme ska tyget vara i på temperaturen 80-90 grader C. Man bör passa det och röra om en hel del och kanske bli bjuden på glass av någon snäll själ (tack, Emils föräldrar!). Reenactment i bästa svensk medeltidsmarknadsanda.

3. Torkning. Sådärja, nu var det klart. Dags att torka. Blev faktiskt en bättre gul än vad jag trodde, hoppas den behålla en lika bra gul. Känns bra som första egna växtfärgning. Tur det förresten, det var ett tyg inhandlat på hemslöjden för 350kr/m för några år sen.

PS. vi slängde i en annan bit ylle på efterbadet som står o drar över natten. Denna ska sen färgas i ett gammalt efterbad på Koshenill, på återseende.

English summary: We dyed av piece of white wooltextile using the fresh leafs from birch. Ca 600gr leafs per 6 litres of water. First we cooked the leafs for about 1 hour, and then dyed the cloth in the pot without the leafs. It´s important to ad a spoon of the chemical Alum to it before putting the cloth in the pot. Alun helps the woolfibres to absorb the colour. Dye the cloth for 1 hour and then let it dry.

3 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

Lägga ok på sig själv, ok?

Tuff dag på jobbet. Regnet öser ner stundtals, några få tappra besökare under dagen. Jag satte mig framför brasan för att slutföra några träprojekt. Ryggåsstugan i Stadsparken är verkligen värt ett besök.

Jag gjorde klart ett ok som blev med mina ringa kunskaper i trä bra. Det är ett ganska roligt redskap att tillverka och jag ville använda så få verktyg som möjligt. Jag klöv upp en halvrå björkstam med lite kvist och bilade den klyvytan plan. Efter ett befintligt ok ritade jag upp det på den plana ytan och bilade ut formen. När formen är grovt formad tog jag en tjäckel och högg ur för axlarna. Jag högg sen ur huvudhålet med yxa, det fungerar faktiskt mycket bra, man slipper såg och elände. Se till att dina verktyg är vassa bara.

När man kan få in huvudet kan man lättare kolla hur oket känns på axlarna och jämföra med orginalet.

När man tycker det sitter bra fortsätter man att hugga bort överflödigt material. Orignalen är ofta ganska smäckra och lätta, det kan vara värt att lägga ner lite tid på att det. Det är surt med ett tråg som klarar två oljefat men som är otympligt. Återigen använd ett original och jämför tjocklek.

Tjäckelyxan gör ganska grova märken varför det kan vara bra att jämna till det med en skedkniv. I samma veva kan man tälja till  halshålet med vanlig täljkniv så detta är bekvämt. Sen gör man fintäljning och gör ordning nockarna där man ska fästa repen.

Ja sen är det klart. Kom ihåg att rått virke behöver torka snällt. Sen kan man linolja oket ordentligt

 

 

 

 

 

 

 

English summary: This article is about making a ”ok” which is a traditional device for carrying stuff on your schoulders. By putting strings with hooks at the ends of the ok you can hang two buckets, bags or whatever as long as it has the same weight. The ok has been around in scandinavia since the middle ages. My example is made out of green birch and carved only using axe, adze, curved knife and ordinary knife.

4 kommentarer

Filed under Trä

Stöpa ljus av talg

Idag stöpte vi ljus utav talg som varit det dominerande ljusmaterialet hos allmogen. Det blev egentligen först utkonkurrerat av stearinet på slutet av 1800-talet. Däremot är brännandet av fett som ljuskälla som ljuskälla mångtusenårig så stearinet är fortfarande en nymodighet.

Jag beställde talg på Ica Maxi för 25:90/kg, jag vet inte om det är mycket eller lite för en slaktrest men jag köpte 10 kilo drygt. I vilket fall billigare än ljusmassa. Det var första gången jag försökte mig detta i större skala vilket gjorde det extra spänt eftersom jag gör det liksom de flesta hantverken inför besökare.

För att bespara er från slagsmål, skillsmässa, handgemän och allmän örlog hemmavid, gör detta utomhus!Ungkarlar/ungmöer gör som ni vill, det blir flötigt överallt.

Beskrivning som följer:

Rening av talgen. För att kunna få en bra ljusmassa måste man rena talgen och få bort senor, hinnor, muskelrester osv. Detta görs inledningsvis manuellt med kniv. Om man är inne i blackmetalsvängen är detta ett gyllene tillfälle att komponera ett eget Nifelheim-omslag, eller ett gruffigt cannibal corpseomslag om man är lagt åt det hållet. Notera att det är bra med en rejäl skärbräda som min.

När ni poserat klart slänger ni ner talgen i en lämplig gryta och ställer på grytan. Det är dags för fettet att urlakas så att det det blir en ren fettvätska. Detta tar en liten stund och det puttrar men sakta men säkert samlas fettet på botten och skrumpnande mysiga hinnor broskliknande öar i fettet. När det samlats mycket fett på botten häller ni av det på lämplig burk att stöpa i. Ställ sedan tillbaka talgen och fortsätt urlaka talgen. Jag märkte att det är bra att fylla på burken med varm talg för att hålla uppe temperaturen,  alternativet är att ställa ner burken i ett varmt vattenbad på elden. Det visade sig överflödigt i vårt fall då talgen var så pass varm att man kunde stöpa alla ljus genom att bara fylla på ibland med varm talg.

Stöpning. Medan man renar talgen är det bra att iordningställa ljusvekar, antigen köpta bomullsvekar eller att fläta egna av lin vilket är mer tidsenligt. Av tidsbrist var mina köpta vilket är rekomenderbart vid stöpning av många ljus. Nu när talgen är klar blandade jag i lite överblivet bivax vilket kan vara bra, jag hade även lite gammalt smör som jag slängde i. Förr åkte allt gammalt överblivet fett i. Här är det viktigt att ha i lite alun också, annars härsknar ljusen troligen.  Jag körde med fyra ljus per pinne vilket blev bra. Talgen är mycket varm i början så vänta gärna tills den svalnat något annars smälter den bort talgen vid nästa doppning. Viktigt är att doppa fort, så snabbt som möjligt funkade bra för oss.

Här efter är det bara att fortsätta doppa, jag hade 20 ljus på gång. Man slipper vänta mellan varven om man har många eftersom de torkar. Märker du att ljusen inte växer så är det för varmt. Vår torkställning så ut såhär, fettet som droppar av ljusen åker ner i fettpannan igen.

Så småningom växter ljusen, det tar tid, iallafall för mig som är nybörjare.

När vi var klara var de tjocka som vanliga ljus och vi hade fortfarande hela bunken full med fett som vi sparar till ett senare tillfälle. Talgljus brinner med en bra låga och är luktfria.

9 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment

Sagan om potatismosknapparna del II

Efter att ha torkat i en vecka var det äntligen dags att undersöka resultatet. Vi hade nästan glömt bort de små gula grejjerna vi lagt upp på öppna spisen. Vi kanske inte skulle ha gjort det men jdetta återkommer jag till. När knapparna var redo för tork var de egentligen inte så snygga, vi hade inte förväntas oss det direkt heller, potatismos är inte idealiskt att jobba i. Själva syftet var ju att kolla om det överhuvudtaget fungerade. Innan tork såg de ut så här:

När de torkat såg de inte längre lika kul ut. Det är väl fuktigt inomhus i Ryggåstugan så de hade blivit påhälsade av lite mögel. Ludna knappar att ha i pälskläder?

Det som också var anmärkningsvärt var att de krymt något oerhört, ca 50%. Man behöver således göra rejäla knappar innan torken. På denna bild ser man tydligt i relation till märlan som sitter i. Knapparna deformeras också när de torkar, det bör man ha i åminne.

Så till det viktigast, är de tillräckligt hållbara? Svaret är: JA! Jag prövade att bryta sönder några knappar och knäcka sönder de som slagit sig med tummen. Jag är högst imponerad av deras hårdhet, det är inte helt lätt att knäcka en. Det är lite som ett plastmaterial eller bakelit.

Slutsats. Det går definitivt att göra knappar av potatismos. Men för att göra snygga knappar krävs lite ingenjörskonst. Troligen är degen något mer lättarbetad om den får torka lite, kanske då går det att trycka mönster på dem. Knapparna krymper mycket det måste man ha i åtanke när man gör formen.  Beskrivningen uttrycker att man också kan färga knapparna, det är troligen en bra idé, kanske med något färgpigment. Torkningen ska ske i solen sen på spiselkransen som beskrivs och man ska ha koll på möglet. Det är definitivt värt att testa detta igen. Jag hoppas fler av er prövar detta.

English summary. This is the second episode about making buttons out of mashed potato. The idea is taken from an recipe dated from the beginning of the 19th C in Varola county, Västergötland. The experiment turned out well and in conclusion its possible to make buttons out of potato. The buttons turned out to be sturdy,  the process however needs to be refined. The mashed potato is sticky and hard to work with. The recipe says that they could dye the buttons and make moulds with ornaments so the buttons will look nice. It´s worth trying further to make better ones.

3 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment, Textil

Lite gammal matlagning.

Jag valde att börja min arbetsvecka med att visa på lite gammal matlagning. ´Det är trevligt att laga mat ute i det fria och kan man dessutom lära andra om hur man gjorde förr så är det grädde på moset. På menyn hade skrev jag upp två svenska klassiker, ärtor med fläsk och köttbullar.  Ärtsoppan motiveras med att Sverige genom historien har varit ett riktigt ärtland, vi har varit duktiga på att odla mycket ärtor genom århundradena. Vår gamla matkultur är ganska så enkel och allmogen åt mycket, mycket enkelspårigt. Lite kryddor, gröt, rovor, torkad och saltad mat, bröd, bär och en del ost. Thats it ungefär.

Ärtsoppan. Egentligen inget special direkt. Vi satsade på att göra mer som en gröt eller en mycket matig soppa. De enda ingredienserna är rimmat fläsk, gula ärtor, vatten och lite mejram på slutet. Inget överflöd på kryddor på allmogens bord. En liten specialare gjorde jag emellertid, jag skar bort späcket och svålen från köttet. Svålen las i vattnet med ärtorna för att göra det mer smakrikt, likt buljong. Späcket sparade jag till köttbullarna för att göra dessa lite saftigare. Ister fanns inte på konsum.

Ärtorna fick koka i ca 1,5 timme, sista halvtimmen lades fläsket i. Allt toppades med lite timjan vilket räckte gott som krydda.

Social status utmärker sig även på matbordet! Mäster ska vara mäster och lärling ska vara lärling. Vi hade inga skedar så vi var tvugna att fixa till det medan soppan kokade. Soppan smakade hur som helst mycket bra.

Köttbullarna. För att toppa soppan lite hade jag förberett lite för att göra köttbullar. Jag hade inhandlat en bit griskött. Egentligen går det typ bra med vilken del som helst när man ska göra färs. Själva poängen med denna anrättning var att göra färs utan att använda köttkvarn, som bilden nedan visar. När jag gick en styckningskurs var det vanligen resterna efter slakten som blir färs. För att göra färsen saftig tillsätter man fett (ister el talg) som man också ser på bilden från denna kurs:

För att göra färs på gammalt vis dvs innan slutet av 1800-talet så måste man finhacka köttet i flera steg. Inledningsvis tärnar man köttet:

Sen hackade jag och blandade i späcket från fläsket. Jag använder en fantastisk gammal laminerad kökskniv från tidig 1800-tal med masurbjörkskaft. Den är mycket vass och inhandlades i en auktion i Gagnef.

Allt blandas samman i mitt tråg jag tidigare gjort. I tråget hackas det ytterligare med en kötthacka. Denna kötthacka är en av museets antika och fungerar mycket bra. Tråget utformning gör att köttet stannar kvar i tråget.

 När man arbetat köttet ordentligt med hackan gick jag lös på det en stund med köttklubba. Vi använde en hastigt tillverkad sådan av en vedklabbe. Detta är för att söndermosa köttet mer och lösa upp muskelfibrerna. Det är mycket jobb för att få en bra färs.

Det är ju trots allt festmat så jag tog lite peppar med också.

När man tycker det är lagom kletigt så rullar man köttbullarna. Så här snajdigt kan resultatet blir, känner mig lite som Floyd…

Ja sen är det bara att steka dem. Man kan koka dem också vilket förr var en vanligare tillagningsmetod på kött generellt eftersom man kunde ta tillvara på att fett som annars skulle gått i stekos. Avkoket är det som blir är det vi idag kallar ”dopp i grytan” men som för allmogen var en viktig inslag i kosthållningen.

Smaken av våra köttbullar var fantastisk. När man gör färs på detta sätt blir köttbullarna något mer ”al dente” på ett angenämt vis. Det är liksom inte en köttdeg utan mer saftigt och smakrikt. Med köttbullarna i magen var dagen gjord och vi kunde jäsa gott med varm fläderblomsaft i stopen.

PS. kolla in Max hantverksida där artikeln finns som varit inspirerare till detta experiment. Väl värt att läsa!

1 kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Sommartorpet/huset…

Jag vet inte om jag är den enda som har ganska så svårt för sommartorpet (som inte är ett torp…).  Ägarna har fått tag på ett otroligt hur helt klart, ett ovanligt hus. I alla säsonger av sommartorpet har folk klagat på hur de behandlat huset ut en byggnadsantikvarisk vinkel. Det är egentligen inte det som jag vill klaga utan jag vill lägga min högst personliga, subjektiva syn på spektaklet.  Som jag ser det finns det två parter som särskiljs av en stark pluralism. Ena parten är byggnadsvårdslägret och de som faktiskt gör något på huset, det vill säga sågar, spacklar, putsar, skrapar limfärg, isolerar, lagar tak osv. Å andra lägret två fånar som tramsar omkring och startar modernistiska projekt överallt. De strör modeller omkring sig och försöker frälsa sin omvärld i videoprojektorns ljus och ständigt visa på sin egen förträfflighet.  Allt till tveksamt hummande ifrån det enda som överbrygger detta pluralistiska projekt, det vill säga husägarna och huset i fråga. Husägarna som sliter medan pengar plöjs ner i kitsch, stiltapet, luftighet och allmän opersonlig homestyling med oberäknelig bäst-föredatum . För mig så handlar inte byggnadsvård bara om exteriören men också vad man gör med insidan och vad som liksom ”går med huset”. Alla har vi olika tycke och smak, men vem vill ha en gammal husvagn på tomten som kommer bli fuktskadad och möglig? Vem vill skrapa bort en svartvit taktapet på ett vackert limfärgat tak?

Hela framställningen av en husrenovering är helt makalös, folk sliter med puts, våndas över fuktskador och dåligt kalkylerade budgetar och blandar linoljefärg, medan två inredare springer runt i sin egna lilla värld likt Tomas Di leva i sitt nakenrum. Varför ska allt vara så förbannat hippt? Lämna kvar de där två fånarna i Stockholm och gör ett byggnadsvårdsprogram istället. 

Fondtapet, stiliserade 70-talsfoton, plast-kitsch, rökglas, string, guld, silver, svart och strama artificiella ytor är inget för mig. Skandinaviskt ljus, kom tillbaka, allt är förlåtet!

1 kommentar

Filed under Funderingar