Kurage antikvapenauktion hösten 2021



Eftersom militariamässan är uppskjuten på obestämd framtid har jag satt samman en egen vapenauktion på Auctionet. Med över 60 utrop med vapen och tillbehör blir det höstens första vapenauktion! Det finns högt och lågt, fult och fint. Jag har gallrat hemma och samlat ihop företagets alla vapen som jag kan avvara! Det finns något för alla!

Här har du en direktlänk till auktionen som går ut om 13 dagar!

https://auctionet.com/sv/themes/200-tema-vapen-militaria?campaign=2804&utm_campaign=Kampanj+2804%3A+Tema+Vapen+%26+Militaria&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2804

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text III. På Oravais likbeströdda fält delades Sverige.


Karelska jägarkårens uniform.


Jag vill fortsätta med serien om militära vapen med historia. Denna gång handlar det om ett i grunden mycket sällsynt vapen, en m/1788 jägarstudsare. Under 1700-talet kom jägarförband bli en allt större del i den svenska krigsföringen. Det var en del av en större militär trend att ha rörliga, snabba jägarsoldater. Dessa elittrupper hade som uppdrag att spana, utöva krypskyttetaktik och dyka upp där man minst anade på slagfältet. De utrustades ofta med grova studsare vilka gav dem möjlighet att skjuta på längre avstånd. De blev arméns förlängda pekpinne i ögat på fienden.

1775 sattes den så kallade Savolaxbrigaden upp i Finland. Dess syfte var att med rörliga och snabba trupper spana på och störa ryska truppförflyttningar i gränsområderna mot Ryssland. I Savolaxbrigaden fanns Savolax fotjägarregementet som sattes upp redan 1745 och sedermera också den Kungliga Karelska jägarkåren som när det var som störst bestod av 600 jägare. Det är den Karelska jägarkåren som denna artikeln främst kommer handla om.

Mitt under Gustaf III:s krig, år 1789, bildades Karelska jägarkåren. Till en början var de bara 200 man men kom med tiden bli fler. Deras uniformer var gröna med svarta hattar med vita band.

Vid mönstringen 1794 såg jägarnas personliga utrustningslista ut så här:

Hatt med vitt band
Svarta halsdukar av crepon (yllekräpp, ett tunt ylletyg med kräppad yta)
Surteuter av grönt kläde (surtut, en slags rock med knappar framtill)
Jackor av grönt kläde
Västar av vitt kläde
Byxor av vitt kläde
Blå jackor
Vita byxor
Skjortor
Strumpor
Kängor
Kängband (skosnören)
Dricksflaska med rem
Kalvskinnsränsel

Bandolär med rem (patronkök med rem)
Gehäng med söljor (till huggaren)
Studsarerem

Huggare
Studsare
Krutmått
Kratsar
Kulform
Fängnål ett knippe
Kruthorn
Smörjhorn

Det är först i 1794 års mönsterrulla som kompaniet tycks ha fått enhetlig beväpning, nämligen jägarstudsare av 1788 års modell. Till detta var också kompaniets jägare utrustade med flintlåsmusköter med bajonett av 1738 års modell. Dessa musköter användes förmodligen främst till exercis och som reservvapen.


Utdrag ur generalmönsterrullan från år 1794 för Tohmajärvi kompani. Riksarkivet.

Jägarstudsare m/1788 är en fantastiskt stycke svensk vapenkonst. En påkostad och elegant skapelse med en kaliber på 20 mm. Beslagen är av mässing med vissa dekorelement. Hela vapnet är välarbetat och påkostat och påminner mycket om samtidens välgjorda jaktvapen.

Detta exemplar är märkt KC 86, det vill säga Kungliga Carelska nr 86. Vidare är den också kompanimärkt med I:C:8 vilket står för 1 livkompaniet (Tohmajärvi kompani), jägare nr 8. Enligt generalmönsterrullorna har följande jägare varit aktiva som nr 8.

Mats Läppain (antagen 1789, död 18 jan 1790)
Peter Tukanen (antagen 31 dec 1789)
Påhl Slip (antagen 1794, död 1 april 1803)
Johan Gadd (antagen 1803)

Enligt rullorna ser det ut som Tohmajärvi kompani fick ut sina studsare senast år 1794 varför det förmodligen bara är Påhl Slip och Johan Gadd som använt just den här studsaren. Man undrar givetvis vilka karelska umbäranden som studsaren burits igenom, vilka som kanske fallit offer för den och vad såg Gadd genom dess siktskåra?


En imponerande mynning.

Karelska jägarkårens mest kända insats var förmodligen den på Oravais slagfält, detta avgörande tillfälle som föranledde till att Sverige tappade sin östra rikshalva, Finland. I mitten av detta mytomspunna slag som gett upphov till mängder med epos, dikter, sånger och skrönor, var Karelska jägarkåren. Slaget vid Oravais finns det mycket skrivet om men det utspelade sig 14 sept 1808 och blev avgörande för det finska kriget 1808-1809. Karelska jägarkåren kom att spela en stor roll i slagets inledning vid det så kallade Schwerinska brofästet men också under själva slaget. Mitt i krigskaoset fanns förmodligen jägaren Johan Gadd. Exakt vad han gjorde och hur det gick för honom denna avgörande dag vet vi inte men vidare forskning kanske skulle kunna berätta mer om Gadd och hans karelska jägare.


Slaget vid Lintulaks 3 juli 1808 där Tohmajärvi kompani deltog. Styrkeförhållandet var ojämnt, 650 svenskar mot 1200 ryssar. Trots det gick svenskarna segrande ur striden. Teckning av Gustaf Olof Hjortzberg.

Det är svårt att underskatta den historiska känslan som infinner sig när man kan härleda ett föremål till både en enskild person men också till en så avgörande tidpunkt i svensk historia. Jag önskar att jag kunde förnimma Johans Gadds tankar under den här dagen, liksom visualisera det han såg den där dagen i sept 1808. Vilka fiender sköt han mot denna dag? Kände han rädsla? Såg han morgondimman lätta över alla de 1600 döda som låg spridda över slagfältet? Frågor som vi bara kan undra över men aldrig finna svar på.

Det var när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.

Ur Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvigs Runeberg.

Du kan bli ägare av detta historiska stycke!

Mån 30/8 börjar min allra första vapenhistoriska auktion på Auctionet. Till denna auktion har jag samlat saker från min egen firma, ur min samling och grävt i lådor och skåp. Själva kronjuvelen i auktionen blir de här studsaren. Håll utkik på Auctionet under nästa vecka. Happy bidding!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen

Kurs om antika eldhandvapen

Om du är sugen på lite bildning i corona-mörkret så kan du gå på online-kurs med Auctionet academy med mig som lärare. Det är en grundkurs om antika eldhandvapen där du får ta del av min kunskap om vapenhistoria och vapensamlande. Jag kommer visa många olika sorters vapen och prata om deras historia men också hur du samlar och tar hand om dina vapen.

Kursen börjar 25 mars 17.30
Följ länken för att veta mer:
https://www.auctionetacademy.com/courses/livestream-antika-eldhandvapen

Det kommer vara fem kurstillfällen fördelat på dessa områden:

Grundkurs: Antika eldhandvapen
Inom samlarområdet eldhandvapen samsas kulturhistoria, konsthantverk, teknikhistoria, krig och fred. I denna grundkurs får du lära dig vapensamlandet grunder, eldhandvapnens historia och bekanta dig med den rika floran av spännande vapen som finns där ute.

– Varför samla på vapen?
– Vapenlagstiftning
– Samlarinriktningar
– Vapenhistorisk överblick- Litteratur och samlarorganisationer

Fördjupning: Allmogens vapen och vapenproduktion
Sverige har en rik men lite bortglömd historia av folkligt bösshantverk. Under hundratals år tillverkades bössor och pistoler av lokala smeder och det gav upphov till ett spännande kulturarv med egensinnig design och stor variation. I denna fördjupning får du lära dig om det folkliga bösshantverket och hur du ska bedöma allmogevapen.

– Folklig vapenhistoria och tillverkning
– Stilhistorisk överblick
– Att bedöma allmogevapen
– Litteratur

Fördjupning: Stadens mästare och deras vapenproduktion
Under hundratals år verkade pistolsmeder, kolvmakare och pipsmeder runt om i Sveriges städer. Dessa skråhantverkare tillverkade högkvalitativa vapen åt jägare och officerare, liksom furstar och kungar. Många av dessa smeder och bössmakare var också färgstarka personligheter i sin samtid. I denna fördjupning får du lära dig mer om hantverket, skråordningen och vad man ska titta efter när det kommer till dessa vapen.

– Pistolsmeder och skråhantverk
– Stilhistorisk överblick
– Att bedöma stadstillverkade vapen
– Litteratur

Fördjupning: Militära vapen
Krigets vapen kallas ibland för historiens plogbillar eftersom de sätter stora avtryck i sin samtid. Dessa föremål bär en nära koppling till den stora historien och krigets vedermödor. I denna fördjupning tittar vi närmare på den svenska månghundraåriga vapenindustrin och dess vapen.

– Gevärsfaktorier och faktoriarbetare
– Modellhistorisk överblick
– Att bedöma militära vapen
– Litteratur

Fördjupning: Att underhålla, bedöma och undersöka antika vapen
Liksom andra antikviteter behöver vapen omsorg, underhåll och restaurering. Det är komplicerade föremål där funktion, mekanik och design möts. En del vapen har varit i bruk i över 200 år ””’och vad är ursprungligt eller ändrat? I den här fördjupningen tittar vi på hur man plockar isär vapen och bedömer dess skick och hur man bäst vårdar dem.

– Hantverket bakom vapnen
– Isärplockning och verktyg
– Ytbehandlingar
– Underhåll, restaurering och renovering

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Bland gamla recept ifrån Östergötland I. Fettisdagen och en mycket gammal semla.

Semlor från förr är inte som semlor idag. Broocmans semla är av hetväggstyp som ska ligga i varm mjölksås

I den här artikelserien kommer jag och min fru Anna-Maria göra en kulinarisk resa genom den östgötska mathistorien. Vi provar oss fram bland gamla östgötska recept och presenterar det här på bloggen. Eftersom det är fettisdag så börjar vi med Östergötlands äldsta semla.

Det här receptet är hämtat ur Reinerus Broocmans En ful-ständig Swensk Hus-håldsbok från 1736. Broocman var kyrkoherden i Norrköping som också var tryckare och tidningsman. Han gav ut många böcker och startade en av Sveriges äldsta dagstidningar, Norrköpings tidningar 1758.

At giöra Hetwägg af Mandel.

Man tager Semlorna och skär ett hål under skårpan och förwarar låcket, sedan gräfwer man alt innankrommet ur Simlan och lägger thet i en skål at blöta med söt grädda, och rifwer thet wäl sönder, sedan klappar man Ägg sönder, 2.efter hwar Semla, halfparten gulor och halfparten hwitor, och lägger så något stött Mandel, Såcker, Rosenwatn, grant salt och någor färskt skirt smör thertil, och rörer thet wäl tilsammans och häller thet så i semlorna, sedan lägges then afskurne skårpan på hålet, och bindes korswis med trå öfwer semlan: lägg så henne i ett Tenfat, och wänd then sidan up, som hålet är på: sedan slå miölk uti then öfwerlemnade maten, som intet har gått i Semlorne, med Såcker, och slå så then miölken på Semlorne och lät kokas thermed: tå thet anrättes, lägges then sidan up, som under är, men thet måste intet wara mera miölk på them när the koka, än at thet står jämt med skårpan som är upskurin: om thet kokas, kan man spädat.


Vi hade en del svårigheter med receptets sista del, detta är vår tolkning av receptet. Ska semlorna koka med mjölken? Men det går ju inte med tennfatet. Frågorna hopar sig. Vi valde att koka mjölken och hälla över semlan men jag tror semlan kan kokas tillsammans med mjölksåsen. Såsfyllningen blev en mycket bra redning till mjölksåsen. Vi måttade alla ingredienser efter eget huvud och erfarenhet till lämplig konsistens och smak. Måtta med varsamhet och smaka dig fram i arbetet.

Anders kommentar:
En bakelse som har många ingredienser gemensamt med sin moderna motsvarighet men som ligger långt ifrån både utseendemässigt och smakmässigt. Jag tror det kan vara bra att koka med semlorna i mjölksåsen för att de ska gegga till sig lite mer. Anrättningen var helt ok men lite för simmig och mandelsprängd för min smak.
Betyg: 5 av 10 fastedagar

Anna-Marias kommentar:
Ljuvligt doftande rosenvatten förhöjer semlan till oanade höjder. Semlan ger en förmodat tidstypisk smakupplevelse av Bellmans tid.
Betyg: 8,5 av 10 fastedagar

Semlor idag och igår.

Broocmans hushållsbok finns i ett trevligt nytryck i två band men finns också att ladda ner på nätet. Det är en verklig skatt av historiskt vetande som är oumbärlig i varje historiskt bibliotek.

Lämna en kommentar

Under Självhushållningsexperiment

Det lilla mysteriet.

I höstas kunde jag på ett ganska kostsamt sätt förvärva en fin och mycket nätt liten lodbössa. Jag dras allt mer mot 1700-talet och gärna äldre därtill. Slaglåsvapen intresserar mig allt mindre, om det inte står Norrköping på dem det vill säga, då är de nästan alltid välkomna. Flintsnapplåsvapen från flintsnapplåsens gyllene era är högst upp på önskelistan. Med den gyllene eran menas de flintsnapplåsvapen som tillverkades i södra Sverige fram till ca 1730 då de helt gick ur modet till förmån för det franska modet med flintlås och fullängdskolv.

Nyförvärvet är en mycket liten och nätt lodbössa som är från 1700-talets början. Pipan är stämplad HE och det lilla loppet är försett med fyra räfflor. Vem som gömmer sig bakom HE är för mig ännu okänt och detektivarbetet fortsätter. Beslagen är av mässing, laddstaken av järn, skodd med mässing. Kolven är av valnöt vilket vid denna tid var ett ypperligt val av stockträ men som måste importeras.

Låset är av typen infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset, något förekommer på finare flintsnapplås under sent 1600-tal och framåt. Det är också ett så kallat lägglås vilket menas med att låset har ett separat fängpannelock som säkring. Ibland förekommer det att eldstålet går att vrida och då kallas det istället för batterilås.

Mest anmärkande är storleken, den är mycket liten. Så liten att den faktiskt kan antas vara till en ungdom. Den mäter endast 82 cm och är därmed mycket kortare än de flesta lodbössor från denna tid. Att kalla det för ”barnbössa”, ”pojkbössa”, ”dambössa” eller liknande generisk vapenterm är emellertid något förrädiskt. Ibland är bössor helt enkelt korta, kanske för att någon beställare ville ha det, trots rådande mode. Extra knepigt är det eftersom kolvarna på alla lodbössor av den här typen är så korta och endast tillåter kindstöd. Så jag skulle inte ta gift på att det faktiskt är en bössa särskilt ämnad för en liten person, men det är plausibelt.

En fantastisk målning från 1729 som avbildar Engel Cronhiort i grön jaktdräkt bärandes en flintsnapplodbössa. En av mycket få svenska äldre avbildningar av snapplåsvapen som finns. Målningen är också ovanlig då den avbildar en jagande kvinna. Målningen är utförd av Lorenz Pasch den äldre. Målningen såldes 1990 på auktion.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Uncategorized

Ett litet självhushållarprojekt med historiska anor.

Undertecknad med Gotlandskaninen Kung Oscar

I somras beslutade jag mig för att börja föda upp köttkaniner. Det kom inte som en uppenbarelse från ovan utan det har varit en tanke jag närt i några år. På grund av världsläget så har jag liksom många andra spenderat mycket tid hemma. Denna ofrivilliga situation sporrade mig att slå slag i saken. Några självhushållande vänner till mig har gotlandskaniner i produktion och det kändes rimligt att välja denna svenska lantras. Gotlandskaninen liksom Mellerudskaninen räddades undan utrotning på 1970-talet. Det är en tålig, medelstor ras som inte kräver särskilt foder och som helst bor utomhus.

I somras köpte jag en stor hane på sex månader av vännerna och han fick namnet Kung Oscar. Han fick till en början bo utomhus i en flyttbar stor bur men på sikt behövde vi något mer permanent.


Buren

Den färdiga buren med kaningård. Burarna avskiljs i hörnet med galler så kaninerna med lätthet kan umgås med varandra. Med hjälp av landgången kan kaninerna turas om att vara på gården.

Under hösten började jag snickra på en dubbelbur, ingen kanin vill bo ensam. För att hålla ner kostnaderna valde jag att utmana den enorma högen med skräpvirke som växt i takt med utbyggnaden. Hela buren kunde jag bygga av det jag hade hemma. Detta pusslande skänker en kreativ och ekonomisk lusta i flera led. Jag blir av med skräp och brädhögar, det blir stumpar kvar som jag kan elda med i spisen och jag får en kaninbur! Det enda jag köpte var en rulle svetsat nät på Granngården för en hundralapp. Buren är tänkt att inhysa avelsparet med en eventuell kull.

Buren under byggandet. Allt materal är sådant som jag hade liggande i skräphögar och i egna brädgården.

Buren består av två likadana sektioner och vilar mot väggen och på två stolpar på backen. I hörnet är rummen avdelade med kompostgaller så avelsparet kan prata med varandra. Varje sektion har egna isolerade hus med halm. Golven är tillverkade av kraftig byggplywood och lutar lite för att urinet ska söka sig ut. Varje gavel har ett öppningsbart kompostgaller och framtill finns luckor som leder ner till en liten inhägnad gård. Nere på gården kan kaninerna få gräva och springa runt.

Lovisa Josefinas ankomst
När buren stod klart flyttade den grå sexmånaders Lovisa Josefina in och avelsparets nya residens blev komplett. Tanken är att de ska få bo tillsammans i vår och att det eventuellt ska frambringa några kullar som vi sen slaktar till hösten. Min idé är att hålla det på en mycket småskalig nivå för att se om det är något jag vill ägna mig åt. Kaninkött är delikat och energieffektiv köttframställning. De är förnöjda små liv som lever av hö, morötter, trädbark, gräs och äppelbitar.

Lite om historisk kaninuppfödning i Sverige

Kanin med kopparkittel. Målning av Jean Siméon Chardin, 1700-talets mitt. Nationalmuseum

”Ther wankar ock skön och sött spijs, / Höns, Gäsz, Harar, sampt ock Canijn.

Så står det skrivet i en tysk dikt översatt av Sigrid Forsius år 1621 där han uppräknar några goda ingredienser. Här finns även det lilla djuret kanin som man tror har funnits i Sverige sen senmedeltiden. I arkeologiska utgrävningar i bland annat Uppsala har man påträffat kaninben och en källa från 1582 beskriver att det finns en kaninväktare i Stockholm. Under 1700-talet förekommer betydligt fler källor och vid denna tid importeras även angorakaniner för pälsens skull. Den långhåriga ullen användes bland annat som ersättning för bäverhår i hattillverkningen. Senare gick dessa djur under benämningen silkeskaniner och av dess fina ull spanns och vävdes exklusiva sjalar och andra fina varor. Under detta merkantilistiska århundrade uppvärderades kaninen som ett samhällsnyttigt djur och förnumstiga vetenskapsmän försökte uppmuntra svenska folket till kaninuppfödning. Vid denna tid ansågs silkeskaninerna vara känsligare än traditionella tamkaniner och verkar främst ha fötts upp i herrgårdsmiljöer.

Pojkar med kaniner. 1800-talets slut. Foto: Carl Larssons fotografiska Ateljé. Länsmuseet Gävleborgs samlingar

Vi vet ganska lite om kaninuppfödningens praktiska omständigheter i Sverige men Per Arvid Säve (1811-1887) ger en del intressant inblickar från 1800-talets början, rörande silkeskaninerna.

”Silkes-harar eller kaniner är en pojkboskap, som gossar gärna vilja försöka sig
med. Men därmed är vanligen på längden föga glädje. Ty, utom det att man av
dessa kräk fordomdags hade någon inkomst sedan man mellanåt med finkam
vunnit litet ull, som då såldes till hattmakaren, är det för gossarna ofta svårt
att jämt skaffa föda av varjehanda grönt, kålblad m.m. åt de ganska matfriska
djuren. För övrigt tålas de vanligen ej länge i huset, dit de sägas draga råttor; och
bli de under vintern synliga för de dräktiga fåren, tror man att lammungarne bli
skevbenta och skutta liksom kaninerna.”

Säve förstärker bilden att kaninuppfödning ofta var en syssla för barn och unga. Det var en enkel uppfödning som ett barn kunde antas klara av. Mina farföräldrar födde som barn på 1940-talet i Dalarna upp egna kaniner till mat. I det äldre källorna berättas det aldrig om några burar utan det tycks ha varit så att kaninerna sprungit lösa i fähuset eller gavs en avgränsad yta i stallet. Därutöver har man sommartid haft kaningårdar utomhus där kaninerna fått beta och springa runt.

Pojke i sin kaningård. Runt 1920. Foto: Johan Johansson, Bohusläns museums samlingar

Till en början var kaninuppfödning ingen allmän syssla på gårdarna utan förekom sporadiskt vid sidan av de ordinarie sysslorna. Kaninen kunde äta av överskottet i stallarna och förökade sig snabbt. Kaninerna gav kött och dess päls kunde användas till pälsfoder och hattar.

Kaninfarm i Småland vid sekelskiftet. Foto: Firma Nanny Ekström. Vetlanda museums samlingar.

Det är först under slutet av 1800-talet som kaninuppfödningen blev omfattande och aveln började bli systematisk. Under krigsårens ransonering fick kaninen ett rejält uppsving och nådde sin topp under andra världskriget med över en miljon kaniner slaktade varje år. Både min farmor och farfar berättar att de båda höll med kaniner under krigsåren. De fick både ansvar i yngre tonåren att ta hand om kaninerna, såväl utfodring som slakt. I farmors hem togs även pälsen om hand och skickades på garvning. Av de färdiga pälsarna sydde farmors mor sen kappor och mössor. Efter kriget minskade uppfödningen av köttkaniner stadigt och idag betraktas kaninen främst som ett sällskapsdjur bland andra.

På återseende i detta äventyr till våren.

GOTT NYTT ÅR!

Källor
Ingvar Svanberg (2017) Äldre tids kaninhållning i Sverige. Uppsala universitet
Digitalt museum

2 kommentarer

Under Självhushållningsexperiment

Lyssna på mig!

Klart för drabbning vid mikrofonerna

För någon dryg månad sen så medverkade jag i podden Återskapat som är en podd som handlar om historia och historisk återskapning, så kallad reenacment. Sofia och Henrik kom hem till mig för att framför allt prata om eldhandvapen men det blev ett långt samtal om min bakgrund och förhållande till historia.

Exempel på ämnen som berörs:
Sätergläntan
Drothemshirden 1349
Vapenlagstiftning
Vapen och historisk återskapning
Bristen på duktiga hantverkare inom antikvapen
Faktoriväsende
Flintsnapplås och mycket mycket därtill.

Det blev en trevlig helg där vi gjorde räder hos lokala vapenhandlare, drack fransk cider och sköt på min lilla skjutbana.

Avsnittet hittar du här:
https://aterskapat.libsyn.com/terskapat-83-eldhandvapen

Mycket nöje!

Sofia prövar lyckan med Winchestern.

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Ett militärt autografblock från tre sekler.

För en tid sen lade jag vantarna på en liten märklig bok. Ett nött, oansenligt litet pappband med skinnrygg vars sidor var späckade med korta sentenser, underskrifter och spridda årtal. Meningarna är nedskrivna av olika händer och signaturerna varierar över tid. De första sidorna är tryckta och består av ett utdrag ur 1687 års rotestadga. På bokens framsida finns en klistrad ettikett med prydlig handstil med texten ”No 118. vid ÖversteLiuntnantens Compagnie”.

Karl XI:s rotestadga från 17 januari 1687. Första notisen i boken är från året därpå.

Så här långt kunde jag klura ut att det rörde sig om någon slags kvittensbok för en soldatrote, det vill säga ett geografiskt område som skulle försörja en soldat. I detta fall kunde jag snart se att det rörde sig om Hälsinge regemente, Överstelöjtnants kompani, rote nr 118. Detta kompani kom senare att få namnet Färnebo kompani. Rote 118, 84, 148 i Färnebo kompani heter Ön. Överstelöjtnanten hade sitt kompanichefsboställe i Åbyn i Hamrånge.

Så vad är det för kvittenser? Jo det är kvitton för någon som kallas hemkallan, det vill säga det som rotens försörjare, rotebönderna, skulle förse sin knekt med varje år. Senare fick också knektarna också årspengar varje år som en slags kontant lön. Kvittot är en bekräftelse på att knekten fått ut sin hemkallan som ofta bestod av naturaprodukter exempelvis utsäde, ved och hö.

Boken är notortiskt svårläst då författarna är många och notiserna är förmodligen inte skrivna under idealiska förhållanden. Trots det är de signaturerna och skrivstilen vacker.

Kvittot skrevs under av någon av kompaniets högsta officerare och i boken finns massor med spännande signaturer. Här återfinns idel adelsherrar såsom Frantz Wilhelm von Knorring, Christian von Platen, Johan Gustaf Leijonflyckt med flera.

Det som också är intressant det breda tidsspannet som boken spänner över. Från rotens tidiga barndom till dess avslutande. De äldsta kvittona är aningen omkullkastade men det äldsta torde vara ifrån 29 november år 1688 och signaturerna är så blurriga att de är svåra att läsa. Det är troligt att det är Carl Björnberg (Biörenbärgh) som enligt generalmönsterrullorna var löjtnant under Johan Sparre som var kompanichef. Denna Björnberg kom att avancera, blev kompanichef för Tofta kompani 1696-1701 för att slutligen bli överste och chef över Kalmar regemente. I slaget vid Helsingborg år 1710 kom han att leda sitt regemente. Det slarvas ganska mycket kvittenserna när Karl XIIs krig rasar som mest och det svenska krigsmaskineriet är tärt av många års ofred. Samma sak gäller hundra år senare när det tidiga 1800-talets ansträngda krig härjar.

Den äldsta kvittensen från 29 nov 1688.

Därefter följer kvitton för nästan alla år fram till det sista som avser år 1861 och 1862. Under 1800-talet, när det svenska krigsmaskineriet var förhållandevis nedskalat är det nästan alltid kompanichefen som skrivit under. Nu har adelsmännens namn gradvis förändrats med namn som Brehmer, Brummer, Flygt, Edelstam och Sillén.

Det slarvas i Färnebo kompani 1805-1807. Tre års hemkallan kvitteras i ett svep.

Det är ett fantastiskt historiskt dokument fylld med spännande karaktärer. Boken bildar en otrolig utkikspunkt för vidare personporträtt och spännande insikter i rotens, kompaniet och regementets historia.

1861 och 1862 års hemkallan och årspengar kvitterades på en gång. Vad hände mellan 1848 och 1861? Kanske var roten vakant under denna tid.

2 kommentarer

Under Artiklar & Recensioner

Svensk Jakt och jag.

Idag är det en för mig personligen en mycket viktig dag. Den markerar mitt publicistiska genombrott som frilansande skribent.
🍾🥂🤠

Min första artikel i Svensk Jakt har blivit publicerad. Jag är oerhört stolt över att få skriva för Sveriges största, äldsta och mest anrika jakttidning. Den tryckta upplagan ligger på mustiga 125000ex vilket är svindlande för mig som drivit en obskyr blogg i över tio år.

Nu börjar en lång artikelserie under namnet ”Svenska vapenklassiker” där jag provar mig igenom våra förfäders jaktvapen tillsammans med min gode vän Lars Arvidsson. Därefter finns fler jakt- och vapenhistoriska artikelserier färdiga som väntar.

Köp tidningen, läs på nätet eller gå med i Jägarförbundet och följ mig på resan ner i jaktens historia.

Artikeln är också tillgänglig på nätet om du har Svensk Jakts premium.

Lodbössan – jaktgevärens urmoder

Lämna en kommentar

Under Övrigt & pålysningar

Lodbössan från svenska Livland och flintsnapplåsens gyllene era.


Det livländska förvärvet

Livländska lodbössan?
Jag har nyligen fått förmånen att förvärva min första flintsnapplåsbössa från den gyllene eran. Det är en finkalibrig bössa vars lopp är krönt med åtta små räfflor. Detta vapen är ett verk av en profesionell bössmed i någon stad, avsaknaden av märkningar gör att vi inte kan veta något exakt ursprung. Dateringen torde vara kring sekelskiftet 1700 och låset är ett infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset. Infjäderslåsen tycks komma under 1600-talets andra hälft, till skillnad från utfjäderslåsen som är mer traditionella med slagfjädern på utsidan.

Med största sannolikhet är bössan tillverkad i Livland under karolinsk tid. Svenska Livland var ett område som tillhörde Sverige under ca 100 år, 1629-1721. Territoriets område skiftate i storlek under tiden men var generellt större delen av Baltikum. Här fanns flera viktiga städer som exempelvis Reval och Riga där flera duktiga vapensmeder var verksamma. Bössan är förhållandevis enkel med en sparsam gravyr och dekor. Kolven är troligen i björk och en hornäsa kröner den finkalibriga pipan med 8 små räfflor. Kolvlådelocket är utbytt till ett enkelt men det tycks vara gjort för länge sen.

Hanen är egentligen det som skvallrar mest om bössan ursprung. Överkäken är försedd med en liten vinge vilket är ett särdrag som framför allt kopplas samman med baltiska flintsnapplåsare.  Problemet är att jämförelsematerialet är mycket smalt och dessutom, som tidigare påpekat, mycket spretigt.


Den karaktäristiska vingen på överkäken som återfinns på baltiska och ryska flintsnapplås.

Det finns två bössor i Livrustkammaren som tål att jämföras med. De kopplas båda till Svenska Livland och har vinge på överkäken. Båda har också kolv av tysk rak typ till skillnad från mer trekantig kolv som är att betrakta som mer svenskt. Den tyska kolven är vanlig på många hjullåsbössor från samma tid. De livländska flintsnapplåsarna tycks vara en syntes av svenskt och tysk inblandning och detta kan ses på både min bössa och dessa två på Livrustkammaren. Den första studsaren är tillverkad i Suhl av Johan Krach och sen omgjort för flintsnapplås. Här blir det klart att tyska bössmakare varit stor förebild för baltiska bössmeder.


Tysk hjullåsstudsare ombyggd i baltikum till flintsnappstudsare, tillverkad av Johan Krach (verksam i Suhl 1636-1686.).  Foto Livrustkammaren.

Den andra har samma sorts tyska kolv och utseende som min men saknar sin hane. Enligt Drejholts definition är den troligen av svensk tillverkning i Livland och det kan mycket väl stämma.  Låsformen stämmer också väl överens med min. De livländska bössorna är svåra att definiera men kanske kan man hitta fler källor som kan få saken att klarna. Detta nyförvärv har stärkt mig i min övertygelse att jag vill ha fler av dessa skönheter, får se hur många år det tar innan nästa dyker upp.

Troligen livländsk lodbössa, 1660-tal. Foto: Livrustkammaren.

 

Flintsnapplåsets gyllene era 1550-1730
Som säkert många av er ihärdiga läsare känner till så är jag mycket intresserad av det svenska flintsnapplåset. Denna unika vapenkonstruktion som skär genom tid och rum och överlever hundratals år medan olika vapentyper kommer och går. Flintsnapplåset hade förmodligen sitt starkaste fäste i norra Europa och varje land hade sin personliga stil och tolkning av låset.


Svenska flintsnapplåsbössor 1600-talets mitt. Den triangulära kolven är att beteckna som unikt svensk. Foto: Livrustkammaren.

Sveriges produktion av flintsnapplåsvapen kan beskrivas som ett träd vars stam delar sig i två kraftiga grenar varav den ena grenen kapas ganska abrupt medan den andra fortsätter att leva och frodas under lång tid. Den gemensamma stammen står med sina rötter i stadigt i 1500-talet där det svenska flintsnapplåset har sin linda. Så småningom delas stammen i en norrländsk och en sydländsk gren. Den sydländska grenen sågas abrupt av kring 1730 då flintsnapplåsen upphör att tillverkas i södra Sverige på grund av dess föråldrade karaktär och det franska flintlåsets totala dominans. Den norrländska grenen kommer stå för flintsnapplåsets fortsatta eftermäle och dröja sig kvar till 1800-talets slut. De norrländska vapensmedernas pragmatism och fokus på funktionalism och enkelhet lämna en rik mylla för flintsnapplåsets fortsatta fortlevnad.


Stadstillverkade svenska flintsnapplåsare med utländska drag, de tre övre med Tschinke-inspirerad kolv. 1600-talets mitt. Foto: Livrustkammaren.

Emellertid skulle jag hävda att flintsnapplåsets gyllene era var när flintsnapplåset fortfarande tillverkades i södra Sverige, såväl bland städernas skråhantverkare samt allmogens vapensmeder. Det var under tiden 1550-1730 som de vackraste, mest fulländade flintsnapplåsvapnen fullbordades. Det skedde genom försorg av duktiga allmogesmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under tidigt 1600-tal och utav de bästa vapensmederna i städerna under 1600-talet. Dessa vapen är ett ganska outforskat område och för de flesta vapenintresserade tämligen okänt. Det beror på att det stora flertalet av dessa vapen finns i museer och i ett mycket litet antal bland privata samlare.


Sydsvenska flintsnapplåsbössor tillverkade av allmogens vapensmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under 1600-talets början. Foto: Livrustkammaren.

De är särlingar då de inte påminner om mycket annat med sina korta stockar. Bilderna ovan skvallrar om den stora variation som finns mellan vapnen i denna lilla grupp, det finns ingen direkt etablerad stil och de skiljer sig alla i olika hänseenden. Emellertid är de vad jag vet alltid lodbössor, det vill säga småkalibriga studsare avsedda för småviltsjakt. Hageljakten och den franska typen av flintlåsvapen kommer att slutgiltigt utradera den ålderdomliga flintsnapplåslodbössan i södra Sverige. Det är en utveckling som sker succesivt under fram till 1700-talets första hälft. Därefter kommer vapentypen bara leva vidare i norra Sverige.

 

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Vapen