Färgargården II. Ånyo rödfärgskok.

För ett antal år sen så kokade jag rödfärg på Norrköpings stadsmuseum och nu var det åter dags igen. Du kan läsa mer om det här.

Det blev då väldigt lyckat och i folkbildningens namn tyckte jag det var något för Färgargården. Jag kände också att det vore kul att koka färg som vi sen kan använda till att måla om färgeriet med framöver.

Jag utgick denna gång ifrån Skansens recept och föredömliga videoklipp där man får både lite historik och praktisk kunskap. Här får du också ta del om de olika kulörerna som går att få fram ur kopparpigmentet, från gult till svart.

Vi utgick ifrån Skansens recept men körde halva sats.

50 l vatten
2 kg järnvitriol
2,5-3 kg finmalet rågmjöl (eller vetemjöl)
8 kg rödfärgspigment (Falu Ljus)

Det pigment som jag använder är gammalt och kommer från tömningen av en gammal bondgård. Varifrån pigmentet är taget är omöjligt att säga. Historiskt sett var det inte bara Falu koppargruva som framställde det röda pigmentet även om det är just denna gruva som blivit synonymt med färgen. Faktum är att Stora kopparberg i Falun som säljer och tillverkar den färgen som betraktas som ”den äkta” faluröda färgen inte längre säljer pigmentet separat från gruvan. Det anses trist nog inte lönsamt att sälja pigmentet löst. De som idag vill koka färg är beroende av hitta antingen gammalt pigment eller köpa….fransk rödockra. Dock har det på senare tid blivit möjligt att köpa pigment från Kopparbergsgruvan i Ljusnarsbergs kommun vilket får anses vara mer historiskt korrekt för svenska hus.

Vi kokar färgen i en stor gryta som vi ställt på tjocka plåtar i pannmuren. Stora kvantiteter kräver stora grytor. Medan vi kokar upp vattnet för att smälta vitriolen så gör vi en liten redning. Att koka rödfärg påminner något om att göra en sås. För att undvika klumpar i såsen behöver man reda ner mjölet i en mindre mängd vatten. När man får en slät välling tillsätter man den i vattnet under kraftig omrörning.

Därefter tillsatte vi pigmentet som vi vägt noga innan. Efter att det fått sjuda 30 minuter har vi fått en färg som är billig, autentisk och som dessutom skänker ett visst extra mått av tillfredställelse eftersom man gjort den själv.  Vi väljer att inte tillsätta linolja  (eller såpa, sillspad osv…). Linoljans vara eller inte vara i färgen är en typisk trätofråga. Många äldre herrar blir ofta provocerade när de får höra att vi inte tillsatt någon linolja (eller såpa, sillspad osv…). Linoljan gör färgen härdigare men också på bekostnad av slamfärgens goda egenskaper. Enligt Skansen anses det inte längre en slamfärg om färgen innehåller över 8% linolja och vi väljer att utelämna linolja för att få en autentisk färg som är lätt att måla över och lätt att borsta.

Med stor iver drog mina sommarjobbare fram penslar och gjorde lite provstrykningar på färgeriet. Det hela var mycket lyckat om jag får säga det själv.  Vi ville ha den ljusa kulören av röd slamfärg som anses vara den äldre nyansen, den mörka varianten som dominerar idag har inte särskilt många år på nacken och passar enligt mig inte på äldre hus. Lycka till med ditt slamfärgskok!

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Självhushållningsexperiment

Herr Lloyd och vådaskottet


Lloyds björnstudsare och  klassiska skildring av Sverige fråm 1820-talet.

Herr Lloyd och vådaskottet
Folkmusikgruppen Irmelin har plockat upp en visa om en 1800-talets kanske kändaste kulturpersonligheter. Vagabonden, zoologen, etnologen och björnjägaren Llewellyn Lloyd. Denna engelska rikemansson flyttade till Sverige under 1800-talets början för att jaga, fiska, forska och ligga runt. Han skrev flertalet böcker, korresponderade med Darwin och är även far till den kände upptäcksresande Charles Andersson. Lloyds nära mytiska framfart i svenska skogar, fiskevattnen och sänghalm gav upphov till flertalet sånger, berättelser och traditioner.


Lloyd med sin tama björn rönte stor uppmärksamhet.

En av dessa folkliga ballader som finns om Lloyd handlar om en tragisk vådaskjutning under en björnjakt. Lloyd råkar då skjuta en av hans lokala fångstkarlar Jan Svensson. Märkligt nog är inte detta är inte första gången som Lloyd vådaskjuter en person. Redan innan han flyttade till Sverige sköts en jaktvårdare till döds under tumultartade former efter att ha kommit på Lloyd som olovligen jagade på dennes mark. Lloyd blev snabbt känd i Sverige för sina dramatiska vårdslöshet och ofta farliga björnjakter där han själv många gånger blev sårad och illa tilltygad av björnar. Sammanlagt där han varit med vid nedläggandet av drygt hundra björnar.

Här kommer den ledsamma visan om vådaskottet.

 

Texten finns här:

Herr Lloyd
Efter Elvina Engström, Malung, Dalarna

Herr Lloyd ifrån England till Sverige hit kom
Att nyttigt och nöjsamt här jaga
Att leka med rovdjuren först litet om
Sen skinnpälsen utav dem taga

Den jägaren är i vårt land välbekant
På jaktäventyren så många
I skogar, i dalar, på berg och på brant
Väl kan han båd’ skjuta och fånga

Emellan Tyngeberget och Norra Hån
I en socken man Malung månd’ kalla
En ringander björn nu skjuten skall bli
Men kom ej den gången att falla

Med Lloyd uti följe på jakten där var
Elg, Utter och Svensson den arme
Hur oviss vår livstid, vår dödsstund så snar
O Gud över oss dig förbarme

Herr Lloyd med de andra i ringningen ser
Att björnen re’n grävit där hade
Svagt skymlar i buskarna mera och mer
Lloyd ögat till bössan nu lade

Och jägaren slår sig för panna och bröst
Och ropar: min vän har jag skjutit
Och eko i bergen mångdubblat hans röst
Han fasar för blodet som flutit

Herr Lloyd kastar bössan ifrån sig så långt
Nu vill han ej björn skjuta mera
Han river sitt bröst, det blir honom för trångt
Vad gjort är, dock ändras ej mera

Och prästen och domarn herr Lloyd reser till
Vad lag bjuder, det vill han lida
Och änkan, Jan Svenssons, han ock hjälpa vill
Sin dom nu herr Lloyd får avbida

Men nu sitter änkan med barnena små
I fattigdom, sörjer och gråter
Men Gud henne styrke, Gud allt han förmår
Han hjälper, hugsvalar, förlåter

Om några månader börjar björnjakten, klanta inte till det som Herr Lloyd.

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Vapen

Färgargården I. Första nystanet.


Sveriges enda funderande 1800-talsfärgeri?

Färgargården, Sveriges enda friluftsmuseum helt tillägnat historisk färgning har återinvigts efter en lång frånvaro i en museal malpåse. Ursprungligen startats som ett museum av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet 1939. Det är lämpligt beläget intill Motala ströms strand i utkanten av Norrköpings forna textilindustri. Det ska porträttera ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Efter år 1846 då vi fick näringsfrihet i Sverige blev det tillåtet att anlägga färgerier på landsbygden och flera hundra startades för att förse garner och tyger med färg. Nu är Färgargården i händerna på mig och Norrköpings stadsmuseum och min ganska gamla vision om att starta ett färgarfriluftsmuseum är nu verklighet. Sommaren ligger framför våra fötter och jag har precis lämnat en välbesökt och högtidlig återinvigning bakom mig. Här på bloggen ämnar jag sjösätta en liten artikelserie om de aktiviterna som vi gör under sommaren. Arbetet går också att följa på Färgargårdens Friluftsmuseums FB-sida.


Personalstyrkan samt Eskilstuna Skarpskyttekår (Senaste besöket var för 130 år sen i Norrköping) under invigningsdagen.

Kapitel I. Första nystanet


En nöjd färgare med första nystanet. Foto: Pernilla Pusa.

Hur ska jag beskriva upplevelsen av att färga i Sveriges enda bevarade och funktionsdugliga 1800-talsfärgeri? Det är svårt, det är också första gången det färgas i det på många, många år. Kanske så länge som 50 år sen. Känslan är märklig, påtagligt nervöst men samtidigt underbar. Färgeriet består av ett antal stora kopparkärl, två för vanlig färgning, två tryckkärl för ångning och två för kypfärgning. De hänger alla samman i samma speciella skorstenskonstruktion och eldas via gångar under en stor murad huv. Endast kypkaren eldas från utsidan.

Här är en enkel genomgång av verksamheten i det lilla färgeriet.

 

Jag blev överraskad över hur enkelt det var att elda under karen och effektiv konstruktionen är. De vanliga karen är hyfsat stora och rymmer säkert mellan 120-200 liter vatten. Jag började med att beta tio härvor ullgarn måndagen innan invigningen i det minsta karet. Murarna hade renoverat klart veckan innan varför det inte fanns utrymme för några experiment innan. Skarpt läge på självaste invigningsdagen. Varför inte köra två bad dessutom och med växtfärger jag inte haft så mycket erfaranhet av? Varför göra det enkelt för sig när man kan göra det svårt?


Gamla tunnor fyllda med gamla färgämnen trängs med varandra i färgeriet. Här finns spanskgröna, gul bresilja, vejdekulor, gurkmeja, röd bresilja och några okända.

De två baden
Jag satte mina färgararbetare på att mäta upp mängden färg. Jag valde att köra på blå bresilja (också känt som blåträ och blåholtz) och Catechu. De färgar lila nyanser, respektive gyllenbruna och är båda exotiska färgämnen men lång tradition inom färgarsocieteten i Sverige.


Det stora av de två konventionella karen.

Det råder en viss begreppsförvirring rörande bresilja i Sverige, då den återfinns i tre nyanser, blå, röd och gul bresilja. Blå bresilja är egentligen inte det ursprungliga bresiljaträdet (Caesalpinia echinata) som ger röd bresilja (också känt som färnbock). Blå bresilja kommer ifrån en annan exotiskt träd som växer i Syd- och mellanamerika, Kampeschträdet (Haematoxylum campechianum). Träden är dock släkt med varandra och den kemiska sammansättningen i färgerna från de båda träden är mycket lika. Just behovet efter bresilja gav upphov till männens motsvarighet till kvinnornas spinnhus, så kallade rasphus. I Sverige har vi haft flertalet rasphus, särskilt under 1700-talet. Där fick fångarna raspa ner bresilja till ett spån som sen kunde användas till färgning. Bresiljesläktet av finns i Sydamerika och har gett upphov till namnet Brasilien. Catechu å andra sidan kommer i från ett annat träd, en indisk acacia. Catechu eller Cutch har i månghundraårig tradition i Europa och har använts till att färga beständiga bruna nyanser.

Jag hade bara bresilja-extrakt att utgå ifrån. Om jag minns rätt så fanns det att tillgå på 1800-talet men historiskt sätt så har färgarna använt spånet. Vi körde 5 gram/100 gram ull. Betat med Alun. Bresiljespån hade varit roligare men det duger bra och är enklare med extrakten. Senare i sommar ska jag pröva spån av såväl röd och gul bresilja. Catechupulver 20gram/100 gram ull och betat på samma vis. Total fem härvor i varje bad.


Bresiljalösning på väg till färgkaret.

Färgpulvret löstes i varmt vatten till ett koncentrat som sedan rördes ut i vatten under uppvärmning. De betade och fuktiga härvorna lades i sina bad och vattnet eldades upp men aldrig över 70-80 grader. Jag märkte snabbt vilket magiskt och potent färgmedel det är. Jag blev överväldigad över det första lila nystan jag fick upp. Mäktigt tung lila kulör. Ett efterbad kommer att följa.


För att undvika en sådan där ”Vilken färg har klänningen?”-Diskussion vill jag poängtera att det är mörk lila.

Katechu mognar långsamt i färgen, från blek brun som tycktes nästan trött till att utveckla en hygglig brun nyans efter att ha svalnat över natten i badet. Givetvis råkade jag göra det klassiska misstaget att inte lossa på garnets knutar och det blev vita sträck, jag lär mig aldrig.

Dagen avslutades med 1800-talsäppelkaka.

 

Lite källor
http://www.wildcolours.co.uk
http://waynesword.palomar.edu/ecoph4.htm

1 kommentar

Filed under Färgargårdens Friluftsmuseum, Växtfärgning

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

Först lite information!
Inledningsvis vill jag påpeka att det är lite glest mellan artiklarna. Anledningen är givetvis livet självt som pockar på min uppmärksamhet. Det är familj, hus, vildsvin och min egen hälsa som går före. Dessutom mitt ordinarie arbete som jag vill slå ett särskilt slag för. I sommar basar jag över ett helt friluftsmuseum, Färgargården i Norrköping. Sveriges enda färgeritekniska museum ska öppna igen och museet gestaltar ett landsbygdsfärgeri under 1800-talets andra hälft. Jag ska vara där och reenacta 1800-tal hela sommaren. Kom gärna förbi och följ vårt arbete på vår FB-sida! En del av det som sker där kommer också bli material här på bloggen.

Här kommer lite programpunkter för sommaren, jag tror det är mycket som intresserar er som är min målgrupp för denna blogg.

 

Svartsnärpan – Dawn of the evil slädbössa

 

I brist på verkligt omdöme i kombination med ett dumt infall köpte jag ett ledsamt stycke skjutjärn. En värsta sortens flintlåsbössa, byggd på alla möjliga delar, en nedsågad muskötpipa, ett muskötflintlås m/1762 och en ful putsad kortad stock och en apart bakkappa. En ful bössa kort och gott. Det korkade infallet jag fick när jag först såg kan sammanfattas med ett ord – slädbössa. Jag måste bygga den styggaste slädbössan som världen skådat. En mörk tingest ruvandes ett halvt skålpund varghagel i sin dunkla mage, en rännkulornas honmonster. Svartsnärpan skall bliva hennes namn! 


Källa: Svenska akademins ordbok 1981.

En del av er kanske minns artikeln om de extremt korta bössorna? Slädbössor är en fantastisk genre bössor, korta självförsvarsbössor som använts för att avvärja såväl rovdjur som rövare men även vid oplanerad jakt under färd.

Bygget
Innan ni börjar läsa hur det gick till, vill jag som ruinromantisk, vapenhistorisk fetischist säga att jag vill verkligen inte starta någon slags trend här. Välj med omsorg ditt projekt om du nu liksom jag vill sätta sågen i en pipa. Välj sådant som saknar större kulturhistoriskt värde, det vill säga dåligt skick, hårt renoverat, sentida byggen, återkonverteringar och liknande. Jag vill verkligen inte se några av okunskap nedsågade bössor som annars är helt ok.



Utgångsmaterialet var inte vackert att beskåda. Inledningsvis fick jag lämna låset hos vapensmeden för att passa in en ny slagfjäder då den gamla brustit. Det som var kvar av kolven fick vara mall för den nya piplängden. Att förlänga stocken hade också kunnat vara ett alternativ och det hade också blivit en rätt snygg och oändligt mycket bättre balanserad bössa. Men eftersom jag inte är någon höjdare på den typen av avancerad träslöjd så fick det bli bågfilen. Med hjälp av maskeringstejp markerade jag snittet och började såga.

När pipan var kortad så filade jag i ordning mynningen. Personligen hade jag föredragit en pipa som var skapt i den här längden. Fina slädbössor är gjorda med ursprungligt korta pipor och får därmed tunnare gods i mynningen och blir därmed betydligt graciösare skapelser. Min pipa saknar för närvarande korn, vilket heller inte är nödvändigt på dessa närstridsvapen. Men jag skulle gärna vilja ha korn i framtiden för att det gör att bössan ser mer hel ut.

Kolven var belagd med någon hemsk lack. Jag valde att sickla hela kolven med en vass kniv och sen slipa av den.

Eftersom framstocken var så pass kort ville jag skapa ett snyggare avslut. För att göra den mer elegant började jag med att öppna upp laddstockrännan för att kunna förse den med en rörka. Jag ville också att bössan skulle ha en hornnäsa så jag täljde och filade in en ansättning att limma en bit horn på. Jag tog ett spräckt kruthorn med lämplig dimension som sågade till.

Hornbiten lät jag koka i någon timme för att göra den mer flexibel. Jag limmade den sen med kontaktlim.

Jag tittade sen på andra bössor jag har hemma från 1700-talet och formade sen hornet och träet för att få en trevlig övergång. Inpassningen blev helt ok men inget mästerverk. Jag valde också att skära en enkel dekorrand längs med laddstocksrännan.

Många bruksvapen under 1700-talet svärtades med linolja och kimrök. Svenska arméns musköter svärtades ända fram till 1800-talets början, idag finns sällan svärtningen kvar utan den avlägsnades ofta under 1800-talet. Det är mer av en färg än en bets som man kan se på den här originalsvärtningen på min m/1716-1805 musköt.

Jag blandade en pasta bestående av kimrök och kokt linolja som jag i omgångar strök i tunna lager och sen eftertorkade. Vid det här laget hade jag kommit över en passande rörka från en genomrutten, piplös subsidiemusköt. Rörkan passade jag in framtill och ordnade en gammal rembygel som också säkrade rörkan i träet.

Nu var det dags att göra en laddstake. Eftersom rörkan är ganska trång och avsedd för metallladdstake så var jag tvungen att göra en ganska tunn i trä. Jag använde mig av Larry Potterfields metod som fungerar på så vis att man gör en slipjigg med sandpapper som man sen slipar ner träbiten till rätt form med hjälp av borrmaskin. Jag orkade inte bygga en hel jigg utan gjorde en enkel i trä som gick att trycka ihop i skruvstycket.

Det är väldigt lätt att dra av laddstaken om man kör för snabbt och den vobblar, så kör försiktigt när du tar ur den ur jiggen. Jag valde ek i brist på andra träslag. Den färdiga laddstaken passades in och svärtades lätt.

Svartsnärpan var född till världen.

That why they call it a flinchlock….

Ta

Hur bra funkerar då denna svarta dikesrensare? Balansmässigt är det såklart en katastrof, det är i princip en pistolkarbin, men funktionen är det inget fel på. Den är gjord för att spruta snärpor över ondsinta rövare, vargar och valfria mylingar som kommer för nära. På det hela, ett roligt litet projekt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Kurage recenserar: Tailor and Arms karolinersko.

Historiska skor är alltid ett svårt ämne. Inget tillbehör till din historiska är så komplex och skärskådas så noggrant utifrån kvalitet, autenticitet, bekvämlighet och prisvärdhet. Det är sällan dessa faktorer samsas utan att det sker på bekostnad av någon av dem. Billiga skor gör avkall på autenticitet och kvalitet medan riktigt, riktigt bra historiska skor gör stora hål i plånboken. När jag började med 1700-talsreenactment var det ett jobb och då köpte jag billiga amerikanska 1700-talsskor från Jas Townsend. Det var snart tio år sen och de har faktiskt hållit hyggligt och jag har faktiskt sprättat bort sulan och ska sula om dem.


Min gamla skosetup.

Jag har känt dock ett sug efter ett par mer tidstypiska tidiga 1700-talsskor med avhuggen tå. Fram till ganska nyligen har i större delen av karolinerreenactmentvärlden mer eller mindre förtröstat på en enda krasslig men prisvärd skomakare i Tjeckien. Nu har värmländska Tailor & Arms börjat producera karolinerskor. Tailor & Arms har på bara några få år börjat förse en helt ny generation 1700-talsreenactors med just uniformer och militära pryttlar med stor entusiasm. Utbudet har präglats av rätt känsla och material till ett bra pris vilket ingen annan tillverkare lyckats med innan. Tidigare har ett antal andra företag försökt massproducera karolineruniformer men dessa har varit sladdriga, färgstarka tingestar befriade från all känsla av historisk autenticitet och blodsmak. Om man är stitch-nazi som jag och många med mig så kanske inte Tailors & Arms kläder är intressant men för den breda massan som inte bryr sig om  handsömnad i minsta detalj är det välgjorda, funktionella och hyfsat autentiska plagg som inte skäms för sig.

Jag har köpt mig Tailor and Arms nya dojor och testat dem under vintern. När andan har fallit på så har jag gått hundpromenaderna i dessa. Terrängen har varit av de mest autentiska slag, dvs grusväg, lerig åker och ängar. Inför försöken har jag dränkt skorna i hemmagjord skosmörja i flera omgångar, något jag rekommenderar för alla med historiska skor. Inledningsvis ska jag säga att jag verkligen inte är någon expert på historiska skor utan detta är gjort med lekmannens hela arsenal av okunnighet.

Mitt första intryck av skorna var att de kändes väldigt gedigna och rediga, bättre än vad man brukar se i den prisklassen. Alla synliga sömmar är handsydda med någon slags okänd tråd, de är randsydda och jag valde ett par med spikade sulor för ökad tålighet. De levereras med enkla mässingsspännen som man själv får passa in. På dessa är mockasidan vänd utåt vilket jag har förstått ska vara det rätta även om den svenska militära skon m/1756 senare har tvärtom. Lädret är tjockt och men ganska följsamt. Skorna har klackjärn vilket jag misstänker att originalen inte har. Broddarnas huvuden under är åttakantiga.

Sko m/1756. Foto: Armémuseum.

Det är en ganska anmärkningsvärd resa att promenera med dessa skor då känslan är påminner om en blandning av tunga pjäxor och träskor. Tyngden i kombination med de tjocka sulorna och det frånvarande stödet som högre skor brukar ge gör att det lätt blir lite ansträngt för vristerna. Att trampa snett är inte skönt. Just tyngden är en sak som man kanske kan invända emot men eftersom jag inte vet vad originalskorna väger så låter jag det vara osagt. Viktmässigt väger de dock precis lika mycket som de tjeckiska dito.

Formmässigt tycker jag de ger precis det markerade och kantiga uttrycket som den här typen av stadiga marschskor bör ge. När det kommer till hantverket är sömmarna gjorda för hand med skomakarsöm och någon typ av stark tråd har använts. Min önskan skulle vara en kortare stygnbredd för göra skon mer tät och starkare, samma sak gäller randsömmen som gott kunde vara tätare men framför allt mer försänkt i lädret. Randsömmen slits snabbt i lädret och då börjar sulorna gå isär så det är en ganska vital del. Jag misstänker att sulorna är ihoplimmade med ganska mycket lim vilket kanske gör att det håller ändå, det återstår att se. Spikskallarna undertill är funktionella men väldigt fula med sin sexkantiga form, jag tänker att det borde finnas bättre massproducerade spikar som passar bättre.

Sammanfattningsvis:

Plussidan
+ Priset
+ Autentisk stil och form.
+ Känns gedigna

Minussidan
– Tyngden
– För breda stygn
– Randsömmen ytlig
– Fula spikskallar

Slutkläm
Jag kan så här långt i promenerandet verkligen rekommenderar jag dessa skor. De har rätta känslan utan att bränna stora hål i ekonomin och jag hoppas de kommer tjäna mig gott i några säsonger. Om ni vill kika närmare på dem så varför inte promenera förbi Tailor and Arms monter på Militariamässan i Solna 8 april.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar & Recensioner

How to make the knopplist.

Regelbundet behövde den genomsnittlige 1800-talssvensken någonstans att hänga upp sina persedlar och pryttlar. I det självhushållningspräglade svenska samhället innan industrialismens intåg var det vanligt att någon i hemmet själv slöjdade fram ett föremål lämpligt för den typen av aktiviteter. En sådan typ av upphägningsanordning är den så kallade knopplisten.

Denna list kan man lätt göra hemma med enkla verktyg och samtidigt upptäcka en värld av knoppar. Att det dessutom är en mycket bra täljövning ska jag inte sticka under stol med. Knopparna funderar också bra till exempelvis byrålådor.

Nyckelordet i arbetet är att tälja systematiskt för att underlätta arbetet och för att få en likartad fason på knopparna. Genom att göra stavar och vrida dessa kvarts eller halva varv åt gången när man täljer blir formen distinkt. Det är egentligen samma sak som när man smider då man grovarbetar järnstänger i med kvartsvarv eller halvvarv på städet. Detta kommer ni nybörjartäljare att märka i beskrivningen nedan.

  1. Material
    Jag har valt att använda mig av kvistfri, färsk björk. I övrigt har jag en vass slöjdkniv, japansåg och en penna. Undantagsvis använder jag också yxa och täljhäst. Jag har gjort en knopp som får stå som förlaga för de andra knopparna.
    p1090528
  2. Tälj dig en fyrkantsstav och märk ut en linje där knoppen ska ha en markerad midja.
    p1090529
  3. Ta japansågen och såga ett snitt ca 1/3 av tjockleken från varje sida. Detta snitt underlättar att få en distinkt övergång till knoppens huvud utan att riskera att råka tälja sönder knopphuvudet.
    p1090530
  4. Fatta tag i kniven och skär från den nedre linjen. Utgå från hörnen först till skären möts under huvudet. Här ser ni vikten av att tälja systematiskt för att få ett konsekvent utseende.
    p1090531
  5. Gör samma sak men skär från sidorna in mot huvudet. Du får nu en fyrkantig avsmalning.
    p1090532
  6. I den här designen vill jag ha en åttakantig profil. Jag bryter alltså hörnen genom att skära in dem. Jag börjar också bryta hörnen på huvudet. Att jobba med åttakantiga former är praktiskt medan helt runda är krångligt att få distinkt. Jag gör också huvudet mindre i radien än basen för att få till en trevligare form.
    p1090534
  7. Börja runda av huvudet. För att få ett jämnt huvud jobbar jag här med att vrida en sida i taget och försöker göra likadana skär för varje vridning. Lite som att svarva men väldigt långsamt. De åttakantiga formen håller i sig hela vägen.
    p1090535
  8. När jag är nöjd med formen på knoppen så sågar jag av den med japansågen. Jag lämnar ca 2 cm som ska bli tapp i listen. Jag sågar ett snitt på varje sida för att få en ansättning för tappen.
    p1090536
  9. Med hjälp av kniven klyver jag bort det som kapats med sågen. Därefter täljer jag tappen nära rund.
    p1090537
  10. Sådär, tre små knoppar som ser hyfsat lika ut. Knopparnas design kan ju givetvis varieras helt efter eget tycke och smak. Det är du som är slöjdaren och din egen designmastermind.
    p1090538
  11. Själva listen som knopparna ska sitta på går att göra på olika sätt. Jag valde att göra en kort list med endast tre knoppar och då klöv jag helt enkelt fram en list i färsk björk. Jag förfärdigade den medelst täljhäst och bandkniv men det går givetvis att utgå från en bit sågat virke som du hyvlar till den form du tycker om. Nu är det bara att borra hålen för tapparna i listen. Om du tänkt krympa knopparna på plats är det bra att göra hålet lite underdimensionerat så du får knacka i dem. Jag har låtit knopparna torka sen innan och genom att den färska listen krymper så smiter den åt kring knopparna och de sitter fast. Det går också att limma knopparna i hålet eller varför inte dra i en kil från baksidan. Metoderna är många. När knopparna sitter på plats är det bara att såga av dem med sågen.
    p1090539
  12. Färdigt! Nu är det bara och borra hål i listen så att du har något att skruva i. Montera listen på plats och ingå i den månghundraåriga traditionen att hänga upp saker. p1090540

 

 

1 kommentar

Filed under Trä

Bössorna från Runö.

p1090827
I Rigabukten finns en mystisk ö som gäckat historiker och etnologer under lång tid. Ön heter Runö och är liksom Gammalsvenskby i Ukraina en enklav med en starkt svenskpräglad kultur. Trots att Runö annekterats av olika länder genom tiderna har ön under århundranden behållit en egenartad kultur där de bar en särpräglad dräkt, talade en egen variant av estlandssvenska och utövade ett självägande styre. Som mest bodde det ca 350 personer där, men den ursprungliga befolkningen splittrades när Sovjetstyrkor tvingade dem att fly 1944. Många av runöborna flyttade till Sverige och idag flyttar många tillbaka och återbefolkar Runö.

Riddarhusbibliotikarien Karl von Löwis i Riga i skriver i Vårt Land 1896:

Sälarna jagas äfven med bössa, skjutvapen af mycket primitiv art, som tillverkas af öborna sjelfva, med mycket små kolvar, vilket gör dem bekväma, då skyttarne i liggande ställning måste använda dem.

 

Runöbornas bössor
Det finns ett antal kända bössor i privata samlingar och museisamlingar som antas ha ett gemensamt Runöursprung. Gemensamt för dessa bössor är att de har en särpräglad stil som är närbesläktad med svenska flintsnapplåsbössor av äldre sort. Det är tydligt att de påminner mer om svenska bösstraditioner snarare än baltiska och finska bössor.

Ur det lilla urvalet som jag har haft tillgång till i denna artikel finns det två typer av bössor, småkalibriga lodbössor och grövre studsare. Det är inte bara kalibern som särskiljer typerna utan också en utseendet.

Runöbössor av lodbössetyp
Den här typen kännetecknas av en kort stock som bara tillåter kindkontakt. Stocken går helt i linje med de traditionella kortstockade flintsnapplåslodbössorna som var vanliga i Sverige under 1600-1700-talet från Jukkasjärvi i norr till Göinge i söder. Liksom andra kortstockade lodbössor så är kalibern liten för att rekylen inte ska bli för kännbar för skytten. Dessa bössor användes för att skjuta stillasittande småvilt och fågel. Enligt en uppteckning från 1800-talets slut tycks gäss som mellanlandar på ön vara ett populärt villebråd. Som citatet indikerar användes även de kortstockade bössorna till säljakt och att kolvformen underlättar liggande skytte. Jag låter det vara osagt huruvida det verkligen är bekvämt att skjuta med korta kolvar med endast kindstöd men generellt brukar bössor avsedda för liggande skytte tillåta fullgott stöd.

p1090828

Låsen har utanpåliggande fjäder och smidet är förhållandevis kantigt i sitt utförande med ganska lätt bräckta kanter. Jag får intrycket av att smidet är välgjort men inte så smäckert. Låset hålls på plats med en låsskruv och eldstålet är spetsigt upptill. På flera av runöbössorna har fängpannan en liten eldskärm som är nitad fast i fängpannan. Samtliga lås saknar säkerhetsanordning som ofta kan ses på andra flintsnapplås såsom vridbart eldstål, fängpannelock eller varhake. Läppskruven är av ringskruvsmodell.

p1090829

Stock och beslag
Även för att vara kortstockad är Runöbössornas kindstöd minimalt. Signifikant på stockarna för just Runöbössorna är att kolven har en bakkappa i plåt och en liten stötknapp längst ut på kolven. Denna stötknapp ses mer ofta på stadstillverkade flintsnapplodbössor men mer sällan på folkliga lodbössor. Dess funktion är att skydda kolven när kolven tar stöd mot hårda underlag, särskilt när skytten laddar vapnet. Samtliga Runöbössor av denna sort har en kolvlåda med skjutbart lock. Kolvlådelocket är dekorerat på olika sätt från enkla ristade linjer till skurna stiliserade blomknippen.  Underbeslaget är enkelt och i järn. Samtliga undersökta exemplar har också en metallförstärkning vid änden av framstocken. Laddstaksrännan är dold men ventilerad med en lång skåra.

p1090830 p1090834 p1090831p1090833

Pipa och laddstake
I mina två exemplar är kalibern 12-13mm , medan livrustkammarens exemplar är 13mm. För att vara kindstödda lodbössor är kalibern något större än vad motsvarande bössor brukar vara i Sverige. Runöborna hade egentliga inga större fyrfota djur att jaga på ön, varför de troligen också användes för säljakt precis som von Löwis antyder. Piporna är alla åttakantiga men dess kanter är mjukt avrundade istället för skarpa. Siktet är enkelt med pilformat avslut framtill. Laddstakarna på båda mina är av särskild typ, de är i trä och avrundade med en knopp i ena änden och skodda närmast en tredjedel av längden med en metalltub som är gängad i änden för en krats.

p1090832

Utseendet på de fem undersökta bössorna av denna typ är så uniformt att med hög sannolikhet är tillverkade av en smed eller smeder i nära relation till varandra. Mina två bössor är i de närmaste identiska stilmässigt med få undantag. Även storleken skiljer minimalt varför jag antar att de är syskon tillverkade av samma hand.

4247

Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Längd: 1074 mm
Längd: pipa 868 mm Höjd: 117 mm kaliber: 13 mm Foto: Livrustkammaren.

runolivrustkammaren
Runöbössa ur Livrustkammarens samlingar (Livustkammaren 4247 (31:15)) Foto: Livrustkammaren.
murberge
Runöbössa ur Murbergets samlingar. Foto: Murberget.

0000367
Runöbössa. Jag har inte en exakt källa för bilden men det är troligen så att den såldes på Probus för ett antal år sen.

Runöbössor av studsartyp
Den andra typen av Runöbössor är grovkalibriga studsare. Det kan antas att de använts till säljakten som var en viktig inkomstkälla för Runöborna precis som för många andra kustbor och öbor. När det kommer till säljakten på Runö är den strikt organiserad och upplägget för jaktens ordnande var stadgat i Runös egen säljaktlag från 1800-talet andra hälft. Dessa lagar grundas på äldre överenskommelser sen 1500-talet och framåt. Det som är speciellt med dessa studsare är att de är utformade på helt annat sätt än de traditionella sälbössorna som nyttjades kring hela Östersjön. Den vanliga sälbössan är ett prickskyttevapen som har en ansenlig vikt och klumpighet, tillverkad för precision och lite rörlighet i jakten. Runöbössorna är grova i kalibern men nätta i utförandet och tunna i pipgodset. Om dessa bössor användes till säljakt, vilket är mest troligt, måste säljakten varit annorlunda utformad med en mer rörlig jägare och kortare skjutavstånd. I en passus i säljaktslagen står det bland annat att en del använder hundar på isen när de jagar som ett hjälpmedel för att lokalisera sälar. Kanske var det dylika metoder som gjorde att deras jaktsätt var annorlunda. Läser man August Zetterqvist skildring av säljakten som är ifrån 1908 tycks däremot Runöbornas säljakt likna den som ses på andra ställen runt Östersjön. Om Zetterqvist skildring är relevant för att förstå säljakten under flintlåstiden är dock svårt att säga då den vapentekniska utvecklingen under sent 1800-tal förändrat jakten på många plan. Livrustkammarens exemplar är försett med solskydd över kornet vilket i folkliga sammanhang ses på sälbössor. Det är en praktisk finess mot solen under vinterdagar när jägaren ligger på isen och vakar säl.

p1090836

Om de nätta studsarna skulle ha använts till att annat förutsätter det att det funnits något annat större villebråd på ön. Ser man till de äldre beskrivningar av Runö tycks ön sakna fyrfota vilt, egendomligt vis tycks ön invaderats av harar under slutet av 1800-talet som förökades snabbt på grund av att det saknades rovdjur.

p1090838 p1090837

Vad som är karaktäristiskt för denna typ är att kolvformen är utdragen på så vis att den medger helt stöd för skytten. Det är nödvändigt med en ordentlig kolv då endast kindstöd skulle göra skyttet högst obekvämt med den grova kalibern. De två undersökta bössorna är mycket snarlika, båda kolvarna har en liknande utformning och storlek. Den som finns på Livrustkammaren har en speciell kontext då den är given som gåva år 1929 av Runöborna till Gustav V. Låset är likt det vi finner på på de övriga flintsnapplåsbössorna men naturligt något större. Kolven har längsgående fåror längs med förstocken och kolvlådelock. Piporna är grova i kalibern men är tunna i godset till skillnad från sedvanliga sälbössor. Detta gör att bössorna är trots sin kaliber mycket nätta. Laddstaken här hornskodd.
p1090839

runostudsare
Runöbössa av studsaretyp. Livustkammaren 4247 (31:15). Foto: Livrustkammaren.

 

Märkvärdigheter
Vad som talar för att bössorna verkligen är ifrån Runö och inte en spridd typ är att bössorna är så lika och har en stil särpräglad från andra områden. Jukkasjärvitypen har större variationer vilket talar för fler smeder och verkstäder. Klart är att låstypen har mer gemensamt med svenska flintsnapplås än dito baltiska eller finska utan att det står klart de är av huvudsakligen svensk inspiration. Det leder oss dock till ett dateringproblem, som det inledande citatet skallrar om tycks de kortstockade, hemmagjorda bössorna brukats länge. Runö är känt för stark konservatism när det kommer till vanor, seder och dräktskick. Märkbart är att de flesta bevarade bössor är av flintlåstyp och inte omgjorda för slaglås. Det kan bero på flera faktorer, dels konservatism men möjligen ville inte en så isolerad ö som Runö göra sig beroende av en industriprodukt som tändhattar. Det kan också bero på att ön var under ryskt styre under 1800-talet och de ryska provinserna levde under stränga vapenlagar vilket begränsade vilka typer av skjutvapen som fick ägas. Dessa faktorer gör flintsnapplåsbössorna svårdaterade. En samlarbekant till mig har dock två Runö-bössor med den senare typen med lång kolv som båda är tillverkade för slaglås vilket visar att det åtminstone existerade slaglåsvapen på Runö.

 

Källor
Livrustkammarens samlingar på nätet
Hedman, Jörgen (2006). Runö: Historien om svenskön i Rigabukten. Dialogos förlag.

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen

Förbereden eder med allmogens stadiga hand inför nödmånaden januari.

P1010044

Julen är på utgång, du har i sann julhedonistiskt anda vältrat dig i inslagna klappar, svullat dig till bristningsgränsen på kalla grisfötter, skärgårdssill och prinskorv utan en tanke på den svåra tid som nu bokstavligen står och stampar i farstun. Jag skriver såklart om januari. Svältmånaden där övertrasserade barnfamiljer pantar sina surt förvärvade plattskärmar och tveksamma bijouterier i hopp om att klara livets nödtorft såsom ha råd sin utlandssemester till Thailand eller i värsta fall Gran Canaria.

Men det finns hopp, kära läsare. För er trygghets skull har jag nedan kanaliserat allmogens nedärvda hemligheter för att rädda dig igenom svältmånaden. Här är listan på fantastiska utfyllnadsingredienser som du kan dryga ut din kost med. Det kommer också fungera perfekt för er som redan är inkörda på märkliga världsfrånvända dieter. Utfyllnaden kommer göra er smärta om livet i dubbel bemärkelse.

Låt oss genast byta ut dyrt spannmålsmjöl mot:

– Innerbark från tall
– Innerbark från alm
– Innerbark från lind
– Innerbark från ask
– Innerbark från björk
– Innerbark från bok
– Innerbark från gran
– Mäsk
– Dråseagnar (dvs blandat agnar och säd)
– Linfröskal
– Hasselknoppar
– Blad
– Hackad halm
– Hö
– Whitamås (?)
– Nötskal
– Ärtris
– Sälglöv
– Islandsmossa
– Knoppar från ängssyra
– Ljung
– Rovor
– Kålrötter
– Kvickrot (Lovordas av Linnè: ”…som wäl kan föda och uppehålla the arme, fast thet icke gifwer then aldra bästa föda.”
– Renlav
– Näckrosrötter
– Havreagnar
– Tallskott
– Gräs
– Sågspån
– Jord
– Fiskrom
– Hästgödsel (läs mer om avföringens undergörande verkan här.)
– Ekollon
– Benmjöl

Fullgott kaffe får du genom att rosta exempelvis maskrosrötter, ekollon, råg eller ärter. Du kan också passa på att servera brödet med kokta gamla skärp, seldon och nötta skinnskor som ligger och skräpar. Glöm inte heller att hund, järv, räv, grävling och kohud också är mat. Svamp är dock inte mat utan lägg dig hellre ner och dö istället är allmogens tips.

Låt Geggans nedärvda filosofi från ”Ingen bor i skogen” vara din fixstjärna i kampen mot januaris prövningar så kommer allt ordna sig. Förhoppningsvis.

Källor
Nils Keyland (1919) Svensk allmogekost. AB Svenska Teknologföreningens förlag
Troell Troells-Lund (1939) Dagligt liv i norden på 1500-talet, del 5. Albert Bonnier förlag
Ingvar Svanberg (2001) Mat i nödtider. Publicerad i Människan och naturen – Etnobiologi i Sverige I. Wahlström & Widstrand.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Självhushållningsexperiment

God Jul och julgransjakten anno 2016.

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Jag håller traditionen med julgransjakten levande men i år valde jag av tidsmässiga skäl gestalta, på ett måhända ganska förvirrat sätt, julgransjakten i vår tid.

Tack för det här året alla läsare. På återseendenästa år.

1 kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar

Den Swenska cidern! Del I.

p1090473
Det mytomspunna Liljerumsäpplet i all sin prakt.

Jag är överlag mycket dålig på att förtära alkoholhaltiga drycker. Min uppväxt i frikyrklig miljö i kombination med ett ganska ljummet intresse för spritstinna tillställningar i min ungdom gjorde att jag aldrig riktigt fattade tag i rusdryckernas stimmiga atmosfär. Dessutom gifte jag mig vid tjugo års ålder med en nykterist vilket inte heller banade väg för en karriär i rusdryckernas kraftsporter såsom ölhävning och vindruvstrampning. Redan under min universitetstid märkte jag hur tidigare helt (nästan) normala ynglingar som knappt har åldern inne för att bära långbyxor helt plötsligt började röka pipa och prata om rökiga undertoner hos diverse whiskeysorter. Jag lyssnade slött på dessa Edward Blomstinna småherrar medan jag själv funderade på vilket superviktigt, navelskådande 1340-talsplagg jag skulle sy härnäst.

Det finns emellertid en dryck som jag uppskattar och det är cider. Då menar jag riktig cider, gärna fransk där tillsatser utöver äppelmust är bannlysta. I de stora cidernationerna, Frankrike och England används ofta särskilda cideräpplen som i princip är små, oätliga skrumpna äppelkart men som ger mycket must och mycket smak.

Om jag nu ska dricka alkohol kan jag väl ändå framställa den själv. Det går mycket väl att använda vanliga trädgårdssorter som växer i Sverige men då kan man inte förvänta sig att den färdiga cidern har särskilt mycket kropp eller intressant smak. Jag köpte en gång en flaska av Kiviks numrerade och limiterade flaskjästa cider men blev ganska besviken eftersom den mest smakade alkohol och ingenting mer. För tre år sen gjorde jag också egen cider som faktiskt blev helt ok, väldigt torr men klart drickbar. Den äppelmusten bestod av 40% Cox Orange av äldre sort, 40% av vårt okända Liljerumsäpple och 20% vildäpplen från närliggande områden. Vårt äppelträd med det okända Liljerumsäpplet är en knepig sort då den för första gången i år blev färdigmogen. Vid förra cidersatsen var de inte helt färdiga vilket bidrog till en ganska syrlig och torr karaktär. 2016 har varit ett rekordår för äpplen med stora skördar och många soltimmar vilket har bidragit med att ge äpplena en sötare smak. Helt plötsligt var Liljerumsäpplena färdigmogna och dessutom knallröda vilket de aldrig blivit förr.

p1090474
I väntan på must.

Cider 2016
För det här året har en särskild ciderkommité startats för att dela på bördorna. Den består av mig, Björn, Anna och Christoffer. Tillsammans har vi samlat äpplen och pressat must på Övre Drättinge lilla musteri.

För att få mer smak och karaktär har vi valt att använda vildäpplen från övergivna äppelträd eller självsådda äppelträd. De växer ofta på ödetomter eller i hagmarker och bjuder på ett bredare register av smaker, från surt och bittert till sött och ibland totalt oätligt. Som kuriosa kan nämnas att jag stötte på ett äppelträd där äpplena smakade nästan ingenting men det hade en lite fadd underton som påminde om wellpapp. Genom att blanda ut de vanliga ätäpplen med dessa får man en helt annan grej. Samma sak med must om man inte ska göra cider, blanda ut de söta äpplena med vildäpplen. Det blir bättre. Vi ökade mängden vildäpplen i år och detta år och vi hade turen att lokalisera ett riktigt cideräppelträd i en gammal villaträdgård utanför Norrköping. Detta cideräppelträd är dokumenterat riktigt och troligen runt 100 år gammalt. Äpplena från detta är små men med ett närmast geleaktivt innehåll som det blir otroligt mycket must av. De smakar bittert och lite alkohol i sådan mängd att de inte är goda att äta.

p1090472
Receptet i bildformat. Från vänster, Cox Orange, Liljerumsäpplet, cideräpple och vildäpplen.

Receptet blev som följer
1/4 Liljerumsäpplen
1/4 Cox Orange
1/4 Sura vildäpplen
1/4 Cideräpplen.

1 kasse av varje resulterade i 37 liter cidermust.

Jäsning
Den färdiga musten smakade underbart, söt men inte på ett jobbigt sätt. Vi ville spontanjäsa vår cider. Det är riskabelt men enkelt och ger en annan typ av karaktär till cidern. Förra gången gick spontanjäsningen jättebra så jag ställde jäskärlet med 25 liter must med en duk över i pumphuset med ca 10 grader varmt. Efter ett antal dagar började en jäshatt byggas vilket är en klar indikation på att det går åt rätt håll. Efter ett tag upptäcktes ett problem, på hatten bildades svarta mögelprickar. Det luktade inte konstigt men jag valde att tappa om det och nu ska cidern jäsa ut syrefritt i min kattvind i 14 grader med vattenlås.

Fortsättning följer om några månader.

p1090524
Sen bilden togs har jag hällt på lite mer must så det är snarare 25 liter. Resten är nedfryst om det skulle behövas.

 

 

4 kommentarer

Filed under Självhushållningsexperiment