Djävulens krig 1717 – The rise of old allmoge rage

LYSTRING!
Nu finns också Kurage – Historia, hantverk och reenactment på FB. Här kommer smånotiser om högt och lågt inom det som jag brukar orera om här på bloggen. Se till att gilla nu genom att gå in på sidan i högerflanken! Hjälp mig att öka historiemedvetandet och sprida värdelöst vetande till fler människor världen över!
SLUT PÅ MEDDELANDET!

 

MAgalotti1
Glöm franskt mode, den svenska allmogen kräva dessa ålderdomliga kläder! Teckning av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti 1674. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Djävulens krig 1717
I maj 2017 är det dags för ett nytt karolinskt wargame på Marma skjutfält och min reenactmentpepp är på topp. För er som inte varit karolinerreenactment förr så kan jag säga att Marma-wargamen helt klart hör till de roligaste reenactmentupplevelserna jag varit med om (läs om de tidigare här och här). Temat för 2017 förflyttar oss 300 år tillbaka i tiden till tarvligheten och armodens högborg, finska Österbotten 1717. Missväxt, gerillakrig, plundrande kosacker, utarmad allmoge och barkbröd. Kan det bli bättre? Jag ser framför mig ännu ett episkt, blyinfattat äventyr där jag och mina salta hejdukar i fotdragonerna ska röka ut ryssarna med eld och skärmytslingar. En och annan oskyldig finsk bastusittare kanske åker med i farten i jakten…

7
Fotdragonerna, andra arméers ständiga skoskav och tandagnisslan.

Jag är med i Fotdragonerna och vi porträtterar krigets irreguljära specialister som verkar i det stora krigets skugga. Spionerar, infilterar, skaffar upplysningar, saboterar och skär halsar om natten. Med fulspel maler vi långsamt ner fiendens soldater i takt deras moral.  Vi får aldrig någon medalj, vi är medaljens baksida.

Min nuvarande fotdragon-outfit
Den fotdragondräkt som jag använder nu är huvudsakligen baserad på tidiga 1700-talskällor från den modemedvetna sfären. Det är en dräkt som är inspirerad av det karolinska modet och syftar på någon som är ansluten till jägeristaten eller rör sig i närheten av urbana och modemedvetna miljöer. Tygerna är kläde men också vadmal i en blandning av profesionellt färgade tyger och grå vadmal. Det huvudsakliga vapnet är en slätborrad, stadstillverkad men enkel flintlåsbössa med järnbeslag och björkstock.

IMG_3050
Dräkt för rörlig jakt och kortare expeditioner. Ylledamasker, knäbyxor i vadmal, ärmväst i flaskgrönt kläde, mörkblå rock i kläde med randigt yllefoder och triconet. Sjal i yllemuslin, Grävlingsväskan är egentligen det som jag inte har en 1700-talskälla på. Yllefilt över axeln ifall jag behöver slå läger.

IMG_0427
Ärmvästen fungerar också som jacka.

10
Fotdragonoutfiten med full beväpning med ryttarpistol, bössa och stor artillerihirschfängare. Liten röd axelremsväska i vadmal för matsäck. Här tillsammans med fotdragon Käll.

Gå allmoge hela vägen?
Nåväl, jag har börjat fundera på att köra allmoge hela vägen ut på denna upplaga av Marma eftersom scenariot i stor utsträckning rör sig i allmogens miljö. Reenactment lider ofta av en överrepresentation av de folkklasser som syns och hörs mest i källorna, det vill säga främst adel, borgare och soldater. Trots att den svällande majoriteten på 1700-talet var allmoge. Det finns flera skäl till denna snedfördelning. Framför allt är källmaterialet fruktansvärt grunt. Vi vet mer om hur modemedvetna borgare klädde sig och hur knektarnas utrustningslistor såg ut än hur den vanlige bonden klädde sig. Bildmaterialet och det bevarade materialet är nära lika tunt som det medeltida. När vi tittar på bildmaterialet av svensk bönder från 1600-1700-tal så är det iallafall talande för att bönderna i en glidande skala klädde sig ganska olikt det rådande stadsmodet. Böndernas mode eftersläpades av en mängd faktorer såsom geografiska avstånd till nya influenser, ekonomiska möjligheter, konservatism och även lagmässiga regleringar. På detta vis lever allmogedräkten ett annat slags liv med ofta mycket långsamma svängningar. Modets vibrationer vibrerar allt starkare i takt med möjligheten att ta del av de senaste influenserna varför allmogen nära stadsbebyggelse eller slottsmiljöer ibland inte ens utvecklar någon särpräglad allmogedräkt. Vad som jag tycker är särskilt intressant är att allmogens dräkt inte är så likriktad som den samtida modedräkten. Den lever ett eget blomstrande liv i murriga färger. Det största problemet är dock att nå denna artrikedom när källäget ser ut som det gör.

magalotti3
Norrlänningar enligt Magalotti. Notera näbbstövlarna. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

Jag ska iallafall göra ett försök och ett tidigt inspirerande frö var den här trevlige herrns allmogedräkt från Marma. Även om dräkten rör sig mer mot 1700-talets andra hälft så är det trevliga växtfärgade tyger, folklig mössa så kallad karpus och grå vadmalsväst. Enkelheten är tilltalande och i strid toppades allt med en trevlig lodbössa med flintsnapplås.

IMG_1270
Minnen från Marma 2011. Stiligt, enkelt och med smak av vadmal.

Jag tänkte mig fokusera på skogsbygdens allmoge som försörjde sig på såväl jordbruk som jakt. Det gäller att utrota den franska modedräkten, gå bortom snyggt skurna justaucorpser och triconeter och tänka eftersläpande 1500-1600-talsmode med pösiga jackor, kilmössor och hyskor och hakar. Byta värja och flintlåsstudsare mot yxa och lodbössa. Mitt primära fokus kommer bli svenskt framför finskt och gärna förlagor från norra Östergötlands skogsbygder där det ändå kan finnas inslag av samtida moderniteter, till skillnad om jag skulle porträttera en inavlad skogsfinne någonstans i Värmlands obygd.

magalotti4
Magalotti 1674, mer bönder. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. Något beskuren.

För en tid sen började långsamt allmogefiera en dräkt genom att sy en sen enkel, kortare sen 1700-talsväst färgad med krapp. Den kombinerade jag med en brun typisk allmogejacka/tröja jag sydde för länge sen. De murriga färgerna gav blodad tand.

P1040563
Enkel allmogetröja i brun vadmal, halvfodrad med grovt linne över krappfärgad enkel väst med mässingsknappar. Tröjan har kilar i sidan och mittsöm bak.

Jag tänker att jag behöver sy byxor, jacka, rock, kilmössa och kanske en ny skjorta. Det ska definitivt vara vadmal, enklare ylletyger, blångarnsväv och allt om möjligt ska vara växtfärgat. Jag har en hel del tyger jag växtfärgat av blandad kvalitet, flammighet och sunkighet som kan komma väl till pass. Jag tänker också att förskinn inte är en otänkbar del av dräkten. Bland övriga tillbehör krävs lämplig beväpning och kruttyg som anstår en skogsbonde.

Kommer denna sluskiga parkfigur vara min ledstjärna framöver? Det återstår att se….

IMG_0987

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Jakten på Callerströms franska projekt.

P1080386

Det här en artikel om en av Sveriges viktigaste vapenkonstruktörer under det tidiga 1800-talet, Sven Adolf Callerström. Anledningen till att jag skriver dessa rader är för att jag för en tid sen köpte en mindre vapensamling som innehöll en mycket mystisk musköt. Muskötens egendomliga estetik kändes på många sätt bekant men samtidigt främmande på många vis.  På många sätt påminde den om vår första slaglåsmusköt m/1840, men vad som kraftigt avvek från den modellen var den stora bakåtgående låsplattan med få motsvarigheter när det gällde svenska musköter. Låset var stämplat med Carl Gustaf Stads faktoristämpel och märkt med siffran 8:a på lås, kolv och bakkappa. Udda konstruktioner i kombination med låga serienummer ger alltid särskilda vibrationer hos oss vapensamlare.

P1080392
Nr 8.

Detta var början till ett spännande detektivarbete i jakt på muskötens historia. Inledningsvis frågade jag flera av Sveriges mest pålästa samlare, ingen hade något rakt svar att ge eftersom det var ingen som hade sett en förut. Någon menade att den torde vara gjord efter franska förlagor medan någon annan drog sig till minnes att Josef Alm nämnt ett försöksgevär med bakåtgående lås. Den här typen av forskning underlättas radikalt idag med internets hjälp och jag började botanisera i Armemuseets samlingar på Digitalt Museum. Jag hade vid det här laget förstått att det rörde sig om någon typ av försöksmodell men hittade den inte bland försöksmodellerna. Jag började istället söka på ”projekt” i museets katalog och öppnade på så vis en nästan okänd värld av ratade prototyper, skrotade försök och lustiga uppfinningar. Föremål som tillverkades i mycket små serier som lades åt sidan redan innan de ens kom till försöksstadiet. Det var här jag fann den korrekta modellen, S A Callerströms Projektgevär m/1835.

012sB2qcD1SzCallerströms projektgevär m/1835. Foto: Armemuseum

Alm beskriver i katalogtexten att den är just efter fransk förebild och uppmätningen avslutas med den kanske mest intressanta upplysningen:

Till försök skulle enligt generalorder av den 30 mars 1834 anskaffas 20 st gevär av ovan beskrivna sort, ”efter en av kaptenen i armén, löjtnanten vid Kalmar Regemente S.A. Callerström uppgiven modell”. Plan för försöken fastställdes genom generalorder av den 11 maj 1835.

De få exemplar tillverkade förklarade varför ingen kunde sätta fingret på vad det exakt det rörde sig om för musköt. För mig som inte i detalj intresserat mig för arméns slaglåsvapen var denne Callerström okänd men lockade mig till att ta reda på mer. Callerstöm visade sig vara en av de centralgestalt i den vapentekniska under 1800-talets första hälft och värd att lyftas fram.

Sven Adolf Callerström och de första projekten
Callerström var en yrkesofficer med en fallenhet för teknik och naturvetenskap. Han föddes 1796 i Bäckeby, Gårdveda Socken i Kalmar län. Han utbildade sig på Kadettskolan och blev slutligen kapten inom armén. Han skaffade sig också en naturvetenskaplig utbildning och ledde bland annat arbetet av Wäddö kanal 1826-1827. Callerström var en driftig person och blev Carl Gustaf Stads gevärsfaktoris styresman 1837 som efterträdare till överste Johan Anders Palm (1787-1837) som också var en bidragade vapenkonstruktör vid denna tid.  Faktoriet hade fått många problem efter nyetableringen 1812 och Callerström såg till att påbörja ett förnyelsearbete med nya verkstadslokaler och ökad kvalitet.

Under 1820-1830-talet revolutioneras vapenutvecklingen i Europa i och med det allt mer utbredda användandet av slaglåset. Fler och fler arméer överger flintlåset till förmån för det pålitligare och till konstruktionen enklare slaglåset. I Sverige har flottan redan 1833 antagit slaglåset medan armén på sedvanligt vis ställt sig skeptiska till nya innovationer. Motståndet gav dock snart vika och 1835 tillsattes en gevärskommission och Callerström kom att ingå i den som expert tillsammans med andra svenska framstående vapenkonstruktörer såsom Jakob Georg Sandberg och C.G Hagström. Kommisionens uppgift var att ta reda på vilken typ av konstruktion som ansågs mest lämpad för arméns behov. Redan året innan hade flera mindre projektgevär börjat tillverkas på uppdrag av självaste kronprinsen Frans Josef Oskar som vid denna tid var generalfälttygmästare. Han lät då på Carl Gustaf stads faktori tillverka 20 st projektgevär av dåvarande faktorn Överste Palms konstruktion, samt två olika projektgevär à 20 st framtagna av Callerström. Den enda var av ”hannoveransk förebild” och den andra av fransk konstruktion. Det är den franska som är i fokus för denna artikel. Generalordern utfördes 30 mars 1834 och utprövningarna av projektvapnen påbörjades i sept 1835.  Flertalet importerade mekanismer och inhemska prototyper lades till listan över försök.

palmPalms projektgevär m/1834. Osäkert att säga om den ska benämnas som m/1834 eller m/1835. Även om Callerströms projekt är färdigritat samtidigt som Palms konstruktion så benämns Palms som m/1834 medan Callerström som m/1835. Armémuseum har i vilket fall valt att benämna Palms som m/1834. Foto: Armémuseum.

022sB2qcD1NfCallerströms projekt efter Hannoveransk förebild. Egentligen en slaglåskonverterad m/1815 och blir egentligen grunden till förändringsmodellen m/1815-45 som långt senare kommer i bruk. Foto: Armémuseum.

Palms och Callerströms projektgevär blev det inget med utan man valde att år 1839 efter mängder av försök gå vidare med överstelöjtnant  C. A Whitelocks konstruktion och konduktör G. C Gernandts konstruktion. Med 1815-musköten som grund tog Callerström och Sandberg fram 400 ex vardera som försöksmodell. Varför dessa just dessa två konstruktioner gick vidare är svårt att fastslå då det är verkligt udda konstruktioner som skiljer sig ordentligt från alla dåvarande slaglåslösningar. En hypotes skulle kunna vara att gevärskommissionen ville tänka proggressivt och välja ett system som kändes modernt istället för att förlita sig på traditionella låskonstruktioner. Försöksmodellerna förkastades helt väntat och krigskollegium ber Sandberg att ta fram en ny modellmusköt med m/1815 som grund.

whitelockWhitelocks försöksmodell, producerad i 400 exemplar men gillades föga oväntat inte. Foto: Armémuseum

gernandtGernandts försöksmodell, även den i tillverkad i 400 exemplar. Foto: Armémuseum

M/1840 och m/1840 studsare
Slaglåsmusköten M/1840 blev en mycket konventionell musköt med ganska små skillnader ifrån m/1815. Det går att skönja ett mönster i Europa, de flesta länder valde till slut att använda sig av välbeprövade lösningar. Det går också att tänka sig att muskötarsenalen blev mer enhetlig när m/1815 musköterna började konverteras till slaglås. Den nya m/1840 fick en del förbättringar från m/1815, bland annat monterades bandfjädrarna framför banden istället för bakom och varbygeln försågs med två åsar för bättre grepp. Dessa två förbättringar finns redan på m/1835 projektgeväret. På det hela kan man säga att den ursprungliga vinnaren för arméns hela slaglåsprojekt är en hybrid mellan Callerströms båda projekt av Hannoveransk förebild och fransk förebild. Sandberg och Callerström tar de bästa lösningarna från båda och sammanför dem.

Callerström och Sandberg jobbade mycket nära varandra i utvecklingen av m/1840 men Callerström fick snöpligt nog aldrig se den verkliga frukten av arbetet. Efter en kort tids sjukdom avlider Callerström 19/12 1840, fem dagar senare, på julafton beställer Krigskollegium de första provexemplaren av den senare fastställda modellen m/1840.

1840Sandbergs och Callerströms färdiga m/1840. Foto: Armémuseum

Callerströms bakåtliggande projektgevär kom dock att överleva i viss mån i ett annat vapen, nämligen m/1840 studsare för arméns skarpskyttar. Denna studsare var liksom de flesta andra svenska armévapen under 1830-talet en konstruktion av Callerström och Sandberg. På ritningen till m/1840 studsare har Sandberg skrivit ”efter Callerströms projekt samt efter Sprengtportenska idéen”. Det förfaller alltså så att konceptet med bakåtliggande lås och patentsvanskruv återanvändes i den nya studsaren. M/1840 studsaren är kanske det vapen som särskiljer sig mest från tidigare militära vapen och studsare. Den påminner mer i sitt utseende om civila tunga studsare med välarbetade detaljer och högre kvalitet traditionella militära vapen.

1840studsareCallerström och Sanbergs tunga m/1840 studsare. Notera det bakåtgående låset och den höga kvalitén på arbetet. Foto: Armémuseum.

Min Callerströms projektgevär m/1835
Min musköt har nr 8 i produktionen och saknade såväl hane som laddstake när jag fick hem den. Hanen hade förekommits av en tidigare ägare vars fru kastat hanen när hanaxeln gått av. Den köptes från Kalmarområdet vilket tyder på att den varit där sen den prövades ut på Kalmar regemente. Jag hade inga förhoppningar att hitta någon ny hane men tog ändå med musköten till militariamässan för att prata med lite samlarkollegor om den. Mot all rim och reson hittades en nedkapad Callerströmmare på en bord som jag genast köpte (läs mer om det här). Detta exemplar var dessutom närmsta syskon nr 7 och hade hanen hyfsat intakt. Genom att sammanföra dessa två fick nära ett komplett exemplar. Efter att hört mig för hos många andra samlare har jag konsterat att tycks inte finnas några fler kända exemplar utom de jag har och de två som finns på Armemuseum.

P1080339
Nr 7 och 8. Den övre fick bistå med sin hane som tycks vara lite modifierad i tumgreppet men här är det svårt att vara kräsen.

Callerströms projektgevär var före sin tid på många olika sätt. Många av lösningarna som finns på projektgeväret återfinns senare på m/1840 såsom bandens och varbygelns konstruktion. Det bakåtgående låset var troligen för komplext och kostsamt att tillverka. Inte bara för att det är komplext utan för att det troligen skulle behöva en hel del nya mallar och specialverktyg för att göra.

P1080398
Ett väldigt välarbetat lås märkt 1835 på insidan.

En rolig och lite svenskt konservativ detalj är att Callerström lät varhaken vara med på det annars moderna låset, varhaken kommer senare att försvinna efter m/1845. Hanen ser mycket lustig ut men ligger helt i tiden med utveckligen av slaglåset, den senare mer moderata utformningen av slaglåshanen svävar fortfarande i osäkerhet.  En annan speciell egenskap som projektgeväret har är att det har försetts med patentsvanskruv vilket innebär att svansskruven är integrerad med nippelinfästningen och krutkammaren. Patentsvansskruven kom dock att användas på den betydligt mer påkostade m/1840-studsaren.

P1080393 P1080391 P1080390P1080388
Hanen avviker något ur färg från resten men skulle vara lätt ordnat att fixa.

Till sist
Flitiga läsare av denna blogg vet att jag inte samlar militärt. För de som är intresserade är därför projektgevären till salu. Byten tas mot bättre svenska jaktvapen, främst snapplås och Norrköpingsproducerat.

Källor
Claes-Göran Ros Ingress till en uppsats om kaptenen vid Konglige Kalmar regemente Sven Adolf Callerström
http://www.evhf.se/EVHF/Texter_files/Ingress%20till%20Kaptenen.pdf

Josef, Alm (1976) Eldhandvapen II. Revidiva förlag

Kämpe, Ingmar (1998) Jakob Georg Sandberg – den okände vapenkonstruktören. I Svenska vapenhistoriska sällskapets Varia nr 2 1998.
http://www.digitaltmuseum.se

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Militariamässan våren 2016. Osannolikhetsdrift.

P1080331

Många av er har säkert läst Douglas Adams klassiska rymdepos Liftarens guide till galaxen. Kanske minns ni att mycket av handlingen kretsar kring ett särskilt avancerat rymdskepp som heter Hjärtat av guld. Detta skepp drivs av något som speciellt som Osannolikhetsdrift. Denna drift gör att skeppet kan spränga alla gränser och helt osannolikt befinna sig överallt i hela Universum samtidigt. Högst osannolikt kan man säga. Idag när jag besökte vårens militariamässa i Solna fick jag känslan av att ha bli tagen av denna imaginära drift.

P1080332
En revolver är en revolver är en revolver är en revolver….

I bagaget denna dag hade jag tagit med mig något exceptionellt som jag av en slump fått i en mindre vapensamling jag köpt en för en tid sen. En säregen musköt som jag efter idel detektivarbete kunde fastställa som en Callerströms projektgevär m/1835. Ingen samlare jag pratat med hade någonsin sett en förr, ännu mindre hållit i en. Den nämns endast som en passus i historien om när slaglåset skulle införas i Svenska armén under 1830-40-talet. Det var en tid då man provade ut olika konstruktioner och modeller för att sedermera ta fram vår första slaglåsmusköt, m/1840. Små upplagor av projektgevär och försöksmodeller provades och ratades under 1830-talet. Callerström var en ledande figur i arbetet och en av dessa projektmodeller han tog fram var en musköt med bakåtgående lås.* Den tillverkades på Gustaf Stads faktori i Eskilstuna i endast 20 exemplar. Mitt exemplar är nummer 8 tycktes vara det enda kända exemplaret förutom två stycken som finns på Armémuseum. Problemet är att min saknar hane och att hitta en hane till ett närmast unikt vapen såg jag som föga troligt.

012sB2qcD1Sz
En komplett Callerström m/1835. Notera den groteska hanen. Något skönhetspris lär den inte ha fått. Foto: Armemuseum.

När jag promenerade mellan de ändlösa raderna av bajonetter, tredjeriketfetishism och revolverrader rycker plötsligt en samlarkollega mig i armen och börjar orera om att det ligger ett Callerströmgevär på ett bord fem meter ifrån bordet jag placerat min Callerström på. Mycket riktigt ligger där en nedkortad, lite sorglig Callerströmmaret. Jag känner hur osannolikhetsdriften griper tag i mitt väsen, det flimrar nästan framför ögonen. Mina händer darrar svagt när jag halar upp lädret ur väskan, jag har en närmast utomkroppsligt flummig känsla i kroppen. Säljaren tycks känna av min känsla och jag visar honom vad jag upptäckt när jag berättar om min hanlösa musköt. Jag märker att även de som får bevittna det sammanförande underverket för ett ögonblick fångas i samma upplevelse. Mitt nya fynd har nr 7, alltså närmsta syskon till min nr 8. Med hjälp av 7:an som donator kommer jag nu få ett närmast komplett ex med originaldelar. Osannolikt och närmast en mystisk upplevelse.

P1080340
Ovan, skraltig m/1835, nedan hanlös m/1835 i fullängd.

I övrigt var största glädjen på mässan att oväntat många personer kom fram till mig och tackade för de artiklar jag skrivit på denna blogg. Det betyder mycket att få den typ av uppskattning då det är svårt att på sin kammare att utröna huruvida något jag skriver blir läst eller inte. Besökstatitisk faller till föga när det kommer till verkliga människors glada tillrop. En del visar bilder på nyvunna allmogevapen de köpt, andra säger sig börjat uppskatta det svenska vapenhistoriska arvet mer. Roligast var en mycket sympatisk, militärt överintresserad kyrkvärd som överräckte mig en liten trave oblater i hopp om ökad träffsäkerhet. Han hade med stort nöje, noggrant läst min artikel om folklig ballistik.

P1080343
Oblaterna i säkert förvar. Nu kommer jag pricka järpar på 400 alnars avstånd med förbundna ögon.

Dessvärre hittade jag inget direkt som jag personligen ville ha även om en del andra fynd gjordes. Det var extremt tunnsått med saker som jag verkligen ville ha, visst Callerström-upplevelsen gick inte av för hackor med det är knappast mitt samlarområde i slutänden. Trevliga svenska jaktvapen lös med sin frånvaro men jakten fortsätter. Det trevliga sällskapet, att träffa kunniga samlarkollegor och duktiga skyttar är troligen det bästa med en sådan här tillställning.

P1080337
Helt lottlös blev jag givetvis inte.

Syns i höst med hopp om nya fynd.

 

*En längre artikel om Callerström och hans projektgevär kommer jag skriva inom tid.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Övrigt & pålysningar

Kurage vägledning till de svenska eldhandvapnen.

P1080249
Tanken med det här inlägget är att jag vill ge en enkel vägledning till vilka källor du kan använda dig av för att lära mer dig mer om den svenska vapentillverkningen förr. Vägledningen begränsar sig eldhandvapen fram tills patroner börjar på allvar konkurrera ut mynningsladdarna i slutet av 1800-talet. Det går att komma långt med internet men inom ett så här smalt ämne, har internet sina begränsningar. Hör och häpna, du kommer behöva läsa böcker. Om svenska jaktvapen och militära vapen har det egentligen skrivit ganska lite, det allra nödvändigaste volymerna ryms mellan tummen och pekfingret. Vill du däremot komma vidare finns det mer för den som är vetgirig.

Min sammanställning är tänkt att vara enkel med en basnivå och en överkursnivå. Blir du arg för att din favoritartikel om varhakarnas införande under karolinsk tid inte är med så kanske denna artikel inte är för dig.

 

Om svartkrutsvapen i allmänhet
P1080301

Det är bra att ha någon typ av grundbok där du får en enkel historisk introduktion till de olika vapnen, tekniska förklaringar och praktiska råd om handhavanden. Personligen har jag alltid gillat de mer praktiska handböcksliknande böckerna framför torra vapenhistoriska verk.  Jag har två förslag.

Øyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge – A Practical history of black powder firearms.
Norrmannen Øyvind Flatnes kom 2013 ut denna bok som är en trevlig guide till alla typer av tändssystem och mycket tar sitt avstamp i skandinavisk vapenhistoria. Den ger inte bara historisk bakgrund utan ger också  handfasta tips till skyttet och handhavandet av svartkrutsvapen. Mycket bilder, lättförståeligt och bra tabeller.

Bengt Lissmarks bok Handvapenhistoria och Svartkrutsskytte.
Motsvarande fast något äldre svensk bok som också ger många handfasta tips och bakgrundshistoria.

Överkurs
Det finns en uppsjö allmänna böcker om vapenhistoria men ganska få skrivna på svenska. Några värda att nämna är:
Olof Cederlöf – Vapenhistorisk handbok, historiens plogbillar.
Josef Alm – Vapnens historia
Josef Alm – Eldhandvapen 1-2
Nils Drejholt – Firearms of the Royal armoury 1-3.
Torsten Lenk – Flintlåset. En klassiker även internationellt som beskriver flintlåsets utveckling. Den finns också på engelska och är betydligt billigare än den svenska.
Heer – Der Neue Stöckel vol I-III. För alla som är intresserade alla eldvapenstämplar som finns är detta referensverket själva bibeln. Täcker in det mesta från 1400-1900 med 33000 vapensmeder och stämplar från hela världen. Kräver skoltyska.

Auktionskataloger är en egen kategori. Katalogerna ger bra info vad som sålts och säger mycket prisbilden på olika vapen. Har du möjlighet att komma över Stockholms auktionsverks vapenkataloger och Probus gamla kataloger så köp de gärna.

P1080298

Svenska allmogevapen
Till allmogevapen räknas de vapen som producerades av lokala vapensmeder som var frikopplade från städernas skråväsende. Generellt är litteraturen extremt fokuserad på den norrländska vapenproduktionen då det folkliga vapensmidet i södra Sverige är högst begränsat.

Martin Johannessons bok Allmogebössor. Den här boken är oumbärlig som referensmaterial när det kommer till det norrländska bössmidet. Det är egentligen en katalog över Murbergets samlingar av allmogebössor men ger också förutom rikt bildmaterial, bakgrundshistoria till de flesta kända norrländska bössmeder. Den går också att ladda hem från Murberget i PDF.

Arnolds Lagerfjärds bok Bottniska bössor. Den här boken är egentligen en 150 sidor lång artikel som publicerades Svenska vapenhistoriska Sällskapets årsbok 2005. Den kompletterar väl Johannessons bok och ger mer kött på benen när det gäller allmogens jakt, vapenhantverk och många intressanta kuriositeter.

Carl-Uno Hannos häfte Bottniska bössor Snapplåsmekanismer. Kanske den mest vetenskapliga systematiseringen av det norrländska snapplåset. Ett värdefullt arbete när man ska platsbestämma en norrländsk allmogebössa.

Eric Åshedes häfte Småländska mässingsvapen. Detta lilla häfte har några år på nacken men är fortfarande det viktigaste verket om småländska mässingspistoler.

Svante Perryssons böcker Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Perryssons självutgivna böcker är personligt skrivna men innehåller ganska mycket info om den svenska lokala vapentillverkningen under slaglåsperioden.  Innehållet är spretigt och titeln är något missvisande eftersom allt utgår ifrån pistoler, både stadstillverkat, folkligt och faktoritillverkat men här finns fylliga artiklar om Get-Ola, Engholm och andra folkliga vapensmeder.
P1080299
I princip allt som skrivits om svenska allmogevapen.

Överkurs
Det finns ett antal häften, böcker och artiklar som är trevliga att läsa i ämnet. De hittas framför allt i skrifter såsom Fataburen, Gustav Schröder, Svenska Kulturbilder, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker med mera. Det är på det hela ganska lite skrivet i detta egentligen väldigt stora ämne.

Carl-Herman Tillhagens bok Allmogejakt i Sverige. Egentligen borde den stå under grundkurs då den är totalt oumbärlig. När det gäller att förstå jaktens historia i Sverige kräva vapensamlingen denna bok även om den vapentekniska delen i boken är inte så stor.

Gunnar Brusewitz bok Jakt & Jägare är en lättillgänglig och populärhistorisk framställning av både den svenska och europeiska jakten fram till 1900-talets början.

Svenska arméns handeldvapen
Josef Alms bok Arméns handeldsvapen förr och nu, alternativt Alms bok Eldhandvapen vol. 1-2. Helt oumbärlig källa, att inte ha den är som att försöka baka bröd utan mjöl. Dessvärre har den många år på nacken och skulle behöva uppdateras på sikt.

Överkurs
Kåa Wennbergs Svenska böss och pistolsmeder. Ett verk som är bra att ha när det gäller att undersöka vilka smeder som tillverkat de militära vapnen.

Det finns mängder med mindre specialartiklar om den svenska arméns eldhandvapen och huvudsakligen tycker jag de flesta hittas inom Armemuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker. Det finns artikelförteckningar i tryckt form till Armémuseums årsböcker och Svenska vapenhistoriska sällskapets artikelförteckning hittas på deras hemsida.
För att få en vidare kontext rörande själva tillverkningen så finns det artiklar om i stort sätt varje vapenfaktori, särskilt bra tycker jag Kåa Wennbergs Norrtälje Faktori är.

P1080300

Stadstillverkade civila vapen
Med detta avses de civila vapen som tillverkades inom skråväsendet.

Kåa Wennberg är forskaren som dominerar detta område på alla sätt och vis. Hans gedigna forskning har varit oerhört viktig för att förstå särskilt 1700-talets vapentillverkning. Särskilt viktig är referensverket Svenska böss och pistolsmeder.

Kåa Wennbergs bok Svenska pistolsmeder respektive Svenska gevärssmeder. Böcker specialiserade på 1700-talets vapensmeder med mer djuplodande personporträtt av vapnen och deras mästare.

Perry Svantessons böcker/häften Svenska Vapentillverkare vol. 1-3. Dessa publikationer är bland det lilla som finns om 1800-talets vapentillverkning annat än mindre artiklar här och där.

Överkurs
Liksom i övrigt hittas majoriteten av artiklarna i årsböcker och medlemstidningsartiklar hos ex Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker och deras tidning Varia.

Kåa Wennbergs Svenska pistoler från 1700-talet. Alla hans övriga småböcker är väl värda om du hittar de billigt.

Åke Meyersons/A. Malmborgs Stockholms bössmakare. Har inte läst den själv men sägs vara oumbärlig om man är intresserad av Stockholms vapensmeder.

Nils Drejholts Firearms of the Royal armoury 1-3. Drejholts oerhört fylliga och flertusensidiga lyxkatalog över Livrustkammarens eldhandvapen är ett mycket trevligt komplement och visar många trevliga svenska högreståndsvapen under flera hundra år. Den representerar inte bara kungliga vapen utan även de många donationer av högt och lågt som kommit in under hundratals år.

Till sist
Jag tycker böcker är roligt, det är som ett eget samlande isig. Många av böckerna ovan är sällsynta men många av dem går att låna eller faktiskt köpa nya. Lycka till med jakten på kunskap. Det är denna kunskapen som kan komma att skilja mellan ett lyckat köp och ett dåligt köp.

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Svensk kulturhistoria på villovägar

För en vecka sen damp det ner ett paket hemma på gården. Det hade rest långt, ända från Indien. Paketet innehöll detta lås som av en händelse dök upp i en vapennördgrupp på Facebook. Det var en indier som ville få ett antal lås identifierade och bland diverse persiska miqueletlås fanns detta lås. Jag högg direkt och lyckades förhandla det till mig och efter obegripligt krångliga manövrar via Paypal och Western Union lyckades jag också betala för mig. Det visade sig att indiern jag köpte låset av tillhörde en familj som handlat med vapen sen 1815. År 1960 sålde staden Jaipur ut sin kungliga vapensamling och då  köpte denna familj hela samlingen med inte mindre än 8000 skjutvapen. I denna enorma vapenhög fanns ett antal lösa lås, bland annat detta flintsnapplås.

DSCN2159

Men vad är det då? Jo, detta är ett svenskt flintsnapplås från 1600-talet.  Det är troligen tillverkat i stadsmiljö eller på faktori. Varför tror jag det? Varför kan det exempelvis inte vara ett norrländsk allmogelås från 1700-talets slut? Det gäller att se till detaljerna, framför allt till smidets kvalitet och formkänslan i låset. På det här låset går det tydligt att se att det är framställt av den skolade hantverkarens hand. Även om detta är ett ganska enkelt lås är linjerna är exakta, dekorationerna noga avvägda och framför allt i stil med samtida snapplås. En detalj som inte, vad jag känner till, förekommer på norrländska lås är exempelvis den lilla utbuktningen nedåt framtill på eldstålsfjädern.

Om vi håller oss till att låset är tillverkat i södra Sverige, dvs Svealand och Götaland, måste vi också påminna oss om att flintsnapplåsen var hopplöst omoderna bland städernas smeder redan under början av 1700-talet. Under 1600-talet trängde det moderna flintlåset undan såväl flintsnapplås och hjullås, för att under 1700-talet bli totalt dominerande. Majoriteten av de södra flintsnapplåsen är tillverkade under 1600-tal och under det sena 1600-talet är de huvudsakligen av infjäderstyp, de hade alltså fjädern på insidan av låsplattan. Mitt lås daterar jag därför till tiden runt 1650. Läs gärna min andra mer utförliga artikel om folkliga snapplås.

DSCN2158

Bästa referensen till att titta på 1600-talets flintsnapplås är Livrustkammarens samlingar och Skoklosters samlingar. Båda finns tillgänliga på internet. Själv föredrar jag Nils Drejholts utmärkta redogörelse i Firearms of the Royal Armoury III där snapplås har ett eget kapitel. Jag har inte hittat något lås som passar perfekt in men i princip inget flintsnapplås är kopia av det andra. Mitt lås har också vridbart fängpannelock som extra säkring. En del flintsnapplås har vridbart eldstål eller varhake medan andra har inget dera.

flintsnapplås utfjäderlås utfjädersbössa2 utfjädersbössa3
Samtliga bilder ur Skokloster och Livrustkammarens samlingar.

Om bössan var komplett kan jag tänka mig att den såg ut ungefär så här. Dvs en kortstockad typisk svensk 1600-tals flintsnapplås.

3038

Detta är i min mening den trevligaste formen av flintsnapplåsare. Den distinkta kolvformen och avsaknaden av 1600-talets annars så vanliga överdåd. Foto: Livrustkammaren.

Hur det hamnade låset i Indien kan man bara spekulera i. Ostindiska kompaniet? Gåva? Antikhandlarvägen?
En annan sak jag undrar är såklart var tog resten av bössan vägen och hur såg det ut? Oavsett fortsätter min jakt på att en dag få fatt på en komplett 1600-talsflintsnapplåsare. För ett tag sen köpte jag tolv kg auktionskataloger och efter att grävt igenom dem kunde jag konstatera att det sen 1994 sålts kanske 3-4 st totalt. Inte så vanliga alltså, men värt att vänta på.

 

4 kommentarer

Filed under Antika vapen

En regementsmärkning – Stor historia av liten text. Del II. Arvid och Napoleon

P1080247Vad för slags historiska hemligheter bär du på då?

Minns ni den här texten? Den handlade om ett litet sidobeslag till en musköt som kunde spåras ända tillbaka till de ursprungliga användarna av musköten. Med hjälp av soldatregister gick det att bestämma vilket soldattorp de bodde i, när de levde och vilket militär kontext de verkade i. Nu är det dags igen och den här gången vill jag påstå att historien är än mer spännande.

P1080237

Jag skaffade mig en hel musköt, en så kallad reparationsmodell. En reparationsmodell är ett äldre militärt vapen som repareras upp och moderniseras i tider då det är ont om vapen. Kanske finns inte de ekonomiska medlen att tillverka tillräckligt antal nya eller så finns inte kapaciteten att göra nya. Under flintlåsets tid genomgick den vapentekniska utveckligen relativt långsamt, de handhållna militära vapnen utvecklades sparsamt under nära 150 år fram tills dess att slaglåset infördes på bred front i armén under 1830-40-talet. Detta gjorde det möjligt att ta äldre musköter och modernisera dem i nära klass med de musköter som nytillverkades. Särskilt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal tillverkades mängder med reparationsmodeller. De har ofta modellår med den ursprungliga modellen som delar togs ifrån och det stadgade reperationsmodellåret. De får ofta namn som flintlåsmusköt m/1716-89, m/1747-1805 eller 1762-1815. Ibland är dessa namn efterkonstruktioner, särskilt med de senare reparationsmodellerna då det togs delar ibland hej vilt från gamla musköter. Ofta är det låsets form som får bestämma namnet idag. Den vanligaste modifikationen är att vapnet stock görs om, att piplängden justeras eller att musköten förses med band istället för stift för att hålla pipan på plats.

Reparationsmodeller är intressanta och har traditionellt inte värderats lika högt som rena modeller, men de har en given plats i den vapenhistoriska tidslinjen.

P1080242

Den här musköten är av 1805 års reparationsmodell. Till denna modell togs äldre musköter från m/1762 och bakåt och gjordes om till nya. De stockades om, försågs med band men lås, pipor, beslag och bajonett återanvändes. Stockningen liknades med den senaste muskötmodellen m/1799. Piporna gavs nya korn och de äldsta karolinska musköterna fick nya mässingsdetaljer istället för de gamla i järn, liksom piporna slipades runda och bajonettfästningen ändrades. Just detta examplar tycks vara baserat på ett m/1716 lås och beslag från en m/1762:a. Var pipan kommer ifrån är okänt men stämplingen indikerar att den har iallafall varit på reparation i Kristianstads gevärsförråd.

P1080240

Den historiska kontexten
Vapnet är intressant på många sätt, musköten hittades 1953 på en gård (har även exakt uppgift på vilken gård) i skärgårdssocknen Gryt i Östergötland. Under ett loggolv låg den tillsammans med en annan bössa. Skicket är ärligt orört, med originalbajonetten i behåll med ovanligt mycket svärta kvar på stocken. Fram till m/1815 års muskötmodell svärtades alla musköter till en närmast svart ton. En kimröksbaserad linoljefärg användes och att mycket av svärtan finns kvar är inte så vanligt. Endast laddstaken och en rembygel har försvunnit. Musköten har den perfekta blandningen av bra autentiskt skick och stark historisk kontext. Hur den hamnade i Gryt är det ingen som vet. Dess historia börjar en bra bit därifrån.

P1080243

Det är nu vi kommer fram till den lilla texten som berättar mer om muskötens historia. På bakkappan finns en regementsmärkning som lyder 99 AH JR VC. Tecknen är inslagna med mejsel och det är inte någon officiell regementsmärkning som i min andra artikel. De regelrätta märkningarna sker efter en fastställd mall, vanligen på kolven, pipan eller sidobeslaget. Den här ristningen ska mer ses som en personlig märkning gjord av en soldat med initialerna AH. Det som också tyder på att det är initialer är att bokstäverna är ihopsatta, ett bruk som förknippas ett monogram, stämplar, bomärken och andra liknande märkningar.

Så hur skola vi tolka tecknen?

99 = Rote/soldat nummer 99.
AH =Initialer
JR = Jönköpings Regemente
VC = Västbo kompani

Med hjälp av några vapenhistoriska kollegor började vi med JR som kändes givet som Jönköpings regemente och i nästa steg finns Västbo (ibland även Södra västbo) kompani som passar in på VC. I Västbo härad finns 137 rotar och på rote nr 99, under namnet Långstorp, finns vår AH, knekten Arvid Hult. Hult flyttar in på Torpet år 1807 och han är då 27 år gammal. Med denna vetskapen kan vi vara ganska säkra på att det är just denna Arvid Hult som gjort märkningen på bakkappan. Historien slutar emellertid inte här utan i generalmönsterullan 1834 kan vi läsa  ”Svag och orkeslös får avsked bevistatt fälttågen i Tyskland och Norrige blivit då skadad i armen”. Denna notering skänker musköten större historisk tyngd eftersom den berättar att musköten förmodligen har följt med i de sista krigskampanjer som Sverige är involverad i. Tanken är svindlande då troligen Arvid Hult var en av de 23000 svenska soldaterna som tillsammans preussare, österrikare och ryssar på allvar knäckte Napoleons arme vid slaget vid Leipzig oktober 1813.  Efter slaget tågade den svenska kungen med armén genom Danmark och tvingade dem att avstå Norge. I juli 1814 invaderade Arvid Hult tillsammans med sina vapenbröder Norge som snart fick kapitulera och ingå union med Sverige.

10298694_10206178423334009_694134116608412497_n
Svenska armén i aktion vid 200-årsjubileumet av Waterloo. En miljö inte helt olik den som Arvid Hult mötte. Bild: Maja Satz.

När och hur Arvid blev skadad är omöjligt att säga men skadorna var så pass allvarliga att han 1834 fick ersättas av en ny knekt på Långstorp. Troligen så fick musköten stå kvar i torpet och användes av den nya knekten till 1840-talet då den ersattes av en slaglåsmusköt. Vägen till att hamna under ett loggolv i Gryt är höljt i dunkel, men dess historia som en pusselbit i världshistorien har nu fått träda fram.

Kanhända att jag faktiskt köpt mig en musköt som jag kan tänkas behålla. Kors i taket.

 

Tack Per Söderström, Peter Holmgren och Peter Larsson för forskningshjälp och input.

P1080239

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 kommentar

Filed under Antika vapen

Roslagsmonstret – Sälars skymning.

Det har kommit sig så att Säldödaren från Helvetet har fått en storasyster. En enorm best till sälhaubits vars storlek få sälbössor kan mäta sig med. Äldre generationer av sälar berättar fortfarande för ungkutarna de hemska berättelserna om Roslagsmonstrets framfart på kobbar och skär för 200 år sen.

P1080188
En mycket nöjd samlare. Foto: En ok hyfsat förstående fru.

I början av januari utspelade det sig på Stockholms auktionsverk en märkligt sammansatt vapenauktion. Primärt rörde det sig om tre vitt skilda samlingar, dels gick en stor men för mig ointressant knivsamling under klubban och dels sålde Tullmuseum ut en stor del av sin samling. Att föremål från museum, särskilt statliga sådana, säljs är väldigt ovanligt. Tullmuseums fysiska museum ska läggas ner för att skaffa sig en permanent plats på nätet. Det märktes att de hade många dubbletter, när gick ett tiotal 1815-20 jägarstudsare och konverterade sådana? Det är troligt att det rör sig om föremål som använts inom tullväsendet och gränsförsvaret sen gammalt. Men mitt i mellan dessa två stora samlingar fastnade jag  för en ovanligt utsökt samling med sälbössor. Nästan alla utrop höll hög kvalitet och vad som var särskilt speciellt var att  flertalet var ifrån Roslagen och Åland. De flesta sälbössor som överlevt är norrländska och undantagsvis kommer det ut bössor från Mellansverige på öppna marknaden. Det var uppenbart att ägaren till samlingen var en person med fingertoppskänsla och nogsamhet.

P1080198

Sälbössor nyttjades på en kälkanordning på isarna på de svenska kusterna. Sälar är vaksamma djur och det ställer särskilda krav på skytten och dennes vapen. Därför nyttjades dessa stabila räfflade bössor för att uppnå bästa möjliga död och precision. De största sälbössorna kallades ibland för vaktbössa och användes för långa håll där jägaren låg och vaktade på en holme på att sälen skulle dyka upp. Säljakten var krävande och ofta låg jägarna ute i veckor och jagade på isar och öar. En del jägare var lycksamma, andra frös eller drunknade.

Utseendemässigt skiljer sig sälbössor från norra Sverige och södra Sverige. De bottniska bössorna ser generellt ut mer som krökta vedklabbar, kantiga i formen och kvadratiska i stocken. De kan ibland vara fint skurna och dekorerade men ofta enkla och funktionsinriktade i formen.

2500349194
Bottnisk bössa från samma auktion. Fyrkantig stock försedd med Wredeslås/m/1860-lås. Foto:Stockholms auktionsverk.

Sälbössorna från södra Sverige har ofta en mer elegant kolvform påminner mer om en vanlig gevärskolv med en antydan till kolvhals. Kolvarna måste vara anpassade för att kunna bära upp de tunga piporna och fungera för liggande skytte med stöd. Personligen gillar jag den södra stilen mer på grund av de mer harmoniska linjerna som har mer gemensamt med 1600-talets grova hjulåsstudsare än…..tja, vedklabbar.  Jag får medhåll från den kände jaktskribenten Hugo Samzelius som 1895 förvisso tycker de bottniska bössorna skjuter bra men är ”…mycket klumpiga bössor” och har ”rent förvånande proportioner”.

Vad som också är en vanlig detalj på  mellansvenska sälbössor är att kolven är försedd med en så kallad kräva framtill på stocken. Krävan är som en rörka i trä som håller laddstaken på plats i laddstaksrännan.

2500349142 2500350286
Två mellansvenska och formstarka mellansvenska sälbössor från auktionen. Foto:Stockholms auktionsverk. 

Rogslagsmonstret
Nu till Roslagsmonstret jag bärgade hem från auktionen. Den ska enligt förrätaren ha sin hemvist vid Roslagens kust. Det kan säkert stämma väl, den har ett mer sydligt stuk i kolven än de från de norra områdena. Kolven är försedd med skjutbart kolvlådelock och har en bakkappa i plåt. Bakappan har också en stötknapp vilket fungerar som ett halkskydd när man laddar bössan på isiga skär och blöta kobbar. Just stötknappar förekommer sällan på norrländska bössor, inte heller bakkappor för den delen. Generellt tycker jag kolvarbetet håller en hög kvalitet med fina linjer, dekorationerna är folkligt naiva och inte lika säkra.

P1080200

Pipan är enorm, den mäter 19,5 mm mellan bommarna och yttermåttet på pipan är 48 mm. Detta gör bössan enorm tung, ca 10,2 kg.

P1080204
Mina händer når inte kring pipan. Näsbleck av kopparplåt.

Låset och troligen underbeslaget kommer från ett ryskt militärt vapen. Detta är givetvis spännande och eggar fantasin precis som med den rysksvenska allmogemusköten jag skrev om för en tid sen. Låset är märkt med kyrilliska bokstäver ”Tula” vilket är den stora vapenproducenten vid denna tid i Ryssland, och daterat 1804. Vad jag hör hört var det primärt ryska flottans vapen som försågs med varhake vilket detta lås har haft. Det ansågs bra att ha en extra säkerhetsspärr på hala nedblodade och blöta däck vid sjöslag. De ryska låsen kring 1800 är välarbetade och anmärkningsvärda, låset form och bräckta kanter för tankarna till militära lås kring 1750 medan ringhane är att betrakta som för tiden modernt. Kanske hamnade de ryska delarna i svenska händer i samband med de sista rysk-svenska bataljerna i början av 1800-talet? Det är en högst möjlig tanke.

P1080203
Stor varbygel av hög, militär kvalitet.

P1080202
Kolla vad snyggt, jag lyckades skära en liten snurr här, vad ska det nu bli? Det får bli….ja vad ska vi säga….en nyhamlad gren?

Slutord
Det är sådana här föremål som får ett lite avmätt samlarhjärta att sprätta till. Hoppas jag har inspirerat ditt samlarhjärta att ge dig ut för att hitta en spännande guldklimp. Trägen vinner.

2 kommentarer

Filed under Antika vapen, Vapen

Några anmärkningsvärda köp från auktionsåret 2015

Kanske är det inte bara jag som noterat att det hänt en del spektakulära auktionshändelser under 2015. Framför allt handlar det om en del otroliga raketer under året som väcker tankar kring kunskap, kapitalstyrka och trender. Det tycks som priserna just när ojämna och marknaden instabil och det ska bli spännande och se vad 2016 har i sitt sköte. Den Hedbergska samlingen som såldes i januari 2016 visar på att den oroliga prisbilden håller i sig. Jag tittar bara på det som intresserar mig, det vill säga svenska skjutvapen och då finns det några exempel under året som är intressanta.  Här kommer några nedslag, till de klubbade priserna tillkommer auktionshusets avgifter.

Kvalitet kostar
Årets två dyraste svenska köp var de fantastiska pistolparen av Peter Utterberg (1703-1800) och David Bars (1686-1759). Det stannade på 130000 på Probus vårauktion, respektive 155000 kr på Probus höstauktion. Båda höll fantastiskt hög klass och jag tycker det är roligt att Norrköpingssmeden Utterberg kan tävla med det bästa Stockholms pistolsmeder har att erbjuda. Både Bars och Utterberg tillhör kanske de mest produktiva vapensmederna under 1700-talet och håller alltid hög klass och dessa två utrop visar att kvalitet kostar.
0000042
Foto: Probus auktioner

Okunskap kostar
29 november såldes en hjullåspistol på auctionnet för 50000 kr. Ingen hisnande summa egentligen för en hjullåspistol men ohemhult dyrt för vad det egentligen är. Av en oundgrundlig anledning valde auktionshuset att påstå att detta är en svensk hjullåspistol, något det det troligen inte är. Pistolen i frågan är snarare en tysk, genomsnittlig hjullåspistol från 1600-talets mitt.  Svenska hjullåspistoler är överhuvudtaget extremt sällsynta och än mer de modellriktiga militära exemplaren. Att auktionshuset också skriver att det finns liknande i Alm gör inte saken bättre, det är ju som att sälja en Nissan Micra och säga att det är en Mini Cooper. Jag utgår från att detta trick är auktionshusets påhitt snarare än pistolens ursprungliga ägare. Men om någon kan motbevisa mig och säga att pistolen är svensk är jag redo att böja mig inför fakta. För mig är det obegripligt hur någon kan vara beredd att lita blint på ett auktionshus utan att själv göra efterforskningar.

Vad som gör den här historien än mer intressant är att just denna pistol låg på ett bord på Militarianässan i höstas till salu för 15000 kr. Den blev inte såld den mässan och hamnade sedemera på auctionsnet. Någon kan skratta hela vägen till banken och en annan stackare har köpt en renoverad hjullåspistol för alldeles för mycket pengar.

hd_item_354188_86f3f1f503
Foto: Auctionet, Gästriklands auktionskammare.

Passion framför säkerhet
Årets svåraste köp torde vara den förmodade m/1688 ryttarpistolen som såldes på Bukowskismarket. Det har i princip aldrig sålts någon m/1688 och ännu mindre en i sådant fantastiskt skick. Bukowskis valde att hålla ryggen fri genom att ge så minimalt med info som möjligt. De som satt med tummade exemplar av Arméns Eldhandvapen kliade sig blodiga i huvudsvålen, kunde det verkligen vara sant? 50000 kr slutade kalaset på och fortfarande till denna dag är det ingen som kunnat bekräfta huruvida den är äkta eller inte. Jag har faktiskt pratat med köparen som är en mycket påläst och erfaren samlare och även han var då inte säker om pistolens äkthet. Istället valde han att resonera på så vis att detta är det närmaste han kan komma en m/1688 och valde därför att köpa den ändå. Skulle den visa sig vara äkta, då är det ju trots allt ett oerhört fynd. Är den inte äkta är det fortfarande en extremt välgjord kopia, troligen tillverkad av uteslutande originaldelar.

9600277_fullsize
Foto: Bukowskismarket.

Allmogens återupprättande
Det går att skönja ett en svag positiv trend under året att bättre allmogebössor uppvärderas. 2014 var året då marknaden svämmade över av lodbössor av blandad kvalitet men några prydliga exemplar kostade fakstiskt en slant under 2015. På tiden, säger jag, att detta svenska kulturarv uppvärderas . En lodbössa som jag tänkte bjuda på initialt var denna, då jag själv har tre bössor av förmodligen samma smed. Jag backade ur, nöjd med vetskapen att jag inte betalat i närheten av de pengarna för mina egna exemplar.

item_354614_cdd9876f88
Foto: Auktionshuset kolonn, Auctionet.

Faktum är att under året har flera lodbössor i bra skick gått för oväntat höga priser och sälbössorna som sålts har i många fall blivit ordentligt dyra. Årets mest kostsamma allmogebössa var en sälbössa gick på över 20000 kr och var en östbottnisk, mycket fin snapplåsbössa. Köparen är en mycket kunnig samlare och han är medveten om att han betalade ett högt pris men lät sitt hjärta sköta budgivningen. Oavsett har flera sälbössor klättrat över 10000 kr under året. Jag undrar om dessa allmogebössor är köpta av yngre, kvalitetsmedvetna samlare/historiskt intresserade personer då jag tänker att de andra ofta äldre allmogesamlarna redan har ett gäng liknande sådana här bössor.

IMG_0552_zpsvttjef7p.jpg~original
Årets dyraste allmogebössa. Foto: en anonym ägare.

En sista märklighet. Dessa fåniga, nytillverkade käppar
KÄRA VAPENMUPP, SLUTA FÖR GUDS SKULL KÖPA DE NYTILLVERKADE SVÄRDSKÄPPARNA! VAR INTE EN IDIOT! KÄRA SKRUPPELFRIA AUKTIONSHUS, SLUTA SÄLJA DESSA SOM DE VORE ANTIKA! SKÄRPNING!

Har ni sett till dessa käppar med svärd i?
8691157_fullsize

Just denna såldes för 2600 svidande kr. Foto: Bukowskismarket.

Gjorde en enkel check på auktionssidorna, och bara på Auctionsnet har det sålts 11 stycken sådan här käppar under 2015. Bukowskis market har också sålt ett gäng. Flera gånger har också samma auktionshus sålt sådana. De är givetvis inte antika, troligen tillverkade i Indien eller Pakistan. Nya går att köpa billigare på nätet utan problem. Låt 2016 vara ett svärdskäppsfritt år….nästan.

 

1 kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Granjakten anno 1878 i Amerika! God Jul!

För fjärde året i rad är det dags att göra nedslag i granjaktens historia. I detta avsnitt har vi förflyttat oss till Amerika år 1878 där granjakten stöter på allvarliga problem. Vad göra om man emigrerar till en landsände där det inte finns några granar?
Medelst den industriella världens nya uppfinningar som brytvapen och revolver ordnar det upp sig.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Se de övriga här:
Anno 1910
Anno 1839
Anno 1762

1 kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Folklig axelremsväska på nollbudget.

P1080100

Jag har av olika skäl närt ett långt uppehåll i mitt hantverkande. Till slut blir man lätt lite tossig om man inte ges tillfällighet att ha något för händerna, åtminstone en liten stund då och då. Jag valde att ta mig an ett hyfsat enkelt men lite tidsödande projekt. Till min 1700-talsdräkt och 1800-talsdräkt var jag i behov av en lite större väska. En väska tillräcklig nog för att härbärgera förning och småpinaler för dagsutflykter och strapatser. Axelremsväskor var vanligt förekommande bäranordning för 1700-talets och 1800-talets människor. Trots sin förmodade vanlighet är bevarade exemplar och bra avbilder sällsynta. De är ses ofta på folkliga målningar föreställande de vise männen och de få svenska bevarade är ofta militära eller postväskor.

Postmuseum022sC2c1Lytm
Postväska från 1784. Foto: Postmuseum.

En förlaga när till hands
För ett antal år sen fick jag en luggsliten men komplett större axelremsväska av min fru som hon köpt på auktion i skärgården. Det är troligt att den är tillverkad under enkla förhållanden under sent 1800-tal. Den är sydd med såväl trampsymaskin som för hand. Ytterskalet är i päls, troligen någon slags långhårig ko eller så är det björn. Förr så var det många väskor som hade päls kvar för dess egenskap att avleda vatten. Militären hade under 1700-talet som 1800-talets standardiserade ryggsäckar av kohud. Alla yttersömmar  har en skinnskoning sydd med skomakarsöm. Baksidan är av vanligt läder för att det ska glida smidigt mot kroppen när man rör sig.

P1080090

Fodret är tillverkat av någon slags linkanvas och innehåller ett stort fack, ett mindre och två tubformade fack av okänd funktion. Locket kan spännas fast med två enkla spännen.

P1080091
Axelremmen är det bästa på väskan.  Ett folkligt mässingsspänne av typiskt 1800-talstyp och en axelrem fodrad med mörkblått kläde. Längs hela vägen har klädet krenelerats med vassa tungor. Klädet är skarvat på flera ställen och räckte troligen precis för hela axelremmen.

P1080095

Nollbudget
Jag har skåp och lådor fyllt med tyg, läder, spill och ohemult bråte. Jag vill inte köpa mer, jag vill inte låta mig trollbindas av engelska kläden som sen bara blir liggandes. Dags att börja beta av förrådet. Två saker fick jag dock inhandla: 1 rulle lintråd 20/3 4 st sadelmakarnålar.

Fodret
Linkanvas hittade jag i en av spillådorna. Det är samma linkanvas som använts till någon tältsömnad med Albrechts bössor för ett antal år sen. Med lite inpassande och skarvande blev det möjligt att få in alla bitar som behövdes. Jag sydde ihop allt med efterstygn med en tunnare lintråd av okänd grovlek. Med historiskt tvångsmässigt beteende kopierade jag även de där fåniga cylinderformade facken. Jag har ingen aning om vad de är till för och jag kan inte komma på en vettig pryl i min reenacmentgarderob som rakt av passar.
Varför gör jag så här mot mig själv?

P1080087

Axelrem Axelremmen delas av ett spänne. Den del av remmen som håller spännet består av tunt vikt läder med invikta kanter som sytts ihop. Jag klippte ut remmen i ur några slamsor som blev över från när jag gjorde mitt folkliga förskinn. De invikta kanterna limmade jag och la i press. Lim är ingen dum grej när man jobbar med läder. Sen snittade jag ett hål för ett liknande antikt spänne jag hade liggandes och sydde ihop kanterna med syl och skomakarsöm.

P1080084

Den långa delen klippte jag också ut av samma skinn som förskinnet. Som foder hade jag en bit skogsgrönt kläde som var över ifrån någon medeltidskjortel jag gjorde för massa år sen. Åter igen rekommenderar jag lim för att hålla ihop skinnet och tyget. Jag limmade ihop fodret och lät det ligga i press. På originalet är fodret fastsytt med tre längsgående sömmar med trampsymaskin men eftersom jag vill använda väskan i ett bredare tidsspektra sydde jag ihop det med förstygn som bildar prickstickning på framsidan av skinnet och endast små punkter i tyget på baksidan. På så vis får jag en tidsenlig söm som är dekorativ och eftersom stygnen försvinner in i tyget på baksidan skavs inte tråden av så lätt.

P1080022

P1080024P1080023
Baksida och framsida.

Efter att delarna var ihopsytt trimmade jag en bred kant av fodret och klippte hack efter att ha mätt på originalet. Sen var det bara att klippa 45 grader mot klippen för att få taggar längs med hela kanten. Meditativt och trevligt moment. P1080034
Yttermaterialet
Ganska oentusiastiskt frågade jag runt lite om någon satt på kohud, gärna långhårig. Som man frågar får man svar och nej det fanns inte att uppbringa. Det vanliga sättet att skaffa fram kohudar är att handla på IKEA eftersom vanliga människor tycks tycka det är fräckt med country-kitsch på golvet. Jag började gräva hemma istället och kom och tänka på en kappa jag fått av farmor med kohud eller möjligen get på utsidan. Snygg färg och gratis. Fram med sax och mått band. Samma mått som fodret. Baksidan tog jag från en
läderbit jag köpt på Erikshjälpen billigt en gång.

P1070918
I originalet är inte fodret fritt utan ihopsytt med ytterlagret och förstärkt hela vägen runt med en skinnskoning. För att hålla ihop alla lager så valde jag att tråckla fast skinnet på fodret. Jag testade en liten bit att sy allt på en gång dvs genom skinnremsa, kohud och foder men det var verkligen svårt att få lagren att vara still.  Tråckelstygnen gjorde jag med en vass nål och kraftig tråd. Kraftiga klädnypor eller andra klämmor är också praktiskt att använda.

P1070920

När hela väskan var ihoptråcklad i sömsmånerna klippte jag långa remsor av samma skinn som axelremmen, ca 22 mm breda. Sen var det bara att börja den mödosamma resan att med skomakarsöm börja sy ihop alla lager. Det är nödvändigt att syla hålen i förväg. Det är tydligt att tillverkaren av originalväskan använde ögonmått när det kom till stygnlängden så det gjorde jag med.  Den här delen
av processen är lika trist som den är långsam.

P1070936

Spännen
Jag hade inga spännen som såg exakt ut som originalet. Jag har en liten fetisch för äldre knappar och spännen och småprylar i metall. Som en liten skata samlar jag allt i en hög i mitt bo. Jag ville ha ett lite mer ålderdomligt stuk på spännena och valde ett par antika
D-formade i mässing.

P1080035

Remmar och söljhållare klippte jag ut i samma läder som bakstycket. De syddes sen fast med skoamakarsöm. P1080086

Slutligen sydde jag fast axelremmen och fettade in allt läder med en av mina hemmagjorda lädersmörjor innehållandes talg, ryssolja och bivax. Mer recept på lädersmörjor kan du hitta här.

P1080079

Det färdiga resultatet
På det stora hela är jag nöjd med resultatet eftersom det var i princip gratis. Den blev hyggligt nära originalet och jag tror den kommer vara perfekt att fylla mat, verktyg, pistoler, kulor, krut och annat nödvändigt. Jag tror detta blir en superb väska för hela 1800-talets reenactment men även 1700-talet i brist på vettiga förlagor. Om någon ser några intressanta axelremsväskor från 1700-talet är det bara att hojta till.
P1080089 P1080082 P1080085

4 kommentarer

Filed under Läder, Textil