Månadens sovelpåkar II

Hallbergs leksaksbössa
Leksaksbössa tillverkad av en bössa signerad Lars Hallberg Linköping. Kolv i alm och med järnbeslag. Slätborrad pipa, låset sedermera konverterat till slaglås under 1800-talet.

Denne Hallberg föddes år 1711 och var verksam som pistolmakare hos Östgiöta Cavalleri vilket var stationerat i Linköping. Hans huvudsakliga produktion torde därför varit militär men onekligen hann han med lite civila jaktgevär. Det lär inte finnas alltför många som är signerade i Linköping då han flyttade sin verksamhet till Nyköping år 1740 och där omnämns som ”Regimentspistolmakare”. Då var han 29 år och han dog tidigt, 22 april 1746. Bössan bör därför vara tillverkad någon stans mellan 1735-1740 med tanke på att han kan ha blivit mästare i 25-årsåldern vilket var ganska vanligt. En ganska smal dateringskorridor är bra när det gäller att hitta på stilar och formspråk.

Det är troligt att Hallbergs civila produktion var liten och kvalitén är ganska enkel, åtminstone på denna bössa. Det var en ung mästare som förmodligen mest reparerade karbiner och ryttarpistoler om dagarna. De få vapen han tillverkade från scratch var civila och fick förfärdigas på lediga stunder.

Någon gång efter vapnets egentliga användning tog någon den gamla mynningsladdaren och medelst såg gjorde den ett nytt användningsområde. Säkerligen en uppskattad leksak för en tid.

 

Michael Gull och Utterbergs syntes
Åter igen ska vi prata om pipor. Detta är en kort och smidig påk från 1700-talets mitt, tillverkad av Peter Utterberg (tidigare beskriven i helgens sovelpåk I). Stockningen är märklig, nästan lite amatörmässigt formgiven. Det är inte gjort av någon som Utterberg brukar anlita. Det märkligaste är den lilla blomman och det blev ju inte så snyggt. Balansen med den korta pipan är emellertid fenomenal. Konverteringen till slaglås är fruktansvärd.

Men nu var det pipan jag skulle skriva om. Pipan är betydligt äldre och har en annan historia. En förgylld smidesstämpel med en tupp och initalerna MG är inslagen uppå pipan. Stämpelns ägare är Michael Gull, bössmed i Wien 1647-1679. Troligen är pipan från början en hjullåsstudsarpipa som tagits om hand av Utterbergs verkstad. Jag har hittat lite bilder på originalvapen av Gull och hans produktion höll högsta klass för sin tid. Det finns också två hjullåsstudsare i Skokloster slottssamlingar, det tyder på att hans vapen hade viss spridning till bland annat Sverige.

Det bältade siktet sattes dit under 1700-talet. Om det var en kort studsare från början så förklarar det också den nuvarande korta men smidiga piplängden.
 

Den fantastiska pipan
Den här bössan är stockad i en sober svensk almstock. Beslagen är välgjorda och graverande, stilen tyder på att de förmodligen inte är svenska. Jag förmodar att stockningen gjordes i slutet av 1700-talet i Sverige av någon finare utländsk bössa. Den konverterades senare till slaglås.

Det är pipan som spelar huvudrollen och den huvudsakliga anledningen till att jag köpte den. Pipan är en kistpipa, en ovanlig sorts pipa med ett fyrkantigt kammarstycke. Kistpipor dyker upp ibland och de är ofta gamla, gärna från 1600-talet. Det som står ut med denna är att den är överdådigt dekorerad med gravyr, flutning och olika sektioner. Vapnet pipan tillverkades för från början höll troligen högsta klass. Under 1700-talet borrades den upp för hagelskytte men var troligen finkalibrig från början.

Ett sällsynt vackert arbete av sällan skådat slag som jag nästan inte vet något om. Jag vet inte varifrån pipan kommer eller när dem kan ha gjorts, alla teorier
är välkomna.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Liljerum XXXV: Lugnet före stommen.


Huset står i väntans tider.

Under nästa vecka kommer stommen som under de kommande veckorna ska förvandla grund till verkligt hus .

Vi har valt att utgå från samma konstruktion som det ursprungliga huset och skälen till det är flera. Ursprungligen hade vi satsat på att bygga en modern konstruktion med stående reglar med isolering där emellan. Jag när ett bottenlöst hat mot mineralull, detta obehagliga material som är energikrävande att framställa, fruktansvärt att arbeta med och nära omöjligt att återvinna. Miljövänlig isolering såsom sågspån, kutterspån och hampa och liknande var egentligen det enda alternativet och flera av dessa är ganska dyra, särskilt om man vill ha dem i skivform. Här lyckades min vän Alex som är timmerman sälja in idén att använda timmer istället likt resten av huset. Eftersom timret inte kommer synas så föreslog Alex att man kan använda fräst timmer istället för handbilat. Därmed går det att spara in stora kostnader och samtidigt få timmerkonstruktionens alla fördelar. Du får en utbyggnad som fungerar på samma vis som resten av huset. Istället för att förlita sig på moderna, miljövänliga men dyra isoleringsmaterial valde vi därför att stommen också blir både bärande och isolerande. Beprövat, traditionellt och stabilt.
20190507_142017

Timmerpojkarna gjorde ett platsbesök där de på plats tillverkade bottensyllen för att den skulle bli så exakt som möjligt efter grunden. De tog sedan med sig bottensyllen och använde den som mall för hela stommen.Väl uppe i Södertälje timrade de upp stommen och sedan plockade ner den igen.


Arbetet med stommen i Södertälje. Foto: Alex Nordin.

Inför stommens ankomst började jag förbereda gaveln där stommen ska ansluta. Det var ett andäktigt arbete att ta ner originalpanelen på gaveln. Med kofoten i hand ristade jag in nya årsringar i husets historia. Jag vill återanvända så mycket jag kan till utbyggnaden, även spikarna rätas och sparas. Det är klippspik och har suttit sen panelen naglades fast i slutet av 1800-talet. Bräderna varierar i bredd utifrån trädets mått. Varierar gör också användandet av vindpapp. Kattvindarna har besparats på papp och det förklarar delvis varför min son lilla rum är dragit och varför det alltid är kallt i garderoben. När jag en gång i tiden spikade locklisten så använde jag väl tilltagen spik, två i bredd. De satt bra mycket hårdare än de riktiga panelbräderna som endast med ett fåtal spikar satts fast. Spiken var dyr på den tiden och de har spikat mitt på bräderna, kanske tre spikar per bräda. Smidda spikar och klippspik är ofta svagt koniska varför de lätt lossnar. Modern trådspik som är rak hela vägen biter sig däremot fast på ett helt annat sätt.

Till slut var hela gaveln avklätt och jag misstänker att huset till stor del är byggt av återvunnet timmer då det skiftar mycket i färg och slitning. De övre partierna som bor under tak tycks fräschare medan resen är mer slitet och har en del igensatta hål. Liksom vi hittade återvunna schablonmålade tak- och väggbräder som väggbeklädnad när vi renoverade vardagsrummet så tror jag att denna stommen kommer ett äldre hus på platsen.

Idag, fredag den 31 maj kom kranbilen.  På måndag tar arbetet vid med denna byggsats för vuxna.

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

Månadens sovelpåkar I.

Under en månad har jag publicerat korta vapenhistoriska inlägg på min bloggs FB-sida. Eftersom flera av er läsare inte har FB så samlar jag alla de inläggen i ett månadsinlägg under namnet Månadens sovelpåkar. Väl bekomme!

Hagelbössa av Peter Utterberg
En elegant och nätt hagelbössa tillverkad av Peter Utterberg ca 1750. Kolv i valnöt med flödande linjer, skurna dekorationer och hornnäsa. Järnbeslag som för ovanlighetens skull blånerats och graverats. I min värld är järnbeslag alltid bättre än mässing då mässing kan gjutas i mängd och kan lättare bearbetas än järn som måste smidas fram. Pipan är brunerad med inkrusterade dekorationer och försedd med ett kammarstycke som övergår i tornspiror mot en rund profil. Just dessa pipor kallas just tornpipor. Pipan var ca 100 år när Utterberg tillverkade bössan och bär den svindlande dateringen 1646. Låset är märkt Vtterberg Norrköping och omgjort till slaglås under 1800-talets mitt.

Utterberg var en av 1700-talets bästa och mest produktiva vapensmeder. Det är också en av de smeder vi vet ganska mycket om. Han gick i lära i Stockholm men skickades sen ut i Europa för kronans räkning att lära men också ragga hem utländska vapensmeder. Han besökte Tyskland, Frankrike och England. På väg hem förliste hans skepp men han överlevde. Dock försvann hans mästarbössa i djupet. Väl hemma ruinerade han sig på att göra en ny med guldinläggningar. Det nya mästarstycket köptes av kungen och hamnade i livrustkammaren. Därefter skickades han till Norrköping och blev gevärsfaktoriets rustmästare. Faktoriet var på dekis och uppenbarligen ägnades den mesta av tiden till att tillverka fina jaktgevär snarare än att inspektera musköter.

Förmodligen flyttade han tillbaka till Stockholm runt 1770-80 och återfinns reservpistolsmed på arsenalen. Han dör utfattig år 1800 på fattighus, 97 år gammal! Under hans liv fick han se hela 1700-talet glida förbi.

Hagelbössa av Lars Berg
Hagelbössa tillverkad av Lars Berg ca 1761-69. Slaglåskonverterad från flintlås under 1800-talets mitt. Järnbeslag med djupgravyr och brännförgyllning. Pipa med inkrusteringar och guld. Stock i ljus valnöt. Skicket orört sen brukstiden men med idel skador.

Lars föddes 1734 i Norrtälje och gick i lära hos Johan Schiel från 14 års ålder. Blev sedermera gesäll 1753 vid Norrtälje faktori. Efter en sväng på Söderhamns faktori hamnar han på Norrköpings faktori och blir mästare 1761, 27 år gammal. Redan i slutet av 1760-talets drar han vidare till Nyköping och fortsätter där som smed. Vidare vet man inte vart han tog vägen 1781 när han lämnade Nyköping.

Det är utan tvekan att Berg spelade i en egen division rörande bösstillverkningen. Han körde en egen, lyxig rokokostil med flödande ornament och mycket guld. Väsensskild från det strama formspråk som många av hans kollegor arbetade med. Han var troligen runt 30 år när han gjorde denna bössa. Bössan är uppenbart, liksom hans produktion i övrigt, riktad till en välbärgad grupp. Stockmaterialet är valnöt istället för de vanligare svenska träslagen. Han har också valt pipsprintar istället för stift, ett sällsynt grepp för sin tid.

Berg var duktig och mest största sannolikhet visste han det och hittade kunder lätt. En särling bland dåtidens vapensmeder.

Slädbössa tillverkad av en M/1807 studsarpistol
Den här lustiga saken bytte jag till mig på militariamässan. Den är på många vis intressant och faller under en av mina egna samlarområden nämligen slädbössor. Alltså mycket korta, smidiga bössor ämnade som självförsvarsvapen mot rovdjur och rövare liksom vid tillfällighetsbaserad jakt. Namnet kommer från att de stacks ner i släden vid långfärder. Gustaf Schröder, den stora jaktskildraren under 1800-talet hade själv en sådan, räfflad och ca 1 aln lång. Bruket av slädbössor var inte särskilt stort i Sverige, det ringa antalet bevarade bössor vittnar om det. En äkta slädbössa är inte nedsågade bössor utan är oftast försedda med pistolpipor och smäckert stockade. De kan vid nödsituation utan problem avfyras med en hand som en pistol.

Denna är intressant då den visar på ett ovanligt fyndigt återbruk av militära delar. Allt utom stocken kommer från en svensk m/1807 studsarpistol. Förmodligen runt 1820-30 så kanske pistolen kom på vift och stockades då om med björk på ett charmigt, folkligt sätt. Den ursprungliga militära pistolen hade löskolv så att den i princip kunde handhas som en kort karbin. Bakkappan på bössan tycks också vara just en bakappa från en sådan löskolv. Det är sällan banden återanvänds bland allmogen och här har de även utelämnat likt originalet laddstocksränna varför skytten måste bära med sig en separat laddstake. Räfflorna är svaga, måhända sköts det både grovhagel och kula ur loppet.

Den svarta döden 
Svensk hagelbössa från 1700-talets slut. Brunerad pipa, järnbeslag, lås med varhake och mörkbetsad kolv. Nätskärningen troligen tillförd runt 1820 och kolvlådelocket kompletterat under brukstiden.

Den här sortens bössor intresserar mig. Skicket är vad man skulle kalla orört på genuint sätt. Bössan är välanvänd men varsamt sliten och man får verkligen känslan av att den bara ställts ett hörn efter sista jakten för nästan 200 år sen. Svårt att säga var den är tillverkad men troligen tillverkad av någon bössmed i nära relation med något faktori. Arbetet är väl utfört med fina linjer och precision men med måtta. En del designelement sticker ut, särskilt det märkliga sidobeslaget och varbygelns utseende med liksom en haka på bygeln. Under brukstiden har beslagen svärtats med kolven, rester av färg eller stelnat fett tyder på det.
En anonym men spännande svensk bössa.

Lämna en kommentar

Under Antika vapen

Liljerum XXXIV: Ett hus på stadig grund.


Det är här det ska ske, förläggningen av huset. 

Bygga ut

Redan när vi köpte den lilla smutsgula eternitbemängda kåken uppe på kullen visste vi att den en dag skulle bli för trång för att inhysa en framtida tillökning. Det går an, som Carl Love Almqvist en gång skrev, men sedermera blir det trångt, särskilt då barn och avancerade fritidssysslor kräver ett allt större livsrum.  För säkert fem år sen började vi spåna fram de första ritningarna som sedermera skulle bli konkretiserade och nå byråkratiserad form som bygglovshandlingar. En utbyggnad helt enkelt. Konkret sett så kommer vårt hus förlängas på ett naturligt sätt. Det blir inget…*ryser* ”som bryter av”, utan samma formspråk som i gamla huset. Inga märkliga moderna arkitektoniska krumsprång utan skarven ska vara minimal mellan gammalt och nytt. Traditionellt så det förslår.För detta projekt, som är det största med huset hittills, formulerade vi några enkla mål.

1. En utbyggnad i två våningar med ett större vardagsrum och två små sovrum på övervåningen, totalt ca 50kvm.
2. En utbyggnad baserad på traditionella metoder och byggnadsvårdsmässiga ideal.
3. En utbyggnad som är så långt det är möjligt uppförd med god miljösstandard, helt fri från gips, mineralull, skivmaterial och minimalt med plast.

Varje av dessa punkter kommer att benas ut fortlöpande under arbetets gång men jag tror ni får en känsla av vart vi är på väg. Detta ska bli en jättespännande resa som jag hoppas ni vill följa med på. För mig är det också ovant då jag också intar en annan roll än vad jag brukar ha, jag kommer nämligen huvudsakligen se på, svara på frågor och påpeka. Arbetet ska alltså huvudsakligen utföras av fackmän vilket känns som en oerhörd lyx efter nästan tio år där jag själv har blött, gråtit och svettats med detta hus med hammare och pensel som mina huvudsakliga vapen. Nu är det med pennan och mobilen som jag bygger. Min uppgift nu när arbetet är igång är att samordna och lägga tid på att hitta roliga, gamla detaljer som kan passa. Samt tillsammans med min målningsbegåvade far renovera och måla fönster.

Låt arbetet börja.

 

Grunden
Vi började i höstas med att såga ner de fina men sorgligt nog toppkapade björkarna på baksidan av huset. Aningen sorgligt att ta ner träd men jag hoppas de kommer värma gott nästa vinter eller kanske rent av täljas något fint av.

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.
Matteus 7:24-27

Liljerums ursprungliga gård ligger på ett berg. Det är ett urgammalt och traditionellt val av plats att bygga ett hus på. Även Jesus, vår Herre och frälsare, visste att det är stadigt och ofta väldränerat att bygga på ett sådant vis. Det har emellertid ytterligare en funktion, som idag tycks fallit helt i glömska för dagens bygghungriga politiker och kortsiktigt tänkande entreprenörer, nämligen att hus inte ska byggas på jordbruksmark. Idag ploppar det ut förfulande centrallager och villakvarter på fina plana åkrar runt om i Sverige. Det är lite som att kissa i brallan när man fryser, det är varmt i början men blir snart kallt, tråkigt och värre än innan. Titta er omkring när ni rör er i landskapet och se var äldre hus är positionerade så förstår ni att de hade ett annat tänk förr.

Bergsknallen som gömdes under grässvålen. 

Vi visste egentligen inte hur det skulle se ut under ytan när grävmaskinen började skrapa i jorden. Det visade sig vara en bergknalle i mitten av den tilltänkta grunden och ganska direkt fick vi ge upp drömmar om 10-15 cm högre takhöjd än i resten av huset. Det får bli detsamma. Bergsknallen lämnade dock utrymme för ett litet källarutrymme som vi valt att spara. Därför såg vi till att det göts en liten platta i utrymmet. När allt var avskrapat så göts en sockel som underlag för en murad grund av leca-block. Jag hade önskat en sockel av granit eller åtminstone natursten men eftersom jag inte miljonär utan kommunalt anställd museiperson så får jag låta mig nöjas med leca. Däremot så köpte jag snygga ventiler i gjutjärn.

Efter lite kommande bygglovspliktiga småändringar i grunden efter synpunkter från vår kontrollansvariga så väntar den nu på att låta sig tyngas av stockvarv på stockvarv. På återseende.

Dränering på plats och grus ilagt. Redo för nästa steg. 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Byggnadsvård på Liljerum

De märkliga allmogedräkterna i Ornässtugan.


Ornässtugan. Foto: Länsmuseet Gävleborg

På 1720-talet ärvde bokhållaren på Falu koppargruva, Jacob Brandberg, Ornässtugan utanför Falun. Denna märkliga loftbyggnad, uppförd på 1500-talet, är mest känd för en sorts händelse som förknippats med många platser runt om i Sverige och som tidigt blev föremål för en nationell vurm av närmast parodiska mått. Det handlar så klart om de platser som den store landsfadern Gustav Vasa lagt sitt huvud på under hans äventyr i Dalarna 1520-1521. Med tanke på mängden platser som påståtts ha härbärgerat denna persons lekamen så borde Vasa varit Sveriges sömnigaste person. Brandberg insåg att det var en storvulen kultplats han fått i sin hand och förstod att iordningställa denna vallfärdsort till ett museum. Han startade därför ett av Sveriges äldsta museum, Ornässtugan och dess Vasamuseum.


Kungsrummet, Ornässtugan. Foto RAÄ. 

Jakob Brandberg var en av alla de byråkrater som fick hjulen att snurra i den svenska bruksekonomin under 1700-talet. I hans karriär hann en mängd titlar passera revy, såsom vågskrivare, bergsman, postinspektor, bokhållare och slutligen bergslagskamrer. Under 1720-talet plöjde han ner mycket tid och pengar i vad man skulle kunna kalla hans hobby, Ornässtugan. Anläggningen var i uselt skick och Brandberg lade stor iver i sin gärning att rusta upp byggnaderna men också vårda minnet och traditionen kring Vasas vistelse där. Brandberg tycks ha haft en genomgående tanke i bevarandet, närmast antikvarisk. Han är mån om att bibehålla platsens ålderdomliga prägel från 1500-talet och inte modernisera byggnaderna. Själva centrum för kulten, platsens heliga graal, är den säng som den gamle landsfadern sägs ha begjutit med sin närvaro. Runt denna säng började Brandberg nu bygga ett museum med tidstypiska föremål, både nya som gamla. Byråkrat som han var så dokumenterade han hela sin arbetsprocess genom att arkivera all korrespondens, kvitton och avtal. Trots att han inte var någon utbildad museiman så hade han en stark känsla för autenticitet. Han skickade hundratals brev till olika lärare, präster och länsmän i Dalarna för att bena ut föremålens historia. I anskaffandet av prylar anlitade han en lång rad skaffare och vänner som letade fram föremål till hans museum.


Torsångskarlens, Morakarlens och Gustav Vasas dräkter. 

Mitt särskilda intresse ligger i de allmogedräkter han lät tillverka till museet. I museet ville Brandberg ha två snidade trädockor som skulle iklädas bonddräkter och förses med tidstypiska vapen och utrustning. Dräkterna skulle i snitt vara samtida med Vasas vistelse på Ornäs. Eftersom Ornäs ligger i Torsångs socken ville han ha en dalkarl i Torsångsdräkt men också en dalkarl i Moradräkt. Dockorna tillverkades av timmer som köptes från Vedkontoret i Falun, Perukmakare Olov Lundberg tillverkade peruker, ögonbryn och hår medan målarmästare Johan Svedin målade händer och ansikte. Varje inblandad part var noga avräknade i Brandbergs liggare. Många olika hantverkare var inblandade i förfärdigandet av dräkterna, exempelvis sydde Erik Olsson i Hälla skjortan, provisor Nils Fahlbeck skaffade fram rätt vadmal medan prosten Erik Moreus skänkte det sällsynta tagelhattbandet som ”brukeligit i gl:a tiderne”. Skräddarmästaren Erik Säterbäck är den som sytt upp huvuddelen av alla plagg på dräkterna.


Dräkterna på sin ursprungliga plats på museet. Notera att dräkterna då också är beväpnade likt uppbådade bönder med armborst och spjut. Foto: Länsmuseet Gävleborg. 


Hur ska man tolka dräkterna i förhållande till återskapning?

Det är utan tvekan så att Brandberg utifrån sina förutsättningar försökt göra en grundlig forskning i sitt arbete. Han har frågat runt, han har skickat massvis med brev och tittat på originalplagg och uppteckningar. Men hur långt har han egentligen trängt bakåt i tiden? Resulterar snarare hans forskning i att få fram en mer vag ålderdomlig dräkt än en en korrekt bondsk 1500-talsdräkt? Jag skulle tro att vi hamnar någonstans mitt emellan med en övervikt på det första. Jag tror inga plagg är några direkta fantasifoster utan antikiserade föreställningar av det som ansågs allmogeartat, bakåtsträvande och omodernt vid sin tid. Kanske går hans uppteckningar och forskning en, kanske två, manslängder bakåt i tiden. Mitt spontana intryck av de två bonddräkterna är att de andas diffust 1600-tal på ett sätt som det ofta blir när man forskar om den svenska allmogens kläder. Allmogens kläder målas med breda och grova penseldrag genom historien, plagg överlever hundratals år i ett folkligt modeuniversium som roterar allt långsammare ju längre du kommer från metropolitiska mittpunkter. Bland de av Säterbäcks skräddade kläder finner vi de typiska plaggen som återfinns såväl under 1500-talet som på 1800-talet i vissa avlägsna delar av landet. Långbyxor, omlottjackor, holkar, trindmössor och bredbrättade hattar, allt i ofärgad vadmal och typiska för allmogens mansdräkt under en lång tid i vår historia. Det är plagg som återfinns hos Magalotti och hos andra kända avbildningar av de breda folklagren under 1500-1600 och 1700-talet. Vad vi med all säkerhet kan fastställa är att plaggen åtminstone representerar mansdräkter i Dalarna från innan 1750-talet då dräkterna tillkom. Ur ett musealt perspektiv är dessa dräkter betydligt bättre än vad många historiska museer idag lyckas frambringa.

Det skulle vara mycket intressant att djuploda mer i dessa kläder, sätta varje plagg i dräkthistorisk kontext för att kunna datera och analysera modellernas autenticitet som förebild för äldre kläder. Min spontana reaktion är ändå att efter att ha sett många av de få avbildningar vi har av svensk allmoge under 1500-talet och 1600-talet så stämmer många plaggen överens bra på många vis med en tyngd mot 1600-talet.

Torsångsmannens skjorta
Jag hade svårt att tygla min entusiasm inför detta material när jag väl grävde fram det. Nyligen hade jag kommit över handvävt grövre linne, lämpligt för vardagsskjortor och arbetsskjortor. Mitt nyvunna material gjorde det enkelt för mig att börja med en ny skjorta och valet föll på Torsångersmannens skjorta. Vad jag särskilt intresserade mig för var halskonstruktionen med fyrkantiga halsspjäll som jag inte sytt innan. Med lite proffsassistans ifrån Catrin Åhlén visade det sig vara en både enkel och trevlig lösning halsen. Besök gärna Catrins blogg.

Allt syddes för hand med vaxad 35/2-lintråd. Tyget var ganska smalt och stadkanterna nyttjades där möjlighet gavs. Originalets ärmslut snöras med platta band men det framkommer inte hur den sluts i halsen. Jag har valt att sätta dit en hyska och hake på båda platserna i väntan på ett lämpligt band till ärmsluten. Jag var tvungen att lägga en skarv på ärmarna på grund av tygets beskaffenhet och därför avviker min version en aning. I övrigt måste jag säga att det var ett mycket trevligt plagg att sy.

Plaggen
Vad som är fantastiskt är att de flesta av plaggen finns det enkla mönster till och plaggen finns tillgängliga digitalt genom Livrustkammarens databas. Jag har fått rota lite i databasen och hoppas att jag fått fram en så komplett bildsamling av de textila delarna. En del delar finns inte avbildade och en del plagg tycks saknas i databasen.

Torsångskarlen
Tröjan

Skjortan

Byxor

Damasker

Morakarlen
Tröjan

 
Byxor

 
Skjorta

Strumpor och holkar

Vantar
Det tycks förekomma två par nålbundna vantar som båda är kopplade till Morakarlen. Möjligen är så att något av paren tillhör en av de andra dräkterna.

 

Källor
Digitalt museum
Svärdström, Svante (1958). Vasasamlingen i Ornässtugan: Utställning i Kungl. Livrustkammaren hösten 1958. Livrustkammaren.
Lagergren, Helmer (1931). Ornässtugan och dess vasamuseum: faluhantverkarnas insats vid samlingarnas tillkomst i mitten av 1700-talet. Ingår i Gammalt och nytt ifrån Dalarna.
Sandström, Josef (1910) Ornässtugan och dess inventarier 1725-1759. I Fataburen 1910. Nordiska museet.

Lämna en kommentar

Under Allmoge och etnologi, Textil

Kurage guide till att samla allmogens vapen.

Några ord på vägen
Kära läsare, detta är ett litet försök till att skapa en liten guide till hur man samlar antika eldhandvapen i allmänhet men allmogevapen i synnerhet. Artikeln gör inga stora anspråk på att vara något slutgiltigt magnum opus i ämnet men syftar till att ge några enkla tips och väcka intresset för detta svenska kulturarv.

Att samla på vapen är ett märkligt kontroversiellt ämne i dagens Sverige och okunskapen är ofta gränslös hos den stora allmänheten. Trots detta är vi ett av världens mest vapentäta länder med ca 600000 vapenägare och ca 2 miljoner vapenlicenser utfärdade. Vapenintresset i landet fördold och något stigmatiserat och ett mycket litet antal svenskar stoltserar utanför de invigdas krets med att de samlar på vapen eller har ett specialintresse för vapen eftersom vapen generellt betraktas som negativt och således inget någon bör snöa in. Men jag säger eder, vapensamlande är en stimulerande hobby där du får lära dig mycket historia och får möjligheten att träffa många trevliga samlare. Det är ett samlarområde med nära oändliga möjligheter att tillfredsställa många av dina övriga intressen om det så är historia, släktforskning, skytte, jakt, teknik, investeringar eller antikviteter. Ju fler vi är, desto bättre.

Varför allmogevapen?
Generellt sätt är det dåligt återväxt på samlare inom allmogevapen. De flesta jag känner som samlar vapen inom detta område är företrädesvis äldre herrar, ett fåtal i min bekantskapskrets är i min egen ålder. Det finns flera troliga orsaker till att samlarna är få. Kanske beror det på att de strikta vapensamlarna överlag har blivit färre medan de generella vapensamlarna blivit flera. Med generella samlare menas de som inte skaffar sig ett djupare kunskapsläge inom ett smalt område utan istället sprider sitt intresse över flera områden och på så vis får ganska breda samlingar. Få är de samlare idag som sitter på hundratals vapen inom en specifik kategori och det leder till att det finns en allmän efterfrågan på många andra vapentyper. Idag tycker jag mig se att de två starkaste kategorier inom samlandet är svenska militära vapen och amerikanska vapen. Det förefaller helt naturligt att det är så då båda dessa kategorier är till sin natur ofta enkla att samla på. Det är massproducerade vapen, tillverkade i strikta serier och de går nästan alltid att sätta in en standardiserad ram. Fördelen är att det är enkelt att typbestämma vapnet och sätta in dem i ett vapenhistoriskt sammanhang. Det är båda områden som är lätta att ta till sig både för samlare och utomstående. De svenska militära vapnen är intimt förknippat med vår militära historia, den STORA historien. De amerikanska vapnen från 1800-talet har odödliggjorts genom populärkulturen. Många av samlarna växte upp med John Wayne och Clint Eastwood och deras vapenhanterande har genom filmediet för evigt ristats i våra näthinnor.

I kontrast står allmogevapnen vars utseende, användningsområde och historia upplevs av många som betydligt mer spretigt och rörig. Det finns nästan inget vapen som är det andra likt men tillsammans utgör de en intressant nyckel till de breda folklagrens kulturhistoria.  Allmogens jaktvapen spelade en central roll i det gamla Sveriges självförsörjning. Vid sidan av plogen, lien och räfsan var det i många hem bössan som bidrog med både mat på bordet och kontanta medel. Uppfinningsrikedomen ute i gårdarnas smedjor har också gett oss ett spännande folkligt hantverk med många egensinniga, märkliga och unika konstruktioner som saknar motstycke inom andra vapentekniska områden. Dessa föremål vittnar om de umbäranden som flertalet av Sveriges invånare levde under fram till 1900-talets början. Dessa historiska vittnen kan med forskning och en hel del detektivarbete berätta om de levnadsförhållanden som de brukades i och behoven som fanns då. Väldigt få föremål var så kostbara som de vapen som brukades i skog och mark. Jag anser att det är på tiden att uppvärdera dessa vapen och deras historia. Sverige var och är fortfarande ett land präglat av skog och jakt och samlandet av allmogens vapen ett bra sätt att förvalta detta kulturarv.

Fatta näverkonten och lodbössan så går vi vidare in i en fantastisk värld av krumma stockar, folkliga märkligheter och strävsam uppfinningsrikedom!

Vad är allmogevapen?
Så hur ska denna mycket breda genre definieras?
Jag har valt en ganska bred definition: alla sorters vapen som brukats av enkelt folk. Det gäller vapen som är tillverkade eller modifierade av allmogens smeder men också de stadstillverkade vapen vars målgrupp är de bredare folklagren. Exempelvis har både Söderhamns och Husqvarnas faktoriarbetare haft mer eller mindre officiell tillverkning. På sidan av den krigsmateriell de tillverkade hade de även en produktion av enkla och billiga vapen. När det kommer till allmogens egna vapensmeder så var deras produktion nästan uteslutande riktad mot de som hade ungefär samma ekonomiska möjligheter som de själva.


Den mest ikoniska och mytomspunne allmogesmeden Pehr Gustavssons (?-1660) stämpel. Gustavsson var verksam i Kassmyra i Örebro län och hans pipor och vapen vann ryktbarhet både i sin samtid och eftermäle.

Undantag från detta är exempelvis den lokala produktionen runt 1600, innan faktoriväsendets genombrott men också enstaka allmogemästare som lyckats sälja sina vapen uppåt i samhällspyramiden, exempelvis Pehr Gustavsson på 1600-talet och Johannes Hult i Värmland som på 1800-talets mitt lyckades få köpare bland både baroner och prinsar. Allmogevapen kan också vara äldre högre ståndsvapen. Många finare vapen såldes på auktioner eller gavs bort, kanske för att de ansågs trasiga eller helt enkelt omoderna. Dessa reparerades gärna, stockades om eller moderniserades. Detta gäller också militärt överskott som jag skulle vilja hävda bidrog till vanligaste komponenterna i allmogevapen.


Dessa två vapen är samtida, kring 1700-talets senare hälft. Båda är svenska och har samma funktioner men visar med allt tydlighet skillnaden mellan folkligt vapenhantverk och skolat skråmässigt vapenhantverk. De representerar det svenska vapenhantverkets ytterligheter. Den övre en norrländsk sälbössa med flintsnapplås och undertill en hagelbössa av stilren men enkel standard, ett så kallat faktoriarbete. Båda vapnen omärkta och anonyma.

Hur brukades de?
Det finns två skarpa huvudlinjer inom området, jaktvapen och pistoler. Ibland tangerar de varandra men vanligen är de strikt tillverkade för det ena eller det andra. När det gäller jaktvapen inräknas de vapen som brukas för att nedlägga villebråd, skydda boskap mot rovdjur och avliva djur. Dessa vapen är nästan alltid gevär av olika sorter. Bland pistoler räknas vapen som brukas med en eller två händer i syfta att försvara sig eller attackera någon annan. De är ofta utformade för att vara smidiga, lätta att gömma och de brukas på korta avstånd.

Intressant nog så finns det geografiska dimensioner knutna till dessa huvudlinjer. I södra delen av Sverige är det slätborrade hagelvapen som är det vanligaste jaktvapnet och den största folkliga vapentillverkningen är fokuserad på att göra pistoler. I norra Sverige är det tvärtom, här är det räfflade vapen som brukas mest till jakt och som också är den absolut vanligaste produkten bland de folkliga vapensmeder. Denna uppdelning har gamla anor och beror till stor del på hur jaktlagstiftningen och de ekonomiska förhållandena sett ut.

I södra Sverige var jakten sedan medeltiden starkt begränsat för vanligt folk. Allt klövvilt var förbehållet kungen och adelns privilegier. Allmogen var begränsad till att jaga småvilt, i viss mån fågel och det ålades dem att hålla efter alla sorters rovdjur. Straffen för tjuvjakt var hårda och först år 1789 gavs bönderna rätt att jaga på sin egen mark. Det ledde till att viltstammarna havererade ganska snabbt och att rovdjursjakten försummades. Resultatet blev viltmässig katastrof i Sverige under 1800-talet. Rovdjuren ökade samtidigt som deras naturliga föda nära utrotades. Tambodskapen och lösdriften drabbades hårt när rovdjuren nu istället började ge sig på människans djur i jakt på föda. Det är i denna veva som rovdjursjakten kom att ökas kraftigt och medvetandegörandet om viltets population och vård kom att väckas, men det är en annan historia.


Halländsk allmogejägare, Henrik Bengtsson i Björsgård med sin hagelbössa byggd av muskötdelar. 1800-talet slut. Foto: Nordiska museet.

Generellt behövdes inga räfflade studsare bland vanligt folk i Södra Sverige för det fanns inga lagliga vilt att använda dem på och efter 1789 fanns snart inga matvilt att jaga som krävde något annat än hagel. Om man mot förmodan behövde skjuta något stort var det enkelt att stoppa en stor rundkula i loppet. I södra Sverige hade också jordbruket en central position i livsföringen varför jakten i många fall ansågs som slöseri med tid eller en syssla för lösdrivare i brist på riktigt arbete, det vill säga så och skörda marken. I de mest avlägsna skogsbygderna i södra Sverige bibehåller dock jakten större betydelse eftersom jorden gav mindre avkastning. Den lokala vapentillverkningen bland allmogen var generellt begränsad till att bygga om äldre vapen och produktionen var troligen som störst under 1800-talets mitt. Den absoluta majoriteten av allmogens jaktvapen är ombyggda vapen, ofta på militära delar. Nästan inga vapen går att härleda till någon särskild smed men några fåtal undantag finns som exempelvis Blissingesmederna i Blekinge. I södra Sverige fanns också den stora majoriteten av den militära vapentillverkningen med gevärsfaktorier i Norrtälje, Örebro, Norrköping, Jönköping/Husqvarna med flera samt vapentillverkande borgerskap i flera städer därtill. Denna strukturerade och stadscentrerade vapentillverkning utkonkurrerade också på många vis behovet att lokala vapensmeder. Redan under 1500-talets slut återfinns många lokala vapensmeder som producerade vapen till både civil och militär användning men under 1600-talets tvingades dessa smeder att flytta in till städerna för att utöva sitt hantverk. Tillverkningen av folkliga pistoler kom dock under 1800-talet att bli ganska stor i Jönköpingstrakten. Faktorismeder och lokala vapenhantverkare tillverkade mängder med pistoler som såldes och spreds över hela landet. Denna efterfrågan på pistoler hade förmodligen skapats av ett behov att kunna försvara sig i det betydligt mer folktäta södra Sverige där vägarna var osäkra och marknadsplatsfesterna vilda. Det går att anta att fåfängan var stor bland många drängar och bönder och att äga en glänsande pistol att visa upp vägde nog ofta tyngre än det verkliga skyddsbehovet.

I norra Sverige såg behoven annorlunda ut. Eftersom de norra landskapen var glest befolkade och åkermarken gav lägre avkastning så fick jakten en betydligt mer framskjuten plats i livsföringen. På grund av samma orsaker reglerades inte heller jakten av staten då den ansågs oumbärlig för folks överlevnad. Här kom den räfflade lodbössan att dominera det jaktliga landskapet. Bättre bemedlade jägare hade olika bössor beroende på vad som skulle jagas men de flesta som användes hade en liten kaliber eftersom den vanligaste jakten var på sittande skogsfågel på längre avstånd. Grövre studsare användes för björn och älg och till säl användes tunga sälbössor. Mängder av skogsfågel, älgkött, pälsverk och sältran såldes och exporterades till södra Sverige och gav välbehövliga kontanter till de norrländska invånarna. Resultatet av den viktiga jakten var också att det folkliga bösssmidet blomstrade under 1700-1800-talet. Hundratals bössmeder verkade ute i bygderna och försåg jägarna med sovelpåkar. Många blev mycket duktiga på hantverket och märkte sina alster med stämplar varav flera är kända för oss idag. Denna jakt- och fångstkultur gav upphov till en mycket bred och uppfinningsrik flora av lokala variationer, uttryck och egensinniga vapentyper. Söderhamns gevärsfaktori tycks tidigt ha tjänat som plantskola för bössmidet och var egentligen det enda gevärsfaktoriet som på bred front producerade jaktvapen för bönderna i bygderna.

Tillverkningens förutsättningar
För de flesta utav bössmederna så var bössmakeriet inte deras huvudsakliga inkomst. Precis som många andra hantverkare på landsbygden så var man vanligen bonde eller spädde ut inkomsterna med andra slags hantverk. Exempelvis var bössmeden Hans Fredriksson i Vännäs präst till yrket och Bingstasmeden Mårten Persson Zetterström var urmakare. Skärskådar man många av de folkliga bössmederna hittar man många multikonstnärer vars praktiska kunskap kom till gagn inom många områden.


De kända Bingstasmedernas smedja innan den flyttades till Bergs hembygdsgård. Bingstasmedernas produktion var stor och sträckte sig över flera generationer, sista smeden Per Eriksson var där verksam till sin död 1925. Foto: Bergs hembygdsgård.

Vintern var en högsäsong för bössmederna då jaktsäsongen var igång men även jordbruket låg mer eller mindre stilla. Under en vinter kunde en smed tillverka åtskilliga bössor, ofta efter kundens egna önskemål. Verkstäderna var små, primitiva, oisolerade och dåligt belysta vilket givetvis avspeglas i resultatet i många fall. Råmaterialet hämtades lokalt men järn kunde även köpas från något av alla de järnbruk som fanns utspridda i landet. De flesta metalldelar tillverkades av vanligt, ej härdbart blötjärn medan framför allt slitdetaljer såsom fjädrar och eldstål kolades upp och härdades för att få sin rätta spänst. Piporna smiddes av långa plattjärn som hamrades runt en lång ten i ett sänke. Skarven väldes ihop bit för bit under hög temperatur. När pipämnet var färdigt borrades det med hjälp av långa borrar i olika dimensioner. Om loppet skulle vara slätborrat polerades loppet men om det skulle räfflas monterades pipan i en särskild räffelbänk. I räffelbänken användes räffelsaxar som är långa järnstänger med sliphuvuden som slipar in räfflorna. Räffelstigningen bestäms av mall i räffelbänken. När pipan är räfflad filas utsidan av pipan och den får sin slutgiltiga form. Pipans botten förses med gängor och en svansskruv passas in.  Pipan är en mycket avancerad skapelse som sätter förutsättningarna för hur bra bössan sen kommer skjuta. Duktiga pipsmeder vann ryktbarhet och sålde även pipor till andra bössmeder. Varje smed förutsattes tillverka sina egna verktyg varför ofta exempelvis gängsnitt är unika för varje smedja.

Låstyper
Den mest vitala och mest utmärkande delen på ett vapen efter pipan är låset. Det är mekanismen som hjälper till att antända krutet i pipan. Med hjälp av låsets utformning kan man enklare datera och placera in vapnet rent geografiskt. Allmogens lås är till sin karaktär säregna i jämförelse med de professionella bössmakarnas lås som präglas av en utstuderad formkänsla och moderiktighet. Med det sagt betyder det inte att de folkliga låsen är undermåliga i sin funktion, snarare tvärtom, de är ofta präglade av ändamålsenlighet och robusthet. Liksom allmogens övriga folkkonst är även dekorationerna folkliga, naiva och särpräglade. Deras karaktär är formade efter de lokala förutsättningar och behov som fanns.

Den stora majoriteten av lås är enkom förfärdigade i järn genom smide och filning. Bland allmogen förekommer också, särskilt under slaglåsperioden, lås som är huvudsakligen av mässing. Mässingsblandningar har kvalitetsmässigt inga fördelar i jämförelse med järn utan fördelen ligger i framställningen.Genom att gjuta delar som låsplatta och hane så spar man mycket tid i arbetet och smeden behöver bara smida låsets inre delar. Mässingslås var alltså enklare att tillverka men är trots det  förhållandevis ovanliga i jämförelse med rena järnlås. Anledningen till detta kan vara att gjutning kräver särskild utrustning och kunnande och praktiserades därför inte av många smeder. En del bössmeder förfinade gjutningen till nära fulländning men de flesta är förhållandevis enkla.

Flintsnapplås

Ett typiskt folkligt flintsnapplås på en norrbottnisk sälbössa.

Flintsnapplåset är ett flintlås av äldsta typ, det är en låsmekanism som började produceras här i Sverige på 1500-talets mitt och på grund av dess enkelhet bibehöll sin popularitet i delar av Sverige ända in på 1800-talet. Snapplåsen har förändrats över tid och ser olika ut i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Inom Sveriges gränser finns också lokala varianter och i denna artikel kommer vi bara förhålla oss till svenska lås. Utmärkande för låstypen är att hanen ser ut som en utdragen, smal filklove som håller flintan och att dess häl låser i en tand som sticker ut genom låsplattan. På det folkliga snapplåset är samtliga vitala delar på utsidan av låsplattan. Slagfjädern löper längs med låsplattan för att sedan svänga upp och samtidigt tjäna som eldstålsfjäder. En del snapplås har vridbara eldstål, så kallat batterilås medan andra har separat fängpannelock, så kallat lägglås, enstaka lås har även varhake. Detta är säkerhetsanordningar för att förhindra vådaskott.


1. Flintsnapplås av lägglåstyp med separat fängpannelock, 1600-talets mitt. 2. Stadstillverkat flintsnapplås, senare omgjort till batterilås med vridbart eldstål, 1700-talets början.

Under 1600-talet fanns en stor och känd folklig produktion av fina snapplåsvapen i Göingetrakten och i Smålands gränsbygder. Denna produktion kom att tyna bort under 1600-talet och i början av 1700-talet var flintsnapplåset definitivt ute ur bilden bland södra Sveriges alla bössmakare, utkonkurrerat av det franska flintlåset. I norra Sverige bibehåller låstypen sin popularitet eftersom låset är enkelt att tillverka, har få rörliga delar, lätta att reparera och pålitliga. Inga folkliga bössmeder kom att anamma det franska flintlåset och producera det själva på grund av dess komplexitet.


Tre flintsnapplås från Runö.

Nästan alla flintsnapplåsvapen vi ser idag på marknaden är norrländska eftersom ett mycket litet antal sydländska flintsnapplåsvapen finns bevarade. Den stora flertalet av dessa norrländska bössor är från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Generellt betraktas flintsnapplåsvapen som högvilt bland samlare av allmogevapen eftersom de anses mest ålderdomliga och ovanliga. Nästan alla snapplåsvapen hade räfflade pipor då snapplåsen framför allt användes för jakt och fick begränsad användning inom det militära. I Södra Sverige var flintsnapplåset helt obsolet bland alla bössmakare kring 1700-talets mitt.

Slagsnapplås


Exempel på slagsnapplåsvarianter. Från toppen: 1. Lodbössa av Erik Lundberg 2. Anonym lodbössa med med varhake och en ovanligt välformad hane. 3. Slagnapplås inspirerat av samtidens slaglås men i kombination med en mycket intressant snidad kolv. 4. Lodbössa med tåspännarlås som var särskilt vanligt i Skellefteåtrakten.

Ett slagsnapplås är ett lås som antingen konverterats till slaglås eller som konstruerats i grunden till slaglås på snapplåsets premisser. Precis som flintsnapplåset på 1700-talet blir en strikt norrländsk låstyp så gäller det är även slagsnapplåset. Redan under tidigt 1830-tal börjar allmogen anamma slaglåset vilket innebär att fängpanna, eldstål och eldstålsfjäder slopas och flintlåshanen ersätts med en enkel slaghammare. Slaglåset gick ut på att hanen istället slog på en tändhatt som var trädd på en tändhattstapp som istället antände krutet. Det var betydligt säkrare i drift än det baltiga och väderkänsliga flintlåset men också enklare att konstruera. Många flintsnapplås byggdes med lätthet om till det nya systemet medan även helt nya snapplås konstruerades från grunden. Många bössor som konverterats kan i själva verket vara betydligt äldre än konverteringen. Det är något att hålla utkik efter då det går ibland att hitta mycket ålderdomliga bössor som i övrigt bibehållit sin äldre prägel trots konverteringen. Förhållandevis ofta återanvändes också delar och bössor stockades om flera gånger på grund av slitage och modemässig fåfänga. En underkategori bland slagsnapplåsen är så kallade tåspännarlås vars konstruktion enkom uppfanns för slaglåset. När det gäller dessa lås är den stora majoriteten ifrån Skelefteåtrakten. Det går att skriva hur mycket som helst om snapplås och jag förelår Carl-Uno Hannos skrift för den som vill fördjupa sig.


Fyra stycken typiska men säregna lodbössor från 1800-talets mitt med slagsnapplås.

Flintlås av fransk typ

Två hagelbössor med militära lås. Grovhuggna björkstockar och återanvända militära beslag och pipor.

Det franska flintlåset är det vi enkelt uttryckt kan kalla det klassiska flintlåset som återfinns sedan 1600-talets början ända fram tills slaglåsets införande. Det var en låstyp som i Sverige blev vida spridd både inom den militära produktionen och bland det hantverkande borgerskapet. Låset är förhållandevis avancerat i jämförelse med flintsnapplåset och kom aldrig att tillverkas bland allmogens vapensmeder. Trots detta användes det mycket i det breda folklagren på grund av att främst militära lås hamnade i civila händer efter krig, utrangeringar och försäljningar från armén. Oerhört mycket äldre militära och civila flintlås kom sedan att konverteras i händerna på lokala smeder under 1800-talet.

Här ses två intressanta lås, det övre är ett svenskt muskötlås m/1731 som på enklast möjliga vis konverterats till slaglås genom att avlägsna eldstål och fjäder. En förhållandevis sällsynt men intressant slaglåskonvertering. Den undre har svenskt muskötlås m/1747 och blandade ryska och svenska delar i övrigt. Det är ganska sällsynt att hitta renodlade allmogevapen med franskt flintlås.

Slaglås

Studsare och två lodbössor från 1800-talets mitt/andra hälft.

Under 1830-talet började billiga engelska massproducerade slaglås importeras och säljas i Sverige. De fick snabbt spridning i hela landet samtidigt som allt fler lås konverterades till slaglås. Fred, näringsfrihet och snabb teknisk utveckling vid denna tid tillgängliggjorde slaglås på bred front för allmänheten. Mängder med omoderna militära vapen kom att säljas ut till civila med allt kortare mellanrum i takt med nya tekniska landvinningar. Även faktoriernas militära beställningar gick ned och mer fokus lades på att tillverka billiga slaglåsvapen till allmänheten. Faktoriarbetarna, särskilt i Husqvarna, satt och tillverkade enkla pistoler på sidan av den vanliga produktionen. Slaglåset förhållandevis enkla konstruktion i kombination med den fria jakten och ekonomiskt tillväxt gör att det folkliga vapenhantverket får ett uppsving i Sverige. I de norra landskapen produceras stora mängder lodbössor med slaglås i takt med att teknologin blir tillgänglig och hundratals smeder är verksamma. Det är från slaglåstiden som den absoluta majoriteten av allmogevapnen är bevarade.


Tre folkliga slaglås, tillverkade av tre eftertraktade smeder. 1. Björnbössa av Isak Bergström (1828-1915), Drygsundsviken, Kall, Jämtland  med dekorerat och omgjort m/1815-lås, 2. Lodbössa av Johannes Hult (1810-1871), Gravås, Värmland , hans låsplattor har en karaktäristisk fyrkantig form framkant. 3. Lodbössa av Jonas Olofsson (1836-1921), Storhögen, Jämtland, med mässingslås.

Vad som är viktigt när man studerar ett vapen med slaglås är huruvida det är konverterade äldre flintlås eller ursprungligt tillverkade slaglås. Det ger en fingervisning om ursprung och datering. Det är ofta enkelt att se om låset är konverterat, särskilt på allmogevapen där det är ofta är gjort på enklaste vis. En del smeder vinnlägger sig om att nogsamt sopa igen spåren efter flintlåsdelarna genom att nita igen skruvhålen och fila det slätt medan andra fyller dem med bly eller helt enkelt låter hålen vara kvar.
På norrländska slaglåsvapen ser man ibland lås med engelska namn såsom Goulcher och Atkins & sons, detta är  engelska importlås som på olika vägar fann sin väg till svenska smeder. I enstaka fall förekommer också bakåtliggande lås och det är vanligast på hagelvapen i södra Sverige.

Gissningsvis en sydsvensk hagelbössa med välarbetat bakåtliggande lås.

Övriga lås
Kvar i denna kategorin blir några ovanliga och obskyra låstyper som sällan dyker upp. Det vanligaste är militära kammarladdare, framför allt flottans m/1851 som byggts om för jakt. Det förekommer också låstyper av egen design som exempelvis lås med centrumhane och dolt lås. Denna kategori är särskilt spännande då den vittnar om allmogens uppfinningsrikedom.


M/1851 kammarladdare som kortats och målats för civilt bruk.


Exempel på lås tillverkade av lokala snillen, centrumhane med dold nippel.

Olika sorters allmogevapen
Generellt så är de allmogevapen vi stöter på idag på marknaden från 1800-talet. Ett mycket litet antal kan antas vara äldre en så och det beror på flera olika saker. En viktig faktor är att vapendelarna återanvändes i flera generationer. Moderniseringar, omstockningar och ändlösa lagningar utfördes ofta på grund av att bössorna var kostsamma att införskaffa. Därför är exempelvis flintlåsvapen väldigt mycket mer ovanliga att hitta än slaglåsvapen, det fanns helt enkelt inte ekonomiska förutsättningar att låta vapen stå orörda. Dessutom så innebar också lättnaderna i jaktlagen under sent 1700-tal att allmogen började jaga allt mer och under 1800-talet kom också betydligt mer billigt militärt överskott ut på marknaden på grund av moderniseringar och fred.

Hagelbössan
De allra flesta slätborrade allmogebössor är renodlade hagelbössor och det är generellt de sydsvenska jägarnas vapen men också kustbornas vapen utöver sälbössan. Dessa vapen användes för fågeljakt, harjakt och annan småviltsjakt. Högst undantagsvis användes det under 1800-talet för att skjuta älg där sådana kreatur stod att finna men givetvis också vid den obligatoriska rovdjursjakten. Dessa hagelbössor är ofta byggda av militära delar då muskötpiporna fanns i stor mängd och  var lämpliga för att slunga iväg stora moln av hagel. De militära kalibrarna är vanligen 20mm fram till 1811, därefter blir de 18.5mm. I bland är de också 16mm och då kommer pipan från ex dragongevär, karbiner eller liknande mindre militära gevär med pistolkaliber. 1800-talets muskötpipor är ofta årtalsmärkta undertill. Den typiska allmogehagelbössan är en svensk militär m/1815-49 eller 45 som kortats ner och gjorts till halvstock. Dessa militära vapen såldes ut på offentliga auktioner under 1800-talet och de kunde köpas för billiga pengar när armén bytte upp sig.


Detta är troligen Sveriges vanligaste mynningsladdare, den ombyggda militära musköten. I detta fall rör det sig om en m/1815-49 som kortats i pipa och stock. 

Bland allmogen tillverkades också dubbelpipiga hagelvapen under 1800-talet men i jämförelse med enpipiga vapen är de ganska ovanliga. Enstaka allmogebössor är rakräfflade vilket innebar en slags kompromiss mellan hagelbössa och studsare. Du kunde skjuta hagel i den och få bättre precision med kula eftersom projektilen stabiliserades av räfflorna. Rakräffling är emellertid ganska ovanligt eftersom det inte verkade vara en särskilt lyckad kompromiss.

Lodbössan
En lodbössa är per definition inte alltid ett allmogevapen men är alltid en småkalibrig studsare. Exakt var övergången sker till fullvuxen studsare är inte tydligt men generellt runt 12-15 mm. Vapen som också uppehåller sig i detta mellanspann är också lite ovanligare och det kan bero på att de är för grova för fågel men för klena för högvilt . De flesta lodbössor är under 10mm mellan bommarna och återfinns i de norra landskapen där de nyttjades för precisionsskytte på fågel och annat småvilt. Det är inom kategorin lodbössor som vi hittar den största bredden av varianter och utföranden när det kommer till allmogevapen. I de södra landskapen blir lodbössan förhållandevis ovanlig under 1700-talet men tycks varit dominerande under 1600-talet.


En typisk mynning på en lodbössa.

Studsaren
Studsaren, även ibland kallad djurbössa, var storviltsjägarens självklara val. Det var en grövre räfflad bössa främst avsedd för jakt på björn och älg. Folkliga studsare är förhållandevis ovanliga i paritet till lodbössan. Anledningen till detta är enkel, tillgången på småvilt var så mycket större i jämförelse med storvilt. Studsaren kom att bli mer av ett specialverktyg för den särskilt intresserade jägaren. Eftersom mängden storviltet var tämligen begränsat i södra Sverige blev studsaren främst ett vapen för de norra landskapen. Studsarnas utseende varierar på samma sätt som lodbössorna men piporna var ofta lite kortare för att hålla ned vikten.


Mynningen hos en grov studsare med tunt gods vilket höll ner vikten på vapnet vilket var viktigt vid rörlig jakt som kunde pågå i dagar.

Sälbössan

Tre olika sälbössor från tiden kring 1800. 1. Typisk lång norrbottnisk sälbössa med avlång, slank kolv med flintsnapplås. 2.  Grov sälbössa från Roslagen eller Åland med ryskt muskötlås från 1804. 3. Sälbössa med faktorisnapplås och en för typen ovanlig kolvform. 

Som namnet antyder är detta ett vapen särskilt framtaget för säljakt. Denna jakt företogs ute på isen, på kobbar och skär och var lite av dåtidens långhållsjakt. De vaksamma sälarna kunde på långa avstånd upptäcka rörelser av människor varför det var av yttersta vikt att kunna skjuta på långa avstånd. Sälbössorna konstruerades därför för bästa möjliga precision och dödande kraft. Dessa räfflade vidunder har ibland en kaliber på över 20mm men de flesta ligger på runt 15-18mm. Generellt delar man in sälbössorna i två st klasser, dels de lite lättare bössorna avsedda för smygjakt på isen och skären och de stora och tyngre vaktbössorna som används mer stationärt från land. Sälbössor är ofta eftertraktade samlarföremål, särskilt de tyngre och de som fortfarande är försedda med flintlås.

Ett exempel på skillnaden i kaliber på en vanlig lodbössa med 7 mm kaliber och den 19.5 mm breda mynningen på sälbössan från Roslagen.

Pistoler

Två olika sorters allmogepistoler. 1. En liten, mycket välarbetad faktoripistol från Husqvarnaområdet. Det är mycket ovanligt att hitta tidiga exempel med flintlås då nästan alla tillverkades under slaglåstiden. 2. En enorm allmogepistol med ett konverterat stadstillverkat lås och avsågad muskötpipa. Utseendemässigt påminner den mycket om 1700-talets ryttarpistoler men med naiva efterapningar i sniderier och dekorationer.

När det kommer till pistoler är det utan tvekan så att södra Sverige står för den absoluta merparten av produktionen, alltså det omvända förhållandet än när det gäller bössor. Det går att ha många teorier om varför det är så men gissningsvis beror det exempelvis på jaktens betydelse och vilken befolkningstäthet som råder. I södra Sverige har jakten mindre betydelse men intresset för självförsvarsvapen var större. Allmogepistoler är i princip begränsade till slaglåsets tid men det förekommer även enstaka flintlåsvapen. Den ökade industrialiseringen med sina effektivare arbetsmetoder och avskaffandet av skråväsendet gjorde det möjligt för fler att kunna köpa en pistol. Troligen var vill-ha-faktorn och statusen mer intressant än den rent praktiska användningen. Det berättas att pistolerna var populära inslag på fester när det behövde skjutas olika sorters salut.


En ovanlig norrländsk pistol, en räfflad ”lodpistol” med tillhörande gehäng. Tillverkad av Mårten Mårtensson (1835-1918), Gråsjön Kall. Foto: Ronny Berglund.

Det är framför allt i Småland och i trakterna kring Husqvarna som det tillverkas mest pistoler. Vid 1800-talets början är Husqvarna något av vapenindustrins centralort och här ligger sedan hundratals år en stor del av den militära produktionen i Sverige. Det är inte bara inne i staden som hantverkare är förlagda utan även ute i stugorna sitter många sysselsatta med att fila låsdelar till gevärsfaktoriet som extrainkomst. I detta krångliga virrvarr av faktoriväsende och förläggarverksamhet tillverkades en hel del enkla pistoler och den typiska pistolen är en liten krum enkelpipig slaglåspistol med björkstock och enkla mässingsbeslag. Dessa pistoler är ofta mycket lika varandra men har små variationer. Exempelvis är de ibland märkta H för Husqvarna på pipan, ibland har inkrusterade dekorationer på pipan men oftast är de helt odekorerade. Dessa pistoler får ibland märkliga benämningar såsom tattarpistol, länsmanspistol, postiljonpistol med flera, men dessa namn är blott efterkonstruktioner utan historisk grund. Eftersom pistolerna är intimt förknippade med faktoriverksamheten kan det vara rättmätigt att lägga dessa under kategorin ”faktoriarbeten”, det vill säga mer eller mindre inofficiell tillverkning utförd av faktoriarbetare på sidan av den ordinarie tillverkningen.

De typiska småländska faktoripistolerna. De är ofta mycket snarlika i utseendet med liknande beslag, storlek och detaljer.

Den andra klassiska allmogepistolen är mässingspistoler som också är småländsk härkomst men är frånkopplade faktoriväsendet. Under mitten av 1800-talet tillverkade ett antal gjutare och smeder, med stor uppfinnigsrikedom och imponerande tillverkningstakt, stora mängder slaglåspistoler av mässing. Den viktigaste förgrundsgestalten i denna tillverkning var Johan Engholm (1820-1918) i Ödestugu, som lärde upp flera andra i trakten. Engholm och hans likars produktion präglas av stor kvantitet, variation och de tillverkade pistoler som kunde ha upp till nio pipor, självroterande pipknippen och även enstaka revolvrar. Dessa pistoler såldes på marknader och hos järnaffärer över hela södra Sverige. 1859 kostade en fyrpipig mässingspistol sex kronor och en sexpipig åtta kr hos i en järnaffär. Småländska mässingspistoler är idag ett stort samlarområde där ovanliga varianter inte sällan kostar mycket pengar. I detta ämne finns också bra speciallitteratur.


Småländska mässingspistoler. Sexpipig och fyrpipig pistol av Johan Engholm (1820-1918), Ödestugu. Tvåpipig pistol av Anders Johannesson (1840-1914), Rommenås. Foto: Ronny Berglund.


Slaglåspistol från Aledals nyckelfabrik, Habo. Denna småländska nyckelfabrik tillverkade enkla slaglåspistoler av olika modeller.

Stockar, träslag och ytbehandling
Liksom byggnadskulturen i Sverige stod även stocktillverkningen i förhållande till vilka material som fanns att tillgå. I de norra landskapen dominerar björken som primärt material då det är en av de få vanligt förekommande hårdare träslagen. Ibland är stockarna till och med av furu. Söderut finns fler sorters lövträ men björken var det dominerande träslaget då den har goda generella egenskaper och lätt att få tag på. Undantagsvis tillverkades stockar av exempelvis alm, lönn och al. En del duktiga stockmakare lyckades komma över ett fint stycke flambjörk, det vill säga en björk där fibrerna vuxit oregelbundet och gett träbiten ett karaktäristiskt flammigt utseende. Ådringen från en väl vald flambjörk kan utan problem mäta sig med den bästa valnöten. Flambjörk har dock en nackdel, eftersom fibrerna är så oregelbundna så tenderar träet att resa sig och röra sig oregelbundet vilket ibland resulterar i torrsprickor och en lite kullrig yta.

Hagelbössa med stock i flambjörk. Notera den vackra ådringen men följ också kolvkammen med ögonen och se den kullriga ytan som blivit över åren.

Allmogen var mycket finurliga när kom till ytbehandlingar av sina stockar. Liksom det folkliga hantverket i övrigt eftersträvade man gärna att efterlikna högre ståndshantverk utan att ha tillgång till samma material. De ljusa björkstockarna betsades ofta i mörka nyanser för att efterlikna mörkare träslag men förmodligen också för att de skulle smälta in mer i naturen. En del tog steget längre och ådringsmålade sina stockar med mer eller mindre naturtrogna resultat. Ytbehandling var inte bara estetiskt utan tjänade också att skydda vapnet som ofta led ett hårt liv ute i skogsbygden. Liksom armén under 1700-talet och det tidiga 1800-talet svärtade sina kolvar med linoljefärg så förekommer det relativt ofta även målade kolvar. De är oftast svarta men jag har även observerat gröna, rödbruna, ljusbruna och blå stockar.


Svärtade och ådringsmålade kolvar.

Allmogens stockar är lätta att känna igen även om en del folkliga stockmakare var väldigt duktiga på att göra prydliga och välfungerande stockar. Ofta smyger det sig in ett mått av klumpighet, naivitet och bakåtsträvande estetik i utformningen. Stockarna saknar ofta den strömlinjeformade noggrannhet som fanns bland stadens stockmakare. Det syns också i materialvalet som ibland är undermåligt med exempelvis kvistar i träet. De eventuellt snidade dekorationerna är ofta naiva och saknar detaljrikedom. Ibland är det stockens märkliga utformning som ger allmogevapnet sin karaktär och som väcker tankar hos betraktaren. I vissa trakter, såsom i Jukkasjärviområdet, kvarstannade stockformer långt in på 1800-talet som övriga bössmakare i Sverige övergivit sedan hundratals år. Ett sådant retarterad formspråk kan ofta lura en och få en att tro att vapnet är äldre än vad det faktiskt är så det gäller att väga in många faktorer när man bedömer stockens ålder.

Bössorna som tillverkades av de svenskättade invånarna på Runö är exempel på bössor med extremt eftersläpande formspråk. Trots att bössorna troligen är ifrån tiden runt 1800 har de ett formspråk som närmast påminner om 1600-talets korta stockar.

Pipor
Den enklaste regeln när det kommer till pipor är att slätborrade pipor är rundade medan räfflade pipor är åttakantiga. Det är en regel med mängder med undantag och blandningar men traditionellt sätt så gjordes merparten av piporna på så vis. Pipan kan säga mycket om vapnets härkomst och ge fingervisningar om pipan är äldre än vapnet, om det tillverkats lokalt eller av en professionell bössmed. Allmogetillverkade bösspipor når sällan upp till samma estetiska kvalitet som de pipor som tillverkades i städerna men kunde ofta hålla samma praktiska kvalitet. Stadstillverkade pipor har ofta en högre finish men är också ofta distinkt dekorerade med åttakantiga kammarstycken, kanneleringar, bårder, svinryggar och dylikt. Många slätborrade pipor kommer från militära vapen och det enklaste sättet är att titta efter tillverkningsstämplar, besiktningsstämplar och dateringar. Ibland finns dessa stämplar på pipans undersida varför det kan vara bra att lossa pipan. Har pipan en kaliber på 16mm eller 20 mm är det en militär pipa tillverkad innan ca 1811 då armén gick över till 18,5 mm som standard. I enstaka fall förekommer det också att militära jägarstudsare byggts om till björnbössor och då är det åter enklast  att leta efter stämplar och tolka kalibern. I slutet av mynningsladdartiden köpte en del smeder, framför allt ifrån Bingstatrakten pipor från gevärsfaktorierna. Det kunde vara sekunda pipor kasserats eller rent överskott som blev nya mynningsladdare. Ofta är de pipor avsedda för patronladdade rullblockare som använts. Hittar du mynningsladdare med exempelvis krönt C, det vill säga Carl Gustafs stads gevärsfaktori kan det mycket väl vara en sådan pipa. Allmogen damaskerade inte pipor vad jag känner till så hittar du en allmogebössa med en sådan kan du vara hyfsat säker på att pipan inte är lokalt tillverkad.


Svenska allmogetillverkade hagelpipor är ofta ganska tunga och tjocka i godset, i rakt motsats till belgiska och engelska hagelvapen. Det beror troligen på smedens skicklighet eller på att beställaren förväntades kunna skjuta rundkulor i piporna.

Under slaglåsperioden tillverkade en del skickliga allmogesmeder flerpipiga bössor, framför allt hagelbössor. Att löda ihop pipor till ett pipset kräver en särskild kunskap och det förekom att en del smeder använde belgiska pipset till sina bössor. En del smeder gjorde dock egna pipset och även i form av dubbelstudsare och kombinationer med kulkalibrar i olika storlekar.

Ifrån norrland finner man ibland intressanta pipor med trumf, de är mycket ovanliga men alltid lika roliga att stöta på. Ofta är pipan rund för att på slutet gå över till exempelvis åttakantig form eller liknande.

Ovanliga mynningar på norrländska allmogebössor.

Allmogevapnens sikten består ofta av ett enkelt siktesblad med en minimal siktskåra. Siktesbladet kan vara både i järn och mässing men även blyplåt nerknackat i en järnram förekommer ofta på norrländska lodbössor. Hagelvapen har ofta de mest primitiva riktmedlen eftersom det spelar en mindre roll i hagelskyttet. En del sälbössor, särskilt de som kommer ifrån Roslagen och Åland är ofta försedda med ett solsikte som är en slags tub som går över siktesbladet och skuggar det.

Många äldre pipor som konverterades från flintlås fick en enkel druva monterad på sidan av pipan men ibland försågs de med så kallad patentsvansskruv. Denna anordning innebar att svansskruven är ett eget bakstycke en integrerad nippel och pipan skruvas isär framför nippeln. Patensvansskruv  användes både på nya pipor och som konverteringsmetod på äldre pipor.

Lodbössa med patentsvansskruv, notera skarven mellan pipa och kammare.

Allmogevapen och skick
Att bedöma skicket på ett allmogevapen är en lite annorlunda gång än att jämföra exempelvis militära vapen eller serieproducerade vapen. Allmogevapen slets ofta mycket hårt och den ursprungliga kvalitén var kanske inte så hög alla gånger. Merparten är ofta rostiga, nötta, smutsiga och bär många spår av ett hårt liv. De var inga skådebröd utan arbetsredskap, väldigt få i de breda folklagren hade råd att köpa vapen för nöjes skull likt adelns vapensamlingar. Vapnen stockades om, lagades och moderniserades genom generationer och dessa ständiga omstöpningar ska man ta i beaktande när man bedömer ett vapen.  Exempelvis kan samtida lagningar och intressant bruksslitage vara en sådan sak som ger vapnet karaktär och liv. Patina ska aldrig avlägsnas utan försök bibehålla skicket för eftervärlden genom skonsamma metoder, stoppa rost, rengör, olja in och limma eventuella skador. Ett överpolerat och hårt renoverat vapen sjunker snarare i värde och blir för de flesta samlare ointressant. Det går alltså inte att ha samma förväntningar på skicket som när det gäller modellriktiga militära vapen utan varje vapen måste betraktas var och en för sig. Men på det stora hela måste du räkna med att slitaget är generellt större än bland många andra vapen och acceptera att det är en del av samlandet och vapnens narrativ. De vapen som jag visar i denna artikel är alla vapen som i min mening håller hög allmogeklass när det kommer till skick.

Allmogevapen är så pass billiga idag och därför kan det vara värt att satsa särskilt på de som är i gott originalskick. Leta efter de vapen som är kompletta i första hand och som har en historia att berätta. Signaturer och proveniens är viktiga pusselbitar, jag brukar ibland säga att jag samlar på berättelser, inte på vapen. Ibland kan vapnet var tillräckligt fantasieggande på egen hand men ofta vill man veta mer. Din uppgift är att alltid försöka bibehålla och tradera de berättelser som kommer med ett vapen, om du inte gör det så går historien om intet och vapnet blir anonymt för nästa ägare.

Allmogevapen och ekonomi
I en värld där de flesta vill fylla sina väggar med massproducerade coltar för att de växte upp med Clintan som manlig förebild istället för Gustaf Schröder eller förläste sig på krigshistoria (den STORA historien…) och därmed vill samla på militära vapen som med lätthet kopplas ihop med rullor, modellexemplar och diverse viktiga historiska skeenden så är allmogevapen ett underskattat och därmed mycket prisvärt samlarområde. Många vapen i min samling som jag verkligen uppskattar har inte kostat mig många riksdaler. En del som jag träffat och samlat länge menar att prisnivån är i princip densamma som på 70-talet! Min erfarenhet är att samlarkretsen är åldrande och liten, särskilt i min ålder. Den stora merparten av vapnen säljs under 4000 kr och det är ytterst få saker som orkar sig över femsiffriga belopp och det är i regel flintsnapplåsvapen, ovanligare sälbössor och sällsynta signeringar. Således går det på ganska små medel att skrapa ihop en ganska stor samling beroende på hur kräsen man är.

Hur ska man samla?
Du ska samla på det som slår an en sträng i ditt hjärta, oavsett om du håller samlingen bred och spretig eller smalt och fokuserat. Det finns många uppslag om du vill snöa in på något specifikt inom denna breda genre, här är några som alla kan ge en samling på minst tjugo vapen.
– Låsmekanismer. Samla vapen med olika sorters lokala låstyper.
– Småländska mässingspistoler.
– Jämtländska vapen
– Sälbössor
– Snapplåsvapen
– Vapen med mässingslås
– Målade bösskolvar
– Militärt återbruk

Själv har jag nog blandat lite men försökt fokusera på snapplåsvapen, udda mekanismer och sälbössor med flintlås. Det områden som är tillräckligt svåra för att man inte ska förköpa sig. Men det tog flera år innan dessa områden kristalliserade sig, vapensamlande mognar fram. Börja brett och känn dig fram vad du tycker verkar intressant och spännande.

Litteratur


Jag tycker det är märkligt hur lite det är skrivet om vårt svenska folkliga bösshantverk. Det har liksom hamnat mellan stolarna där det förlorat mot den militära produktionen och den folkliga slöjden och hantverket. Förvånansvärt lite är skrivet och samtliga titlar kan utan problem få plats mellan tummen och pekfingret. Dessa titlar är de viktigaste.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.

Bengt Lerviks två häften På lodbössans tid -Säljägare, bössmeder och bössor i svenska Österbotten 1810-1935 (2003) och Bössmeder och säljägare i svenska Österbotten och på Pörtö 1800-1935 (2006). Dessa två omfångsrika häften beskriver framför allt säljakten och dess vapen som har mycket gemensamt med den svenska dito. Mycket bildmaterial och spännande berättelser.

Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera

 

2 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Jonte på Vålla, lodbössesmeden som åt glaskross och slog ihjäl vargar.

Emellanåt så dyker det upp riktigt salta gubbar och gummor när man reser genom de historiska källorna. Det är sådana karaktärer som väcker fantasin till liv och som ingjuter bävan och respekt. I historiens väv står de upp som motståndskraftiga vävfel och blånor, gör väven oregelbunden men fyller den med spänning och liv. En miljö med hårda umbäranden och strävsamt liv stöps sådana eklektiker rent nödtvunget, det är de som blandar och ger som överlever dagen. Norrlands inland födde många sådana personer på 1800-talet och Jonas Olofsson, även kallad Jonte på Vålla, var en sådan.


Jonas Olofsson med sin fru Märta. Fotot är taget av Edvin Eriksson 1920. Källa Jamtlis bildarkiv.

Jonas Olofsson var en driven lodbössesmed och jägare och hans person är omgiven av en del skrönor. Han föddes 1836 och bodde på en gård i Storhögen, Häggenås socken, Jämtland. Det sägs att han lärde sig bösshantverket av en gammal knekt som kallades ”Rammen” som bodde några gårdar bort. Denna Rammen skulle tydligen ha reparerat vapen i det militära. Olofsson började även han tillverka bössor och gjorde så under en lång tid. Han göt även lås i mässing i sin verkstad och signerade med JOS. Hans skicklighet i bössmidet var så pass stor att han förärades med pris på Lantbruksmötet i Lit 1881 för sina jaktvapen.

Jonas Olofssons boningshus. Källa Jamtlis bildarkiv.

Smeden på Vålla var uppenbart en seg herre med tjockt pannben, bland annat sägs det att han krossade glas och åt när han hade magknip. Hans pannben gav utdelning även på Dianas stigar, hans rovdjursjakter på skidor var omtalade. Flertalet lodjur stöp för denna lodbössebärande skiddjävul. En gång hade han nedlagt ett lodjur med sin sovelpåk men ingen kunde hitta något ingångshål. Det visade sig att Olofsson skjuit lodjuret i ändtarmen. Även varg jagade han ikapp på skidor och Arnold Lagerfjärd återger en spännande historia om en av Olofssons vargjakter:

Jonte var en synnerligen uthållig jägare. Han hade på skidor åkt i kapp och dödat många lodjur. Nu hade man fått veta om tre vargar och en morgon i gryningen tog han upp spåren norr om Storhögen. Föret var bra. För vargarna var det sämre. Då det bar ner för dem gick de i samma spår. Jonte kom till legan, som lämnat när han närmade sig. Färden gick norrut en halvtimme. Då vek en hanvarg av och gick söderut. Jonte följde den. Han tog det lugnt från början. Farten skulle sedan skruvas upp eftersom.
Efter tre timmar började Jonte öka farten. Man var nu i de vida Solbergsskogarna, och hans yttertröja hade åkt av. Efter honom i spåret skulle hans bror komma med mat i säcken och för att plocka upp de kläder han slängde. Nu var det klart att han inte skulle hinna vargen den dagen. Men i fullmånens sken skulle han kunna se spåret på natten. Hela natten åkte han- det gick inte att stanna, genomblöt som han var.
Efter gryningen började den verkliga hetsjakten. Nu hade Jonte slängt alla plagg på överkroppen utom den genomblöta lärftskjortan. Det fanns inte mer svett att ge från kroppen, huden var torr och het. Törsten brände, men snö fick man inte ta i munnen, för då skulle man inte kunna hålla farten. Jonte såg med tillfredsställelse, att vargen åt snö. Så såg han framför sig att buskarna vajade. Ute på en myr fanns en gärdsgård, där vargen vände mot honom. Med rest ragg och öppna käftar kastade den sig mot Jonte. Han väjde sig och slog med sin grova skidstav vargen över ryggen som knäcktes. Jakten var slut.
Det enda Jonte förtärt under jakten var någon torr köttbit. Detta hände den kalla och snörika vintern 1900-1901. Jonte var 64 eller 65 år.

Det är med historier som dessa som det blir extra roligt att få införliva en bössa i samlingen som Olofsson tillverkat. Det är en nätt liten lodbössa med ett vackert mässingslås och rödbetsad kolv. Varje gång jag håller den i mina händer kommer Jontes anlete och äventyr spelas inför mitt inre.


4 kommentarer

Under Allmoge och etnologi, Antika vapen

Ett år, två vapen.

Ett årtal, två vapen.

De här vapnen är tillverkade år 1870, den ena är en nätt lodbössa, troligen tillverkad av Erik Göransson och sparsamt brukad av en skomakare i en by i Skellefteåtrakten. Tänkt att skjuta skogsfågel med. Bytet kunde säljas i städerna och begjuta hushållet med välbehövliga kontanter i en ekonomi där byteshandel fortfarande dominerade. Den andra är en Colt 1860, en revolvermodell som kom att spela en stor roll i amerikanska inbördeskriget och medverkade till att nordstaterna slutligen kammade hem segern.

Dessa vapen är varandras motsatser, de är båda slaglåsvapen men därutöver finns inte många gemensamma faktorer. Den norrländska lodbössan representerar slutet för en svunnen tid där vapnen tillverkades helt för hand. Varje fjäder är handsmidd, varje räffla dragen i handdragen räffelbänk och varje hyveltag på stocken är gjord i någon krum, dåligt upplyst smedja av bilade stockar. Varje bössa var unik och bar spår efter smedens hand och beställarens intentioner. Coltrevolvern är symbolen för en ny tid, en era frustande av ånga och slirande remdrift. Här lades grunden till den mekaniserade vapentillverkningen vi förfinat in i våra dagar. Revolvern tillverkades i ett väloljat virrvarv av tekniska landvinningar. Svarvar, smidespressar, räffelmaskiner och sliphjul som åt stål och sket revolvrar, hundratusentals. Långsamt ersattes handens kunnande och förpassades till att betjäna maskinen monotona rytm. Världen skulle aldrig bli sig lik.


Sannolikheten för att dessa två skulle ha möts när det begav sig var inte särskilt hög, men inte omöjligt. I samma spår som Colts spirande vapenindustri vandrade gick hela den nya världen och dess människor. Den industriella revolutionen krävde att människor som besatt samma jordplätt i hundratals år nu skulle börja vandra, en ny folkvandringstid ackompanjerad av Atlantångare och ånglok. Under 1800-talet kommer städerna och fabrikerna bilda dragningspunkter för fattiglappar, jordlösa, äventyrare, brottslingar, drömmare och opportunister. Dessa folkomflyttningar gjorde världen mindre, enstaka lodbössor följde med emigranter som ett naturligt arbetsredskap i den nya världen medan mer eller mindre lyckade hemvändare tog med sig moderniteter såsom revolvrar.  För en tid sen var jag hemma hos en äldre herre som ärvt en hel del vapen av sin far som varit jaktvårdskonsulent i Västerbotten. Denna jaktvårdare hade under sina resor fått en hel del vapen som då brukats hos vanligt folk i Norrlands inland, bland annat en amerikansk Sharps & Hankins M/1862 karbin från det amerikanska inbördeskriget. Denna karbin hade troligtvis funnit sin väg under 1800-talets slut med någon av dess hemvändare som kanske upptäckte att livet inte var sådär särskilt mycket enklare over there.

Trevlig helg!

Lämna en kommentar

Under Antika vapen, Funderingar

Sweeney Todd, Pehr Lindeström och myten om den mordiska barberaren


Johnny Depp som Sweeney Todd i filmatiseringen från 2007.

Många av er har säkert tagit del av Burtons filmatisering om legenden om Sweeney Todd där Johnny Depp sjunger lite stelt och teatraliskt skär halsen av den efter den andre så blodet sprutar. Offrens kroppar hamnar så småningom i köttpajer hos Todds kompanjon Mrs. Lovett’s pajsylta. Skräckberättelsen om Sweeney Todd härstammar ur en följetångsberättelse, The String of Pearls: A Romance som publicerades i en engelsk veckotidning 1846-47. Todd är en fiktiv karaktär som i sin tur hämtat inspiration ifrån Charles Dickens roman Martin Chuzzlewit, hans liv och äventyr (1844). En del forskare menar att Sweeney Todd också var baserad på en verklig person men merparten tycks mena att det är en myt som spreds under det tidiga 1800-talet i England. Där slutar egentligen fotspåren och berättelsen om Sweeney Todd har levt kvar genom olika romaner, noveller, pjäser, filmer och nu senast som musikal. En klassiker i klass med Jack the Ripper och andra viktorianska skräckberättelser. Eller?


Källa: Mina Burrows. https://minaburrows.blogspot.com/2015/04/a-z-o-is-for-the-castle-of-otranto-p-is.html

För något år sen stötte jag på exakt samma historia på ett högst oväntat ställe. Hela berättelsen återges i en nära två hundra år äldre svensk källa, Pehr Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656. Den utspelar sig 200 år innan engelska motsvarigheten. Genast lyfts berättelsen ur sin Londonromantiska skräckkontext för att helt plötsligt befinna sig i 1600-talets Calais. Pehr Lindeström var på väg med en svensk expedition till de svenska bosättningarna i Amerika och hör denna historien i Calais där hans skepp lagt till för proviantering. Den tycks för honom så spännande och makaber att han väljer att återberätta historien i sin resedagbok.

Här berättas den i sin helhet.

En ruskig historia om en barberare och pastejbakare.
Här uti Calais bakades på den tiden mycket kostelige, välsmakande och rare pastejer, som voro vitt uttropade. Och vill alltså här en historiam referera, som uti Calais passaserat var, angående en handel emellan en barberare och en pastejbakare, vilket så tillgånget var. Barberaren hade en framkammar uti sitt hus framför sin stugu. Under det kammargolvet hade han gjort sig en hemlig källare, och ovanpå golvet var en fyrkantig lucka, så nätt gjorder, att den, som icke dess grannare aktade därefter, så kunde han ej se, var hon var sammanfogat. Gick ock bemälte lucka så hårt tillsammans, att en kunde sitta på en stol på henne och gick därvid ej nid, men när man hårt stampade en gång med foten på henne, så föll hon strax neder. När någon kom resande, som var av främmande nation, kom till denna barberare att låta putsa sig, då hade honom in i denna bemälte kammar och satte en stol på denna föresagda luckan för honom att sätta sig på, medan han putsa skulle putsa honom. Den främmande gjorde så. När nu barberaren begynte honom att putsa och kom under hakan vid strupen raka, skar han strupan av honom, stampade så vid samma skärandet på bemälte lucka med foten, varvid luckan föll neder och karlen med stolen han satt uppå neder i källaren, och strax därefter spolierade han honom.  Och eftersom bemälte barberare och pastejbakare voro om detta i mascopie och råd tillsammans, sålde så barberaren människoköttet till pastejbakare, varutav han bakade bemälte rare pastejerne.

Pehr Lindeström beskriver också hur barberaren och pastejbakarna blev påkomna och avslöjdade. Här framgår också att hela källaren var ”full med huvudskallar och benragglor som i en benkammar på en kyrkogård”.

På de flesta punkter är den närmast identisk med den viktorianska motsvarigheten, nyckelkomponenterna barberaren, stolen med falluckan, styckandet av kroppar och deras omvandling till pajer eller pastejer i detta fall. Genast blir jag nyfiken huruvida detta är en hörsägen redan när Pehr hör den eller om den faktiskt vilar på ett verkligt rättsfall. När jag började googla hittade jag en som tidigare gjort denna iakttagelse. En engelsk bloggare hade gjort samma upptäckt i en engelsk utgåva av Lindeströms resedagbok. Däröver menar bloggaren i sin tur att historien härrör från äldre medeltida berättelser om mordiska präster som lagar paj av en värdshusvärd. Dessa äldre källor återberättar dock inte berättelsen med den exakthet som finns i förhållandet mellan Lindeströms uppteckning och den viktorianska dito. Vad hände med berättelsen kring 1600-talets mitt och hur tog den sig till England för att återuppstå i en närmast identiskt version vore intressant att veta. Kanske finns svaret i franska källor? Finns det till och med äldre versioner eller kanske rent av korn av sanning i historien att hitta i Frankrike eller något annat land?

Lämna en kommentar

Under Artiklar & Recensioner

Carl Adam Jakob Raabs märkliga present.


Carl Adam Jakob Raab i unga år. Signerad Gillberg 1835. Foto: Stockholms auktionsverk 

I den här artikeln ska vi stifta bekantskap med ett intressant och säreget vapen. Det är intressant därför att det har en tydlig och fantasieggande kontext men också för att vapnet som sådant är mycket ovanligt och tankeväckande till sin konstruktion. Jag tänkte börja med att bena ut den historiska kontexten som är nog så spännande. Den går att kartlägga till stor del på grund av en notis på insidan av kolvlådelocket. Här finns en ganska svårtydd text nedskriven med en blyertspenna. Alla detaljer har jag inte lyckats utläsa men den lilla texten lyder som jag kan se det:

Baron Raab på Fogel
gav bössan åt sin skogsvaktare
Här denna dag köptes hoss av en L—- ( eller Erland?)
i Slätth(?) år(?) 1854

Det är dessvärre lite namn som saknas men några viktiga saker kan utläsas. Det första är att det handlar om att en Raab på Fogel har gett bort en bössa till en skogsvaktare. Raab syftar i det här fallet på Carl Adam Jakob Raab som var friherre och som år 1857 köpte Fågelvik som är ett gods i Tryserums socken, numera Valdemarsviks kommun. Carl Raab levde mellan åren 1815-1902 och var i ungdomen militär men efter begärt avsked 1841 köpte på sig diverse gods, Helgerum i Västrum 1842, Åkerholm i Lofta 1855 och Fågelvik i Tryserum 1857.  Denna friherre var en mycket driven person för sin tid, han skrev flertalet böcker om diverse samhällsfrågor, var kammarherre och sedermera ledamot i första kammaren. Han gifte sig 1842 i Ryssby kyrka med sin halvbrors styvdotter Marie Louise Key, sedermera faster till den betydligt kändare Ellen Key. Raab beskrivs som en mycket energisk person som en av östra Sveriges största godsägare ständigt cirkulerade sina tre gods. Som medhjälpare hade han sin son Ossian Raab. Med nitisk hand bytte han ut godsets nedärvda skattebönder mot lojala brukare, åkerlanden uttökades och jordbruket moderniserades. I boken om Tjust ges en målande bild av Raab.

Hennes make, den store
jord-drotten Carl Raab, var en ovanligt verksam
personlighet. Mellan hans stora gods, Helgerum, Åkerholm och
Fogelvik gingo hans färder, och en hel stab av
inspektörer, bokhållare, rättare, skogvaktare och andra tjänare
avvaktade då hans order och hans berömmande eller
klandrande ord Redan klockan 4 eller 5 började han
sin morgongymnastik och kallvattenbehandling. Kl. 6
f. m. insläpptes de i förstugan väntande rättarna i
kontorsrummen, där deras rapporter m. m. mottogos. På
Helgerum företog baronen gärna den gångtur, som
kallades “stora världsomseglingen“. Denna tur skedde runt
ägorna och varade i timmar.

Boken om Tjust, sjunde delen (1928).

Raab bodde huvudsakligen på Helgerum under hela livstiden men citatet ger en ganska bra bild av vad för slags person vi har att göra med. Till detta tillkommer att Raab var en riktig jetset-person med dåtidens tid mätt, han bodde i Stockholm stora delar av året, reste utomlands, besökte badorter, var ledamot i första kammaren och åkte till Ronneby och drack brunn. Det står skrivet i flera källor att med tiden frångick liberala ideal till att bli en ganska sträng husbone över sina gods, ja närmast en bondeplågare.


Den äldre Raab. Ur i Edvard Bergenstråhle, Svenskt porträttgalleri (1899), volym II. Kungl. hofstaterna

Vad som ter sig märkligt är att märkningen säger 1854, det kan vara felaktigt eller kan bero på andra saker. Raab köper Fågelviks gods först 1857, innan det ägs det ett kort tag av Raabs svåger Anders Koskull som i sin tur köpte det 1855 av självaste kronprinsen Karl, sedermera Karl XV. Kan det vara så att Raab arrenderade Fågelvik tidigare eller är det bara felskrivet? Det kan också vara så att Raab köpte bössan 1854 av smeden (möjligen på någon gård som heter Slätt?) och gav bort den senare. Kanske mer ljus kan kastas över saken om det skulle gå att klura ut vad som står mer på kolvlådelocket. Med mer efterforskningar i Raabs räkenskaper eller i Fågelviks slottsarkiv kanske det går att få ut mer info. Det är utan tvivel så att han hade en stab med skogvaktare och det är inte orimligt att han skänkt bössan till honom.  Jag har kontaktat förra ägaren, en Linköpingsbo, som i sin tur ärvde bössan av sin hundraårige far som i sin tur köpt in bössan i sin diversehandel. Längre bak kan jag inte spåra bössans ägarlinje.

Bössan

Detta är utan tvekan en bössa jag ställde mig väldigt frågande inför när jag skaffade den. Till utseendet påminner den mycket om formspråket på svenska högreståndsvapen från 1700-talets mitt. Ganska slank stock med tydstypiska skärningar för den tiden, skjutbart kolvlådelock och helstock. Det är inte oävet utfört men det är något av känslan från 1700-talet som inte finns där, dels är vapnet närmast oanvänt och dels för att formkänslan inte riktigt finns där, lite som om det vore en pastisch på 1700-talet. Kolven är av betsad flambjörk.

Det mest märkliga är mekanismen som inte är av denna värld. Bössan saknar traditionellt lås med låsplatta och extern hane. Istället är hanen och nippeln dold under ett järnbeslag på ovansidan. Nippeln är centrerad och nås genom en liten lucka och endast hanens topp skjuter upp ur beslaget. Idén är troligen främst att väderskydda nippeln med följden att man får en ganska svåråtkomlig nippel som troligen bara kan träs med tändhattar om man har ett verktyg. Detta är en typ av mekanism som är typisk för sin tid. Runt 1800-talets mitt var slaglåset fortfarande är en ganska ny företeelse och experimentlustan var stor överhuvudtaget på vapenfronten.

Isärtagningen är ganska enkel, pipan sitter med pipsprintar i trä och låsbeslaget lossas genom att skruva ur en träskruv i änden samt en genomgående låsskruv. Hanen och hanfjädern är däremot djupt nedbäddade och hela underbeslaget måste tas bort för att få ut. Hanens slagyta är inte skålad som traditionella hanar eftersom eventuellt splitter från tändhatten fångas upp av låshuset.

Jag får lite känslan av att vapnet är tillverkat av någon som har talang och en hyfsad känsla för form och som haft en äldre förlaga på bössa att inspireras av men samtidigt haft en helt egen idé om hur låsen ska vara konstruerade. Pipan är troligen från ett äldre vapen. Möjligen konstruerades låset för att uppgiften att tillverka ett traditionellt men avancerat lås kändes övermäktigt. Kanske var det så att Raab såg denna tillverkares talang och intresserade sig för den säregna mekanismen. Raab hade som kapten under 1830-40-talet varit med om slaglåsets bokstavliga införande i armén och Raab tycks också ha umgåtts en del med storjägaren och militären Carl Fredrik Johan Feilitzen (1802-1876). Kortfattat levde den progressive Raab i en teknikvänlig kontext. Vid kindstödet finns en liten fyrkantig silverplatta med initialerna AM är inslaget med stämpel. Är det möjligen tillverkaren? Jag får intrycket att bössan kan vara tillverkad lokalt då den inte har känslan över sig att vara tillverkad i någon stad. Kanske fanns smeden lokalt, det finns ett mycket litet antal kända vapensmeder i Östergötland vid denna tid och de få namngivna som inte är stadsbaserade är Olof Larsson på Torönsborgs gods och Anders Karlsson (1822-1892).



Skönheten och odjuret?

Ett annat vapen med centrumhane
När jag bestämde mig för att forska på detta vapen blev jag mycket fascinerad av vapentypen och drog mig till minnes om ett samtal jag haft med Micke på Mickes svartkrutsvapen. Han kontaktade mig på Militariamässan på Solna och oväntat presenterade han mig för en liknande bössa. Mekanismen var mycket lik men hela bössan var mer folklig till sin karaktär. Jag bestämde mig slutligen att kontakta Micke igen och jag kunde för ett mycket skäligt pris förvärva detta udda syskon med centrumhane.

Denna bössa är av ett betydligt enklare slag med det folkliga bössmakeriets alla kännetecken. En enkel hagelbössa med tarvlig björkstock med naiva sniderier, återanvänd muskötpipa och blandade rörkor från diverse militärt överskott. Men så var det låset, denna märkliga mekanism som till sin funktion är exakt densamma som den andra bössan. Enda skillnaden är egentligen luckan till knallhattstappen som här saknas och är ersatt med urgröpning ur det slagspår som hanen vilar i. Fortfarande lika obegripligt svårt att aptera tändhattar. Vad som också är utmärkande är att vapnet är kärt brukat, välanvänt men omhändertaget. Slagfjädern har tappat sin spänst och vapnet har en fin brun patina på alla järnbeslag. Raka motsatsen till sitt syskon som tycks knappt fått följa med till skogen.

Är det samma person som tillverkat bössorna?
Svaret på denna frågan är nog kanske, i huvudsak är vi utelämnade till spekulation. Jag tror framför allt att det är samma person som står  bakom själva låsmekanismen. Jag har frågat flertalet erfarna samlare i mitt ganska omfångsrika kontaktnät och ingen har någonsin sett något liknande. Att två av varandra oberoende i Sverige skulle få samma idé ser jag som ganska osannolikt. Min teori är att allmogebössan är tillverkad helt och hållet av en smed, den känns genomgående konsekvent utförd och typisk för allmogesmedens hantverk. När det gäller den av Raab skänkta bössa blir jag mer osäker. Det är uppenbart att bössan är stockad av någon som haft en förlaga av en äldre bössa, dock har jag svårt att tro att stockningen är gjord av någon som är en utbildad stockmakare då denne aldrig skulle göra en 1700-talspastisch utan hålla sig till samtida stockstilar. Även beslagen går i 1700-talsstil men saknar den finess som verkliga 1700-talsbeslag har. Dock är arbetet väl utfört av någon som är kunnig, kanske till och med skolad, men inte i professionellt bössmakeri. Möjligen är bössan ett samarbete mellan några lokala hantverkare som Raab hade tillgång till i sin omgivning? Där Raab verkade i östra Östergötland fanns säkerligen många duktiga smeder och hantverkare på landsbygden som säkert för ganska rimliga pengar kunde framställa en bössa som framstår som vackert arbete rent provinsiellt. Men  om den skulle läggas bredvid valnötsstockade och välgraverade bössor från vapensmedjorna i Husqvarna, Eskilstunda och Stockholm skulle skillnaden varit uppenbar. Skicket är närmast nyskick och varför det är så kan vi endast spekulera. Kanske tyckte skogvaktaren den var för fin för att användas? Eller tyckte han rent av inte om den? Kanske föredrog han andra vapen? Det får vi troligen aldrig reda på. Tills vidare framstår bössan alltjämt som ett mysterium.

Källor
Raab, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7468, Svenskt biografiskt lexikon (art av H G-m), hämtad 2018-06-29.
Rydström, Ada. Boken om Tjust. Flera utgåvor. http://runeberg.org/omtjust/
Stockholms auktionsverk. http://auktionsverket.se/auction/fine-arts/2012-06-12/2379-miniatyrmalning-portratt-av-carl-adam-raab/
Tjusts hemsida, artikel om Åkerholm http://www.tjust.com/lofta/historia/index.htm
Kugelberg, Vilhelm (1998). Om villebråd och jakt i Östergötland under gångna tider. Östergötlands Jaktvårdsförbund.
http://www.mickessvartkrutsvapen.com/

3 kommentarer

Under Antika vapen, Vapen