Den Swenska cidern! Del I.

p1090473
Det mytomspunna Liljerumsäpplet i all sin prakt.

Jag är överlag mycket dålig på att förtära alkoholhaltiga drycker. Min uppväxt i frikyrklig miljö i kombination med ett ganska ljummet intresse för spritstinna tillställningar i min ungdom gjorde att jag aldrig riktigt fattade tag i rusdryckernas stimmiga atmosfär. Dessutom gifte jag mig vid tjugo års ålder med en nykterist vilket inte heller banade väg för en karriär i rusdryckernas kraftsporter såsom ölhävning och vindruvstrampning. Redan under min universitetstid märkte jag hur tidigare helt (nästan) normala ynglingar som knappt har åldern inne för att bära långbyxor helt plötsligt började röka pipa och prata om rökiga undertoner hos diverse whiskeysorter. Jag lyssnade slött på dessa Edward Blomstinna småherrar medan jag själv funderade på vilket superviktigt, navelskådande 1340-talsplagg jag skulle sy härnäst.

Det finns emellertid en dryck som jag uppskattar och det är cider. Då menar jag riktig cider, gärna fransk där tillsatser utöver äppelmust är bannlysta. I de stora cidernationerna, Frankrike och England används ofta särskilda cideräpplen som i princip är små, oätliga skrumpna äppelkart men som ger mycket must och mycket smak.

Om jag nu ska dricka alkohol kan jag väl ändå framställa den själv. Det går mycket väl att använda vanliga trädgårdssorter som växer i Sverige men då kan man inte förvänta sig att den färdiga cidern har särskilt mycket kropp eller intressant smak. Jag köpte en gång en flaska av Kiviks numrerade och limiterade flaskjästa cider men blev ganska besviken eftersom den mest smakade alkohol och ingenting mer. För tre år sen gjorde jag också egen cider som faktiskt blev helt ok, väldigt torr men klart drickbar. Den äppelmusten bestod av 40% Cox Orange av äldre sort, 40% av vårt okända Liljerumsäpple och 20% vildäpplen från närliggande områden. Vårt äppelträd med det okända Liljerumsäpplet är en knepig sort då den för första gången i år blev färdigmogen. Vid förra cidersatsen var de inte helt färdiga vilket bidrog till en ganska syrlig och torr karaktär. 2016 har varit ett rekordår för äpplen med stora skördar och många soltimmar vilket har bidragit med att ge äpplena en sötare smak. Helt plötsligt var Liljerumsäpplena färdigmogna och dessutom knallröda vilket de aldrig blivit förr.

p1090474
I väntan på must.

Cider 2016
För det här året har en särskild ciderkommité startats för att dela på bördorna. Den består av mig, Björn, Anna och Christoffer. Tillsammans har vi samlat äpplen och pressat must på Övre Drättinge lilla musteri.

För att få mer smak och karaktär har vi valt att använda vildäpplen från övergivna äppelträd eller självsådda äppelträd. De växer ofta på ödetomter eller i hagmarker och bjuder på ett bredare register av smaker, från surt och bittert till sött och ibland totalt oätligt. Som kuriosa kan nämnas att jag stötte på ett äppelträd där äpplena smakade nästan ingenting men det hade en lite fadd underton som påminde om wellpapp. Genom att blanda ut de vanliga ätäpplen med dessa får man en helt annan grej. Samma sak med must om man inte ska göra cider, blanda ut de söta äpplena med vildäpplen. Det blir bättre. Vi ökade mängden vildäpplen i år och detta år och vi hade turen att lokalisera ett riktigt cideräppelträd i en gammal villaträdgård utanför Norrköping. Detta cideräppelträd är dokumenterat riktigt och troligen runt 100 år gammalt. Äpplena från detta är små men med ett närmast geleaktivt innehåll som det blir otroligt mycket must av. De smakar bittert och lite alkohol i sådan mängd att de inte är goda att äta.

p1090472
Receptet i bildformat. Från vänster, Cox Orange, Liljerumsäpplet, cideräpple och vildäpplen.

Receptet blev som följer
1/4 Liljerumsäpplen
1/4 Cox Orange
1/4 Sura vildäpplen
1/4 Cideräpplen.

1 kasse av varje resulterade i 37 liter cidermust.

Jäsning
Den färdiga musten smakade underbart, söt men inte på ett jobbigt sätt. Vi ville spontanjäsa vår cider. Det är riskabelt men enkelt och ger en annan typ av karaktär till cidern. Förra gången gick spontanjäsningen jättebra så jag ställde jäskärlet med 25 liter must med en duk över i pumphuset med ca 10 grader varmt. Efter ett antal dagar började en jäshatt byggas vilket är en klar indikation på att det går åt rätt håll. Efter ett tag upptäcktes ett problem, på hatten bildades svarta mögelprickar. Det luktade inte konstigt men jag valde att tappa om det och nu ska cidern jäsa ut syrefritt i min kattvind i 14 grader med vattenlås.

Fortsättning följer om några månader.

p1090524
Sen bilden togs har jag hällt på lite mer must så det är snarare 25 liter. Resten är nedfryst om det skulle behövas.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Snapplås och såra pipor – Föreläsning 9 nov.

Den 9 nov kl. 18.00 kommer jag ha föreläsning på Hemslöjden i Linköping om det idag nästan okända folkliga bösshantverket. Föreläsningen kommer handla om de lokala bösstillverkarna och deras viktiga hantverk som såg till att en stor del av allmogen kunde att sätta mat på bordet och få penningar i fickan. Vi kommer också prata om jaktens folkkonst, skrock och bösshantverkets förutsättningar.

Med mig kommer jag ha en större antal allmogebössor av olika sort, från stora sälbössor till små korta fågelstudsare.

Välkommen!

P1070894

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv

Förord
För ett tag sen skrev jag en artikel internt på mitt arbete som behandlar färgerierna och färgarna under 1800-talet. I all sin torrhet kan den säkert ge lite info till den som intresserar sig för historisk färgning. Färgarna är en yrkeskategori som ofta hamnat i skymundan vid sidan av vävare och skräddare. Även fast färgarens arbete ofta är oumbärligt för de två andras slutresultat. Den här artikeln är mycket kortfattad och jag rekommenderar läsaren att söka sig vidare i den korta litteraturlistan.

IMG_1792

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv
Traditionellt har de professionella färgerierna varit knutna till städerna, men under 1800-talets andra hälft dyker det upp många nya färgerier på landsbygden. I och med ökad näringsfrihet och hemmafärgningens nedgång öppnas en ny marknad för småskaliga färgare utanför städerna. Mellan 1831 och 1861 fördubblas antalet färgerier i riket från 258 st till 479 st. De flesta av de fristående färgerierna hade i genomsnitt tre anställda varav en färgarmästare. Färgerierna i städerna var inte självklart fristående utan var i stor utsträckning kopplade till väverierna i städerna som en del av textilproduktionen.

Landsbygdens färgerier var mer fria och arbetade mer traditionellt hantverksmässigt och med landsbygdens hemvävda tyger och garnproduktion. Genom att inlemma fler verksamheter växte en del småfärgerier till storfärgerier med utökade funktioner som spinnerier, förbearbetning, garnförsäljning och tygvalkning. Dessa stora färgerier mekaniserade också sin beredning likt textilindustrin i övrigt och mottog också uppdrag från småfärgerierna som fanns runt omkring. Även i städerna blev färgerierna större och industrialiserade. På 1840-talet gick Norrköping om Borås som största färgarstaden och placerade Stockholm på tredje plats i landet. Bergsbro i Norrköping hörde till de största färgerierna i landet.

Färgerier var dyra att anlägga eftersom hantverket krävde särskilda utrymmen och en riklig vattentillgång. På grund av detta var många färgerier längre i drift än många andra hantverksverkstäder. I takt med de storskaliga färgeriernas framväxt började de små färgerierna uträtta mer sysslor än just färgningen såsom tvättning, pressning, stärkning, valkning och överskärning.

042sc34bshjd
Widegårdens färgeri, Medelpad. Troligen såg många av färgerierna på landsbygden ut så här. Foto:Sundsvalls museum.

De garner som såldes direkt till kund köptes från spinnerierna, ofta bomullsgarn. Det förekom också infärgning av ullen innan det spanns till garn, detta gav ett melerat intryck i garnet vilket tidvis var populärt i modet. Färgaren sig ofta friheten att blanda flera kunders ull för att slippa hålla ordning på småposter i produktionen. Undantagsvis färgades linnelärft och lingarn, det ansågs besvärligare att färga eftersom linfibern är mer motståndskraftig mot färg och bleks lättare. Färgaren tog ofta emot uppsprättade kläder och mindre tygstycken som skulle bli nya kläder. Detta gods gick under benämningen trasor vars kvalité och tjocklek kunde variera varför det var ett illa omtyckt arbete bland färgarna. Ett plagg kunde bestå av en stor mängd avancerat tillskurna stycken som färgaren måste behandla noggrant och inte slarva bort. En hel del sidenpersedlar färgades även om och en del var mycket sköra och kunde innebära ekonomiska problem för färgaren om de förstördes i färgningen. Med införandet av pappersmassa framställd på träfibrer blev det mycket tyglump över som klipptes till trasor som färgades och sen vävdes till trasmattor.

SSMF041827 001

Stegen i färgningen

Tvättning .
Garnet eller tyget tvättades i en svag lutblandning. Inga föroreningar fick komma i färgbadet som kunde fläcka tyget. Det påstås att äldre gesäller föredrog att tvätta med ruttnat människourin då det ansågs bäst för att få bort fett ur godset. Helst skulle urinen komma från en person som ätit mycket kött och druckit öl.

Betning
Garnet lades i ett bad med kemikalier som gjorde fibern mottaglig för färg och tvättäkta. Betningen var central för det slutgiltiga resultatets hållbarhet och nyans. Vanligaste betmedlet är alun, järnvitriol, vinsten, tennsalt med flera.

Beredning av vadmal
Vadmal var de ylletyger som vävdes i hemmen för det egna hushållet eller för avsalu till skillnad från ylletygerna som vävdes av professionella vävare i fabrikerna. Senare kommer begreppet att få en bredare betydelse och användas i industrin för att beteckna tjockare yllekvalitéer. För att göra tyget tätare stampades det vid en vadmalstamp som med mekanisk bearbetning och vatten (ibland uppblandat med såpa och gammalt urin). Processen gjorde att fibrerna filtade ihop sig. I vadmalsstampen är det stockar som är formade som hammare som stampar tyget bit för bit. Stamparna drevs ofta med vattenkraft. Ursprungligen trampade man tyget med fötterna, vilket var en mycket tidsödande process. Efter stampningen ruggades tyget upp i vått tillstånd med handruggor eller med ruggmaskin. Därefter färgades det.

Färgning
Färgningen av ylle begränsades till modets färger. Mot slutet av 1800-talet domineras färgningen av svart och mörkblått, medan det innan förekom mer färgstarka tyger. Indigo var färgen som var mest moderiktig vid tiden och krävde en mer avancerad färgningsprocedur än konventionella färger men gav å andra sidan en mycket kraftig blå som var mycket ljusäkta. Färgarkonsten var mycket avancerad med tusentals olika receptkombinationer för att få fram rätt kulör. Många av färgarna valde att skriva ner sina recept med koder och skiffer för att hemlighålla sina kunskaper. Betningen, mängden färgämne, materialet i grytan och färgningstid var faktorer som bestämde resultatet. Färgarens erfarenhet och öga för färg var en kritisk punkt i processen som också ofta var föremål för hätska diskussioner färgarna emellan.

Kypfärgning
Den vanligast förekommande kypfärgningen är med indigo. Färgningen är en avancerad process då färgämnet indigo inte är lösligt i vatten och måste omvandlas kemiskt för att kunna tas upp av textilfibern. När garnet tas upp ur badet är det först grönt men när det utsätts för syre går färgen över till blå. Indigo utvinns ur växten vejde eller indigoplantan. Vejde odlades i Europa medan indigoplantan med högre koncentration indigo importerades och på sikt utkonkurrerade vejden. Indigo skattades högst utav alla färgämnen.

Traditionell färgning
Med växtfärger färgar man genom att koka växtdelar i ett bad som man sen färgar i. Temperatur, mängd och betmedel varierar färgerna och ibland överfärgar man med andra färgbad för att få andra färger. Inom yrket skiljer man på äkta och oäkta färger. De äkta är ljusäkta, tvättäkta och smetfria och till dessa räknas främst indigo, krapp (röd), vau (gul) och purpur. Bland de oäkta färgerna finner man bresilja, gul bresilja, färnbock, gurkmeja, röd bresilja, björklöv och andra växter. Statusen på färgämnet reglerades beroende på vilken färgkvalitet som det kunde åstadkomma.

Anilinfärger
Under 1800-talets andra hälft började de första kemiskt framställda färgerna göra intåg. De var dyra men kunde ge mycket klara och exakta färger. De möttes med viss skepsis bland färgarna först men när efterfrågan på de nya färgerna ökade följde färgarna med konjunkturen. Färgerna var enkla att använda men innehöll många starka kemikalier som arsenik. Anilinfärgerna hade många barnsjukdomar men förbättrades med åren och blev snart en naturlig del i den industriella färgningen och vid den tiden hade alla småfärgerier försvunnit.

Sköljning och tvätt
Överblivna färgrester måste sköljas ut och tyget tvättas, ofta i urin. Vattnet pressades ut sedan med hjälp av valsar. Färgades garn användes så kallade chiljonger, en slags träställning som man med trästavar pressade ut vatten med vridning.

Ruggning
Nu ruggades tyger åter upp och borstades. Tyget spändes sedan upp på en torkram.

Överskärning
Med hjälp av enorm fårsaxliknande sax överskars sedan finare ylletyger. Det innebar att de uppstickande fibrerna i tyget klipptes ner. Proceduren upprepades med borstning tills att tygets ”lugg” var jämn och tyget fick en närmast glansig yta. Motsvarande tyg hos de skråanslutna vävarna kallas kläde. Under 1800-talet ersätts saxen med överskärarmaskiner.

Dekatering
För att få luggen att ligga bra på tyget ångades tyget i press ett par timmar i en särskild ångpanna.

Pressning
Vid pressningen veks tyget ihop med pappskivor mellan varven och slutligen pressades tyghögen med varma järnplattor som stoppas in en press.

IMG_1836
Mäster skulle inte bli glad över att se det här…..

Yrkeskåren färgare
Färgarna delades in i olika kategorier beroende på utbildning. Under 1800-talets första hälft härskade skråordningen där den som ville bli färgare började, ofta i tonåren som lärling hos en mästare. För att bli antagen som lärling krävdes att han var av äkta börd och kunde läsa och skriva. Huvudsakligen var lärlingarna söner till mästaren. Lärlingen lärde sig hantverket ett antal år genom praktik hos mästaren och fick sedan avlägga ett gesällprov för att bli gesäll. Som gesäll fick han rätt att utöva hantverket och ta anställning på andra färgerier. En del gesäller utvecklar sina färdigheter och blir mästare med tiden och får rätt till att öppna egen verkstad och ha egna lärlingar och gesäller anställda. När skråordningen luckras upp vid 1800-talets mitt förekommer också yrkeskategorin färgariarbetskarlar som är daglönare och outbildade i yrket. De sistnämnda sågs med stor skepsis från gesällerna.

Arbetsförhållandena i färgerierna var unika på många sätt. Färgbaden krävde annorlunda arbetstider varför arbetsdagarna ofta började vid kl. 4 på morgonen. Beroende på vad man färgade blev ibland arbetsdagarna mycket långa. Det finns upptecknade berättelser där om arbetspass på 36 timmar vid stora och långa färgningar förekom. Arbetsmiljön var ofta undermålig då färgarna arbetade i fuktiga och dragiga lokaler. Färgarna var i konstant kontakt med kallt och varmt vatten, sommar som vinter och detta slet mycket på hälsan. Många kemikalier var direkt farliga att handskas med och särskilt farligt blev det när de första anilinfärgerna introducerades.

Färgarnas arbetsklädsel bestod av vit skjorta med uppkavlade ärmar, svart eller grönt ylleförkläde. På fötterna bar man träskor eller trätofflor liksom ibland stövlar.

 

 

Källor

Sahlin, Carl (1928). Ett skånskt färgeri. Stockholm: Nordisk Rotogravyr.

Erixson, Sigurd. (1939). Kulör i träff. Stockholm: Nordisk Rotogravyr

Film

Garn och tyger färgas på Färgargården vid Hammarby sjö på Södermalm, Stockholm, 1930.

http://www.svtplay.se/olika-hantverksyrken

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Textil, Växtfärgning

Tyngsta grabben i jaktlaget 1870. Kammarladdare på glid.

p1090398
En tigerrandig kammarladdare

Ett möjligt scenario

Hösten 1870 var hösten då Krams-Mats fick känna vinden i seglen och vara den tyngsta grabben i jaktlaget.

Snedstugu-Lars, Get-Ola, Könsviks-Olof och Knötorp-Israel förstod inte vad det var de tittade på men någonstans förstod de att de skulle vara mäkta imponerade och förundrade över vad de såg. De blinkade i tyst förundran, tittade ner på sina pinsamt snedstockade lodbössor, tittade på Krams-Mats fantastiska tingest, tittade ner igen på lodbössorna. Snedstugu-Lars tittade upp igen, synade Krams-Mats bössa andäktigt. Fan, vilken grej. Och vilket kolvträ. Är det en spak? Var är hanen? Könsvik-Olof drog in en dräggelsträng som växte ner mot hakspetsen.

Krams-Mats drog i spaken och sus uppstod när församlingen på Knötorps gårdsplan drog in luft genom putande läppar. Platsen som jaktlagets kung hade Krams-Mats i sitt våld.

p1090396
Kammaren öppen, bara att hälla i krut och trycka dit en kula.

Krams-Mats lycka var dock kortvarig. Könsviks-Olof kunde aldrig glömma skymfen att bli nedpetad från piedestalen och i illa förtäckt missunnsamhet sålde han alla sina kor, sina silverskedar och småkusiner på marknaden i Grötslöre våren därpå. Med pengarna stegade han in i handelsboden och köpte häradets första Remington rullblockare i kaliber 12,77×44. För att vara på säkra sidan såg han till att bröderna Slup med största möjliga noggranhet fick måla kolven i flaskgrön marmorimitation.

p1090395
Kammaren stängd, redo för drabbning. Notera siktet som egentligen ska ha ett ledat klaffsikte som nu bortaget och istället har man filat sikteskåran direkt i leden. Innovativt.

En tigerrandig allmogefierad m/1851
Så här kan man tänka sig att det gick till någonstans i Sverige när någon kom över en svensk, militär m/1851 kammarladdare för flottan som på något vis rangerats ur förråden. Under 1800-talets mitt experimenterades det hejvilt med att få fram ett bakladdat vapen. Genom ett bakladdat vapen skulle soldaterna kunna ladda snabbare och smidigare istället för att ladda från mynningen. Dessutom kunde man nu också ladda ett räfflat vapen enklare med överdimensionerad kula som räfflorna griper tag i för ökad precision. Sverige tog fram m/1851 kammarladdare för flottan. En räfflad historia med en kammare som fälls upp med en spak. Svenska armén valde att avvakta. Norges armé tänkte mer progressivt och valde att byta ut mer eller mindre hela arsenalen mot kammarladdare. Det torde vara en ganska dyr affär men unik för sin tid. Genom iskallt (eller traditionellt armékonservativt) avvaktande antog svenska armén istället patronladdade gevär av Remingtons rullblockskonstruktion under 1860-talet. När de patronladdade vapnen antogs fasades mynningsladdarna ut ur arsenalen och massvis med överskottsvapen kom ut på öppna marknaden. Det som inte skrotades blev ofta jaktvapen, de kapades, stockades om och modifierades efter tilltänkt funktion och rådande mode.

Det bästa med just den här allmogefieringen är givetvis målningen. Det är ett fantastiskt exempel på när gammalt möter nytt, traditionell folklig målningsteknik med tekniskt högstående vapenteknologi som fötts fram av den industriella revolutionen. Vad ådringsmålningen ska efterlikna är okänt men följer en trend under 1800-talet med ådringsmålade kolvar. Ett folkligt uttryck som lyfter in denna omändrade bössa till ett annat plan.

p1090394
Syskonskap genom finurlig målning. En ådringsmålad lodbössa från Skellefteåtrakten med tåspännarlås.

Jaktmodifierade armévapen
Mitt senaste köp föranleder mig att ta upp ämnet jaktmodifierade militära vapen förr. Inom denna kategori förefaller de flesta bevarade antika skjutvapen härröra i mer eller mindre skala. Den oerhörda mängd militärt överskott och försvinnande vapen från arméerna hamnade oftast i olika skepnader som jaktvapen. Särskilt många härrör ifrån när svenska armén gav upp slaglåsvapnen och började med patronladdade vapen under 1860-70-talen. Runt 1800-talets mitt rådde en ängslig innovationsfeber bland Europas vapeninnovatörer. Först kom slaglåset, sen skulle alla vapnen börja vara räfflade och sen skulle de bakladdas och i sådant fall med vad? Arméförvaltningarna kunde knappt sova om nätterna på grund av ångest över att inte ligga i framkant och därmed tappa det vapentekniska övertaget. I Sverige pytsades det ut massor med vapenmodeller i mer eller mindre stora serier såsom m/1840, m/1845, m/1815 (-45, 48 och 49), m/1851, m/1855, m/1857, m/1860, m/1864 osv. Den tekniska frossan slutade inte förrän Remingtons rullblockare för patroner sopade mattan med alla gamla system i och med m/1867.  Är man intresserad av vapenteknisk utveckling torde 1800-talet mätta den mest vetgirige.

012unwi35cvj
Brytpunkt i jaktvapnens historia. Blandade mynningsladdare och rullblockare bland jägare i Bäckebol. Foto: Olof Jonsson, Vänersborg museum.

Det typiska jaktmodifierade vapnet som dyker upp är musköter av modell m/1815-45 och m/1815-49 som kortats ner och fått framstocken kapad efter rådande mode. Allmogens jägare ville under 1800-talets andra hälft ha hagelbössor och till det var musköter utmärkta ämnen. Det ledde också till att många militära räfflade vapen borrades ur till hagelvapen. Alla m/1851 kammarladdare som jag har sett jaktmodifierats har borrats ur, utom denna jag köpt. Allmogen hade sällan behov av grova studsare om man inte jagade säl eller bodde norrut och jagade älg och björn. Söderöver var älgen sällsynt och björnen nära utrotad. Det som fanns var småviltet, främst fågel, hare och och räv.

032s8yzmxqyc
Klassisk bild av jägaren Henrik Bengtsson i Björsgård, Halland, sent 1800-tal. Han är försedd med en typisk allmogebössa från tiden med muskötpipa, grävlingsväska och hundpälsväska. Foto: Severin Nilsson, Nordiska museet.

Inom samlarkretsar har allmogeändrade militära vapen låg status eftersom de som militära samlarvapen betraktade inte är korrekta och för att de bland jaktvapensamlare inte är av genuint civilt snitt. Det är också det vanligaste som dyker upp till salu och på grund av dessa faktorer är de föga eftertraktade. Även om jag ägt mängder med dylika vapen så har jag idag ett mycket litet antal vapen med militära delar och då handlar det om väldigt ombyggda vapen med säreget utseende. Däremot kan många av dessa omändrade bössor tjäna gott som bruksvapen eller som mycket prisvärda inredningsdetaljer för den som inte vill lägga 5000 kr på en korrekt modell. För egen del så var mitt första antika vapen en allmogeändrad mynningsladdare med en militär kasserad rullblockarpipa i 8 mm. Alla är vi barn i början.

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Krogen IX. Vad händer?

P1080926
Under den skamfilade ytan växer något fram. 

Nästan tre år har gått. Lever liket? Jag tänkte att det var dags för en lägesrapport och återvända till byggnadsvårdens grönskande kulturlandskap. Krogar och sådant kul är det svårt att motivera och ha tid till när man har småbarn men en liten gnista av hopp har infunnit sig. Ett hopp om framtida gamman, bondskt samkväm och drängaslagsmål tornar upp sig i mitt medvetande. Arenan för dessa lustigheter, det vill säga krogen, har förändrats något i vår tanke under den tid som gått. Vi lutar oss mer åt en inspirerande och historisk fristad på Liljerum. En fin, rofylld plats för skapande men ändock en skjutshållsliknande krog från 1800-talets andra hälft.

Den här sommaren har vi stolpat upp tre saker som vi skulle vilja få fart på. Det innebär inte att rummet är färdigt, men användbart och trevligt. Krogen är ett nära nollbudgetprojekt, vi använder oss utav det vi har hemma. Det är utmanande men givande samt trivsamt brokigt.

1. Lister
När vi rev hela rummet saknade rummet golvlist. och panelen var stundtals dålig nertill. Vi har därför valt att använda överbliven hög golvlist från köket och det här huset. Den höga listen kommer täcka in skadorna. Vad som också gett mig lite huvudbry är att det stundtals är ett glapp mellan golvbrädorna och väggen, av den anledningen kommer det vara en liggande slät täcklist först som sen golvlisten kommer stå på.
P1080932
Det finns en mystisk beröringsskräck mellan golv och vägg. Listerna ska överbrygga detta.

2. Målning
Rummet har faktiskt under dessa tre år faktiskt målats en gång. När listerna är på plats ska allt strykas en gång till och vi använder röd linoljefärg från trapphallsrenoveringen (det har jag inte heller skrivit om…) samt en hink pärlgrå linoljefärg vi har. Det kommer bli en mustig men trivsam färgläggning.
P1080927
Det finns faktiskt färg där inne.

3. Vedspis
Vi har beslutat oss för vedspis. Jag gjorde ett tappert försök att tidigarelägga rummet till 1800-talets första hälft med hjälp av öppen spis men jag erkänner mig besegrad av pragmatism, tidsbrist och historisk autenticitet. Rummets karaktär för sig bättre i spannet 1865-1890 med tanke på pärlsponten och rummets övriga inredning. Dessutom orkar jag inte mura upp en kåpa. Jag har köpt vedspis för hela 500 riksdaler. Den är strålande fin, verkligen….ska bara göra upp med faktumet att den stått ute hos den förra ägaren i ett par år. Men det löser sig, jag har redan tömt den från både barr och fågelbon.

P1080930
Vajjert, lite spissvärta på den där sen är det bara att köra….eller?

Till sist
När dessa saker är åtgärdade finns det risk för fest i framtiden.

P1080928

1 kommentar

Filed under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen

Tonåringen Olof Hyltén-Cavallius dissar svenska städer 1835.

Gunnar_Olof_Hylten-CavalliusOlof Hyltén-Cavallius i sina bästa år. Foto: Wikipedia Commons.

 

1835 reste den unge 17 år gamle studenten Olof Hyltén-Cavallius runt i Bergslagen och Dalarna för att lära sig mer om sitt land. Olof kom senare i livet att bli den svenska folklivsforskningens fader men vid denna tid var han måttligt imponerad av vad han såg. Städerna var värst och han skrev några härliga inverterade kommunslogans.

 

Enköping

”Anblicken af staden är emedlertid föga retande. Den smaklösa kyrkan, belägen på en sand-ås, praesenterar sig först, – lik en dam i styf-kjortel – jemte sin kära hälft – en tjock och rödmålad, fullkomligt anspråkslös klockstapel: dernäst måste man passera en mängd eländiga ladugårdar och vagns-lider, framför vilka stadens ”fyrfota” svin makligt rulla sig i smutsen (…) i den annars otrefliga staden”

Kommentar: Jag har varit på bröllop i den där kyrkan men jag kan inte minnas att jag tänkte på att kyrkan och klockstapeln såg ut som ett överviktigt äkta par.

57158_3124037
Kyrkan i fråga, klockstapeln syns inte till. Bild Wikipedia Commons.

Köping

”Straxt på e.m ankomma vi till Köping, som intager ett ganska lågt rum bland de städer jag hittills sett. Den är ej just så liten; men tyst och ödslig samt liknar ett vagns-lider. De ruckliga husen på ömse sidor om gatan tycks nicka åt hvarandra – eller snarare sammansluta sin åldriga hjessor till en tyst rådplägning om den tidpunkt, då de skola hölja gatan med sina Ruiner. Detta likväl med undantag. Vi kunde ej upptäcka minsta tecken på rörelse. Då man inträdt genom stadens Tull-port (en rödmålad Svin-Grind) förefaller det vandraren såsom ginge han i en förtrollad stad , hvars innevånare blifvit försänkta i en Magisk sömn eller så, som gjorde en tour igenom det ur jordens sköte framkallade Herculanum. Köpings förnämsta näringsgren tycktes vara svin-skötseln, åtminstone uptäckte vi både inom och utom staden stora hopar af dessa Civiliserade djur, som framtågade med gravitetiska  steg på tomma gatorna.”

Kommentar: Det var med visst fog som Jan Guillou ca 150 år senare utropade Köping till Sveriges tråkigaste stad. Hyltén-Cavallius är dock kärvare i sin kritik, vi pratar här alltså om en rucklig spökstad vars invånare främst verkar bestå av svin och vars stadsport är en röd svingrind. Och säg mig vilken annan svensk stad som jämförts med den romerska staden Herculanum som tillsammans med Pompeji totalförstördes vid vulkanutbrottet år 79 e Kr. Personligen tycker jag Olofs recension av staden är magisk i sin beskrivning.

Rådhuset_köping
Ett öde torg i Köping, bara lite fasadsprickor och grisar som fattas för att göra bilden helt trovärdig. Bild: Wikipedia commons.


Hedemora

”Hedemora är rätt snygg; men saknar alla märkvärdigheter.”

Kommentar: Kort och koncist. Hedemora är trivsamt ointressant och lämnar inga bestående minnen.


Sala

”Staden är just icke så liten; men ful, som en Olycka”

Kommentar: Sala är inte bara medelstort, det är också tragiskt fult.


Falun

”Från en skäligen hög backe får man en första öfversigten af staden. Den är föga retande….på hela den steniga vidden ej kan upptäcka ett gräs-strå eller den ringaste tecken till Vegetation. Midt i denna öken höjer sig oöverskådlig massa af Slagg-högar, samlade under Sekler, bland hvilka man endast blir varse en ringa skymt af hus och torn. Till höger – utanför Tullen ligger Grufvan med dess Solida byggnader, och från den närbelägna backen uppstiger en så förfärlig rost-rök, att hela nejden är insvept i dimma. Stadens hus och kyrkor bära och märken derutaf, ty de förra äro till större delen svart-grå, de sednares koppartak äro ljus-gröna af Erg. Dennna för en fremling serdeles oangenäma rök är orsaken till nejdens ringa vextlighet; men är – ehuru betydligt svafvel-haltig – föga skadlig för folkmängdens helsa, och nyttig vid smittsamma sjukdomars afvärjande.”

Kommentar: Falun träder här in som 1800-talssveriges svar på Ruhr-området, alternativt Mordor. Ett härligt, smutsgrått ställe där en svavelhaltig dimma ligger tät och ingen växtlighet överlever. Tur att dimman motverkar smittsamma sjukdomar.

Falu koppargruva. Malmhög vid gruvan.
En vacker sommarbild på Falun i början av 1900-talet. Bild: Tekniska museets arkiv.

Till sist
Det bör tilläggas att han faktiskt tyckte några mindre samhällen var helt ok, om jag minns rätt så gillade han särskilt Leksand. Jag rekommenderar alla att läsa hela Olof Hyltén-Cavallius ungdomsepos En student upptäcker sitt land 1835. Olof är 17 år, han är en ung svärmande tonåring, genomtvättad av det tidiga 1800-talets alla götiska föreställningar. Han vurmar för storvulna dar, det som är snyggt och städat och det som är uppblåst i ståtliga gammelsvenska proportioner. Han har däremot något svårt för det som inte passar in i hans drömvärld, det vill säga smuts, fattigdom och alla andra saker som präglade tillvaron för de flesta i Sverige för den här tiden. Att den lantliga redligheten och den friska naturen gärna ställs mot stadens degenererade smutsighet gör Olofs reseskildring till en upplevelse att läsa.

För närvarande när jag en närmast pervers längtan efter att plöja igenom reseskildringar från 1600-1700-1800-talen. Dessa skrifter ger en sällsynt inblick i dåtidens samhälle på ett ofta ganska personligt sätt. Författarna må ha olika syften med sina redogörelser, en del är rent vetenskapliga, vissa nyfiket upplevande andra rent propagandistiska. Oavsett syftet berättar texten med ett utifrånperspektiv, färgat med betraktarens ögon. Det gör att författaren tar fäste på saker som de betraktade personerna, objekten, kanske inte alls noterar eller helt enkelt tar för självklart. Det leder till ofta underliga komiska iakttagelser som bara den oinsatte kan fälla. Det kulturhistoriska värdet som reseskildringar ger är oskattbart och ren, opolerad historia som jag verkligen rekommenderar.

De skildringarna jag tittat närmare på spänner över en lång period, legoknektens Peter Hagendorfs 24-åriga resedagbok under 30-åriga kriget Sedan stack vi staden i brand, Per Lindeströms resa till nya Sverige 1653-1656, Linnélärjungen Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa 1742, tysken J.W Schmidts Reise durch einige schwedische Provinzen 1799 (svensk översättning och redigering) och  Lewelyn Lloyds Jagt-nöjen i Sverige och Norrige : berättelser om en resa i dessa riken åren 1827-28.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Om bösspipor och deras form.

P1080810

Den här artikeln handlar om bösspipor. Varför har ingen skrivet något sammanfattande om detta innan? Pipan är kanske bössans mest vitala del. Dess utseende avslöjar många saker såsom funktion, ålder och kvalitet. Här kommer en enkel guide.

Runda pipor
Med runda pipor avses pipor som är runda längs med hela pipans längd. De är vanligen svagt koniska och blir smalare ju närmare mynningen man kommer. De har ofta under 1700-talet en dekorrand som löper runt pipan vid pipbotten. Under 1700-talet förekommer på högre ståndsvapen ofta typiska rokokodekorationer såsom snäckskal och rocailler istället för ränder. Ibland är pipan avdelad i sektioner med flera dekorränder. I sällsynta fall är runda pipor också försedda med en markerad trumf. Bland militära vapen är denna pipprofil den vanligast och den absoluta majoriteten av piporna är slätborrade.

P1080785
Muskötpipa på en svensk m/1775. Notera den sparsmakade dekoranden vid pipans botten. 

Runda pipor med avdelat kammarstycke
Påfallande många pipor från 1700-talet har pipor med avdelat kammarstycke som upptar upp till halva pipan. Vanligen övergår till rund profil med en eller flera dekoränder. Majoriteten av piporna är civila, slätborrade hagelpipor, men det förekommer även räfflade pipor. Det vanligaste är att kammarstycket är oktagonalt men i ovanliga fall kan den även vara runt, kannelerad eller sextonkantig. Ett mindre antal militära pipor har också oktagonala pipor, som exempel kan sägas att karolinska muskötpipor har oktagonala pipor som övergår i ett kort stycke till sextonkantigt för att övergå till rund. Jägarstudsare m/1815-20 har också oktagonalt kammarstycke. När det gäller dessa pipor är uppfinningsrikedomen stor och en mängd olika varianter förekommer.

P1080790
Ryttarpistol med mässingspipa och ingjuten stålpipa, tidigt 1700-tal, troligen holländsk. Svensk slätborrad hagelbössa med bältat sikte, 1700-talets mitt. Notera det igenlaxade spåret efter ett tidigare sikte.

P1080788
Slätborrad ryttarpistolpipa från 1700-talet i slädbössa. Markerade åsar och två dekorränder som markerar övergången.

Oktagonala pipor
Oktagonala pipor innebär att pipan är åttakantig längs med hela pipans längd. Detta är en karaktäristisk för räfflade bössor. Skulle pipan mot förmodan vara slätborrad är den troligen urborrad. En del bättre pipor är ibland lite tunnare mot mitten för att ha bli bredare mot mynningen och bilda en trumf. Det förekommer också enstaka pipor som är sextonkantiga.

P1080802
Björnstudsare från 1800-talets mitt med höj- och sänkbartsikte.

Tornpipor
Den här pipformen är väldigt ovanlig och benämningen kan beläggas till åtminstone 1800-talets början. Pipprofilen är emellertid betydligt äldre, jag har själv en Utterbergbössa med en tornpipa från 1646. En tornpipa är egentligen en pipa med oktagonalt kammarstycke men har fått sitt namn efter övergången mellan kammarstycket och den runda pipan. I övergången går åsarna i oktagonalen ut i smala tornspiror ut på den runda pipprofilen. Tornpipor tycks främst använts till slätborrade vapen under 1600-1700-talet.

P1080354
Slätborrad tornpipa märkt 1646 i Utterbergsbössa från 1700-talets mitt.

Kistpipor
Den här typen av pipor har ett kammarstycke som är fyrkantigt. Begreppet kistpipa förekommer under 1700-talet men pipformen finns dokumenterad från 1500-talet och framåt. Varför man väljer att göra denna väldigt komplicerade pipform är svårt att fastställa. Troligen beror det på förmodade egenskaper, såsom balans eller träffsäkerhet. Att göra ett fyrkantigt kammarstycke sätter pipsmeden på stora prov eftersom det kräver mycket material när man väller pipan. Även om kistpipor förekommer på flera ställen i Europa tycks norska smeder haft en viss förkärlek till kistpipor eller ”kassepiper” som de säger i Norge. De norska piporna är ofta räfflade och välarbetade med vacker dekor. I Skokloster samlingar finns en unik kistpipa daterad till 1500-talet som är fyrkantig hela pipans längd med fyrkantigt lopp. Kistpipor ovanliga och det är svårt att skaffa sig en överblick och hitta generella riktlinjer.

Jag har själv en kistpipa vars ursprung jag inte lyckats fastställa, stockningen är svensk men pipan är jag osäker på. Pipan är rikt ornamenterad och börjar med ett ganska kort kammarstycke som går ner i nivåer och dekorband. Längs med hela pipan löper långa nedsänkningar och pipan håller en ovanligt hög kvalitet.

P1080793
Slaglåskonverterad slaglåsbössa från 1700-talet med rikt ornamenterad kistpipa i flera nivåer, okänt ursprung men svensk stockning. Brunerad kistpipa med längsgående åsar och patentsvanskruv 1800-talets mitt.

Svinrygg/spångade pipor
Pipor med svinrygg är de pipor som har en längsgående markerad ås uppå pipan likt en spång.  I den äldre litteraturen skiljer man på dubbel eller enkel svinrygg. Den enkla svinryggen har endast en ås på ovansidan medan den dubbla svinryggen har även på undersidan. Främsta skälet till svinrygg antas vara för att förbättra hagelskyttet på samma sätt som en markerad spång används idag. En del pipor har en mer markerad flat spång istället för en traditionell svinrygg. Spångade pipor är huvudsakligen slätborrade eller rakräfflade vilket två av mina bössor är.

P1080351
Rakräfflad 1700-talspipa med svinrygg.

P1080796
1700-talspipa med spång och bågformade dekorränder vid basen.

Några andra saker om pipor
Innan moderna maskiner tog över piptillverkningen fanns det i huvudsak tre sätt att tillverka en pipa på. Det vanligaste sättet var att välla pipan av ett plattjärn med längsgående vällfog. I princip alla pipor tillverkades på detta sätt från till 1800-talets slut. Ett annat sätt att smida en pipa var damaskera den vilket innebar att smeden vällde pipan i en spiral istället för längsgående fog. Damaskerade pipor hade sin storhetstid under 1800-talet men förekommer sporadiskt tidigare, exempelvis var Norrtälje faktori kända för sina damaskerade pipor. Vad som är utmärkande för damaskerade pipor är det vackra mönster framstår när stålet etsas. Det sista sättet att tillverka en bösspipa är att gjuta den i mässing eller brons. Oftast är de i solitt gjutgods men kan ha en ingjuten stålpipa för ökad hållbarhet. Gjutna pipor är vanligt förekommande på fickpistoler men även bösspipor kan vara gjutna.

P1080805

När det gäller märkningar på pipor så märker smeden vanligen med en liten stämpel medan ägaren/beställaren märker pipan med en gravyr eller inkrusterad initial eller namn. När det gäller militära vapen kan det förekomma en mängd stämplar från smeden, faktoriet, gevärsförrådet, regementet med flera (för militära, svenska stämplar titta i Roger Olssons artikel Stämplar på svenska arméns handeldvapen 1770-1870 i Armemusei vänners årsbok 1980-82) . Ägarmärkningar och dateringar behöver inte vara samtida med vapnets tillkomst. Inte sällan är ägarmärkningen senare än vapnet eller att pipan är betydligt äldre än vapnets nuvarande sammansättning. I första brukar jag datera vapen i flera led, först börjar jag datera vapnet efter sitt nuvarande utseende. Har vapnet alltid sett ut så här? Har det ändrats under årens lopp? Märker jag att vapnets delar inte stämmer överens helt börjar jag datera varje del var för sig.

Ämnet pipor är nära outtömligt där man kan prata om pipors egenskaper, räffelstigningar, ytbehandlingar och så vidare men jag hoppas att detta åtminstone ökar ditt intresse för att titta närmare på dina pipor. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns många avarter som inte tas med här i denna enkla guide.

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Jakten på Callerströms franska projekt.

P1080386

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

P1080392
Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

012sB2qcD1SzCallerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

palmPalms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

022sB2qcD1NfCallerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

whitelockWhitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

gernandtGernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

1840Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

1840studsareCallerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

P1080339
Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

P1080398
Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

P1080393 P1080391 P1080390P1080388
Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

Josef, Alm (1976) Eldhandvapen II. Revidiva förlag

Kämpe, Ingmar (1998) Jakob Georg Sandberg – den okände vapenkonstruktören. I Svenska vapenhistoriska sällskapets Varia nr 2 1998.
http://www.digitaltmuseum.se

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen