Den dubbelt märkliga lodbössan.


Två snarlika bössor från ca år 1800. Den ena hårt brukad, den andra har aldrig sett skogen.

För en tid sen hade jag förmånen att köpa några vapen ur en gammal samling. Huvudsakligen var det en flintsnapplåsbössa som fångat min uppmärksamhet. Den äldre, sympatiska herrn hade själv inhandlat den i en antikaffär i Stockholm för 50 år sen. Antikaffären ska ha legat i närheten av Dramaten och bössan som sådan bar en anmärkningsvärd historia. Enligt berättelsen skulle bössan varit tillverkad på det ökända Löfstad slott i Östergötland. Ursprungligen fanns även en silverbricka fäst på bössan som bekräftade dess koppling till slottet. Själva föreställningen att lodbössan skulle ha varit gjord där kunde jag ganska enkelt punktera eftersom den till formen är en typisk flintsnapplodbössa från Norrland samt att den dessutom är signerad av en anonym men känd signatur, FLB.

Många vapen är behäftade med märkliga historier men fanns det något korn av sanning i kopplingen till Löfstad? Utgår vi från vapnet som sådant så är det konstigt på flera sätt. Det mest iögonfallande är skicket, det är som nytt. Nästan uteslutande alla lodbössor eller allmogebössor för den tiden är i regel hårt slitna och infärgade av fett, smuts och rost. Att hitta allmogevapen som är, som engelsmännen brukar säga, ”in the white” är sällsynt. Det här vapnet tycks i princip bara färgats av ålders tand, ytorna har mörknat men bär knappt några spår av verkligt användande. Pipans kanter är knivskarpa, utan tillstymmelse till avfasning medan fildrag och verktygsmärken syns tydligt i den mörknade metallen. Mekaniskt är det som nytt, eldstålet plant och fänghålet är inte det minsta anfrätt. FLB:s stämpel tronar tydligt på pipans sida. Kolven är i obetsad björk och drar man med handen längs med förstocken känner man den ojämna ytan som uppstår när kolvmakaren dragit med bandkniv, sickel och rasp. Den lena ytan som uppstår genom upprepat användande finns inte där. Kindstödets kolvkanter saknar minsta avbräck.

Så kan det finnas en koppling till Löfstad? Jag har en teori som jag ännu inte kunnat bekräfta och den går ut på att Löfstad slott i ägdes av greve Carl Fredrik  Piper (1785-1859) som sedermera blir överhovjägmästare. Att han hade ett stor intresse för jakt är ställt utom rimlig tvivel. Min nuvarande gissning är att greve Piper köpte denna lodbössa på någon resa norrut, kanske som kuriosa. Den blev stående tills den en dag försvann ur slottets samlingar, exempelvis sålde Piper av en del  inventarier och utgårdar efter makans död år 1828. Grevens räkenskaper vittnar om vissa ekonomiska problem men det kan också vara så att den skänkts eller dylikt. 1926 skänkte grevinnan Emilie Piper slottet med dess inventarier för att bli ett museum. Kanske går det via brev och uppteckningar hitta denna lodbössa, det får framtida forskning utvisa. Vad som talar för att vapnet är kopplat till slottet är just skicket, vapnet är inte använt utan köpt och bara förvarats. När allmogen handlar vapen så används de.


Carl Fredrik Piper. Foto: Löfstad slott.

En ytterligare besynnerlighet är lodbössans proportioner. Jag har medvetet fotat den tillsammans med en snarlik, lång sälbössa från samma trakt. Lodbössan är av samma storlek väger mer på grund av den oanseliga kalibern, ca 7 mm. För att vara en lodbössa är den ovanligt stor, jag har lodbössor som väger hälften av vad denna gör. Loppets litenhet skvallrar också om att det är originalloppet och inte någon uppdragen pipa. Med största sannolikhet är hela bössan tillverkad av samma person, den mystiska FLB. Denna signatur har ingen känd bärare och vad som försvårar omständigheterna ytterligare är att det finns med största sannolikhet två smeder med samma signatur. Dels en tidigare FLB med den stämpel som finns på denna bössa. Den tidigare stämpeln är liten och initialerna är inramade i stämpeln. På den senare stämpeln är endast bokstäverna som bildar fördjupningen. Jag har hört rykten om en annan flintsnapplåsbössa med FLB men jag har också stött på lodbössor som är relativt sena, från 1800-talets andra hälft som bär den andra stämpeln. Uppenbarligen så var den äldre FLB verksam under flintsnapplåstiden, runt år 1800.


Den senare FLB-stämpeln på en närmast Remingtonliknande lodbössa som jag inte längre äger.

Slutligen
Det är en ynnest att få ta del av sådana här historiska märkligheter. Jag hoppas att svaret står att finna i någon inventarium eller dylikt på landsarkivet i Vadstena. Tills dess får bössan fortsätta sin törnrosa sömn i mitt inventarium.


 

 

 

1 kommentar

Under Antika vapen

Multiverktyg 250 år innan Leatherman


Nyligen köpte jag en liten tång på tradera efter ett tips. Den var felrubricerad som liten skomakartång men var i själva verket ett multiverktyg från 1700-talet för flintlåsvapen. Jag ägde sen tidigare en närmast identisk tång och jag tyckte det var läge att beskriva dessa lite närmare. Det är mycket rara och sällsynta verktyg och jag kan bara minnas att jag sett fyra st till salu, varav jag har två av dessa. I militära sammanhang finns lite olika multiverktyg bevarade men de är enklare, har färre funktioner och är främst till slaglåsvapen.


Multiverktyg till svensk musköt m/1840. Foto: Armemuseum

Det förekommer också europeiska och amerikanska flintlåsverktyg men de utgår från en hammare och inte från en tång.


Tyskt verktyg från 1700-talet.

De två små tängerna är så pass snarlika att jag misstänker att de är gjorda av samma person. Det vore intressant att hitta fler tänger att jämföra mellan, dessa två saknar stämplar och jag gissar att de är svenska. De är välgjorda och har många genomtänkta funktioner som jag i artikeln tänkte redovisa. Det som saknas på mina två tänker är en krats som ska sitta gängningen på hylsan som utgör ena skänkeln. Jag har bara sett en tång med kratsen i behåll, det är naturligt att lösa delar försvunnit genom åren.

  1. Tång. En enkel hovtång till bland annat för att dra ut pipstiften till pipan.

  2. Fil. Insidan av en av skänklarna är en dubbelhuggen fil som kan användas till att grada av en yta eller kniv.

  3. Rensnål till att rengöra ett igensatt fänghål

  4. Skruvmejsel för att kunna ta isär vapnet eller dra åt läppskruven

  5. Utdragare för laddstakar som fastnat. Mitt förslag är hypotetiskt men eftersom tänder är huggna i området så tyder det på att man kan ha använt det till just detta.
  6. Gängad hylsa för krats. Hylsan kan sen monteras på en laddstake.

  7. Flinthammare för att knacka fram en ny egg på flintan.

 

Det tycks inte som om detta multiverktyg fått särskilt stor spridning. Det är lite synd för det var en ganska bra idé och väldigt före sin tid verktygshistoriskt sett.

2 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen

Liljerum XXXVII: Livet utifrån.

Det är mycket att stå i och att få tiden att räcka till att skriva är svårt. Har fått en del skrivaruppdrag som upptagit min tid, utöver en fuktskada i köket och ett ständigt arbete med utbyggnaden. Dessutom vill jag gärna hinna umgås med familjen och kanske jaga lite nu när det är höst. Jag gillar hösten, det är en underbar tid då sommarens grönska långsamt bryts ner för att inta ett närmast meditativt och stillsamt tillstånd. Men medan årstiden växlar ner naturens tempo så vidtar en intensiv tid och så och med huset. Även om mina snickare gör det allra mesta så är det ändå mycket att göra. Jag sköter målning, städning, tak, hängrännor, rivningar och diverse småarbeten som jag tycker jag är kapabel till. Mina hantverkare har alla varit duktiga och lyhörda för mina önskemål även om de inte kommit från byggnadsvårdskretsar, jag lär mig mer av modernt byggande och de lär sig om gammalt byggande.

När vi lämnade bygget senast så var huset i princip vädertätt och jag lyckades avhandla diverse frustrationer rörande byggindustrins plastanvändande. Nu är huset i princip färdigt på utsidan och jag kommer sammanfatta det med några breda penseldrag.


Byggställningarna har äntligen fallit. 

Panel, fönster och dörrar.
Den stolta timmerstommen har nu brädats in. Stommen har klätts i örnpapp och getts en minimal luftspalt. Panelen som spikats är en blandning av återanvända bräder och bondsågade bräder. Jag har medvetet valt att variera fritt på bredderna för att återskapa ett oregelbundet utseende. Som jag tidigare nämnt är målet att skapa en så osynlig skarv som möjligt mellan gamla delen och nya delen.

Fönstren är en blandning av nytillverkade kopplade och spröjsade fönster och återbrukade fönster från gamla delen. Fönstren på vårt hus byttes någon gång på 70-talet och vi valde att låta Östra Ryds fönsterfabrik tillverka kopior på dessa. De återbrukade har renoverats av min tålmodige far som varsamt slipat bort den gödselbruna betsen de var behandlade med och istället målat dem ärtigt kromoxidgröna. På sikt ska hela husets fönster renoveras och målas med denna sympatiska grön. Att spika fodren synligt med klippspik är ett enkelt sätta att renodla det gamla utseendet.

En väg in i utbyggnaden från utsidan av huset skapades med hjälp av en nytillverkad och praktfull pardörr. Den är utbyggnadens verkliga smycke och tillverkades på Överjärva byggnadsvård.

Vi beställde också en extra dörr till baksidan av huset. En ganska smal spröjsad dörr sattes in där det tidigare var ett fönster. Det ger en bra utgång till trädgården samtidigt som det skänker symmetri till fasaden. Fönstret renoverades och flyttades till utbyggnaden.

Färgsättning
Eftersom huset är slamfärgat så kokade jag röd slamfärg till de råsågade panelen. För min del blev det mycket prisvärt då jag sitter på en stor packlår med rödfärgspigment från tidigt 1900-tal som jag en gång räddade ur ett torp. Just den räddningen är det snart 10 år sen som jag gjorde, tiden går men den som spar han har. Det enda jag behövde köpa var rågmjöl och järnvitriol. Färgprakt för några få hundra kronor. De hyvlade partierna såsom foder, vindskivor och knutar målades med vit linoljefärg som är bruten med några få procent grön umbra.

Hängrännor och stuprör
När vi la om taket märkte vi att ränndalarna var uttjänta. Jag rev och förberedde för plåtslagarens ankomst men på grund av semestrar och annat blev det några jobbiga veckor där takets känsligaste delar låg blottade, endast skyddade av en stormkänslig presenning. Vi bor på toppen av en kulle så det var måttligt kul att i tid och otid ränna på taket och täta medans stormbyar och regndroppar yr runt huvudet. Snart kom ränndalarna äntligen på plats och plåtslagaren monterade nya hängrännor på större delen av huset. Det blev en del nya hängrännor men också återbrukade och skarvade rännor som jag hämtat från andra hus.


Röret ska nog kortas lite…

Stuprören monterade jag sen själv och de får nu sitta uppe ett tag innan jag eventuellt målar dem nästa år. Att montera stuprör av
gammal sort är dyrt om man köper nytt. Plåtslagaren sa att en skarp, klassisk krök kostade ca 600 kr per st. Här finns det alltså pengar att spara genom att återanvända gamla och friska stuprör. Personligen gillar jag inte moderna stuprör som liksom fläskkorvar ringlar sig ner och förfular fasaden. Nu är jag glad att jag sparat dessa gamla stuprör då det lyfter utseendet.

Slutligen
Att riva byggställningen var en befrielse. Det kan liknas vid att avtäcka ett monument där man för första gången ställs framför konstverk utkastat i den nakna luften för första gången. Exteriören blev väldigt bra och följer husets linjer på ett tillfredsställande sätt. Pricken över i:et hade kanske varit en skorsten till för den historiska symmetrins skull men det finns det ingen plats för vare sig i huset eller i min ekonomi. Jag tycker ändå att man får intrycket av att huset kan ha sett ut så där hela tiden eller åtminstone väldigt länge. Det känns skönt att vi nu rör oss mot insidan. Fortsättning följer.

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

Liljerum XXXVI: Stomme, taklagsfest och tak


Arbetet har fortskridit i den milda grad att jag hamnat på efterkälken i dokumentationen. Ganska mycket har hänt på 1, 5 månad och jag antar att det är denna byggfas som är ett betrakta som den mest visuellt tillfredsställande. Det är under denna tid som hus har blivit hus och där jag med all tydlighet ser proportionerna av detta verk.

I förra inlägget HÄR, var själva klipphängaren att stommen äntligen levererades.

The time of the timmermän


Herr Nordin, mäster själv.

Nu var det timmermännen Alex, Michelle och Loves uppgift att sammanfoga timret medelst dymling och yxa. Det var en underbar tid där jag och min familj, dag för dag kunde se hur huset långsamt reste sig, stockvarv för stockvarv.


Stommen reser sig. Som ni kan se har det blivit lite ändringar i stommen varför det är lite timmerbitar infogade i stommen.

Med tiden lades också bjälklag och det är underbart att se de väl tilltagna dimensionerna som dominerar ett sådant här traditionellt bygge. En del manliga bekanta i trakten som själva skeptiskt betraktat mina planer med timmerstomme började nu vallfärda för att spana in byggnationen. Det finns få saker som imponerar på landsortsbor av mankön som gediget hantverk och grova stockar, åtminstone när de ser det på riktigt. Meningar såsom ”Det där blåser inte omkull i första taget” och ”Det där kommer överleva det mesta” var exempel på vanliga tillmälen om den växande huskroppen. Deras undertryckta men ärliga entusiasm dämpades markant när jag sen sa att timret kommer brädas in och inte synas. När timret döljs försvinner ju liksom hela den tilltänkta manliga estetiken och synbara ärbarheten som en timmerkonstruktion medfar; stockarnas grovhet, arbetet som påminner och byggnadsmässiga stordåd från förr, en känsla av traditionell, bondsk handfasthet osv, osv. Den allmänna uppfattningen är tyvärr att timmerkonstruktioner är meningslösa bortom de estetiska domänerna, timrar gör man inte för att det är beprövat, miljömässigt riktigt och stabilt utan för att det ska synas. Vi valde inte av de estetiska skälen utan för att det är ett oerhört tillfredställande sätt att bygga hus på. Det är samma känsla som när du syr alla sömmar i en historiskt korrekt dräkt för hand, det är inte för andras blickar utan för att det ska kännas bra inifrån och ut.

Ett moment som jag fann särskilt njutbart var utformandet av taktassarna som bär upp det utskjutande taket. Dessa tassar är kanske husets enda verkligt dekorativa element och när jag stod och tittade på tassarna slog det mig hur ovant det var att se nytillverkade dekorationer på ett hus. Det görs så sällan idag att det har blivit norm att nybyggda hus ska sakna dekorationer. Modern arkitektur är slätstruken, intetsägande och hopplöst nyttoinriktad. Det finns just inget som får ögat att stanna till och min sinne har vant sig vid det till den milda grad att jag hajar till när det ser något nytt som är vackert. Den lilla konkreta insikten är smått obehaglig och pekar ut många arkitektoniska obehagligheter som gjort sig gällande som normala. Hus ska vara något mer än en behållare för människor och vi har inte byggt vackra hus i flera tusen för nu låta oss gå i slätstrukenhetens ledband. Brutalmodernismens stilideal är förhoppningsvis en parentes i husbyggandets historia, låt oss hoppas.


De gamla taktassarna fick tjäna som mall för de nya.

Juni månad bjöd på ett varierat men inte särskilt regnigt väder vilket underlättade arbetet avsevärt och ganska snart drog det ihop sig till taklagsfest. Detta lilla gille med gamla anor brukar ställas till i samband med att takstolarna är på plats. Det hände 19 juni. Många av er regelbundna läsare vet att jag har ett ganska klent intresse för rusdrycker överlag men ett synnerligen stort intresse för hantverkscider. På min taklagsfest ska det således drickas cider och närmast till hand är normandisk cider. Timmermannen Michelle, som är fransman, ansåg att den cidern kräver crepes de sarrasin, dvs matiga bovetepannkakor. Pannkakorna brukar fyllas med ett stekt ägg, rökt skinka och riven ost samt att cidern ska drickas ur skålar. Det blev en väldigt fransk och trevlig taklagsfest.

Timmermännens arbete gick mot sitt slut, kvar var nagla råspont och tjärpapp lägga. Termer som sällan nämns idag har passerat revy såsom taktassar, lycketrä, gåt, syll och hanband. 1 juli kom min lokala snickare Mattias tillbaka och andra begrepp kom att flyga i luften såsom spikpistol, luftspalt, U-värde och Icell. Bra saker det med men inte riktigt lika romantiskt klingande.

Plastproblemet
Ungefär vid denna tid började jag också förstå svårigheterna att sammanföra begreppen ”plastfritt” och ”svensk byggstandard”. En del saker tog jag för givet i min enfald som exemplet tjärpapp. När snickarna ville lägga en modern, godkänd plastfilm som underlag för tegelpannorna så blev jag givetvis skeptisk då jag tänkt ha tjärpapp, ”som förr i tiden, liksom”. Nu visar det sig att tjärpapp inte längre är tjärpapp som förr. Tjärpapp har funnits i Sverige sen 1700-talet och fick sitt verkliga genombrott under industrialismen. Takpappen var av lumppapp som impregnerats med först tjära men som på 1860-talet kom att bytas ut mot stenkolstjära och slutligen på 1910-talet, asfaltsolja. Efter andra världskriget började fabrikanterna att armera pappen med polyester och idag består den helt av polyesterväv. Slutsats – Tjärpapp idag innehåller vara sig tjära eller papp utan är en asfaltsolje- och bituminimpregnerad polyester- och glasfiberfilt. Så det blev helt enkelt den tunna moderna duken som snickaren rekommenderade, den är troligen betydligt mindre resurssnål och mer miljövänlig än tjärpappen. Jag fick gå med det minst dåliga, pest eller kolera. Ett annat byggelement som också lätt kan bli plast är vindskydd och lyckligtvis går det att får tag på riktig traditionell vindpapp, exempelvis Örnpapp.

Huset kläs i Örnpapp, dvs omodern, traditionell vindpapp. Enligt svensk standard krävs också en luftspalt, något som inte finns i gamla delen men som krävs idag.

Lagd panna ligger…inte
I början av juli bjöd jag in släkt och vänner till takläggning. Inför det arbetet fick jag och min far lägga ganska mycket arbete på förarbete. För det första visade det sig att de pannorna jag bunkrat i många år var kortare än de existerande pannorna. Det sköt takarbetet in i en betydligt mer omfattande rockad där vi flyttade pannor från stora taket till andra sidan huset. Vi behövde helt enkelt ha en sort på varje sida för att få pannorna i ordning och inte blanda olika pannsorter. Därefter följde ett komplicerat arbete att jämna ut taket som såg ut som en bergochdalbana med sin nya huskropp.

Under en mörk himmel försöker min far med sina bästa ingenjörskunskaper räta ut frågetecknen.

Själva pannläggardagen flöt på geschwint med nära och kära som i täta kedjor langade pannor. Inget är dock utan problem då våra ränndalar behöver bytas men någon plåtslagare låter sig inte uppbringas i semestertider.

Nu är är huset alltså under tak och snickarna arbetar på med fasad och interiör men det nedtecknas i ett kommande inlägg.

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

Bland lodbössor och fångstmän i ödemarken. Lodbössekurs i Fågelsjö.


Gammelgårdens bössor hänger prydligt på rad sen brukstiden.

Bortom Orsa besparingsskog, öde landskap, stilla myrar och trollkrogen i Noppikoski ligger byn Fågelsjö. I många år har jag trängtat efter att dra åstad till denna myggbefästa men ack så vackra plats i Ljusdals kommun. Varje år hålls här en liten konventikel i allmogejägarnas svaveldoftande fotspår, en högtidsstund som sedan åratal leds av nestorn Magnus Wiberg. Denne man är något av en legend inom traditionellt vapensmide. Redan som tonåring på 50-talet byggde han sin första räffelbänk och återupptog arvet som de sista bössmederna lämnade efter sig i början av 1900-talet. Sen dess har det inte funnit en like inom skrået som kan mäta sig med hans kunskap inom äldre bössmide, lodbössor och vapenhantverk. På världsarvet Gammelgården i Fågelsjö finns en av få bevarade folkliga vapensmedjor och den restaurerades under 70-talet av Wiberg. För att åtminstone fläckvis sprida och förvalta bösshantverket har därför Wiberg varje sommar hållit kurs här och i den här artikeln tänkte jag avhandla så smått mina upplevelser i korthet.

Wiberg utanför Gammelgården.

Dag 1. Bland räffelsaxar och uppkolat stål
Den första dagen ägnas åt det folkliga bösshantverkets natur. Själva upplägget är ganska ledigt och vi började med att undersöka den gamla smedjan som på många vis öppnar upp en undanträngd dimension inom det folkliga smidet. Det folkliga bösshantverket är ett sorgligt förbisett kapitel inom det folkliga hantverket. Det är synd eftersom vi haft hundratals duktiga hantverkare som verkat över hela landet under flera hundra år. Anledningarna till att detta folkliga skrå fått så liten uppmärksamhet kan vi bara spekulera om men dess historiska betydelse går inte att underskatta.

Den gamla smedja med vidhängande kolbod och snickarverkstad.

I denna smedja finns mängder med verktyg som inte återfinns i någon annan sorts smedja såsom borrbänkar, räffelsaxar och rensborrar. Vad som är slående bland denna röra av specialverktyg är hur denna primitiva plats kan vara en lämplig växtplats för så intrikata och finjusterade alster som lodbössor. Dåligt ljus, låga bänkar, små städ och trånga utrymmen i kombination med det torftiga tillvaro som skogsbönderna förde då det begav sig bäddar inte för några förmånliga förutsättningar direkt. Trots det kunde många smeder göra sina namn vida känt och låta många färdas långa sträckor för att få köpa bössor. Wiberg menar i en uppteckning att den enklaste lodbössa kunde tillverkas på blott en vecka.

Efter besöket i smedjan fick vi ta del av några av Wibergs samlade kunskaper rörande gelbgjutning och omhärdning av eldstål och fjädrar. Just gelbgjutning medelst flaskgjutning var en vanlig metod förr bland bössmederna för att få fram beslag men även billiga men prydliga lås. Järndelar tar längre tid att smida och bearbeta men att gjuta kopior av en förlaga går förhållandevis snabbt.

Wiberg visade grunderna i hur man på ett enkelt men framgångsrikt sätt kan härda fjädrar. Även för mig med förhållandevis goda kunskaper inom smide fanns många guldkorn att fånga upp. Att ythärda eldstål medelst förkolnat läder, benmjöl och kol var en mycket intressant process  som jag innan endast i teorin bekantat mig med. Resultatet blev både funktionellt och estetiskt trevligt.

Dagen avslutades vid en borrbänk och räffelbänk där vi fick ta del av den kanske mest avancerade processen inom hantverket. Här pratade vi räffelstigningar, rensborrning och andra kritiska faktorer som gör att en bössa skjuter tillfredsställande. När jag lyssnade på Wibergs mycket avancerade resonemang blev jag genast övertygad om att slätborrat är vägen att gå. Att räffla en pipa kräver sin pipsmed och det är fascinerande att se dessa spiralformade spår långsamt och precis skäras fram i pipans inre.

Dag 2. Den stora skyttedagen


Björnbössa med björnspjut som stöd.

På en liten pastoral skjutbana i närheten förlades dag två och hela dagen kom att fyllas med ljudet många olika sorters smällar, grisgrymtande och lukten av bränt svavel. Wiberg visade oss en bred arsenal av olika sorters vapen och i korta drag tänkte jag delge mina personliga tankar om var och ett som jag hann beskjuta målen med.  Skjutbanan var beströdd med olika sorters mål, på 80 meter fanns en fullstor björn och en säl, på 50 meter en ståtlig tjäder och på blott 5 meter två grinande vargar.

1. Slädbössa mot varg.
I denna första gren hade Wiberg på ett lustiger sätt animerat ett klassiskt jaktscenario där jägaren sitter i en släde med skrikande griskulting som lockbete för hungriga vargar. Grisens skrikande lockade odjuren inpå släden och skytten kunde avfyra sin korta slädbössa med grova hagel. Bössan bestod av en troligen tysk flintlåsbössa som någon en gång satt sågen i för att nyttja som en smidig reskamrat i farliga trakter. Jag kunder undan större problem servera vargen en näve varma snärpor och det inspirerade mig till att en dag pröva detsamma med mina egna slädbössor.

2. Östbottnisk sälbössa på 80 meter.
Sälbössan, denna mytiska gigant bland bössor. Jag äger själv flera sälbössor men har aldrig fått stifta bekantskap med dem under så här realistiska förhållanden. Denna ovanligt långa och ståtliga sälbössa fick vi avfyra på traditionellt sätt liggande på skredstång och med vit skärm. Trots sin kaliber på drygt 15 mm är rekylen obetydlig på grund av bössans mer betydliga vikt. Det goda stödet gjorde att jag trots min ringa erfarenhet kunde träffa sälen i bogen på 80 meter. En smäll som gav mersmak och krutstänk i pannan.

3. En joker med hjullås.
Det udda kortet i leken var utan tvekan Wibergs hjullåskarbin av samma modell som svenskarna brukte under sent 1600-tal. Jag har aldrig skjutit ett hjullåsvapen förut och det laddades med en modig laddning krut och fettad lapp och rundkula. Trycket hade ett oerhört långt släp varför jag blev ganska överraskad när skottet väl gick. Rekylen var hanterbar men utan tvekan den mest kännbara under dagens övningar. Björnen jag sköt mot missade jag givetvis totalt.

4. Björnbössa
Nu var det dags för en riktig allmogebössa av Bingstatyp med en kaliber runt 15 mm. Förhållandevis tung och lång i kroppen ger vid handen att den nyttjas till allahanda jakt på större djur. Jag valde en sittande ställning men det hjälpte föga när jag vinglade till i skottet. En i övrigt potent men lättskjuten bössa.

5. Finkalibrig lodbössa med tåspännarlås.
Näst på tur plockades en mycket slank och närmast oskjuten lodbössa fram. Endast drygt 6 mm i kalibern och med ett karaktäristiskt folkligt tåspännarlås. Bössan levererade den lilla rundkulan spikrakt i tjädern 50 meter bort utan stöd. En fröjd att skjuta med en rekyl som på sin höjd kan jämföras med ett salongsgevär. Jag var mycket nöjd med mitt skott och stärkte mitt självförtroende som var något sargat efter de föregående missarna.

6. Runöbössa med flintsnapplås
För mig som är en sann vän av flintsnapplåset som troligen är vårt äldsta och mest folkkära lås sen 1550-talet så var detta något av en högtidsstund. Den orimligt korta kolven inbjöd oss till att skjuta liggande med bösspipan vilande mellan knäna, en klassisk skjutställning bland vildmarkens fågeljägare. Bössan, en av Wiberg tillverkad replik av en Runöbössa, vilka jag själv äger ett par stycken. En mycket konvservativ och eftersläpande bösstyp som närmast påminner om flintsnapplåsbössorna som brukades under 1600-talet. Det är ovant att låta vänsterhanden stoppa rekylens framfart men med den förhållandevis snälla kalibern så var det inga problem. Ställningen bäddade för stabilt stöd och gav mig dagens första och enda träff i björnen.

 

Några avrundande ord
Det är sällan jag tar mig tid med att skjuta med mina äldre vapen men detta gav mig blodad tand att utforska det mer. Det är så lätt att ta sina moderna vapen till banan men det känns efter detta stumt, trist och blekt i jämförelse. Jag rekommenderar var en att söka sig till Fågelsjö och ta del av det jakthistoriska kulturarvet. Jag har blivit mycket inspirerad och det har väckt många idéer och tankar på projekt framöver.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

Svenska frivilliga, NKVD, tortyr och spioneri på köpet.


Det har hänt flera gånger att jag bjudit hem saker på nätauktioner som visade sig bära på hemligheter som man inte är beredd på. Oftast är det positiva överraskningar som små saker som gör att föremålets historia öppnas upp som en vid tratt där hela världspolitiska händelser får plats. Det är dessa trattar som gör samlarhobbyn intressant, konkret och levande. Jag köpte tre föremål som låg i ett utrop, det var ett pistolhölster med tillhörande koppel, ett vapenfodral och ett äldre kikarsikte med fodral. Samtliga föremål tycktes hänga samman och vara från samma period, ca 1920-1940. Jag hade främst siktet inställt på kikaren då fina äldre kikarsikten växer inte på träd. Efter lite assistans fick jag nyligen hem sakerna och min uppmärksamhet fastnade på en adressettikett på vapenfodralet.

Berättelsen om flygaren och kontraspionen Arne Jung
Med sirlig text framgick det att vapnet skulle till Gerda Jung, boende på Villa Strand, Jönköping och att det skickades från en viss Löjtnant Jung på Karlsborg F6. Eftersom jag bott i Jönköping reagerade jag först på destinationen och började som man ofta gör, nämligen att googla. Det visade sig att Gerda Jung bodde i Jönköpings tändsticksfabriks chefsbostad nere vid Vättern. Gerda var i sin tur gift med ingen mindre än industrimannen och Kreuger-vännen Torsten Jung som var chef på tändsticksfabriken mellan åren 1929-1949. Torsten var dessutom bror till Helge Jung, Sveriges dåtida överbefälhavare. Jung-familjen var utan tvekan en del av Jönköpings finare sällskapsliv vid den tiden. Torsten och Gerdas yngsta son Arne föddes 23 sept 1918 och kom att välja den militära banan. Efter studenten sökte han sig till Sveriges ganska unga flygvapen och erlade officersexamen på Ljungbyhed år 1939. Förmodligen var den unge Jung sugen på äventyr och sökte sig därför till den nyuppsatta frivilligflottiljen F19 vars uppgift var att stärka det finska flygvapnet i striderna mot Ryssland. F19 var en liten flottilj, ca 240 frivilliga och ett mindre antal plan. Basen låg vid Veitsiluoto söder om Kemi och dess funktion var att operera över finska lappmarken. Flottiljen kom bara att vara i tjänst under ett mycket kort tid, fram till vapenstilleståndet 13 mars 1940.

KBGF.060802
Arne Jung år 1940 på Karlsborg. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum

Jung kastades in direkt i striderna den 12 januari 1940. Enligt en källa är detta det första skarpa uppdraget för svenska stridspiloter någonsin. Jung flög en av de fyra dubbeldäckade störtbombare av Hawken Hart-typ, modell B 4A, som svenska regeringen ställt till F19s förfogande. Dessa fyra plan eskorterades av fyra jaktplan av modell J 8 Gloster Gladiator. Syftet med operationen var att anfalla en stab och en fordonskolonn vid Märkäjärvi. Operationen lyckades men efter det att Jung släppt sina bomber kolliderade hans plan med löjtnant Per Sterners plan. Både Jung och Sterner valde att hoppa med sina fallskärmar. Sterners besättningsman Anders Zachau tog sig inte ta sig ur planet och omkom i kraschen. Jungs kulspruteskytt Matti Sundsten överlevde mirakulöst kraschen och lyckades på fyra dagar ta sig till säkerhet. Av de resterande två störtbombarna tog sig endast en tillbaka medan den andra sköts ner på vägen tillbaka.

Hawker_Hart,_B_4
Svensk störtbombare B 4 i finsk tjänst. Beväpnad med kulsprutor och fyra 12 kg-bomber. Källa: Wikicommons Flygvapenmuseet. 


Bevarad B4 på Flygvapenmuseet. Just detta plan överfördes från Frösön till Karlsborg 1940 och användes aldrig i Finland utan är målat för att efterlikna de i F19.

J 8 Gloster Gladiator på Flygvapenmuseet. 55 st plan av denna typ köptes in till flygvapnet varav detta exemplar är ett av de tolv som tjänstgjorde i  F19. De var beväpnade med fyra 8mm kulsprutor och kunde ha bära fyra bomber a 12kg. 

Mitt i den kalla vintern landade Jung och Sterner oskadda i den finska ödemarken. Efter ett antal timmars irrande fann de av en slump varandra. Förutom en konservburk mat saknade de proviant och kylan bet hårt. Efter tre dagar fann de skydd i en lada men upptäcktes av ryska soldater och togs till fånga. De fördes till en rysk bas norr om Ladoga där de utsattes för långa förhör av NKVD, den sovjetiska säkerhetsstjänsten. De misshandlades och förhörsledarna ville att piloterna skulle skriva under papper på att de var utsända av den svenska regeringen. Jung och Sterner var emellertid förberedda och gjorde så gott de kunde för att förvilla och lura förhörsledarna. Jung ställdes upp framför en vaktstyrka och hotades med arkebusering men hotet verkställdes inte. Sakta bröts han ner och i efterhand beskrev han sig som totalt utmattad och likgiltig inför sitt eget liv. De båda piloterna satt en vecka i var sin minusgradig isoleringscell innan de skickades vidare till en uppsamlingsplats för finska krigsfångar i närheten av Vologda. Tågtransporten tog nio dagar och Jungs kropp var märkt av undernäring och bristsjukdomar. Vid uppsamlingsplatsen fortsatte förhören men till slut flyttades de till NKVDs högkvarter i Leningrad. Här sattes Arne i en liten, halvcirkelformad isoleringscell där det inte ens fanns plats för att ligga ner. Om nätterna fortsatte förhören och den psykiska terrorn med ständiga hot om arkebusering. Efter fyra dagar var Jung så nedbruten att han försökte begå självmord genom att dyka ner från britsen ner i golvet. Självmordsförsöket misslyckades och han fördes ut ur cellen.  Nu bytte NKVD strategi med den unge piloten och försökte istället värva honom som spion. Jung insåg detta och började ge ifrån sig en del information, huvudsakligen halvsanningar och rena lögner. Här valde Arne att spela med i NKVD:s spel för att klara livhanken. I hopp om att inte bli skjuten skrev under papper på att han skulle ingå under NKVD:s lagar och samverka med dem. Avtalsbrott innebar döden.

Luovutettuja vankeja Ruotsal. Lentäjät
Jung och Sterner vid ankomsten till Helsingfors. Bild: Finska försvarsmaktens bildarkiv.

Efter påskriften flyttades han till Moskva och blev avsevärt bättre behandlad. Han fick genomgå en kort utbildning i spionage. Den 10 maj 1940 utväxlades han slutligen tillsammans med Sterner nordväst om Viborg. I Helsingfors satt de tre veckor i förvar där de berättade allt för den finska underrättelsetjänsten. De kom överens med underrättelsetjänsten om att fortsätta verka som om de fortfarande var i NKVDs tjänst, dödshotet vid kontraktsbrott var i allra högsta grad reellt.

Adlercreutz4
Carlos Adlercreutz. Foto: Krigsarkivets porträttsamlingar

Väl i Sverige inleddes Sterner och Jungs bana inom kontraspionage. De bekände hela sin historia för överste Carlos Adlercreutz, chefen för försvarsstabens nyinrättade underrättelseavdelning.  Piloternas handskriva rapport om vistelsen i rysk fångenskap hemligstämplades och de skrev under en 50-årig tystnadspliktsförbindelse. Båda återgick officiellt i tjänst inom flygvapnet men blev snart brickor i Adlercreutz spel för att kartlägga och underminera Sovjets spionprogram i Sverige. Sterner och Jung gick alltså med på att bli kontraspioner med sina egna liv som insats.

Under den kommande tiden blev framför allt Sterner kontaktad av svenska sovjetiska agenter och flertalet möten kom att äga rum. Sterners rapportering möjliggjorde också att ett antal svenska informatörer kunde avslöjas och slutligen kunde den sovjetiska GRU-spionen Vassilij Sidorenko i september 1942 infångas och dömas för spioneri . Även Jung kontaktades av ryska agenter 1941 men kontakten fullföljdes inte.

Efter kriget fortsatte Jung, liksom Sterner inom flygvapnet med deras hemligheter fortsatt fördolda. Sterner valde att flytta till Malta vid pensionen där han avlider 1983. Jung utnämndes till flygchef men valde att pensioneras tidigt vid 50 års ålder.

Kontakt med Arnes systerdotter
Genom auktionsverket fick jag tursamt nog kontakt med inlämnaren, Torsten Jungs barnbarn och Arne Jungs brorsdotter. Denna dam hade många spännande historier att berätta om  Jungsläktens förehavanden i Jönköpingstrakten. Hon bekräftade att det måste vara Arnes tjänstehölster och att de övriga föremålen tillhört hennes farbröder som båda, liksom fadern Torsten var mycket intresserade av jakt. Jaktvapnen hade vid ett tidigare tillfälle sålts och en del sämre vapen skrotats. Hon gav också en del intressanta notiser om sin farbror Arne. Fångenskapen och spionaffärerna lämnade djupa avtryck hos Arne Jung, han förtidspensionerade sig ovanligt tidigt för att syssla med skogsbruk. NKVD:s hot levde med honom under många år och systerdottern berättade  att Arne alltid sov med en pistol under sängen. Sven-Åke Björk som skrivit en del Jung och Sterner skriver i ett mail till mig att Sterner fick genom Carlos Adlercreutz försorg ut en pistol för sitt personliga skydd och att det är troligt att även Arne fick det.

Enligt systerdottern blev Arne dödförklarad efter kraschen, det var som ingen trodde att han hade överlevt. Till följd av denna tragiska nyhet ska Arnes fästmö ha hittat en annan man att gifta sig med. Jung gifter emellertid sig med en annan kvinna. Jung avlider 1995.

Lite mer om föremålen
Om vi slutligen återgår till föremålen. Jung blev löjtnant 1941 och överstelöjtnant 1957, det innebär att fodralet skickats mellan dessa år men vi kan anta att familjen Jung flyttade ur Villa strand 1949 när Torsten Jung lämnade sitt uppdrag. Då borde den ha skickats mellan 1941-1949. Eftersom vapenfodralet har innehållit ett jaktvapen kan vi anta att det var Arnes. Samtida med fodralet är kikarsiktet som är ett tyskt sikte av märket Fr Rüdiger i Hildesheim. Det är i mycket gott skick och har en fast 5X förstoring. Kikaren är märkt Ernst Steigleder (fast felstavat) Berlin – Suhl. Vapentillverkaren Steigleder använde denna märkning 1917-1931. Hölstret med tillhörande bälte och koppel är av svensk officersmodell, avsedd för pistol m/07. Det är troligt att det är just Arne Jungs bälte som sparats efter att han lämnat tillbaka sitt tjänstevapen vid pensioneringen.

 

Källor
http://surfcity.kund.dalnet.se/swedish_aviators/sweden_jung.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_frivilligflottiljen_i_Finland
http://www.veteraanienperinto.fi/vepe/index.php/SE/grupper/berattelser-11/506-om-utlandska-frivilliga-i-finland/i5-37/659-tillfangatagen-svensk-frivillig-flygare/index.html
https://www.sffsto.se/Bombningen-av-Stockholm-och-Straengnaes-1944.htm
https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Jung
https://www.ltz.se/artikel/opu-2
http://www.digitaltmuseum.se
Arne Jungs systerdotter
Mailkorrespondans med Sven-Åke Björk

 

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner, Vapen

Månadens sovelpåkar II

Hallbergs leksaksbössa
Leksaksbössa tillverkad av en bössa signerad Lars Hallberg Linköping. Kolv i alm och med järnbeslag. Slätborrad pipa, låset sedermera konverterat till slaglås under 1800-talet.

Denne Hallberg föddes år 1711 och var verksam som pistolmakare hos Östgiöta Cavalleri vilket var stationerat i Linköping. Hans huvudsakliga produktion torde därför varit militär men onekligen hann han med lite civila jaktgevär. Det lär inte finnas alltför många som är signerade i Linköping då han flyttade sin verksamhet till Nyköping år 1740 och där omnämns som ”Regimentspistolmakare”. Då var han 29 år och han dog tidigt, 22 april 1746. Bössan bör därför vara tillverkad någon stans mellan 1735-1740 med tanke på att han kan ha blivit mästare i 25-årsåldern vilket var ganska vanligt. En ganska smal dateringskorridor är bra när det gäller att hitta på stilar och formspråk.

Det är troligt att Hallbergs civila produktion var liten och kvalitén är ganska enkel, åtminstone på denna bössa. Det var en ung mästare som förmodligen mest reparerade karbiner och ryttarpistoler om dagarna. De få vapen han tillverkade från scratch var civila och fick förfärdigas på lediga stunder.

Någon gång efter vapnets egentliga användning tog någon den gamla mynningsladdaren och medelst såg gjorde den ett nytt användningsområde. Säkerligen en uppskattad leksak för en tid.

 

Michael Gull och Utterbergs syntes
Åter igen ska vi prata om pipor. Detta är en kort och smidig påk från 1700-talets mitt, tillverkad av Peter Utterberg (tidigare beskriven i helgens sovelpåk I). Stockningen är märklig, nästan lite amatörmässigt formgiven. Det är inte gjort av någon som Utterberg brukar anlita. Det märkligaste är den lilla blomman och det blev ju inte så snyggt. Balansen med den korta pipan är emellertid fenomenal. Konverteringen till slaglås är fruktansvärd.

Men nu var det pipan jag skulle skriva om. Pipan är betydligt äldre och har en annan historia. En förgylld smidesstämpel med en tupp och initalerna MG är inslagen uppå pipan. Stämpelns ägare är Michael Gull, bössmed i Wien 1647-1679. Troligen är pipan från början en hjullåsstudsarpipa som tagits om hand av Utterbergs verkstad. Jag har hittat lite bilder på originalvapen av Gull och hans produktion höll högsta klass för sin tid. Det finns också två hjullåsstudsare i Skokloster slottssamlingar, det tyder på att hans vapen hade viss spridning till bland annat Sverige.

Det bältade siktet sattes dit under 1700-talet. Om det var en kort studsare från början så förklarar det också den nuvarande korta men smidiga piplängden.
 

Den fantastiska pipan
Den här bössan är stockad i en sober svensk almstock. Beslagen är välgjorda och graverande, stilen tyder på att de förmodligen inte är svenska. Jag förmodar att stockningen gjordes i slutet av 1700-talet i Sverige av någon finare utländsk bössa. Den konverterades senare till slaglås.

Det är pipan som spelar huvudrollen och den huvudsakliga anledningen till att jag köpte den. Pipan är en kistpipa, en ovanlig sorts pipa med ett fyrkantigt kammarstycke. Kistpipor dyker upp ibland och de är ofta gamla, gärna från 1600-talet. Det som står ut med denna är att den är överdådigt dekorerad med gravyr, flutning och olika sektioner. Vapnet pipan tillverkades för från början höll troligen högsta klass. Under 1700-talet borrades den upp för hagelskytte men var troligen finkalibrig från början.

Ett sällsynt vackert arbete av sällan skådat slag som jag nästan inte vet något om. Jag vet inte varifrån pipan kommer eller när dem kan ha gjorts, alla teorier
är välkomna.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Liljerum XXXV: Lugnet före stommen.


Huset står i väntans tider.

Under nästa vecka kommer stommen som under de kommande veckorna ska förvandla grund till verkligt hus .

Vi har valt att utgå från samma konstruktion som det ursprungliga huset och skälen till det är flera. Ursprungligen hade vi satsat på att bygga en modern konstruktion med stående reglar med isolering där emellan. Jag när ett bottenlöst hat mot mineralull, detta obehagliga material som är energikrävande att framställa, fruktansvärt att arbeta med och nära omöjligt att återvinna. Miljövänlig isolering såsom sågspån, kutterspån och hampa och liknande var egentligen det enda alternativet och flera av dessa är ganska dyra, särskilt om man vill ha dem i skivform. Här lyckades min vän Alex som är timmerman sälja in idén att använda timmer istället likt resten av huset. Eftersom timret inte kommer synas så föreslog Alex att man kan använda fräst timmer istället för handbilat. Därmed går det att spara in stora kostnader och samtidigt få timmerkonstruktionens alla fördelar. Du får en utbyggnad som fungerar på samma vis som resten av huset. Istället för att förlita sig på moderna, miljövänliga men dyra isoleringsmaterial valde vi därför att stommen också blir både bärande och isolerande. Beprövat, traditionellt och stabilt.
20190507_142017

Timmerpojkarna gjorde ett platsbesök där de på plats tillverkade bottensyllen för att den skulle bli så exakt som möjligt efter grunden. De tog sedan med sig bottensyllen och använde den som mall för hela stommen.Väl uppe i Södertälje timrade de upp stommen och sedan plockade ner den igen.


Arbetet med stommen i Södertälje. Foto: Alex Nordin.

Inför stommens ankomst började jag förbereda gaveln där stommen ska ansluta. Det var ett andäktigt arbete att ta ner originalpanelen på gaveln. Med kofoten i hand ristade jag in nya årsringar i husets historia. Jag vill återanvända så mycket jag kan till utbyggnaden, även spikarna rätas och sparas. Det är klippspik och har suttit sen panelen naglades fast i slutet av 1800-talet. Bräderna varierar i bredd utifrån trädets mått. Varierar gör också användandet av vindpapp. Kattvindarna har besparats på papp och det förklarar delvis varför min son lilla rum är dragit och varför det alltid är kallt i garderoben. När jag en gång i tiden spikade locklisten så använde jag väl tilltagen spik, två i bredd. De satt bra mycket hårdare än de riktiga panelbräderna som endast med ett fåtal spikar satts fast. Spiken var dyr på den tiden och de har spikat mitt på bräderna, kanske tre spikar per bräda. Smidda spikar och klippspik är ofta svagt koniska varför de lätt lossnar. Modern trådspik som är rak hela vägen biter sig däremot fast på ett helt annat sätt.

Till slut var hela gaveln avklätt och jag misstänker att huset till stor del är byggt av återvunnet timmer då det skiftar mycket i färg och slitning. De övre partierna som bor under tak tycks fräschare medan resen är mer slitet och har en del igensatta hål. Liksom vi hittade återvunna schablonmålade tak- och väggbräder som väggbeklädnad när vi renoverade vardagsrummet så tror jag att denna stommen kommer ett äldre hus på platsen.

Idag, fredag den 31 maj kom kranbilen.  På måndag tar arbetet vid med denna byggsats för vuxna.

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

Månadens sovelpåkar I.

Under en månad har jag publicerat korta vapenhistoriska inlägg på min bloggs FB-sida. Eftersom flera av er läsare inte har FB så samlar jag alla de inläggen i ett månadsinlägg under namnet Månadens sovelpåkar. Väl bekomme!

Hagelbössa av Peter Utterberg
En elegant och nätt hagelbössa tillverkad av Peter Utterberg ca 1750. Kolv i valnöt med flödande linjer, skurna dekorationer och hornnäsa. Järnbeslag som för ovanlighetens skull blånerats och graverats. I min värld är järnbeslag alltid bättre än mässing då mässing kan gjutas i mängd och kan lättare bearbetas än järn som måste smidas fram. Pipan är brunerad med inkrusterade dekorationer och försedd med ett kammarstycke som övergår i tornspiror mot en rund profil. Just dessa pipor kallas just tornpipor. Pipan var ca 100 år när Utterberg tillverkade bössan och bär den svindlande dateringen 1646. Låset är märkt Vtterberg Norrköping och omgjort till slaglås under 1800-talets mitt.

Utterberg var en av 1700-talets bästa och mest produktiva vapensmeder. Det är också en av de smeder vi vet ganska mycket om. Han gick i lära i Stockholm men skickades sen ut i Europa för kronans räkning att lära men också ragga hem utländska vapensmeder. Han besökte Tyskland, Frankrike och England. På väg hem förliste hans skepp men han överlevde. Dock försvann hans mästarbössa i djupet. Väl hemma ruinerade han sig på att göra en ny med guldinläggningar. Det nya mästarstycket köptes av kungen och hamnade i livrustkammaren. Därefter skickades han till Norrköping och blev gevärsfaktoriets rustmästare. Faktoriet var på dekis och uppenbarligen ägnades den mesta av tiden till att tillverka fina jaktgevär snarare än att inspektera musköter.

Förmodligen flyttade han tillbaka till Stockholm runt 1770-80 och återfinns reservpistolsmed på arsenalen. Han dör utfattig år 1800 på fattighus, 97 år gammal! Under hans liv fick han se hela 1700-talet glida förbi.

Hagelbössa av Lars Berg
Hagelbössa tillverkad av Lars Berg ca 1761-69. Slaglåskonverterad från flintlås under 1800-talets mitt. Järnbeslag med djupgravyr och brännförgyllning. Pipa med inkrusteringar och guld. Stock i ljus valnöt. Skicket orört sen brukstiden men med idel skador.

Lars föddes 1734 i Norrtälje och gick i lära hos Johan Schiel från 14 års ålder. Blev sedermera gesäll 1753 vid Norrtälje faktori. Efter en sväng på Söderhamns faktori hamnar han på Norrköpings faktori och blir mästare 1761, 27 år gammal. Redan i slutet av 1760-talets drar han vidare till Nyköping och fortsätter där som smed. Vidare vet man inte vart han tog vägen 1781 när han lämnade Nyköping.

Det är utan tvekan att Berg spelade i en egen division rörande bösstillverkningen. Han körde en egen, lyxig rokokostil med flödande ornament och mycket guld. Väsensskild från det strama formspråk som många av hans kollegor arbetade med. Han var troligen runt 30 år när han gjorde denna bössa. Bössan är uppenbart, liksom hans produktion i övrigt, riktad till en välbärgad grupp. Stockmaterialet är valnöt istället för de vanligare svenska träslagen. Han har också valt pipsprintar istället för stift, ett sällsynt grepp för sin tid.

Berg var duktig och mest största sannolikhet visste han det och hittade kunder lätt. En särling bland dåtidens vapensmeder.

Slädbössa tillverkad av en M/1807 studsarpistol
Den här lustiga saken bytte jag till mig på militariamässan. Den är på många vis intressant och faller under en av mina egna samlarområden nämligen slädbössor. Alltså mycket korta, smidiga bössor ämnade som självförsvarsvapen mot rovdjur och rövare liksom vid tillfällighetsbaserad jakt. Namnet kommer från att de stacks ner i släden vid långfärder. Gustaf Schröder, den stora jaktskildraren under 1800-talet hade själv en sådan, räfflad och ca 1 aln lång. Bruket av slädbössor var inte särskilt stort i Sverige, det ringa antalet bevarade bössor vittnar om det. En äkta slädbössa är inte nedsågade bössor utan är oftast försedda med pistolpipor och smäckert stockade. De kan vid nödsituation utan problem avfyras med en hand som en pistol.

Denna är intressant då den visar på ett ovanligt fyndigt återbruk av militära delar. Allt utom stocken kommer från en svensk m/1807 studsarpistol. Förmodligen runt 1820-30 så kanske pistolen kom på vift och stockades då om med björk på ett charmigt, folkligt sätt. Den ursprungliga militära pistolen hade löskolv så att den i princip kunde handhas som en kort karbin. Bakkappan på bössan tycks också vara just en bakappa från en sådan löskolv. Det är sällan banden återanvänds bland allmogen och här har de även utelämnat likt originalet laddstocksränna varför skytten måste bära med sig en separat laddstake. Räfflorna är svaga, måhända sköts det både grovhagel och kula ur loppet.

Den svarta döden 
Svensk hagelbössa från 1700-talets slut. Brunerad pipa, järnbeslag, lås med varhake och mörkbetsad kolv. Nätskärningen troligen tillförd runt 1820 och kolvlådelocket kompletterat under brukstiden.

Den här sortens bössor intresserar mig. Skicket är vad man skulle kalla orört på genuint sätt. Bössan är välanvänd men varsamt sliten och man får verkligen känslan av att den bara ställts ett hörn efter sista jakten för nästan 200 år sen. Svårt att säga var den är tillverkad men troligen tillverkad av någon bössmed i nära relation med något faktori. Arbetet är väl utfört med fina linjer och precision men med måtta. En del designelement sticker ut, särskilt det märkliga sidobeslaget och varbygelns utseende med liksom en haka på bygeln. Under brukstiden har beslagen svärtats med kolven, rester av färg eller stelnat fett tyder på det.
En anonym men spännande svensk bössa.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Liljerum XXXIV: Ett hus på stadig grund.


Det är här det ska ske, förläggningen av huset. 

Bygga ut

Redan när vi köpte den lilla smutsgula eternitbemängda kåken uppe på kullen visste vi att den en dag skulle bli för trång för att inhysa en framtida tillökning. Det går an, som Carl Love Almqvist en gång skrev, men sedermera blir det trångt, särskilt då barn och avancerade fritidssysslor kräver ett allt större livsrum.  För säkert fem år sen började vi spåna fram de första ritningarna som sedermera skulle bli konkretiserade och nå byråkratiserad form som bygglovshandlingar. En utbyggnad helt enkelt. Konkret sett så kommer vårt hus förlängas på ett naturligt sätt. Det blir inget…*ryser* ”som bryter av”, utan samma formspråk som i gamla huset. Inga märkliga moderna arkitektoniska krumsprång utan skarven ska vara minimal mellan gammalt och nytt. Traditionellt så det förslår.För detta projekt, som är det största med huset hittills, formulerade vi några enkla mål.

1. En utbyggnad i två våningar med ett större vardagsrum och två små sovrum på övervåningen, totalt ca 50kvm.
2. En utbyggnad baserad på traditionella metoder och byggnadsvårdsmässiga ideal.
3. En utbyggnad som är så långt det är möjligt uppförd med god miljösstandard, helt fri från gips, mineralull, skivmaterial och minimalt med plast.

Varje av dessa punkter kommer att benas ut fortlöpande under arbetets gång men jag tror ni får en känsla av vart vi är på väg. Detta ska bli en jättespännande resa som jag hoppas ni vill följa med på. För mig är det också ovant då jag också intar en annan roll än vad jag brukar ha, jag kommer nämligen huvudsakligen se på, svara på frågor och påpeka. Arbetet ska alltså huvudsakligen utföras av fackmän vilket känns som en oerhörd lyx efter nästan tio år där jag själv har blött, gråtit och svettats med detta hus med hammare och pensel som mina huvudsakliga vapen. Nu är det med pennan och mobilen som jag bygger. Min uppgift nu när arbetet är igång är att samordna och lägga tid på att hitta roliga, gamla detaljer som kan passa. Samt tillsammans med min målningsbegåvade far renovera och måla fönster.

Låt arbetet börja.

 

Grunden
Vi började i höstas med att såga ner de fina men sorgligt nog toppkapade björkarna på baksidan av huset. Aningen sorgligt att ta ner träd men jag hoppas de kommer värma gott nästa vinter eller kanske rent av täljas något fint av.

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.
Matteus 7:24-27

Liljerums ursprungliga gård ligger på ett berg. Det är ett urgammalt och traditionellt val av plats att bygga ett hus på. Även Jesus, vår Herre och frälsare, visste att det är stadigt och ofta väldränerat att bygga på ett sådant vis. Det har emellertid ytterligare en funktion, som idag tycks fallit helt i glömska för dagens bygghungriga politiker och kortsiktigt tänkande entreprenörer, nämligen att hus inte ska byggas på jordbruksmark. Idag ploppar det ut förfulande centrallager och villakvarter på fina plana åkrar runt om i Sverige. Det är lite som att kissa i brallan när man fryser, det är varmt i början men blir snart kallt, tråkigt och värre än innan. Titta er omkring när ni rör er i landskapet och se var äldre hus är positionerade så förstår ni att de hade ett annat tänk förr.

Bergsknallen som gömdes under grässvålen. 

Vi visste egentligen inte hur det skulle se ut under ytan när grävmaskinen började skrapa i jorden. Det visade sig vara en bergknalle i mitten av den tilltänkta grunden och ganska direkt fick vi ge upp drömmar om 10-15 cm högre takhöjd än i resten av huset. Det får bli detsamma. Bergsknallen lämnade dock utrymme för ett litet källarutrymme som vi valt att spara. Därför såg vi till att det göts en liten platta i utrymmet. När allt var avskrapat så göts en sockel som underlag för en murad grund av leca-block. Jag hade önskat en sockel av granit eller åtminstone natursten men eftersom jag inte miljonär utan kommunalt anställd museiperson så får jag låta mig nöjas med leca. Däremot så köpte jag snygga ventiler i gjutjärn.

Efter lite kommande bygglovspliktiga småändringar i grunden efter synpunkter från vår kontrollansvariga så väntar den nu på att låta sig tyngas av stockvarv på stockvarv. På återseende.

Dränering på plats och grus ilagt. Redo för nästa steg. 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum