Sveriges Järnvägsmuseum 100 år!

P1070247

Sveriges järnvägshistoriska Mekka firade 100 år som museum och slog på stort med långa rader av gamla ånglok, stinsar i festliga uniformer och ljudande ångvisslor. Vad är en sådan tillställning utan en 1800-talsmarknad med vapenförsäljning? Klockan fem på morgonen satte sig jag och min far oss i bilen och dundrade upp till Gävle för att kräma vapen och lära gävleborna om gamla lodbössor och svensk jakthistoria.

P1070244

Intresset för äldre spårväg och järnvägskultur är väldigt stort just nu. Det ser man inte minst på det eldiga engagemanget för museijärnvägarna i Sverige och utomlands. Mängden föreningar och eldsjälar är oerhört stort, vilket är kul. På jubileumet syntes tydligt också det internationella intresset med gäster från hela världen som ville titta på tågen. Jag tror jag aldrig sett så många dokumenteringsivriga gubbar med systemkameror på magen.

P1070240

Och visst, jag förstår intresset. Ånglok är imponerade farkoster. Alla maskiner som visslar, frustar, stånkar och äter kol och ved och samt skiter rök kan man inte annat än gilla. I och med steampunkvurmen finns också en stor potentiell ungdomssektion i antågande.

Av själva tillställningen fick vi inte se mycket, vi inredde vårt marknadsstånd och gjorde oss redo. För första gången har också min far tagit på sig gamla kläder för att agera bodassistent. På vägen upp drillades jag honom i en del vapentermer och min far som egentligen inte kan så mycket om vapen arbetade tappert med begreppen.  Det märktes att ju längre dagen gick stärktes kunskaperna.

P1070251
På bordet trängdes bössor i alla prisklasser, högar med billiga kruthorn, förladdningar och kulor.

P1070235
Klockan tio slogs portarna upp och in välde en lavin med människor. Det var tydligt att Gävles befolkning var svältfödda på dylika tillställningar. Fram tills dess att vi stängde igen vid 16.00 hann vi vare sig äta eller pissa för det var så mycket folk. Enligt räkneverket kom nära 9000 pers över dagen.  Vi hade kunnat vara det dubbla i marknadsståndet och fortfarande pratat oss hesa.

P1070254
I sedvanlig ordning kunde jag förnöjsamt se att alla gillar vapen. Så fort som folk får klämma och känna är det som om den svenska beröringsångestens fördämningar rämnar. Alla vill veta mer, förstå, berätta om sina erfarenheter och känna på skjutjärn.

P1070256
En hel del intressanta samtal med bekantingar från både samlar- och reenactmentkretsar dök upp.

P1070259
Marknaden i övrigt var kanske inte särskilt stor eller superautentisk men upplägget fungerade trots allt väl eftersom det var så mycket folk. Det var kul att se många utklädda och tågmiljön är väldigt tacksam som stämningshöjare. Själv satsade jag på min vanliga folkliga 1800-talslook med nedcabbat förskinn, grävlingsväska och slädbössa på ryggen.

P1070237
Sammanfattningsvis, en helgjuten dag med många intressanta samtal och möten. Hoppas på uppföljare på något vis.

P1070238

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Liljerum XXX. Nedplockning av ett sorgligt litet hus.

För nära ett år sen så slog vi till på en mycket skraltig och billig liten lekstuga som samlade damm på Blocket. Utan särskilt genomtänkta planer hämtade vi den med min förra bil, Röda Faran, som tyvärr inte längre finns ibland oss längre. Även om Röda faran fick dra 1400 kg så fick vi oss en trevlig och långsam kortege på E22:an med varningsblinkers på. Som en mycket långsam, ofrivillig husvagnssemester från avgrunden. Hur som helst, det gick ju bra och den tveksamma huskonstruktionen kunde med visst våld lossas hemmavid.

10401513_772312089476254_8991832927031670662_nDen nya husvagnen Allmoge 2000 med matchande bil. Enkelstuga med träpanel, spröjsade fönster och alla de enkla bekvämligheter som hör allmogehusvagnslivet till. Den särskilda allmogekonstruktionen tillåter inte heller att man färdas snabbare än en travande nordsvensk.

När den lossades medelst grannens hjullastare blev vi varse om det ganska dåliga underredet som delvis var ruttet. Huset fick tills vidare stå i vägen på vår parkering och bida sin tid. Många andra saker tog vår uppmärksamhet och vintern gick. När våren äntligen stod för dörren så tyckte vi dags att frigöra våra parkeringsplatser.  Under vintern satte sig huset på det smårisiga underredet och väggarna hade delvis släppt. Som om huset brutit nacken var det inte möjligt att flytta det utan problem.
P1060957
Jag kallade in hjälp och vi gick ut hårt med att ta en paus i solen på de möbler som hängde med i köpet. Diverse slaskmålade möbler i värsta gula tonen och två galonklädda 60-talssolstolar.  Vårt nya vardagsrum i trädgården?

P1060968
I sann antikvarisk anda tyckte jag det var på sin plats att dokumentera, det ska man alltid göra när man monterar ner hus för att flytta. Särskilt när det gäller sådana här fantastiska objekt som på gränsen ratats av Världsarvslistan.  Hus med en smalspårig locklistpanel, plastartad Falu rödfärgskopia med drag åt blåmärkeskulör och korrugerat plåttak växer inte på träd i detta landet.

P1060960Huset tycks vara byggt av kromoxidgrönt återbruksmaterial och trots detta har man kostat på flera tapetlager.
P1060961Under en skogsgrön heltäckningsmatta döljer sig två lager av fiskbensparkettsimitation av linoleum som måste skänkt huset en närmast salsliknande känsla under sina bästa dagar. Underst ett enkelt skurgolv som fått ge vika åt nymodiga exklusiva material.

Själva nedplockandet var oväntat enkelt. Den robusta konstruktionen tillät utan större problem att låta sig demonteras. Väggar, tak och och golv kunde enkelt tas om hand var för sig.

P1060963
Så vad är tanken?
Vår mest vägledande idé just nu är att barnen först och främst inte kommer få någon lekstuga utan en redskapsbod, där krattar, spadar, gräsklippare och andra nödvändigheter får vistas. Vi tänker oss att huset ska stå i närheten av huset på grusplanen och kanske vore det trevlig att ha en större drivbänk längs en av dess ena sidan. Huset ska lappas något och få tegeltak, förhoppningsvis sker det nu under sommaren.

Min förhoppning är nu att byggsäsongen med denna ingress sak vara igång. Vi har en del roliga projekt som jag hoppas blir av framöver och att det blir lite mer hus och hem av denna blogg.

Lämna en kommentar

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Kurage är död, evigt leve Kurage!

img_3162

Hunden, som gett den här bloggen sitt namn har somnat in. Kurage, Svartisens Fjällglim, var en fantastisk hund som varit med vår familj genom vått och torrt. Vi övertog honom när han var runt fyra år och vi fick ha nära åtta år tillsammans.

Jag kommer aldrig att glömma förnimmelsen av din päls mellan mina fingrar, dina spetsiga öron och din omtänksamma, oändliga kärlek. Nu springer du fritt på Herrens milsvida ängar och en dag springer vi igen, sida vid sida.

Saknaden är outtömlig och tomrummet enormt. Tack för allt du gav oss.

IMG_1371

 

6 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Om att hålla kurs i Sveriges finaste vapensamling.

P1060906
Under en mycket fin marsdag för ett litet tag sen fick jag möjligheten att hålla ett antal praktiska workshops om eldhandvapnens historia. Platsen för dessa lektioner var Skokloster slott, denna barockpärla i Mälardalen. Som säkert många av er läsare känner till så har Skokloster slott kanske norra Europas finaste vapensamlingar från 1500-1600-talet. Skokloster är ett intressant museum vars personalstyrka är minimal under vintern men sväller mångdubbelt under högsäsongen, sommaren. För att ge deras många pedagoger, guider och intendenter en mer taktil och svavelosande erfarenhet inför sommarens vapenorienterade visningar bjöds jag då in att hjälpa till.
P1060891Dagens outfit ska givetvis passa ändamålet.

Workshoparna var indelade i två moment, först snabb historisk introduktion om eldhandvapnens historia mellan 1500-1750 och därefter ett längre pass med provskjutningar. Den första delen gjordes i själva hjärtat av slottet, vapensamlingen. Jag hade på förhand fått möjlighet att välja ut ett antal vapen som undervisningsobjekt och eftersom jag är lite familjär med samlingen passade jag på att välja sådant som gav god bredd till undervisningen men som också tillfredsställde mina grövsta vapenlustar. Jag valde då givetvis den bästa snappflintbössan från Göinge med Per Gustavssonpipan från 1650-talet och Greve Wrangels svarta långa pistolpar.  Därutöver trevliga hjullåsstudsare, vallbössor, luntlåsmusköt och en extremt kort hjullåspistol med en mörsarpipa i mässing från 1597. Jag också sett de mest fantastiska saker såsom en hjullåsrevolverkarbin och en hel vägg med snappflintlåsbössor av alla dess slag. Utan tvekan skulle jag kunna spendera veckor, troligen månader i dessa rum. Förhoppningen är att guiderna nu med några enkla riktlinjer kan särskilja luntlås från hjullås och hagelbössa från studsare, och kanske även placera dem hyggligt i tid.

P1060897Militär flintlåsmusköt görs iordning.

Den andra och större delen av workshopen bestod av att panga gamla vapen. Jag hade med mig en luntlåsmusköt, flintlåsbössa, snappflintlåslodbössa, flintlåsmusköt, slaglåsbössa och en slaglåspistol. Avslutningsvis hade jag även en karolinsk 4-pundig handgranatmörsare som vi sköt salut med som avslutning. Huvudsakligen sköt vi flintlås eftersom det ger en stark känsla med flamman från fängkrutet i ansiktet. Samtliga klarade det med bravur.

11070216_1052858048061826_8800776753308204966_nSlätborrad flintlåsbössa. Foto: Skokloster.

Huvudsakligen sköt vi löst men vi i varje workshop sprängde ett kålhuvud med en 19 mm rundkula. Flygande vindruvor av bly gör alltid spektakulära hål och skänker dessa gamla vapen en respektingivande klangbotten.

Jag har svårt att tänka mig ett roligare kursupplägg.  Eller jo, mer tid och kanske någon kanon….

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Om avföring som folklig medicin förr.

Inledning
I vårt tidevarv finns det en del romantiska föreställningar om våra förfäders syn på kroppen, naturen och läkekonsten. En del föreställer sig medikamenter i fas med naturens kretslopp, dekokter på örter, varma grötomslag och en fantastieggande, men sund magisk underton. I vissa fall fanns det folkliga mediciner med viss mätbar effekt men dessa är synnerligen lätträknade bland allmogens bisarra medicinska påhitt.

Det är lätt att göra sig lustig på historiens folk för att de gjorde saker som vi rationella och präktiga nutidsmänniskor inte skulle göra. Vad vi ofta glömmer är att alla klyschigt nog är barn av sin tid (och skriver även sin historia därefter). Alla skola dömas efter den devisen.

Två begrepp som du som läser ska bära med dig när du analyserar företeelserna i artikeln är rationellt respektive irrationellt. Dessa begrepp är inte värdeladdade utan beskriver tankebanor och handlingsmönster. När det kommer till folklig (men även i viss mån akademisk) läkekonst står det rationella för det logiska och direktverkande; ett exempel: Jöns lider av tandvärk och skaffar sig en stadig karl med tång som drar ut tanden. Han handlar direktverkande och rationellt. Det irrationella representerar ett indirekt handlingsmönster som gärna är magiskt och som förefaller ologiskt. Som exempel vore om samma Jöns skulle nudda tanden med en spik och sen spika fast den i ett tandverksträd samtidigt som han mumlade en ramsa och på så vis bota sin onda tand. På samma sätt går det att analysera orsakerna till sjukdomarna. Rationellt kunde Jöns anse att tandvärken var ett resultat av mask i tänderna vilket var en vanlig föreställning förr, en irrationell analys skulle ge andra resultat som att tandvärken kom av att han en dag blåst i en nyckelpipa eller att någon trollat sjukdomen på honom. Denna modell är på intet sätt ett motsatsförhållande utan blandningar förkommer ymnigt.

1917 Bohusläns museum Curt RanholmVärnpliktiga på dass 1917. Foto: Curt Ranholm, Bohusläns museum.

Riktig skitmedicin
I den här artikeln ska jag lyfta fram en folklig men vida spridd ingrediens i det folkliga apoteket. Bajs, träck, fekalier – skit helt enkelt. Ibland har man extra roligt åt det enkla folket men det ska sägas att de fåtal skolade läkarna under 1500-1700-talet också petnoga vägde kattskit i sina dekokter. Läkaren Kristian Frantz Paullini skrev en 400 sidor tjock bok om träckmediciner som var vida populär och kom i sju upplagor mellan 1696 och 1748. Svenska naturvetare hängde givetvis på:

”Till intagning mot Angina eller Hitzig Swilst i Halsen och Strupen spisas en ung Frisk Pilts Träck, derjemte utanpå strykandes” Ur professorn i Uppsala Lars Robergs läkebok ”Huuss-Apoteck” 1709

Vidare tyckte samma professor att en födande kvinna skulle dricka saften från en färsk hästskit för att få en lätt förlossning.

I gemen tyckte alla, hög som låg att träck var bra till alla sorters problem. Framför allt framhölls hos medicinarna dess antiinflammatoriska egenskaper. När det kom till allmogens användande kunde det vara ett bot mot många saker, närmast en universalmedicin.

Om en kvinna led av en bröstböld skulle hon smörja brösten med sin egen avföring. Mot tandvärk skulle man kleta träck på den dåliga tanden. Bulnader gick ner om de lades om med ett omslag med träck (i de medicinska skrifterna kallades detta av någon anledning för det ”gyllene plåstret”). Saft från hästgödsel var verksamt mot gulsot och bra att smörja med. Varm svingödsel fungerade bra mot benröta, för ökad aptit var hundskit det bästa och harlort motverkade diarré. I Västra Vingåker ansågs vargbajs vara den bästa universalmedicinen.

Många av träckmedicinerna följer en allmän föreställning om att ont ska fördrivas med ont. Exempelvis om någon lider av aptitlöshet så är bästa lösningen att äta äckligast tänkbara sak för att få aptiten tillbaka. Det kunde innebära att äta exempelvis löss men även träck av olika slag.

dass Mattias Ek, Vira bruk Stockholms läns museumTimrat utedass på Vira Bruk. Foto: Mattias Ek, Stockholms länsmuseum.

 

Några exempel på folkliga träckmediciner

Dålig matlust
Som tidigare sagt så skulle den sjuka gärna tvinga i sig något annat äckligt för att få fart på aptiten. Ibland kunde det vara lite mer symboliskt, exempelvis berättas det på flera platser i Sverige under 1700-talet att man kunde äta en smörgås som endast förts igenom en dassits för att må bättre. Annars ges förslag på olika träcksorter för inmundigande, exempelvis vit urvattnad hundlort.

Diaree eller så kallad utsot
Sjuttu, rännsketa, springsjuka, löst liv – kärt barn har många namn. Då, liksom idag var diarré en fruktad fiende i utsatta områden. Det fanns en mängd sätt att få bukt med den och även här har fekalier spelat en viss roll. En kur kunde vara tre harlortar i varm mjölk eller varför inte den bohusländska specialiteten ugnsbakad grisskit?

Det fanns också åtskilliga vägar att ge folk diarrè, den är därför vanligt förekommande i trollformler. En del trollkunniga behövde endast förnimma sitt offer för att sätta igång symptomen men i Medelpad tog man en flaska med lite avföring från det tilltänkte offret och placerade den med mynningen medströms i en bäck som rann mot norr. Så länge som flaskan var i vattnet bestod diarrén. I Malingsbo använde man istället ett ihåligt människoben och uttalade formeln:

”Nu ska jag sätta rännsketa på dej N.N., så du ska du dö innan fjorton dagar. Det ger jag mej Faen i våld på!”

För motsatsen, förstoppning, tyckte en del i Nyköpingstrakten att dricka torkad kattlort i uppkokt mjölk var en bra idé.

Blindtarmsinflammation
Mot det som förr kallades bland annat bävelsrev eller bukrev, berättas det i en anteckningsbok från 1700-talets Sveg att:

”för bukref hielper ock bränd kodyngia patienten owettandes i soppa ingives”

Personligen skulle jag vara mycket misstänksam mot all typ av soppa om jag kände till ovan förslag. Samma anteckningsbok föreslår i annat fall hönsträck med honung i vin. I övrigt tycks nästan alla mediciner mot bävelsrev handla om sprit i alla former och kombinationer.

0Klok gumma i Vilhemina socken, 1932. Foto: Nordiska museet.

Gulsot
Den fruktade och ack så vanliga sjukdomen gulsot tog många liv förr och kanske är det därför som det finns enormt många och fantasirika huskurer mot denna farsot. Det talas mycket om att äta gula saker såsom gul mossa, gult silke, gulsparvar och dricka urin såklart. Den mest kreativa lösningen är att fånga en gädda levande och lägga den i en balja bredvid den sjuka. Nu skulle den sjuka stirra på gäddan en lång tid och på så vis skulle gulsoten flytta över till fisken som sen släpptes ut och på så vis tog med sig sjukdomen.

Eftersom ett tecken på gulsot är aptitlöshet så kommer träckmedicinerna som ett brev på posten. Ät något äckligt så blir det bättre.

Lunginflammation
Den fruktade lunginflammationen, vanligen kallad ”håll och stygn” botades gärna i Dalarna, Hälsingland och Ångermanland med den alltid så hälsosamma saften ifrån hästlort. I en nedtecknat recept från 1700-talet står det:

”Tre Qvarter linolja, ett d: safter utkramad af hästträck efter en röd häst och silade genom ett kläde blandas väl tillsammans och gifves den sjuke i 3 Skiedblad, 1 Skiedblad hwar timme, hwarpå han måste väl svettas.”

I övrigt botades lunginflammation ofta med allmänna devisen ”lika mot lika”, det vill säga håll och stygn botades antingen med något vasst (stygn) eller något som blåser (håll). Det kunde innebära att dricka vatten med nålsuddar i eller pulveriserat glas i. I annat fall blåsa bort det med en smidespust.

Epilepsi eller fallsjuka
Epilepsins underliga förlopp och sjukdomsbild gav upphov till stor uppfinningsrikedom bland Sveriges kloka gummor och gubbar. Få sjukdomar har fått så fantasirika lösningar och även här finns träck med på ett litet hörn, även om blod av alla sorter är den vanligaste ingrediensen. Från Vilhelmina finns en kur med närmast episkt folkmagiska proportioner:

”Man tog nio slags ved från lövträd, urin, avföring, hår, naglar och blod från lillfingret av den sjuke, samt en bit från varje klädesplagg, som den hade haft på sig. Allt detta utom urinen brändes i spisen på ett lock, tills det blev kol av alltsamman. Detta kol blandades med i ett halvt stop av urinen. Med denna medicin smordes den sjuke från huvudet till fötterna tre torsdagar efter varandra. Sedan man påbörjat behandlingen, fick den sjuke icke tvätta sig eller byta kläder, förrän smorningen nötts bort. När kläderna då avtogs skulle de brännas.” Tillhagen s.198

Efter den här behandlingen fanns ju risken att du stod kvar efteråt med både epilepsi, förgiftning, dålig hy, nakenhet och till allmänt åtlöje kan man gissa.

I övrigt flockades de fallandesjuka vid avrättningsplatserna över hela landet för att dricka de avrättades blod. En del bödlar gjorde sig även pengar på att sälja de avrättades blod under disk till de behövande.

Bensår

För den som har bensår finns ett härjedalskt recept från 1700-talet:

”I elaka bensår, bränn äggskahl och skosulor till pulfwer, lägg ther ibland torkad (i maj månad samlad) kodyngia och strö det över såret.”

Invänta infektionen…

Bölder
Att bli ansatt av bölder tycks varit vanligt förr varför också bredden på huskurerna blir därefter. Det finns åtminstone ett tiotal magiska botemedel för både invärtes och utvärdes bruk som innehåller träck. Särskilt bra ansågs mänskliga exkrementer vara till botande omslag.

1Åderlåtning 1922 i Manskogs socken. Foto Nils Keyland, Nordiska museet.

Mjölkstockning och bröstböld
Amningen var viktig att den fungerade förr då tillgången till bra modersmjölksersättning var obefintligt. Här kunde botaren smörja in det ömmande bröstet med färsk hundlort blandat med osaltat smör. Om man inte hade hund kunde man göra som i Frostviken, Jämtland, där tog man kvinnans egna nylagda träck och smorde med. Denna smorning skulle dessutom helst göras av kvinnans egen man. Ville man inte smörja in sig med avföring kunde man annars ta en matsked torkad, pulveriserad hundlort i kaffe eller mjölk och dricka. I övrigt ansågs en person som kramat ihjäl en vattensork så det kom blod på handen vara särskilt effektiv på att klämma bort bröstbölder.

Brännskador
Att smörja brännskador med snor var vedertaget på många håll i Sverige men även omslag med såväl olika sorters djurträck beroende på landskap. I Skåne och Småland beredde man salvor av fårskit, medan dalslänningar och gotlänningar föredrog nötgödsel och nötspillning.

Slutord
I en artikel i Läkartidningen 2007, skriver professor emeritus Lennart Berggren:

”Patienten på 1700-talet var med den billiga träckmedicinen både producent och konsument. För dagens sjukvårdspolitiker kanske en önskedröm, men tyvärr inte evidensbaserat.”

Kanske är det som Berggren skriver, att träckmedicinen till stor del är uppbyggd på en mangrann portion önsketänkande. Vi ska komma ihåg att dessa mediciner spreds från akademiskt håll, förankrades och transformerades i de breda folklagren, sammanvävda med de folkloristiska tankebanor som fanns. Dessa bot är formade efter de erfarenheter och föreställningar som omgav den tidens människor. Faktum är att det inte är över, hälsokonsulten Martha M Christys bok ”Your own perfect medicine” handlar om att ens eget urin kan bota i princip alla typer av sjukdomar. Denna 200 sidor långa bok om urinterapi har tryckts i sex upplagor. Christys anspråk på urinens läkande står inte långt efter den folkliga medicinens men är uppdukat på den moderna kvacksalverikonstens smörgåsbord, dignande av påstådda fakta och bevis och uppdukat för den som vill och hoppas på att önsketänkandet ska slå in.

Källor:
Tillhagen, Carl-Herman (1958) Folklig läkekonst. Nordiska museet.
Berggren, Lennart (2007) Urin och ädelstenar som medicin rensades bort av Carl von Linné. Läkartidningen nr 22, 2007. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6810

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Syskon och folklig ballistik

P1060675

De okända syskonbössorna
Förra året köpte jag en mycket fin fågelbössa som troligen är från Västerbotten, jag har inte funnit exakt varifrån i nuläget. Jag har tittat i den litteraturen som finns och hittat många liknande lodbössor men ingen som stämmer helt överens med denna. Bössan är liksom de flesta lodbössor inte signerad varför platsbestämning är svårt. Vad jag fastnade för direkt var den enkla men distinkt formade och ådringsmålade stocken. Målningen är i mycket gott skick men påminner inte om något känt träslag utan påminner mer om den allmogemålning vi har för vana att se på hängskåp och golvur. Ibland ser man vacker flammig björk på bösstockar och jag antar att det var åt det hållet målaren syftade åt. Låset är också det mycket distinkt i sin formgivning. Det rör sig ett så kallad tåspännarlås, vilket är en typiskt urnorrländsk låstyp. Namnet får den ifrån den lilla tå som hanen har i bakkant som låser mot upphaket. Bössan verkar vara sparsamt använd och kan tänkas vara från 1800-talet mitt.
P1060676

Nu hände det sig att jag köpte ytterligare en liknande bössa som måhända är tillverkad av samma bössmed. Skicket är inte lika bra men är istället rik på avtryck efter många skogsfärder. Stocken är svärtad in till den milda grad att infärgningen krakelerat i lagren längs med kolven men har även inslitningarna kring kolvhals och framstock. Näsbandet kommer ifrån ett Wredesgevär tycks det som och remmen kan vara original. Även denna bössa troligen orörd sen den fick följa med på sista turen i skogen för att skjuta på sittande järpar eller harar.

P1060678

Eftersom de båda saknar signering måste vi i detalj jämföra bössorna för att kunna framlägga ett syskonskap. De första misstankarna fick jag när jag såg låset. Jämför jag dem tycker jag att jag ser många gemensamma och ovanliga drag. För de första har de båda en utdragen råttsvans i låsplattans bakkant, en detalj jag inte sett på någon annan tåspännare. Hanarna är misstänkt lika varandra med sin skarpa form. Metallblecket mellan hane och varhake har också dem en liknande design. Låsen är också av samma storlek och detaljerna har ungefär samma skala.
P1060681
Ser man till pipan så är svanskruvsstjärten lika, pipan har samma ytterdimension och samma kaliber, 7,2 mm. Är de syskon är det troligt att de är gjorda i samma räffelbänk och med samma räfflingsverktyg. Om man kunde mäta räffelstigningen skulle man med säkerhet se om de har ett samband. Ser man till kolvformen är den också väldigt lika i utförandet.

P1060684

Om någon sitter på fler bössor av samma stuk eller har vidare information så är man välkommen att höra av sig.

 

Och så lite folkloristisk ballistik…

P1030413

Om man läser idag på skytte- och handladdningsforum så blir man snabbt slagen av hur förlorade dessa precisionsivrare är i modern teknik och vetenskapligt tunnelseende. Visst, även förr var allmogejägaren intresserad av krutets kornstorlek, kaliberval, räffelstigning, laddvikter och behovet av försklassiga riktmedel. Det som de däremot lade till var att de ständigt hade sitt lilla religiösa fönster öppet när det kom till att få kulan att träffa sitt mål. De förlitade sig även på andra faktorer än de tidigare nämnda, de helgarderade sig med hjälp av övernaturliga krafter och en hel del fryntligt skrock. Denna folkloristiska kunskap var nära på lika avancerad och viktig som de rent vetenskapliga detaljerna.

Det vimlar av intressanta uppteckningar om hur jägaren skulle göra för att bringa mer död i piporna. Nu kommer lite tips och tricks, alla går att utfärda även om du inte har en bössa som har en bösspipa av kyrkogårdsjärn/likkistespik, insmält blod i låset, ett korn av en skallspik eller en stock av rönn som anses vara det mest magiska av alla träd.

Kulorna
Du kan förbättra träffsäkerheten på många magiska sätt, det enklaste torde vara att blanda malda hundben, ett vetekorn, kvicksilver eller rödmyror i blysmältan. Lite svårare men givetvis mer effektivt är att använda mer svåråtkomliga material som metallspån från kyrkklockor, metallskav från en vigselring, pulveriserat människoben, fönsterbly från kyrkfönster, fladdermuslever eller varför inte lite avskrap från en stenåldersyxa. Förr trodde man nämligen att dessa stenåldersyxor var så kallade torviggar, det vill säga något som kom från asaguden Tor. Ben från självmördare är givetvis lite bättre än vanliga döingar. Blanda gärna i bly från kulor som tidigare dödat då överförs döden som finns i den gamla kulan över till de nya. Men kom för allt i världen ihåg att du inte får stöpa kulor på fredagar eller söndagar eller får låta en kvinna vara i samma rum, då pajjar du allt jobb du har lagt ner på att leta reda på fladdermuslevrar och fönsterbly! Du kan med fördel smörja kulformen med lite fladdermusblod innan du sätter igång. Ska du skjuta folktroväsen eller osårbara personer rekommenderas silverkulor och oblat i loppet.

P1010253

Har du inte tillgång till något av ovanstående mirakelmedel kan du väl åtminstone som minsta åtgärd slå ett litet kors i kulan. Dessutom är det synnerligen prisvärt och välgörande att smörja in kulorna med avföring.

För att bättra på ditt hagelskytte ska du ta en hästsko med tre söm i och hugga den i småbitar och blanda i dina hagel.

Krut och förladdningar
Blanda gärna i blod, mässing och kyrkogårdsjord i krutet för bästa effekt. Bra förladdningar är getingbon, skatdun eller den där fjuniga fårullen som sitter under öronen på fåren (obs, ska endast användas på skärtorsdagen.) Det går också att skriva ut vår frälsares namn på förladdningen.

Skjuta in bössan.
Har du en sprillans ny bössa och behöver göra en så kallad break-in som det heter på skyttespråk,  behöver du först skjuta tre skott mot helvetet, det vill säga norrut. Nu har du gjort din break-in och du kan börja fokusera på att skjuta mitt i prick. Andra mer avancerade break-in-metoder är att skjuta genom kyrkfönstret, kyrklåset eller i värsta fall genom altartavlan. De senare brukar vara måttligt populära hos kyrkans män.

P1040395

Oblatmetoden
Det mest beprövade sättet att skjuta väl är att kontakta din närmsta kyrka och stjäla/be om en oblat, helst under nattvardsgången. Nu ska du alltså skjuta oblat och därefter kommer du träffa minsta lilla stare med din lodbössa. Oblatmetoden har långa traditioner tillbaka i vårt land och anses mest effektiv. Den har dock många baksidor som du får fundera över om du kan leva med, exempelvis bli sinnessjuk eller svagsint, se hemska syner eller i värsta fall bli dömd till döden för hädelse.  Jägaren Jonis i Gommersnäs hade skjutit oblat för godlycka och när Jonis senare i livet dog förmådde inte hästarna föra hans lik till kyrkogården på grund av hans synd. I Örbyhus dömdes en annan mästerskytt 1697 till döden efter att ha skjutit oblat. Vill du inte skjuta på oblaten kan du istället välja den mindre hädiska metoden och förvara den i kolvlådan istället.

I brist på oblat går det också att skjuta på en bit bröd och smörja pipan med fladdermusblod. Lägg sen fladdermusen i kolvlådan där den kommer hjälpa upp ditt skytte dramatiskt. Eftersom skatan är djävulens fågel går det också bra med skatblod. Att stoppa ner ormliknande föremål i pipan är ingen ny grej, det kände man till förr också. Ta bara en levande orm och stoppa ner den i pipan och skjut av så kommer precisionen förbättras avsevärt.

IMG_0118liten

Talismaner
Det är viktigt att välja kraftfulla talismaner till din bössa. Det förbättrar döden i bössorna och skyddar dem från avundsjuka jägares försök att ta döden ur ditt vapen. Inuti bössan eller i kolvfacket kan du med fördel lägga någon eller några av följande prylar: dödmull, dödben, ben från självmördare, ormhuvuden, fladdermusvingar, oblater, likkisteträ eller spik, delar av en dödskalle, silver, ormgadd samt en bit stål mot troll och häxor. När du inte använder bössan se alltid till att ha en harsvans nedstucken i pipan.

Jaga vid rätt tillfällen
Det är centralt att du går ut i skogen vid rätt tid på året. Satsa alltid på de viktigaste högtiderna, det försvårar ditt familjeliv men dina familjemedlemmar kommer tacka dig när de ser allt vilt du baxar hem. Skärtorsdagsnatten och Kristi himmelsfärdsdag är särskilt bra dagar.

Övriga tips
Ett ovanligt bra sätt att få fart på skyttet är att lägga bössan under en bro där lik ibland fraktas i en ström som rinner mot norr. Alla typer av vapen som varit med i strid och dödat människor är kapabla att träffa vad som helst. Till sist, räkna aldrig kulorna i kulpåsen då kommer du aldrig träffa något.

 

 

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Artiklar & Recensioner, Vapen

God Jul och julgransjakt anno 1762

God Jul!

Fortsätter i traditionell anda i sökandet efter våra förfäders förehavanden. Denna gång var jag försmädligt tvunget att ta hjälp av sågen.

Tidigare avsnitt av granjaktenshistoria finns här:
Ann0 1910Anno 1836

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Om extremt korta gevär

Nyligen slog jag till på en mycket kort men naggande läcker bössa som var felrubricerad som en pojkbössa. Det var en chansning, det kunde ju lika väl vara en avsågad bössa. Väl hemma så visade sig vara en mycket kort bössa med originallängd, svensk tillverkning monterad i en almstock. Nu började tankarna mala, vad är det för något?

P1060387Spana in den fantastiska kolvkurvan, njutbart ut i varje centimeter.

Teori 1. Pistolkarbinteorin
Första teorin som väcktes ganska snabbt var att detta är en pistolkarbin, det vill säga ett militärt vapen som framför allt under 1800-talet vinner popularitet. I Sverige har vi viss tradition av pistolkarbiner men då är det framför allt pistoler som försetts med löskolv. Egentligen finns det bara en modell som vunnit något typ av gehör inom militären och det är Helvigs pistolkarbin m/1807 som tillverkades i 400 ex. De tillverkades bland annat av gamla pistoldelar, bland annat m/1704 ryttarpistol som exemplet nedan från Probus auktioner. Piporna räfflades upp och blev alltså små studsare att använda till häst, istället för fullstora karbiner.

0000327foto: Probus auktioner.

Min bössa är dock inte helt lik denna på många punkter. Efter att ha hört mig för bland andra kollegor så påpekades det att den skulle kunna vara en pistolkarbin för en underofficer. Underofficerarna fick bekosta sina vapen själva och var därför ofta annorlunda från den fastställda modellen. Jag tar det inte för omöjligt men underbeslag, nosbeslag och rörkor kommer från en m/1738 pistol. Bössan är ett bygge från tiden runt sekelskiftet 1800, troligen.  Sidobeslaget är av järn, möjligen från en ännu äldre karolinsk ryttarpistol. Pipan å andra sidan är civil pipa. Jag tror nog att officeren åtminstone ville ha räfflad pipa om de andra ryttarna har det.

P1060388

Teori 2. Slädbösseteorin

0000079Pistolkarbin eller slädbössa signerad David Bars. Foto:Probus Auktioner

När jag letade runt efter svenska pistolkarbiner från 1700-talet fann jag egentligen bara en träff utöver Helvigs försöksmodell. En trevlig bössa tillverkad av David Bars (född 1686, död 1759) i början av 1700-talet.  Den såldes på Probus auktioner för ett tag sen under benämningen pistolkarbin. Bars hade täta kontakter med armén och gjorde modellexemplaren till faktorierna, men var detta en pistolkarbin också?

P1060389

Jag konfronterade Max Sjöberg på militariamässan och han menade också att benämningen är problematisk. Han skulle snarare kalla Bars bössa för en slädbössa. Han föreslog att det också var mer troligt rörande min bössa också när han studerade den. I begreppet slädbössa menas ett slags smidigt, civilt självförsvarsvapen eller jaktvapen att använda från släden eller från kuskbocken. När jag istället började använda det sökordet dyker det upp fler träffar på korta små vapen, bland annat i Murbergets samlingar och i Skoklosters samlingar. De som är i Murbergets samlingar liknar närmast varianter på Helvigs modell och i katalogtexten uppträder ungefär samma huvudbry som jag har, det vill säga, är det en pistolkarbin eller en slädbössa? Armémuseet har också en kort hjullåsstudsare som de för säkerhets skull lagt under benämningen slädbössa.

042sB2qdfzSLSlädbössa? Foto Armémuseum.

Man får lite intrycket av att benämningen ”slädbössa” är en äldre slasktratt för korta bössor helt enkelt.  Begreppet är dock inte helt nytt. Även Gustaf Schröder omnämner att han äger en slädbössa i Vildmarkslif: Nya skogs- och jakthistorier. Citatet går tillbaka till en episod i hans liv strax innan 1840.

Min alnslånga refflade s. k. slädbössa, gjord egentligen för att  skjuta vargar med under vintern, laddades omsorgsfullt…

Schröder har alltså en kort liten räfflad bössa, en aln är ca 60 cm vilket stämmer väl överens med de övriga vapnen i denna artikel. Vissa historisk resonans finns alltså i uttrycket även om det är mycket vagt.

Slutsats
Ja, vad ska man säga? Att det är en slädbössa låter mest troligt i nuläget eftersom det inte finns något att jämföra med. Pistolkarbiner av bösstyp tycks inte haft något genomslag i svenska armén utöver Helvigs modell. Att detta skulle vara ett underofficersvapen kopplad till det kompaniet som kvitterade ut Helvigs pistolkarbin tar jag för osannolikt. Uppenbarligen finns det så kallade civila slädbössor i både lyx och allmogeutgåva.

En till kortis
Strax efter jag köpt denna lilla bössa så kom jag över en liten lodbössa med traditionellt tåspännarlås. Också den väldigt kort men med fullång stock. Bössan är tyvärr doppad i någon slags cremebeige färg men har ett intressant utseende. Den är lika lång som den andra bössan men är den en slädbössa eller bara en ohemult kort lodbössa? Vem vet? Ibland kallar man dessa för tjuvjaktsbössor då de är lätta att gömma. Hur mycket sanning det finns i den benämningen låter jag dock vara osagt eftersom den följer ett liknande slasktrattmönster som slädebössebenämningen.  Generellt sätt så är lodbössorna strikt försedda med ganska långa pipor då man trodde starkt att längden var kopplad till precisionen. Vad denna användes till lär vi aldrig veta.

P1060391P1060392

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Liv Strömqvists bok Kunskapens frukt. En banbrytande och stundtals fantastiskt tragikomisk historisk skildring av männens historieskrivning rörande kvinnan och kvinnans könsliv. Nyttigt för alla att läsa, även du, du, du och du.
4 blygder av 5.

Susanna Popovas bok Överklass – en bok om klass och identitet. En ganska enkelspårig men ärlig intervjubok med överklassen. Inte särskilt djuplodande men ok läsvärd. Och ja, överklass är överklass är överklass.
2,5 S:t Moritz av 5.

Nanna Johanssons bok Hur man botar en feminist. Tokrolig buskisfeminism som givetvis retar alla kränkta män som påstår att feminism är det farligaste sen digerdöden och vätebomben.
4 uppvaknande av 5.

3 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Per Gustavsson, den mytomspunne allmogemästaren från Kassmyra.

P1060280

”Svenske Bössmeder hafva uti senare tider täflat med utrikes hvad monduren angår; men en Pher Göstafson liksom Lazarino Cambinasso dog med konsten att att utsöka och bereda Järn till goda Pipor”

-Petter Wäström föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademin 1773.

Det finns få så intressanta och mystiska hantverkare som Per Gustavsson från den lilla orten Kassmyra i Örebro län. En person som vet vi ganska lite om men som av sin samtids toppskikt skattades högt. Många allmogemästare har fått mycket uppmärksamhet i modern tid av konsthistoriker och forskare men nästan ingen skaffade sig berömmelse utanför sin samhällsklass.

Jag utmanar alla som läser detta att försöka komma med en allmogehantverkare som rönt mer framgång hos de högre stånden på sin tid än Per Gustavsson.

Per Gustavsson var verksam runt 1600-talets mitt och är egentligen bara känd för en produkt – pipor. Han ägde ett hemman och var bonde men sysslade också med att göra bösspipor som lustigt nog köptes upp av många adelsmän. Vad det var som gjorde just hans bösspipor så populära har gett mig en del huvudbry. Hur kunde en lokal smed, utrustad med troligen en ganska enkel smedja tillverka så bra pipor så att de skattades högre än de pipor som tillverkades av välutbildade, utrustade och skråanslutna pipsmeder i städerna? Varifrån fick Gustafson sin kunskap? Ingen vet, det vi vet är att han hade en liten gård och försörjde sig troligen delvis på den. Kan hända att han sökt sig till bergsnäringen och faktorierna och lärt sig hantverket?

I flera brev skrivna av adelsmannen Johan Ekeblad  omtalas dessa pipor och det ger en liten vink om pipornas förskaffenhet och om Gustavssons tillverkning.

1651:
”Jag havfer redan lagt mig till med några goda bössor här, en som Per Göstasson havfer gjort åt Abraham Leyonhuffuud, som är flinka”
1654:
”Bössans far residerar Cossmiran och heter så PG på pipan, hon har så många refflor, som hästen har fötter. Hästen har ännu inte varit riden och bössan sköt jag mödomsskottet ur idag, smäller bra, min sann.”

I dessa citat kan man också anta att Gustav inte bara gjorde pipor utan även hela bössor. Det verkar dock som om själva pipproduktionen varit det viktigaste då många av hans pipor blev exklusivt monterade av välkända vapensmeder. De flesta pipor är finkalibriga och långa och har traditionellt försetts med flintsnapplås. En låsmekanismen som var populär bland allmogens jaktbössor långt in på 1800-talet. Inga av bössor som jag sett med hans pipor i tycks ursprungligen ha försetts med det komplicerade hjullåset som under 1600-talet var den bland adeln rådande låstypen för jaktvapen.  Många Gustavssonpipor fick liksom många andra kvalitativa pipor vid denna tid en lång livslängd, ibland flera hundra år. De stockades om och moderniserades allt eftersom. I Skoklostersamlingen ser det ut som om någon lämnat in åtminstone fyra bössor till den kände Stockholmssmeden Jonas Schertinger för modernisering i början av 1700-talet. Vid denna tid började den franska, slanka och ergonomiska kolvstilen bli allenarådande.

schertinerEn av de många PG-bössorna som Schertinger stockade om. Foto:Skokloster slott.

Det finns många vapen med Gustavssons pipor bevarade i Sveriges bästa rustkammare såsom rustkammaren på Skokloster och i Livrustkammaren. Ser man till Skoklosters samlingar som har den Bielska vapensamlingen räknas 13 av 63 bössor vara försedda med hans pipor.  Bland beställarna fanns bland annat Pontus de la Gardie, Carl Gustav Wrangel och Carl Gustaf Bielke.

Kanske den mest intressanta bössan är den som Pierre de Gruché stockade runt år 1675. Pierre de Gruché var självaste Ludvig XVI:s hovpistolsmed. Pipan skickades till Paris och stockades som en klassisk svensk lodbössa med snappflintlås. Man undrar hur diskussionerna med de Gruché fördes när han ombads göra något sådant barbariskt primitivt i Europas förnämsta vapensmedja. Resultatet finns än i Livrustkammarens samlingar även om den saknar sin PG-stämplade pipa. En verkligt unik bössa.

eMuseumPlusKassmyra möter Paris. foto:Livrustkammaren

Även långt efter hans död talades det uppskattande om hans pipor. Det syns tydligt i våra finaste vapensamlingar och i citatet i artikelns inledning. Tragiskt nog dog Per Gustavsson 13 oktober 1660 efter att ha fallit bakåt i ett slagsmål på en krog i Örebro och spräckt skallen.

Min Per Gustavsson
Varför skriver jag då detta? Jo, ganska tidigt fascinerades jag av denna smed och bestämde mig för att hitta ett vapen med en Gustavssonpipa i. Först nu så dök det upp en på auktion och jag tog hem den. Den är inte vidare vacker att se på, men den är åtminstone orörd sen brukningstiden. I sitt nuvarande skick är den allmogestockad under 1800-talet och pipan är mycket lång. De flesta som bjöd på auktionen var nog intresserad av namnet på låset där det står ”Meidinger Stockholm”. Meidinger (1720-1769) var en av de viktigaste vapensmederna i Stockholm under 1700-talet och blev också den förnämaste när han tog över som hovpistolsmed efter David Bars 1759. Det är troligt att Meidinger fick i uppdrag att stocka om den redan då 100 år gamla pipan och ge den ett nytt liv. Åter igen får man bevis på hur Gustafsson pipor värdesattes.

P1060271Intressant att se att pipan är mycket lång och ganska liten i kalibern. Det rör sig troligen om en precisionspipa för småvilt och sittande fågel. Pipan har små sicksackmönster inslagna här och där och pipan har en svag trumf mot mynningen. Finishen på pipan är mycket enkel, undersidan bär fortfarande märkena efter hammarslagen liksom man ofta ser på de hemmasmidda lodbössepipor från senare tider. Enkelheten står i kontrast till de samtida piporna som gjordes i städerna som ofta var vackert arbetade med gravyr och förgyllningar. Ett verkligen intressant bruksföremål där funktion och precision gick före lyx och flärd.

P1060272

Galleri med vapen med pipor tillverkade av Per Gustavsson, hämtat ur Livrustkammarens och Skoklosters samlingars databas. Samtliga med tidstypisk stockning runt 1600-talets mitt.  Den tredje är lite speciell eftersom den är stockad i Norrköping vilket får mitt lokalpatriotiska hjärta att klappa.

Göinge skokloster Livrust Livrust2 Livrust3 skokloster skokloster2

 Källor:
Kåa Wennberg: Svenska böss- och pistolsmeder. 1989.
Rudolf Cederström: Per Gustafsson i Kassmyra – Den berömde 1600-talssmeden i Närke. 1921.
Skokloster och Livrustkammarens samlingar på internet.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

How to make your vedspis ready for the vinter.

Inför hösten är det läge att se över sin vedspis eller den vedspis du tänkt installera i ditt hus. Jag har tidigare skrivit den mer avancerade artikeln i ämnet som även behandlar demontering av vedspisen. Den här artikeln handlar mer om en lättare men välbehövlig uppfräschning av en vedspis i ett sådant skick som man ofta stöter på. Vedspisen har stått i en källare i ett hus som numera är rivet.

För att få fart på den här vedspisen behövs:

-Dammsugare
-Ficklampa
-Spislera
-Reservdelar
-Pannkitt
-Stålborste för vinkelslip eller borrmaskin
-Spissvärta och terpentin
-Pensel och trasor

Rengöring och inspektion
Innan du sätter igång med arbetet bör du fråga dig om det är värt att göra iordning vedspisen. Det krävs att du gör en enkel bedömning. Syna utsidan först och leta efter sprickor, hål och liknande. Det är inte lätt att svetsa i gjutjärn men det går om du får tag på en duktig svetsare. Insidan är alltid skitig, fylld med sot, skräp, döda möss och alltsköns skit och det är svårt att kolla insidan på spisen. Raka ur allt smuts och dammsug ur så gott du kan. Jag gjorde ett mycket stiligt munstycke till min dammsugare medelst vävtejp och rör.
P1050162Dammsugning färdig och nytt brännjärn på plats.

Inne i spisen ska du vara vaksam på vad som fattas och vad som är trasigt. Det som ofta slits i järnspisar är cisternjärnet och brännjärnet, det är de järndelar som sitter på eldstadens sidor. Brännjärnet är skyddet mot ugnens vägg, cisternjärnet skyddar spisen yttervägg. Om dessa delar är hela är det inget att bry sig om men om de är trasiga eller spruckna ska de bytas. I min spis saknades brännjärnet och på bilden ovan ses det nya järnet på plats (här beställer du nya delar).

Rostavlägsnande
Det värsta delen av renoveringen väntar här. Det är här som du får rostpartiklar i hela din verkstad. Plocka bort alla lösa delar såsom luckor och spisringar. Jag föredrar stålborsthuvud på vinkelslip då de är mer effektiva men trissa på borrmaskin går också bra. Har du för självskadebeteende tar du fram en vanlig stålborste och borstar och borstar och borstar. Ta på dig hörselskydd och munskydd och kör igång. Rengör också ringarna. Avlägsna all lös rost, det räcker oftast.

Ny spislera
För att skydda ugnen och få en jämn temperatur i spisen behövs ett lager spislera på taket av ugnstaket. Det är en eldfast lera med järnspån i som armering. Gör rent ugnstaket och montera brännjärnet på plats. Blanda leran som det står på förpackningen och lägg ett jämnt, snyggt lager på hela taket. Har du möjlighet att ta bort förgreningsplåten mellan spisplattorna så är det lättare att komma åt.
P1050167
För att leran inte ska spricka ska leran inte ligga an mot brännjärnet som gärna rör på sig i värmen från elden. Skär därför med en tunn kniv mellan järnet och leran så de inte limmas ihop.

P1050168
Tätning
Om du vill täta lite extra i fogarna mellan väggplåtarna kan du dra tunna strängar med pannkitt i skarvarna. Det ska inte vara några korvar utan dra en sträng och ta bort överflödigt material med ett finger. Mindre sprickor kan du lägga igen med pannkitt.

Slutfinish
Nu kommer den roligaste delen, det är här du kommer svärta ner dig själv och din verkstad. Det är dags för spissvärta. Vänta med att montera tillbaka alla luckor, det är lättast att komma åt med spissvärtan utan. Det lättaste sättet att applicera svärtan är enligt mig med pensel. Det kräver att du spär ut svärtan med terpentin. Med penseln kommer du åt i alla skrymslen istället för att krångla och kladda med en trasa. Däremot kan du efterpolera med en trasa så blir den lite svartglansig.

P1050170

Voila, iväg med dig och klyv upp den där vresiga kranen du haft liggande och börja elda.

P1050763

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar

Fabian Göranssons serieversion av August Strindbergs Inferno. Grovt och naturalistisk framställning av vår nationalklenod och psykfall Strindberg. Här får vi följa Strindbergs kamp mot sina inre demoner och ego i serieform. Trevligt och förmodligen mer lättillgängligt än att läsa själva boken.
4 psykoser av 5.

Perry Svantessons böcker/häften svenska vapentillverkare I-III. En något amatörmässig framställning om huvudsakligen svenska pistoler under 1800-talet. Ganska mycket viktig information som gärna hade fått en korr till innan tryckning. Oumbärlig för ämnet dock.
3 aledalare av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner, Byggnadsvård på Liljerum