Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘växtfärgning’

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

Read Full Post »

Jag har förfärdigat ett par snödamasker eller även kallade snösockor. Plaggets funktion är att utestänga snön och värma underbenen. Särskilt i en tid då knäbyxorna i allmänhet nyttjades. Ursprunget är något knepigt att klarlägga en del saker pekar på influenser från militärt håll och de infördes under 1700-talet i den svenska militära uniformen. När det kommer till den civila eller folkliga dräkten så finns ett ganska litet antal bevarade men desto fler bevarade i skrift.  I Östergötland berättas det bland annat:

‘Sådana plagg begagnades på 1700-talet allmänt af allmogen i Ringarum, så väl helg- som arbetsdagar; äro nu mera helt och hållet försvunna och stå svårligen att erhållas.’ (Ringarum 1873)

Och plagget användes även i mitt favoritområde, Vånga:

”Snösockorne äro ett slags damaskor af grått vadmal, med en jernhälla under skon, för att hålla dem nere, samt messingshäckten på sidorna. Både strumpan och sockan upfästes medelst af gult elgskinn, hopfästad med ett stort massift messingsspänne…” (Wiede 1840-tal)

Snösockorna i uppteckningarna är av ylle och de folkliga tycks främst vara fästade i sidan med hyskor och hakar, till skillnad från militärens som är knäppta med ett stort antal små knappar. Undertill användes en läderrem eller en kedja för att hålla snösockorna på plats.

Damasker av europeiskt snitt. Här en kringvandrande knivslipare. Dessa är av lång modell och försedd med knappar i sidan. Notera vattenkylningens konstruktion med en träsko som vattenbehållare. Troligen fransk bild 1700-tal.

Även kvinnorna har nyttjat dessa snösockor vilket Linné skriver om år 1734 i hans reseskildring om Dalarna. Dessa var röda, vävda i ett importerat kypertvävt ylletyg.  Det är troligt att dessa röda snösockor inte brukades i vardagslag.

Mina snösockor
Mina snösockor är sydda i ett blått valkat ylletyg med ett yllefoder i ljusgult ylle färgat med björklöv. Hyskorna har jag tillverkat av 1,5 mm mässingtråd och det är totalt 12 par hyskor och hakar per socka. Undertill har jag valt kedjor som jag klämt ihop länkarna och bränt bort galvaniseringen på. Jag har valt att laborera lite med råkanter, fodret är invikt medan yttertyget inte är det. Hyskornas har sytts fast så att endast haken och hyskdelen syns, detta tyger jag är snyggt istället för att hyskorna och hakarna är utanpåliggande.

Ihjälfrusen? Kungatappare? Logik?
Mina snösockor fick tillfälle att begagnas tillsammans med Stenbocks Karoliner och med dem har jag varit i Östergötlands utmark, Vånga och burit en död Karl XII och legat ihjälfrusen i ett gruvhål. Varför vi gjorde detta historiska tilltag och kommer du få se på SVT i höst!

TO BE CONTINUED….!

Liket lever!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kustaa H J Vilkuna. Djävulens krig.Det är synd om finnarna, vår forna rikshalva. I denna orgie av våld, vansinne och vadmal får vi veta varför på ett ganska målande men kanske något tjatigt sätt.
Betyg: 4 innebrända finnar av 5.

Read Full Post »

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare

%d bloggers like this: