How to make the knopplist.

Regelbundet behövde den genomsnittlige 1800-talssvensken någonstans att hänga upp sina persedlar och pryttlar. I det självhushållningspräglade svenska samhället innan industrialismens intåg var det vanligt att någon i hemmet själv slöjdade fram ett föremål lämpligt för den typen av aktiviteter. En sådan typ av upphägningsanordning är den så kallade knopplisten.

Denna list kan man lätt göra hemma med enkla verktyg och samtidigt upptäcka en värld av knoppar. Att det dessutom är en mycket bra täljövning ska jag inte sticka under stol med. Knopparna funderar också bra till exempelvis byrålådor.

Nyckelordet i arbetet är att tälja systematiskt för att underlätta arbetet och för att få en likartad fason på knopparna. Genom att göra stavar och vrida dessa kvarts eller halva varv åt gången när man täljer blir formen distinkt. Det är egentligen samma sak som när man smider då man grovarbetar järnstänger i med kvartsvarv eller halvvarv på städet. Detta kommer ni nybörjartäljare att märka i beskrivningen nedan.

  1. Material
    Jag har valt att använda mig av kvistfri, färsk björk. I övrigt har jag en vass slöjdkniv, japansåg och en penna. Undantagsvis använder jag också yxa och täljhäst. Jag har gjort en knopp som får stå som förlaga för de andra knopparna.
    p1090528
  2. Tälj dig en fyrkantsstav och märk ut en linje där knoppen ska ha en markerad midja.
    p1090529
  3. Ta japansågen och såga ett snitt ca 1/3 av tjockleken från varje sida. Detta snitt underlättar att få en distinkt övergång till knoppens huvud utan att riskera att råka tälja sönder knopphuvudet.
    p1090530
  4. Fatta tag i kniven och skär från den nedre linjen. Utgå från hörnen först till skären möts under huvudet. Här ser ni vikten av att tälja systematiskt för att få ett konsekvent utseende.
    p1090531
  5. Gör samma sak men skär från sidorna in mot huvudet. Du får nu en fyrkantig avsmalning.
    p1090532
  6. I den här designen vill jag ha en åttakantig profil. Jag bryter alltså hörnen genom att skära in dem. Jag börjar också bryta hörnen på huvudet. Att jobba med åttakantiga former är praktiskt medan helt runda är krångligt att få distinkt. Jag gör också huvudet mindre i radien än basen för att få till en trevligare form.
    p1090534
  7. Börja runda av huvudet. För att få ett jämnt huvud jobbar jag här med att vrida en sida i taget och försöker göra likadana skär för varje vridning. Lite som att svarva men väldigt långsamt. De åttakantiga formen håller i sig hela vägen.
    p1090535
  8. När jag är nöjd med formen på knoppen så sågar jag av den med japansågen. Jag lämnar ca 2 cm som ska bli tapp i listen. Jag sågar ett snitt på varje sida för att få en ansättning för tappen.
    p1090536
  9. Med hjälp av kniven klyver jag bort det som kapats med sågen. Därefter täljer jag tappen nära rund.
    p1090537
  10. Sådär, tre små knoppar som ser hyfsat lika ut. Knopparnas design kan ju givetvis varieras helt efter eget tycke och smak. Det är du som är slöjdaren och din egen designmastermind.
    p1090538
  11. Själva listen som knopparna ska sitta på går att göra på olika sätt. Jag valde att göra en kort list med endast tre knoppar och då klöv jag helt enkelt fram en list i färsk björk. Jag förfärdigade den medelst täljhäst och bandkniv men det går givetvis att utgå från en bit sågat virke som du hyvlar till den form du tycker om. Nu är det bara att borra hålen för tapparna i listen. Om du tänkt krympa knopparna på plats är det bra att göra hålet lite underdimensionerat så du får knacka i dem. Jag har låtit knopparna torka sen innan och genom att den färska listen krymper så smiter den åt kring knopparna och de sitter fast. Det går också att limma knopparna i hålet eller varför inte dra i en kil från baksidan. Metoderna är många. När knopparna sitter på plats är det bara att såga av dem med sågen.
    p1090539
  12. Färdigt! Nu är det bara och borra hål i listen så att du har något att skruva i. Montera listen på plats och ingå i den månghundraåriga traditionen att hänga upp saker. p1090540

 

 

1 kommentar

Filed under Trä

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Förbereden eder med allmogens stadiga hand inför nödmånaden januari.

P1010044

Julen är på utgång, du har i sann julhedonistiskt anda vältrat dig i inslagna klappar, svullat dig till bristningsgränsen på kalla grisfötter, skärgårdssill och prinskorv utan en tanke på den svåra tid som nu bokstavligen står och stampar i farstun. Jag skriver såklart om januari. Svältmånaden där övertrasserade barnfamiljer pantar sina surt förvärvade plattskärmar och tveksamma bijouterier i hopp om att klara livets nödtorft såsom ha råd sin utlandssemester till Thailand eller i värsta fall Gran Canaria.

Men det finns hopp, kära läsare. För er trygghets skull har jag nedan kanaliserat allmogens nedärvda hemligheter för att rädda dig igenom svältmånaden. Här är listan på fantastiska utfyllnadsingredienser som du kan dryga ut din kost med. Det kommer också fungera perfekt för er som redan är inkörda på märkliga världsfrånvända dieter. Utfyllnaden kommer göra er smärta om livet i dubbel bemärkelse.

Låt oss genast byta ut dyrt spannmålsmjöl mot:

– Innerbark från tall
– Innerbark från alm
– Innerbark från lind
– Innerbark från ask
– Innerbark från björk
– Innerbark från bok
– Innerbark från gran
– Mäsk
– Dråseagnar (dvs blandat agnar och säd)
– Linfröskal
– Hasselknoppar
– Blad
– Hackad halm
– Hö
– Whitamås (?)
– Nötskal
– Ärtris
– Sälglöv
– Islandsmossa
– Knoppar från ängssyra
– Ljung
– Rovor
– Kålrötter
– Kvickrot (Lovordas av Linnè: ”…som wäl kan föda och uppehålla the arme, fast thet icke gifwer then aldra bästa föda.”
– Renlav
– Näckrosrötter
– Havreagnar
– Tallskott
– Gräs
– Sågspån
– Jord
– Fiskrom
– Hästgödsel (läs mer om avföringens undergörande verkan här.)
– Ekollon
– Benmjöl

Fullgott kaffe får du genom att rosta exempelvis maskrosrötter, ekollon, råg eller ärter. Du kan också passa på att servera brödet med kokta gamla skärp, seldon och nötta skinnskor som ligger och skräpar. Glöm inte heller att hund, järv, räv, grävling och kohud också är mat. Svamp är dock inte mat utan lägg dig hellre ner och dö istället är allmogens tips.

Låt Geggans nedärvda filosofi från ”Ingen bor i skogen” vara din fixstjärna i kampen mot januaris prövningar så kommer allt ordna sig. Förhoppningsvis.

Källor
Nils Keyland (1919) Svensk allmogekost. AB Svenska Teknologföreningens förlag
Troell Troells-Lund (1939) Dagligt liv i norden på 1500-talet, del 5. Albert Bonnier förlag
Ingvar Svanberg (2001) Mat i nödtider. Publicerad i Människan och naturen – Etnobiologi i Sverige I. Wahlström & Widstrand.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Självhushållningsexperiment

God Jul och julgransjakten anno 2016.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Jag håller traditionen med julgransjakten levande men i år valde jag av tidsmässiga skäl gestalta, på ett måhända ganska förvirrat sätt, julgransjakten i vår tid.

Tack för det här året alla läsare. På återseendenästa år.

1 kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Den Swenska cidern! Del I.

p1090473
Det mytomspunna Liljerumsäpplet i all sin prakt.

Jag är överlag mycket dålig på att förtära alkoholhaltiga drycker. Min uppväxt i frikyrklig miljö i kombination med ett ganska ljummet intresse för spritstinna tillställningar i min ungdom gjorde att jag aldrig riktigt fattade tag i rusdryckernas stimmiga atmosfär. Dessutom gifte jag mig vid tjugo års ålder med en nykterist vilket inte heller banade väg för en karriär i rusdryckernas kraftsporter såsom ölhävning och vindruvstrampning. Redan under min universitetstid märkte jag hur tidigare helt (nästan) normala ynglingar som knappt har åldern inne för att bära långbyxor helt plötsligt började röka pipa och prata om rökiga undertoner hos diverse whiskeysorter. Jag lyssnade slött på dessa Edward Blomstinna småherrar medan jag själv funderade på vilket superviktigt, navelskådande 1340-talsplagg jag skulle sy härnäst.

Det finns emellertid en dryck som jag uppskattar och det är cider. Då menar jag riktig cider, gärna fransk där tillsatser utöver äppelmust är bannlysta. I de stora cidernationerna, Frankrike och England används ofta särskilda cideräpplen som i princip är små, oätliga skrumpna äppelkart men som ger mycket must och mycket smak.

Om jag nu ska dricka alkohol kan jag väl ändå framställa den själv. Det går mycket väl att använda vanliga trädgårdssorter som växer i Sverige men då kan man inte förvänta sig att den färdiga cidern har särskilt mycket kropp eller intressant smak. Jag köpte en gång en flaska av Kiviks numrerade och limiterade flaskjästa cider men blev ganska besviken eftersom den mest smakade alkohol och ingenting mer. För tre år sen gjorde jag också egen cider som faktiskt blev helt ok, väldigt torr men klart drickbar. Den äppelmusten bestod av 40% Cox Orange av äldre sort, 40% av vårt okända Liljerumsäpple och 20% vildäpplen från närliggande områden. Vårt äppelträd med det okända Liljerumsäpplet är en knepig sort då den för första gången i år blev färdigmogen. Vid förra cidersatsen var de inte helt färdiga vilket bidrog till en ganska syrlig och torr karaktär. 2016 har varit ett rekordår för äpplen med stora skördar och många soltimmar vilket har bidragit med att ge äpplena en sötare smak. Helt plötsligt var Liljerumsäpplena färdigmogna och dessutom knallröda vilket de aldrig blivit förr.

p1090474
I väntan på must.

Cider 2016
För det här året har en särskild ciderkommité startats för att dela på bördorna. Den består av mig, Björn, Anna och Christoffer. Tillsammans har vi samlat äpplen och pressat must på Övre Drättinge lilla musteri.

För att få mer smak och karaktär har vi valt att använda vildäpplen från övergivna äppelträd eller självsådda äppelträd. De växer ofta på ödetomter eller i hagmarker och bjuder på ett bredare register av smaker, från surt och bittert till sött och ibland totalt oätligt. Som kuriosa kan nämnas att jag stötte på ett äppelträd där äpplena smakade nästan ingenting men det hade en lite fadd underton som påminde om wellpapp. Genom att blanda ut de vanliga ätäpplen med dessa får man en helt annan grej. Samma sak med must om man inte ska göra cider, blanda ut de söta äpplena med vildäpplen. Det blir bättre. Vi ökade mängden vildäpplen i år och detta år och vi hade turen att lokalisera ett riktigt cideräppelträd i en gammal villaträdgård utanför Norrköping. Detta cideräppelträd är dokumenterat riktigt och troligen runt 100 år gammalt. Äpplena från detta är små men med ett närmast geleaktivt innehåll som det blir otroligt mycket must av. De smakar bittert och lite alkohol i sådan mängd att de inte är goda att äta.

p1090472
Receptet i bildformat. Från vänster, Cox Orange, Liljerumsäpplet, cideräpple och vildäpplen.

Receptet blev som följer
1/4 Liljerumsäpplen
1/4 Cox Orange
1/4 Sura vildäpplen
1/4 Cideräpplen.

1 kasse av varje resulterade i 37 liter cidermust.

Jäsning
Den färdiga musten smakade underbart, söt men inte på ett jobbigt sätt. Vi ville spontanjäsa vår cider. Det är riskabelt men enkelt och ger en annan typ av karaktär till cidern. Förra gången gick spontanjäsningen jättebra så jag ställde jäskärlet med 25 liter must med en duk över i pumphuset med ca 10 grader varmt. Efter ett antal dagar började en jäshatt byggas vilket är en klar indikation på att det går åt rätt håll. Efter ett tag upptäcktes ett problem, på hatten bildades svarta mögelprickar. Det luktade inte konstigt men jag valde att tappa om det och nu ska cidern jäsa ut syrefritt i min kattvind i 14 grader med vattenlås.

Fortsättning följer om några månader.

p1090524
Sen bilden togs har jag hällt på lite mer must så det är snarare 25 liter. Resten är nedfryst om det skulle behövas.

 

 

4 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment

Snapplås och såra pipor – Föreläsning 9 nov.

Den 9 nov kl. 18.00 kommer jag ha föreläsning på Hemslöjden i Linköping om det idag nästan okända folkliga bösshantverket. Föreläsningen kommer handla om de lokala bösstillverkarna och deras viktiga hantverk som såg till att en stor del av allmogen kunde att sätta mat på bordet och få penningar i fickan. Vi kommer också prata om jaktens folkkonst, skrock och bösshantverkets förutsättningar.

Med mig kommer jag ha en större antal allmogebössor av olika sort, från stora sälbössor till små korta fågelstudsare.

Välkommen!

P1070894

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv

Förord
För ett tag sen skrev jag en artikel internt på mitt arbete som behandlar färgerierna och färgarna under 1800-talet. I all sin torrhet kan den säkert ge lite info till den som intresserar sig för historisk färgning. Färgarna är en yrkeskategori som ofta hamnat i skymundan vid sidan av vävare och skräddare. Även fast färgarens arbete ofta är oumbärligt för de två andras slutresultat. Den här artikeln är mycket kortfattad och jag rekommenderar läsaren att söka sig vidare i den korta litteraturlistan.

IMG_1792

Färgerierna under 1800-talet ur ett hantverksperspektiv
Traditionellt har de professionella färgerierna varit knutna till städerna, men under 1800-talets andra hälft dyker det upp många nya färgerier på landsbygden. I och med ökad näringsfrihet och hemmafärgningens nedgång öppnas en ny marknad för småskaliga färgare utanför städerna. Mellan 1831 och 1861 fördubblas antalet färgerier i riket från 258 st till 479 st. De flesta av de fristående färgerierna hade i genomsnitt tre anställda varav en färgarmästare. Färgerierna i städerna var inte självklart fristående utan var i stor utsträckning kopplade till väverierna i städerna som en del av textilproduktionen.

Landsbygdens färgerier var mer fria och arbetade mer traditionellt hantverksmässigt och med landsbygdens hemvävda tyger och garnproduktion. Genom att inlemma fler verksamheter växte en del småfärgerier till storfärgerier med utökade funktioner som spinnerier, förbearbetning, garnförsäljning och tygvalkning. Dessa stora färgerier mekaniserade också sin beredning likt textilindustrin i övrigt och mottog också uppdrag från småfärgerierna som fanns runt omkring. Även i städerna blev färgerierna större och industrialiserade. På 1840-talet gick Norrköping om Borås som största färgarstaden och placerade Stockholm på tredje plats i landet. Bergsbro i Norrköping hörde till de största färgerierna i landet.

Färgerier var dyra att anlägga eftersom hantverket krävde särskilda utrymmen och en riklig vattentillgång. På grund av detta var många färgerier längre i drift än många andra hantverksverkstäder. I takt med de storskaliga färgeriernas framväxt började de små färgerierna uträtta mer sysslor än just färgningen såsom tvättning, pressning, stärkning, valkning och överskärning.

042sc34bshjd
Widegårdens färgeri, Medelpad. Troligen såg många av färgerierna på landsbygden ut så här. Foto:Sundsvalls museum.

De garner som såldes direkt till kund köptes från spinnerierna, ofta bomullsgarn. Det förekom också infärgning av ullen innan det spanns till garn, detta gav ett melerat intryck i garnet vilket tidvis var populärt i modet. Färgaren sig ofta friheten att blanda flera kunders ull för att slippa hålla ordning på småposter i produktionen. Undantagsvis färgades linnelärft och lingarn, det ansågs besvärligare att färga eftersom linfibern är mer motståndskraftig mot färg och bleks lättare. Färgaren tog ofta emot uppsprättade kläder och mindre tygstycken som skulle bli nya kläder. Detta gods gick under benämningen trasor vars kvalité och tjocklek kunde variera varför det var ett illa omtyckt arbete bland färgarna. Ett plagg kunde bestå av en stor mängd avancerat tillskurna stycken som färgaren måste behandla noggrant och inte slarva bort. En hel del sidenpersedlar färgades även om och en del var mycket sköra och kunde innebära ekonomiska problem för färgaren om de förstördes i färgningen. Med införandet av pappersmassa framställd på träfibrer blev det mycket tyglump över som klipptes till trasor som färgades och sen vävdes till trasmattor.

SSMF041827 001

Stegen i färgningen

Tvättning .
Garnet eller tyget tvättades i en svag lutblandning. Inga föroreningar fick komma i färgbadet som kunde fläcka tyget. Det påstås att äldre gesäller föredrog att tvätta med ruttnat människourin då det ansågs bäst för att få bort fett ur godset. Helst skulle urinen komma från en person som ätit mycket kött och druckit öl.

Betning
Garnet lades i ett bad med kemikalier som gjorde fibern mottaglig för färg och tvättäkta. Betningen var central för det slutgiltiga resultatets hållbarhet och nyans. Vanligaste betmedlet är alun, järnvitriol, vinsten, tennsalt med flera.

Beredning av vadmal
Vadmal var de ylletyger som vävdes i hemmen för det egna hushållet eller för avsalu till skillnad från ylletygerna som vävdes av professionella vävare i fabrikerna. Senare kommer begreppet att få en bredare betydelse och användas i industrin för att beteckna tjockare yllekvalitéer. För att göra tyget tätare stampades det vid en vadmalstamp som med mekanisk bearbetning och vatten (ibland uppblandat med såpa och gammalt urin). Processen gjorde att fibrerna filtade ihop sig. I vadmalsstampen är det stockar som är formade som hammare som stampar tyget bit för bit. Stamparna drevs ofta med vattenkraft. Ursprungligen trampade man tyget med fötterna, vilket var en mycket tidsödande process. Efter stampningen ruggades tyget upp i vått tillstånd med handruggor eller med ruggmaskin. Därefter färgades det.

Färgning
Färgningen av ylle begränsades till modets färger. Mot slutet av 1800-talet domineras färgningen av svart och mörkblått, medan det innan förekom mer färgstarka tyger. Indigo var färgen som var mest moderiktig vid tiden och krävde en mer avancerad färgningsprocedur än konventionella färger men gav å andra sidan en mycket kraftig blå som var mycket ljusäkta. Färgarkonsten var mycket avancerad med tusentals olika receptkombinationer för att få fram rätt kulör. Många av färgarna valde att skriva ner sina recept med koder och skiffer för att hemlighålla sina kunskaper. Betningen, mängden färgämne, materialet i grytan och färgningstid var faktorer som bestämde resultatet. Färgarens erfarenhet och öga för färg var en kritisk punkt i processen som också ofta var föremål för hätska diskussioner färgarna emellan.

Kypfärgning
Den vanligast förekommande kypfärgningen är med indigo. Färgningen är en avancerad process då färgämnet indigo inte är lösligt i vatten och måste omvandlas kemiskt för att kunna tas upp av textilfibern. När garnet tas upp ur badet är det först grönt men när det utsätts för syre går färgen över till blå. Indigo utvinns ur växten vejde eller indigoplantan. Vejde odlades i Europa medan indigoplantan med högre koncentration indigo importerades och på sikt utkonkurrerade vejden. Indigo skattades högst utav alla färgämnen.

Traditionell färgning
Med växtfärger färgar man genom att koka växtdelar i ett bad som man sen färgar i. Temperatur, mängd och betmedel varierar färgerna och ibland överfärgar man med andra färgbad för att få andra färger. Inom yrket skiljer man på äkta och oäkta färger. De äkta är ljusäkta, tvättäkta och smetfria och till dessa räknas främst indigo, krapp (röd), vau (gul) och purpur. Bland de oäkta färgerna finner man bresilja, gul bresilja, färnbock, gurkmeja, röd bresilja, björklöv och andra växter. Statusen på färgämnet reglerades beroende på vilken färgkvalitet som det kunde åstadkomma.

Anilinfärger
Under 1800-talets andra hälft började de första kemiskt framställda färgerna göra intåg. De var dyra men kunde ge mycket klara och exakta färger. De möttes med viss skepsis bland färgarna först men när efterfrågan på de nya färgerna ökade följde färgarna med konjunkturen. Färgerna var enkla att använda men innehöll många starka kemikalier som arsenik. Anilinfärgerna hade många barnsjukdomar men förbättrades med åren och blev snart en naturlig del i den industriella färgningen och vid den tiden hade alla småfärgerier försvunnit.

Sköljning och tvätt
Överblivna färgrester måste sköljas ut och tyget tvättas, ofta i urin. Vattnet pressades ut sedan med hjälp av valsar. Färgades garn användes så kallade chiljonger, en slags träställning som man med trästavar pressade ut vatten med vridning.

Ruggning
Nu ruggades tyger åter upp och borstades. Tyget spändes sedan upp på en torkram.

Överskärning
Med hjälp av enorm fårsaxliknande sax överskars sedan finare ylletyger. Det innebar att de uppstickande fibrerna i tyget klipptes ner. Proceduren upprepades med borstning tills att tygets ”lugg” var jämn och tyget fick en närmast glansig yta. Motsvarande tyg hos de skråanslutna vävarna kallas kläde. Under 1800-talet ersätts saxen med överskärarmaskiner.

Dekatering
För att få luggen att ligga bra på tyget ångades tyget i press ett par timmar i en särskild ångpanna.

Pressning
Vid pressningen veks tyget ihop med pappskivor mellan varven och slutligen pressades tyghögen med varma järnplattor som stoppas in en press.

IMG_1836
Mäster skulle inte bli glad över att se det här…..

Yrkeskåren färgare
Färgarna delades in i olika kategorier beroende på utbildning. Under 1800-talets första hälft härskade skråordningen där den som ville bli färgare började, ofta i tonåren som lärling hos en mästare. För att bli antagen som lärling krävdes att han var av äkta börd och kunde läsa och skriva. Huvudsakligen var lärlingarna söner till mästaren. Lärlingen lärde sig hantverket ett antal år genom praktik hos mästaren och fick sedan avlägga ett gesällprov för att bli gesäll. Som gesäll fick han rätt att utöva hantverket och ta anställning på andra färgerier. En del gesäller utvecklar sina färdigheter och blir mästare med tiden och får rätt till att öppna egen verkstad och ha egna lärlingar och gesäller anställda. När skråordningen luckras upp vid 1800-talets mitt förekommer också yrkeskategorin färgariarbetskarlar som är daglönare och outbildade i yrket. De sistnämnda sågs med stor skepsis från gesällerna.

Arbetsförhållandena i färgerierna var unika på många sätt. Färgbaden krävde annorlunda arbetstider varför arbetsdagarna ofta började vid kl. 4 på morgonen. Beroende på vad man färgade blev ibland arbetsdagarna mycket långa. Det finns upptecknade berättelser där om arbetspass på 36 timmar vid stora och långa färgningar förekom. Arbetsmiljön var ofta undermålig då färgarna arbetade i fuktiga och dragiga lokaler. Färgarna var i konstant kontakt med kallt och varmt vatten, sommar som vinter och detta slet mycket på hälsan. Många kemikalier var direkt farliga att handskas med och särskilt farligt blev det när de första anilinfärgerna introducerades.

Färgarnas arbetsklädsel bestod av vit skjorta med uppkavlade ärmar, svart eller grönt ylleförkläde. På fötterna bar man träskor eller trätofflor liksom ibland stövlar.

 

 

Källor

Sahlin, Carl (1928). Ett skånskt färgeri. Stockholm: Nordisk Rotogravyr.

Erixson, Sigurd. (1939). Kulör i träff. Stockholm: Nordisk Rotogravyr

Film

Garn och tyger färgas på Färgargården vid Hammarby sjö på Södermalm, Stockholm, 1930.

http://www.svtplay.se/olika-hantverksyrken

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Textil, Växtfärgning

Tyngsta grabben i jaktlaget 1870. Kammarladdare på glid.

p1090398
En tigerrandig kammarladdare

Ett möjligt scenario

Hösten 1870 var hösten då Krams-Mats fick känna vinden i seglen och vara den tyngsta grabben i jaktlaget.

Snedstugu-Lars, Get-Ola, Könsviks-Olof och Knötorp-Israel förstod inte vad det var de tittade på men någonstans förstod de att de skulle vara mäkta imponerade och förundrade över vad de såg. De blinkade i tyst förundran, tittade ner på sina pinsamt snedstockade lodbössor, tittade på Krams-Mats fantastiska tingest, tittade ner igen på lodbössorna. Snedstugu-Lars tittade upp igen, synade Krams-Mats bössa andäktigt. Fan, vilken grej. Och vilket kolvträ. Är det en spak? Var är hanen? Könsvik-Olof drog in en dräggelsträng som växte ner mot hakspetsen.

Krams-Mats drog i spaken och sus uppstod när församlingen på Knötorps gårdsplan drog in luft genom putande läppar. Platsen som jaktlagets kung hade Krams-Mats i sitt våld.

p1090396
Kammaren öppen, bara att hälla i krut och trycka dit en kula.

Krams-Mats lycka var dock kortvarig. Könsviks-Olof kunde aldrig glömma skymfen att bli nedpetad från piedestalen och i illa förtäckt missunnsamhet sålde han alla sina kor, sina silverskedar och småkusiner på marknaden i Grötslöre våren därpå. Med pengarna stegade han in i handelsboden och köpte häradets första Remington rullblockare i kaliber 12,77×44. För att vara på säkra sidan såg han till att bröderna Slup med största möjliga noggranhet fick måla kolven i flaskgrön marmorimitation.

p1090395
Kammaren stängd, redo för drabbning. Notera siktet som egentligen ska ha ett ledat klaffsikte som nu bortaget och istället har man filat sikteskåran direkt i leden. Innovativt.

En tigerrandig allmogefierad m/1851
Så här kan man tänka sig att det gick till någonstans i Sverige när någon kom över en svensk, militär m/1851 kammarladdare för flottan som på något vis rangerats ur förråden. Under 1800-talets mitt experimenterades det hejvilt med att få fram ett bakladdat vapen. Genom ett bakladdat vapen skulle soldaterna kunna ladda snabbare och smidigare istället för att ladda från mynningen. Dessutom kunde man nu också ladda ett räfflat vapen enklare med överdimensionerad kula som räfflorna griper tag i för ökad precision. Sverige tog fram m/1851 kammarladdare för flottan. En räfflad historia med en kammare som fälls upp med en spak. Svenska armén valde att avvakta. Norges armé tänkte mer progressivt och valde att byta ut mer eller mindre hela arsenalen mot kammarladdare. Det torde vara en ganska dyr affär men unik för sin tid. Genom iskallt (eller traditionellt armékonservativt) avvaktande antog svenska armén istället patronladdade gevär av Remingtons rullblockskonstruktion under 1860-talet. När de patronladdade vapnen antogs fasades mynningsladdarna ut ur arsenalen och massvis med överskottsvapen kom ut på öppna marknaden. Det som inte skrotades blev ofta jaktvapen, de kapades, stockades om och modifierades efter tilltänkt funktion och rådande mode.

Det bästa med just den här allmogefieringen är givetvis målningen. Det är ett fantastiskt exempel på när gammalt möter nytt, traditionell folklig målningsteknik med tekniskt högstående vapenteknologi som fötts fram av den industriella revolutionen. Vad ådringsmålningen ska efterlikna är okänt men följer en trend under 1800-talet med ådringsmålade kolvar. Ett folkligt uttryck som lyfter in denna omändrade bössa till ett annat plan.

p1090394
Syskonskap genom finurlig målning. En ådringsmålad lodbössa från Skellefteåtrakten med tåspännarlås.

Jaktmodifierade armévapen
Mitt senaste köp föranleder mig att ta upp ämnet jaktmodifierade militära vapen förr. Inom denna kategori förefaller de flesta bevarade antika skjutvapen härröra i mer eller mindre skala. Den oerhörda mängd militärt överskott och försvinnande vapen från arméerna hamnade oftast i olika skepnader som jaktvapen. Särskilt många härrör ifrån när svenska armén gav upp slaglåsvapnen och började med patronladdade vapen under 1860-70-talen. Runt 1800-talets mitt rådde en ängslig innovationsfeber bland Europas vapeninnovatörer. Först kom slaglåset, sen skulle alla vapnen börja vara räfflade och sen skulle de bakladdas och i sådant fall med vad? Arméförvaltningarna kunde knappt sova om nätterna på grund av ångest över att inte ligga i framkant och därmed tappa det vapentekniska övertaget. I Sverige pytsades det ut massor med vapenmodeller i mer eller mindre stora serier såsom m/1840, m/1845, m/1815 (-45, 48 och 49), m/1851, m/1855, m/1857, m/1860, m/1864 osv. Den tekniska frossan slutade inte förrän Remingtons rullblockare för patroner sopade mattan med alla gamla system i och med m/1867.  Är man intresserad av vapenteknisk utveckling torde 1800-talet mätta den mest vetgirige.

012unwi35cvj
Brytpunkt i jaktvapnens historia. Blandade mynningsladdare och rullblockare bland jägare i Bäckebol. Foto: Olof Jonsson, Vänersborg museum.

Det typiska jaktmodifierade vapnet som dyker upp är musköter av modell m/1815-45 och m/1815-49 som kortats ner och fått framstocken kapad efter rådande mode. Allmogens jägare ville under 1800-talets andra hälft ha hagelbössor och till det var musköter utmärkta ämnen. Det ledde också till att många militära räfflade vapen borrades ur till hagelvapen. Alla m/1851 kammarladdare som jag har sett jaktmodifierats har borrats ur, utom denna jag köpt. Allmogen hade sällan behov av grova studsare om man inte jagade säl eller bodde norrut och jagade älg och björn. Söderöver var älgen sällsynt och björnen nära utrotad. Det som fanns var småviltet, främst fågel, hare och och räv.

032s8yzmxqyc
Klassisk bild av jägaren Henrik Bengtsson i Björsgård, Halland, sent 1800-tal. Han är försedd med en typisk allmogebössa från tiden med muskötpipa, grävlingsväska och hundpälsväska. Foto: Severin Nilsson, Nordiska museet.

Inom samlarkretsar har allmogeändrade militära vapen låg status eftersom de som militära samlarvapen betraktade inte är korrekta och för att de bland jaktvapensamlare inte är av genuint civilt snitt. Det är också det vanligaste som dyker upp till salu och på grund av dessa faktorer är de föga eftertraktade. Även om jag ägt mängder med dylika vapen så har jag idag ett mycket litet antal vapen med militära delar och då handlar det om väldigt ombyggda vapen med säreget utseende. Däremot kan många av dessa omändrade bössor tjäna gott som bruksvapen eller som mycket prisvärda inredningsdetaljer för den som inte vill lägga 5000 kr på en korrekt modell. För egen del så var mitt första antika vapen en allmogeändrad mynningsladdare med en militär kasserad rullblockarpipa i 8 mm. Alla är vi barn i början.

 

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Rise of old allmoge rage II samt Vångadräkt IV – Vånga hotpants och holkar!

P1080947

Jag gillar när sömnaden tjänar dubbla syften. Dels fortsätta sy delar till min långsamt framskridande Vångadräkt och dels sy saker som passar in i min 1700-talsallmogesatsning. Ni kanske minns att jag förkovrat mig i den folkliga långbyxan tidigare? Där kunde jag visa på hur allmogen hållit stadigt fast vid en fladdrig långbyxa ända fram tills den egentligen åter kommer i mode och knäbyxan blir avpolleterad som modeplagg under 1800-talet. Under en stor del av tiden nyttjades såväl knäbyxa som långbyxa, den senare gärna snörd med ett knäband. Ett par sådana lediga byxor som överlevde länge är Vångas arbetsbyxor i grovt linne. De bibehöll popularitet långt in på 1800-talet och anses ha väldigt gamla anor, Anna-Maja Nylén vågar sig på att hävda att de har närmast forntida förlagor. Riktigt så stora växlar vågar inte jag dra i men helt klart lär de varit med länge, säkerligen ett par hundra år. Liknande linnebrallor användes också som arbetsbyxor i andra landsändar, något som Mikael Ranelius föredömligt sydde och skrev om för ett antal år sen.

Det är egentligen mycket rimligt att den här typen av byxor användes. Utmärkta brallor att nyttja vid skållheta sommardagar, man kan nästan se vadmalssvettiga karlar sitta och svära inombords vid åsynen av ett par så sköna luftiga kalasbrallor.

När det kommer till Vångas brallor finns det såväl skriftliga källor som bevarade exemplar. Den huvudsakliga grundkällan är som vanligt Wiedes uppteckning från 1842 (läs mer om den här) som säger detta om sommarens vardagsdräkt:

”Byxorna kallas Holkbyxor, af blekt blångarns wäf, som nedtill räcka nedom knäet, de äro ofantligt vida, af minst 2 alnars vidd i hvardera byxan. De sakna uptill hängsle, lucka eller sprund, endast försedda med ett medjeband (en linning) och på högra sidan en knapp att binda dem om lifvet. Nedtil (vid knäet) äro de tvärt och rundt afklippta, utan sprund eller linning, endast försedda med en smal fåll. Detta plagg äger på afstånd fullkomligt utseende af en kort kjortel, (….). På högra sidan af byxan är en ficka, kallad puta, som löper emot ljumsken, med knif, pipa mm uti.”

Vad vi får reda på här stämmer bra överens med de överlevande byxorna på Nordiska museet, bortsett från att knappen sitter enligt Wiede på höger sida. Dessa byxor är daterade till 1800-talets första hälft men har en skärning som helt klart känns ålderdomlig med 11 veck baktill och endast en knapp. Man undrar om tanken är att det ska se ut som en byxlucka framtill. Jag har i vilket fall använt dessa byxor helt som förlaga eftersom de stämmer väl överens med beskrivningen. För fullständig beskrivning av byxorna tryck här.

spegel 113

spegel 115

Hur gick det till?
Det är underbart behändigt med Digitaltmuseum, särskilt nu när allt fler bilder är zoombara. Det gick att i detalj sy nära kopior av ovan byxor enbart baserat på bilderna. Jag har gjort några medvetna och klantiga frånsteg från originalet. Jag har tills vidare skippat slitsarna i sidan och det lilla knapphålet ovan slitsen medvetet men min symmetriskadade hjärna tyckta alla vecken baktill borde gå åt olika håll från mitten men upptäckte att originalet har vänt alla vecken åt samma håll. Allmogen bryr sig inte om din känsla för symmetri. Sen har inte originalet sidsömmar, mina brallor har det på grund av tygbredden. Jag valde att sy av handsytt, grovt linne i handuksbredd. Sällsynt bra kvalitét, grovt, tätvävt men samtidigt mjukt.

P1080536
11 meter vitt guld.

Dessa vita brallor var bland det trevligaste jag sytt, perfekt att ta tag i efter en lång frånvaro av nål och tråd. Dessutom ska vi ha i åminnelse att jag blir nervös när jag närmar mig allt som har med benkläder att göra. Det är sällan jag blir nöjd i slutändan. Jag och en mönsterkonstruktörskunnig vän klurade en eftermiddag ut med hjälp av det källmaterial vi hade tillgängligt och resultatet blev underbart enkelt. Ett par brallor, helt baserat på raka stycken är inte varje dag. Två raka sidostycken, en avlång grenbit och en linning. All passning sker genom de 11 vecken baktill.

P1080591
Efter att ha gjort toile i bomull kunde enkelt läggas ut på det smala tyget.

Med tanke på tygets brett kan jag väl säga att spillet var nära noll och mängden användbara stadkanter i det färdiga plagget maximalt. Allt syddes för hand med vaxad lintråd, en något tjockare tråd än den vanliga 35/2 som jag brukar använda. Det var en äldre rulle jag hade liggande. Till knapp nyttjade en antik stor knapp jag fann bland mina knappar.

P1080961

P1080966

P1080971 P1080973
Fickorna, de så kallade putorna.

Holkar
Till dessa förträffliga byxor bars en annan mycket ålderdomligt benbeklädnad, så kallade holkar. Det är alltså ett par höga strumpor som saknar fot och som knyts under knät. Wiede omnämner dessa holkar i samband med linnebyxorna.

”Istället för strumpor nyttjas Hollkar af blekt blångarnsväf, som uptill gå ofvan knäet, men uppfästas nedom knäet med en knärem och knapp; nedtill räcka de blott till fotknölen.”

De finns också avmålade i sin helhet av Mandelgren på hans resa till Vånga på 1840-talet. Bilden är intressant på många vis och visar vångabonden i en ovanligt avslappnad klädsel. Han har en lång arbetsskjorta och endast holkar på benen. Huruvida han är naken undertill kan man fundera över. På fötterna har han de särskilda träskorna, klamporna, som är närmast att likna ett par järnskodda tofflor av björk. Här kan också ses att holkarna inte är särskilt tighta utan ganska lediga.

166449_179058975468238_100000924090085_405637_7427971_n

När jag sydde holkarna gjorde jag det i samma blångarnsväv som byxorna. Längden passade perfekt med bredden varför jag slapp fålla upptill och nedkant. Mönstret utgick jag från en mönsterskiss som finns i Anna-Maja Nyléns bok Folkdräkter.

P1080925
Toille av lakansväv.

Det färdiga resultatet är ganska bekvämt. Varför man valde denna lösning istället för att förlänga byxorna kan man fråga sig men denna holklösningen har fler variationsmöjligheter.
P1080965

Slutligen
Underbara byxor att göra och inga problem att göra roundkicks i de här brallorna minsann. Jag trodde inte att ett par historiska byxor kunde vara så sköna. Med tanke på den ålderdomliga skärningen tycker jag det känns rimligt att modellen även passar bra in på det folkliga 1600-1700-talet också. Även om den äldre forskningen vill knyta vångabyxorna till bildstenar från järnåldern och riktigt så långt är inte jag beredd att hålla med men bildmaterialet från 1500-talet till 1800-talet bekräftar de folkliga lediga byxorna. Jag hoppas nu att fler är beredda att släppa de moderiktiga knäbyxorna nu för att kasta sig handlöst in i det bekväma folkliga modet.

Med det här inlägget tar Kuragebloggen semester. Ha en trevlig sommar!

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Krogen IX. Vad händer?

P1080926
Under den skamfilade ytan växer något fram. 

Nästan tre år har gått. Lever liket? Jag tänkte att det var dags för en lägesrapport och återvända till byggnadsvårdens grönskande kulturlandskap. Krogar och sådant kul är det svårt att motivera och ha tid till när man har småbarn men en liten gnista av hopp har infunnit sig. Ett hopp om framtida gamman, bondskt samkväm och drängaslagsmål tornar upp sig i mitt medvetande. Arenan för dessa lustigheter, det vill säga krogen, har förändrats något i vår tanke under den tid som gått. Vi lutar oss mer åt en inspirerande och historisk fristad på Liljerum. En fin, rofylld plats för skapande men ändock en skjutshållsliknande krog från 1800-talets andra hälft.

Den här sommaren har vi stolpat upp tre saker som vi skulle vilja få fart på. Det innebär inte att rummet är färdigt, men användbart och trevligt. Krogen är ett nära nollbudgetprojekt, vi använder oss utav det vi har hemma. Det är utmanande men givande samt trivsamt brokigt.

1. Lister
När vi rev hela rummet saknade rummet golvlist. och panelen var stundtals dålig nertill. Vi har därför valt att använda överbliven hög golvlist från köket och det här huset. Den höga listen kommer täcka in skadorna. Vad som också gett mig lite huvudbry är att det stundtals är ett glapp mellan golvbrädorna och väggen, av den anledningen kommer det vara en liggande slät täcklist först som sen golvlisten kommer stå på.
P1080932
Det finns en mystisk beröringsskräck mellan golv och vägg. Listerna ska överbrygga detta.

2. Målning
Rummet har faktiskt under dessa tre år faktiskt målats en gång. När listerna är på plats ska allt strykas en gång till och vi använder röd linoljefärg från trapphallsrenoveringen (det har jag inte heller skrivit om…) samt en hink pärlgrå linoljefärg vi har. Det kommer bli en mustig men trivsam färgläggning.
P1080927
Det finns faktiskt färg där inne.

3. Vedspis
Vi har beslutat oss för vedspis. Jag gjorde ett tappert försök att tidigarelägga rummet till 1800-talets första hälft med hjälp av öppen spis men jag erkänner mig besegrad av pragmatism, tidsbrist och historisk autenticitet. Rummets karaktär för sig bättre i spannet 1865-1890 med tanke på pärlsponten och rummets övriga inredning. Dessutom orkar jag inte mura upp en kåpa. Jag har köpt vedspis för hela 500 riksdaler. Den är strålande fin, verkligen….ska bara göra upp med faktumet att den stått ute hos den förra ägaren i ett par år. Men det löser sig, jag har redan tömt den från både barr och fågelbon.

P1080930
Vajjert, lite spissvärta på den där sen är det bara att köra….eller?

Till sist
När dessa saker är åtgärdade finns det risk för fest i framtiden.

P1080928

1 kommentar

Filed under Byggnadsvård på Liljerum, Krogen