Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Snap! Ännu en snapplåsare.

P1040645

I en vapentransaktion fick jag möjligheten att byta till mig en lodbössa. Allmogens jaktvapen bär en viss attraktionskraft i vissa fall även om 95% består av rappliga halvstockade skrothögar byggda av militära delar och smäckiga träbitar. De resterande 5% är en fantastisk samling folkligt hantverk som nedlade otaliga djur på fält, i skogar och trätoppar. Det är huvudsakligen i de norra delarna av Sverige som allmogens bösshantverk var starkt, där avstånden var långa och skogarna fyllda med villebråd.

P1040654Snappflintlås och konverterat dito. Notera de enkla ändringarna och resterna efter flintlåset.

Bland lodbössorna bär snapplåsbössorna en särställning. Snapplåsens mekanism är uråldrig och förändrades mycket litet sen sitt urutförande från sent 1500-tal. Vad som är lite intressant på denna typ av lodbössor är konverteringen. Många flintlåsvapen moderniserades till slaglås och  redan i början av 1830-talet gjorde slaglåsen intåg hos den norrländska allmogen. Engelska massproducerade lås importerades via Norge och såldes hos järnhandlarna.  Många valde att modernisera sina snappflintlåsbössor genom att avlägsna fängpannan och eldstål, byta hane och kort eldstålsfjädern. I pipan borrades fänghålet upp och en snäcka gängades på plats med tillhörande nippel. Ett förhållandevis enkelt och tidseffektivt ingrepp som gav ett betydligt mer driftsäkert vapen.

P1040649Hanen i spänt läge. Hanens tå låser i en liten fjädrande klack som är kopplad till den raka avtryckaren.

Just denna lodbössa är ett trevligt stycke, välfungerande mekanism, bra björkstock och en räfflad pipa med åtta millimeter stort lopp. Det enda egentliga felet är att laddstaken fattas och en pipsprint. Jag misstänker att bössan också fick en ny stock i samband med konverteringen, kanske hade den ursprungligen den ålderdomliga korta stockformen som är så vanlig bland flintsnapplåsbössor. Jag är lite sugen på att provskjuta, då det trevliga skicket inbjuder.

När vi ändå är inne på jakt, tycker jag att ni ska se filmen som Nordiska museet har lagt upp,  en älgjakt från år 1938. Det var andra tider då, även då handladdade man patroner fast kanske inte med samma noggranhet som nu. Det är inte så många som röker när de slentrianfyller patroner med krut och trycker fast kulan med tummen. Förr flådde man och styckade älgen på plats i skogen, människans tarmflora var som granit förr!  Man visste också värdet i att dricka sprit under jakten.

I den moderna världen tycks min jakt gå rätt bra, trots få jaktdagar i en stressig vardag. Lyckligtvis har jag fått fart på min åtel som jag kan nå på kort tid till fots. Senast i fredags sköt jag dubblé, en fantastiskt jaktupplevelse och en lång natt. Nu har mina nördiga vänner bett mig och kött och….borst, så att de kan göra svinborstpenslar. Sådana kompisar har jag. Jag behöver en ny frys.

1901869_712405202133610_2090617132_nSådär mitt i natten är det skönt att man inte sitter med en snapplåsbössa utan en pålitlig tysk 30-06 överlastad med en 56-termos.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Björn af Kleens bok Jorden de ärvde.
En trevlig, närgående studie av den svenska adelns jordägande och socialdemokratiska partiets välvilja gentemot storgods och fideikomiss.
3,5 adelskalendrar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Krappväst från 1700-talet.

P1040563Ett steg mot den mer ruffiga 1700-talsstilen. Jackan är en enkel vadmalsjacka av folkligt snitt med hyskor och hakar.

Mot en enklare värld.
Hög på den engelska 1700-talstecknaren Hogarth och på förväntan  inför årets viktigaste (och troligen enda) reenactmentevent Marma 2014 satte jag igång med  att sy en ny 1700-talsväst. Jag ska försöka gå ifrån min gamla 1700-talsdräkt och sträva allt mer mot grövre material, mer växtfärgat och hårdare liv. Lite bonnigare och mer smak av vadmal helt enkelt. Långsamt vill jag syfta mot mer naturfärger och till Marma hoppas jag fått ihop en hyggligt ruffig dräkt.  Marma är ett wargame som fokuserar kring den karolinska tidens slutskede och Marma som event har jag nogsamt tidigare beskrivit.

P1040566

Jag har låtit materialet tala och jag har många meter växtfärgat tyg av olika färger hemma. Detta är ett halvtjockt grått ylle som jag färgat med krapp vilket resulterade i ett fantastiskt roströd nyans. Totalt hade jag kanske en dryg meter vilket fick bestämma längden på västen. Jag tänker mig att detta är en kortare väst som drar mot 1700-talets mitt, istället för det tidiga 1700-talets ofta långa ärmvästar. Jag tänker mig att den rör sig i gränslandet mellan landsbygd och stad, ett gränsland som tog upp en stor del av det svenska 1700-talet. Detta ska vara en arbetsväst som ska jag inte har några försiktighetsanspråk på.

Västen är sydd för hand med vaxad lintråd. Knapparna är kupade mässingsknappar med lödd ögla och fästade med skinnremsa på enklaste slitstarkaste vis. Västen är fodrad med oblekt linne. På grund av materialets litenhet var jag tvungen att lägga in material i sidorna för att fungera. Mönsterkonstruktionen är enkel, två bakstycken respektive två framstycken med mittsöm baktill.

P1040569 P1040571 P1040575 P1040574  

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Tv-serien Hell on Wheels.
En västernserie som handlar om järnvägens byggande genom USA efter inbördeskriget. Brutalt, skitigt och mest fantastiska rollen innehas av en norrman som spelar en norrman men som kallas för ”the Swede”.
4 smutsiga coltar av 5.

5 kommentarer

Filed under Textil

Liljerum XXXII. Fasaden 96% färdig.

Tänkte summera lite av det arbete som vi lagt ner på fasaden under sommaren och hösten. Många av er kanske undrar om vi slutat renovera, men verkligen så är det inte. Däremot är det stora projekt som tar tid och särskilt nu när vi blivit föräldrar. Är det något som tar tid är det att vara föräldrar, lyckligtvis har vi hunnit med mycket de åren vi bott här innan vår dotter kom. Huset är faktiskt inte gult längre, nästan.  I en avlägsen saga var huset gratulerat med högsta fulhetsdiplom med sina blekgula ådrade eternitplattor. När dessa avlägsnades målades originalfasaden upp och genast blev huset ett annat hus, ett trevligare hus. Nästa steg var att byta fasad på trapphallen, hallen och tvättstugan. Trapphallen och tvättstugan behövde verkligen nya fönster för att gå i linje med husets utseende.

Tanken var att det skulle tas bilder av huset i vinterskrud men eftersom vintern vägrade starta så fick jag vänta tills det äntligen, tre månader för sent, började singla ner flingor. Det spelade ingen roll ändå när det är en omkullblåst gran på den räckeslösa balkongen och en grön, troligen frostskadad, vattenslang mitt i blickfånget. No filters…kan man lugnt säga. Vill man ha skönmålande bilder med blonda kvinnor i vita volangkjolar som skrider genom vitmålade inredningar får man leta någon annan stans.

En liten tillbakablick hur det såg ut. Inte det snyggaste man har sett, så länge man inte gillar fjällpanel. Och ospröjsade fönster, ledningar dragna på utsidan av huset, toa med panoramafönster i frostat glas (kan man ens nämna panoramafönster och frostat glas i samma mening?) och dessa eviga brunbetsade detaljer.

Processen var enkel till sin natur men knappast mindre arbetsam för det. För det första byta ut trapphallens fönster mot ett antikt som är rätt storlek. Detta fönster ska dessutom sättas ursprunglig höjd.  Byta fönstret på toan till ett annat antikt som dessutom ska renoveras. Panela om hela utsidan och se till att fuldragningarna fälls in under panelen.  Måla och svajja runt på stegar.

P1030392Fasaden har transformerats under hela tiden som vi ägt huset, en uppenbart långsam och smärtsam process eftersom vi tvingats leva i ett fult hus under flera år.

P1040390
ÄR DET KLART ÄN DÅ? Nej givetvis inte. Husets alla fönster ska renoveras och målas zinkgröna, balkongräcke ska göras och cirka 300 miljarder andra saker som rör husets utsida. Det är i sin ordning med ruckelägarens förbannelse.

En viktig byggdetalj rör hallen som ska byggas om för att passa husets historiska exteriör. Hallen är en utbyggnad som förtjänar ett tak som inte sitter ihop med stora taket. Liksom en dörr som anstår ett gammalt hus.  Därför får vi leva ett tag till med fjällpanel som en nagel i ögat varje gång man traskar grusgången fram.

P1040386

Nåväl, tak över huvudet och lyxproblem. Snön har också lockat fram andra saker att ta hand om. I mellandagarna sköt vi en liten gris, på nyårsdagen ett rådjur och senast i förrgår en liten räv.

P1040395

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Fröken Frimans krig.
SVTs mellandagsminiserie var ett snällt feelgooddrama om en oerhört viktig och politiskt turbulent tid.  Lite tamt och stelt men helt ok underhållning.
3 Hinke och Kata av 5.

Kommentering avstängd

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Flintsnapplåsbössan nr 2.

P1040295

Det händer ibland att jag stöter på ganska udda bössor och en del hamnar hemma hos mig. Redan för ett antal år sen bekantade jag mig för första gången med denna bössa. Det var på det stora wargamet i Marma. Då var den i nävarna på en trevlig reenactare som verkligen satsat på att skapa en trovärdig brunfärgad ouniformerad allmogesoldat. Jag måste medge att jag avundsjukt sneglade på den kortstockade skönheten som gav ifrån sig små skarpa knallar i kontrast till bullrande överdimensionerade muskötpipor.

P1040291

Efter eventet har vi hållit kontakt och träffats sporadiskt. Senast på militariamässan hade det visat sig att den bytt ägare till en annan reenactare som I sin tur var I behov av en ny växellåda till ett veteranåk. Nu fick jag möjligheten att lägga vantarna på denna spektakulära allmogetingest.

P1040292

För er som följt bloggen eller läst alla vapenrelaterade inlägg överdrivet noga vet att jag sen tidigare har en flintsnapplåsbössa. Är ni mer intresserade av denna typ av udda lås så läs mer där, men i korta drag kan jag nämna att flintsnapplåset är en föregångare till det vanliga flintlåset som dök upp under början av 1600-talet. Flintsnapplåset lär ha vunnit stor spridning redan under 1500-talets andra hälft och vann stor popularitet bland främst allmogens bössmakare. Låset är mycket enkelt till sin konstruktion och nyttjades ända till 1800-talets mitt i norrlands inland. Ingen låstyp lär ha använts under så lång tid och det är lätt att konstatera att det på grund av det blir ett mycket mångsidigt civilt reenactmentvapen.

P1040297Här tillsammans  med syskonet med lite annorlunda design.

Vad som är särskilt intressant med denna bössa är inte bara vapentypen utan att allt utom pipan är nytt. Pipan är en gammal lodbössepipa, märkt HFS (Hans Fredriksson, känd norrländsk pipsmed under 1800-talet) som försetts med ny säker svansskruv. Pipan är sedan monterad I en ny björkstock med typiskt kort och oergonomisk stock. Kindkontakt snarare än axelkontakt. Det bästa är låset som är specialtillverkat av Sveriges duktigaste vapensmed inriktad på äldre vapen, Magnus Wiberg. Han är en av de I få I Sverige som nytillverkar mynningsladdade vapen. Låset är ett handsmitt konstverk där inget är utlämnat åt slumpen. Även skruvarna är handsmidda och gängade med traditionellt gängsnitt. Låsdelarna är sätthärdade med träkol och benmjöl.

P1040300

Jag ser framför mig att jag kommer ha svårt att skiljas från den här bössan, känslan av att ha ett vapen som saknar antikvärde men som är byggt för att fungera. Inga rappliga antika låsdelar och ingen antikvarisk magkänsla som kvider. Bara skjuta och njuta (nja…).

P1040296

Det slutar inte där utan jag bidrog än mer till den nya växellådan genom att också spontanköpa en enorm flintlåspistol av densamme. Pistolen är något av ett bygge men ihopsatt för att fungera och slänga rejäla blypotatisar. Låset är nytillverkat men monterat en 1700-talskolv. Kanske är är pipan en muskötpipa från början. Slutresultatet blir en rejäl, tidstrogen ryttarpistol som påminner om en avsågad hagelbrakare. Den här ska jag ha som sidovapen till min 1700-talsoutfit. Hur den ska bäras är än så länge ett mysterium, behöver en häst att montera ett hölster på. Det är knappast en fickpistol och jag har ingen väska som rymmer den, det återstår att knöla ner den i bältet och skrika Skepp Ohoj!

P1040280Flintlåsmonstret tillsammans med en fickpistol.

P1040285Kaliber 75 is just about right…

Nu kanske det vore fint om det fanns tid till lite reenactment också….

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

I Norge ansågs björnjakt så nära självmord att de björnjägare som revs ihjäl inte fick begravas I vigd jord. År 1733 införde Norge år skottopengar om två riksdaler per björn och 1 riksdaler per björnunge. Ett land så fattigt som Norge kan man ju tänka sig att antalet björnrelaterade självmord blev rätt många.

Kurage recenserar
Öyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge. En ordentlig norsk bok om svartkrutsvapen ur en praktisk synvinkel. Hur gör man papperspatroner? Vilka flintor är bäst? Osv. Köp den, för den lär ta slut snart.
4 tändnålsgevär av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Granjakten anno 1839 och God Jul!

I stil med förra året vill fortsätta mitt historiska sökande i granjaktens historia. Genom idogt grävande i de historiska källorna fortsätter jag det otroliga dokumentära arbetet med att levandegöra vårt lands svunna traditioner. Till denna jul återskapar jag granjaktens förfarande under 1830-talet. Detta var en tid som innebar stora förändringar i Sverige med fred, jordbruksreformer och en begynnande industrialisering. Hur påverkade det granjakten?

Med denna dokumentär önskar jag er, mina läsare:

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Förra årets granjakt år 1910.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Äppeldricka från Karlslund. En östgötsk fuldricka.

 

68192
Är det fuldricka månne? 1900-talets början. Bohusläns museum.

Östgötsk fuldricka på äppelskal
Många gånger blir jag fascinerad hur långt man kan sträcka en kvalitetsskala. Ju sämre råvara och desto längre ner klättrar födoframställaren på kvalitetsstegen. Ta äpplen till exempel, en tänkbar kvalitetsstege för olika typer av äppeldrycker skulle förenklat kunna se ut så här.

1. Cider. Förädlad och lagrad ren äppelmust
2. Äppelmust. Dryck gjord på endast pressad frukt
3. Fermenterad äppeldryck gjord på äppeldricka
4. Äppeldricka. Dryck baserad på äpplen och utspädd.

Sverige har av tradition inte varit någon äppelnation där vi inte i någon stor utsträckning försökt förädla äpplen. Stundtals förekommer dock ovan nämnda varianter i olika referenser, främst nr 3-4 på skalan.

I praktverket Östgötamat finns ett recept som gör anspråk på att lägga till ett femte steg. På den nivån handlar det om att använda närmast överblivna råvaror som annars skulle komposterats eller blivit djurföda.

P1040105

Äppeldricka från Karlslund.

”Vatten kokas och slås öfver äppelskalen (inga kärnor får följa med ty då blir det beskt). Får stå öfvertäckt i 48 timmar. Silas,  1 thesked socker och 1 russin till hvarje kvarter saft. Hälles på flaska och korkas & hartsas. Färdigt om en månad.”

Låter det enkelt? Det är det också men  hur smakar det? Inte så bra är väl det korta svaret. Jag provade efter en månad och det smakade svag saft som jäst.  Efter tre månader var smaken bättre med en mer distinkt smak och mer alkoholsmak. Vad är poängen med denna dryck? Jäst saft gillar väl ingen, åtminstone inte idag men det var säkert en billig höjdare vid slåttern för hundra år sen.  Är det billig fylla kan man ju undra? Troligtvis inte eftersom den uppmätta alkoholhalten ligger på endast 1,6-2.0%  och det är det ganska svårt att bli tankad på.

Det är svårt att misslyckas med recepten och för att helgardera mig gjorde jag dessutom två enskilda satser  med olika äpplen. Den ena fick rosa färg på grund av skalen och det såg snyggare ut än vad det smakade.

Vill du läsa mer om vad man drack förr så läs mer här. ‘

Vill du läsa mer om gammal mat? Så besök bloggen Sovel där jag och några andra vänner som gillar gammal mat skriver.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar
Per Göran Johanssons Gods, kvinnor och stickning- Tidig industriell verksamhet i Höks härad i södra Halland ca 1750-1870.
Jag har läst om denna avhandling som jag som hastigast läste under min studietid. Den ger på ett okonstlat sätt en begriplig bild av protoindustrins utveckling. Nyttigt och läsvärt.
4 förläggare av 5.


Lämna en kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Örebroaren Sven Ungrot.

Efter ett besök på militariamässan kom jag hem med två nya bössor till  samlingen. I sedvanlig ordning var det gott om massproducerade bojsänken från amerikanska inbördeskriget men desto mindre svenska kvalitativa jaktvapen. Några få fanns men mycket var skruvat eller dyrt. I vilket fall blev det för mig inte särskilt dyrt trots att jag drog hem två bössor till mig själv.

P1040014
Två väldigt lika bössor, slaglåskonverterade, slätborrade, långa 1700-talsbössor. Den ena, en anonym mycket slank bössa i orört skick och med en mycket besynnerlig kolvsnurr på kolven. Liksom som om kolvmakaren var full eller hög på avantgarde. Snurren blev närmst oval.

P1040016

Den andra bössan är mer intressant då den är gjord av Sven Ungrot som levde mellan 1719-1795 och verkade i Örebro. Han blev mästare 1742. Efter att ha skannat av museikataloger och internet kan jag konstatera att Ungrots kvarlevande produktion är ganska liten. För ett tag sen såldes ett par fina pistoler gjorda av Ungrot.
0000078Snajdiga officerspistoler. Probus auktioner.

P1040017Örebrobössan är försedd med en snäckform i kammarstyckets bas något jag tycker mig sett på andra civila vapen från Örebro.

Jag har också noterat att denna bössa såldes i våras på auktion och då stod det i beskrivningen att den kom från Häringe slott. Detta är intressant då Häringe slotts alla inventarier såldes ut på 60-talet efter att ägaren Axel Wenner-Gren dött. Det var kanske då som denna bössa kom i omlopp och kolven är märkt HH, en märkning som jag faktiskt också har på en Peter Utterberg-bössa. Jag utgår från att denna märkning är en ägar/samlarstämpling och kanske kommer även Utterbergsbössan från Häringe eller åtminstone från samma samling. Det är frestande att föreställa sig att ett av H:an står för Häringe. Kanske har dessa två mästarvapen hängt i samma samling och kanske har de en historia längre bak i Häringe slotts historia. Det får undersökas vidare. Är det kanske någon av er läsare som vet mer?

P1040019Ett mycket udda sidobeslag på den anonyma bössan. Alla andra beslag är i järn men sidobeslaget är i mässing i rokokostil.

P1040015När man ser fint arbetade järnbeslag förstår man genast att masstillverkade gjutna mässingsbeslag är tråkigt och ointressant. Svulstiga avtryckarbyglar kan göra en knäsvag (eller?).

Jag märker att det blir en hel del vapenrelaterat just nu på sidan, men det är inte mycket att göra åt. Det blir lite stötvis, för er som är ointresserad av vapen så lovar jag att det kommer bli en del renovering och dryckesrelaterade inlägg framöver.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Från det karga och fattiga landskapet Halland flyttade varje år tusentals drängar och pigar till i det rika Skåne och Bohuslän för att säsongsarbeta. Detta skedde i stor utsträckning under 1700-1800-talet, något som inte alltid var populärt. Den intressantaste kritiken kom i sedvanlig ordning från prästerskapet som ansåg att utvandringen var moraliskt skadlig. Prästen Per Osbeck i Laholm hävdade dessutom att drängarna som varit och arbetat i sillfisket i Bohuslän tog med sig veneriska sjukdomar hem till Halland samt att pigorna gott kunde arbeta hemma istället. År 1811 inskränktes arbetsvandringarna och krävde nu resepass och tillåtelse från husbonden att resa.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Jag stoppar korv i SR P4.

Jag har haft den udda möjligheten att gästa P4 Östergötland morgon. I programmet finns inslaget Matthias kollar, där programledaren Matthias undersöker olika lyssnarfrågor. Denna gång hade en äldre herre ringt in och undrat historien bakom den östgötska Västerlösakorven.

P1040056

Googlar du efter Västerlösakorven hittar du till denna blogg och därför bjöds jag in för att stoppa korv i direktsändning och berätta om korv förr. Klart udda.

Lyssna på inslaget från 19 nov HÄR! Ungefär 1,5 timme in börjar äventyret.
Lite mer bilder från det hela.

Vill du ha mer om östgötska korvar? Klicka här!Efter att ha blivit tillfrågat igår ryckte jag in och idag satt jag vid ett långt bord/bänk och hackade och pratade i radio. Väldigt roligt och hysteriskt.

P1040057

Nu är den lagt på saltning och sen ska den hängas på tork.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Självhushållningsexperiment

Den legendariska Llewellyn Lloyds bössa?

Som bekant samlar jag bara svenska jaktvapen och nu har jag gjort ett undantag för en gång skull. På grund av en fascinerande historia.

P1030975

Vapnet är en lätt, smidig men grov jaktstudsare. Bra i balansen och försedd med goda riktmedel som diopterfäste och snälltryck. Studsaren saknar stämplar men bär en tydlig prägel av 1800-talets ofta knöliga formspråk (som vanligen också saknar den slanka designen som återfinns under 1700-talet). Eftersom den saknar stämplar torde den inte belgisk eller engelsk men kanske kommer den från ett land som saknar ”proofhouses” som Tyskland. Låset är nog äldre och låsplattans storlek tycks ha ändrats och dolda nitar skvallrar om ett tidigare liv som flintlåsvapen, kanske i en annan stock. Kolven bär spår av en tydlig men tidsenlig lagning medelst spårskruv och mässingsplattor. Det mest mystiska är den stora vingmuttern på undersidan av kolven. Vad är den bra för? Bästa gissningen hittills är att studsaren en period tjänat som sälbössa och monterats i släde. Men har någon av er läsare ett bättre förslag så säg till.

P1030976P1030977
P1030978

Llewellyn Lloyd
Vad som gjorde att jag införlivade bössan var proveniensen, som för mig från början sa ingenting. Bössan sades vara tillskriven en viss Llewellyn Lloyd som påstods vara en känd björnjägare under 1800-talet. Innan jag slog till började jag söka mer info och fann ett spännande livsöde.

85334Den kände björnjägaren Lloyd på äldre dagar. Bohusläns museum.

Llewellyn Lloyd (bara namnet är fantastiskt…) föddes 27 juli 1792 i England och fadern var bankir och godsägare. Hans ekonomiskt oberoende ställning gjorde att han kunde ägna sig åt det han tyckte mest om, det vill säga jaga och skriva. Detta resulterade i att han 1823 slog sig ner i Värmland och därifrån drog han runt i Skandinavien i ett slags jägarvagabondliv. I Värmland umgicks han närmast oskiljaktigt med Sveriges vid den tiden mest framstående jägare, hovjaktmästare Herman Falk. Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd” och ”Låjdherrn”. Han bodde ofta hos finntorpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder.

Snart blev han vid sidan av Falk den mest beryktade björnjägaren och det påstås att han deltagit i över hundra björnjakter. Han hade för vana att outtröttligt förfölja björnar med skidor. Lloyd var dock inte bara en av 1800-talets största jaktidioter utan hade även ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet och faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide Jagtnöjen i Sverige och Norrige från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige.

HDardel___LloydSkämtteckning av den kände konstnären Dardel som även illustrerade Lloyds verk. Vänersborgs museum.

Mängden berättelser om Lloyd är närmast oöverskådligt och en av dem som skildrat Lloyds förehavanden är Gustaf Schröder som själv växte upp och jagade i Värmland. Schröder är troligtvis den som mest ingående skildrat den svenska jakten och Schröder träffade Lloyd många gånger och korresponderade även med honom.

Schröder skriver bland annat om Lloyd:

”Lloyds metod att jaga björn var förnämligast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen uti eller vid idet, försmådde han icke detta, men kom björnen upp och gick undan, har väl ingen i Värmlands skogar utvecklat en sådan ihärdighet som han. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han, med de avbrott väderlek och andra förhållanden nödvändiga, förfölja en björn han som han en gång uppjagat. ”

”Vilken jägare som helst, även i våra dagar, måste häpna, då Lloyd säger sig icke haft ett bra jaktår, om han han ej därunder nått antalet 600 par fåglar”

Det står klart att Lloyd var en ganska energisk herre som i princip vigde sitt liv till sina intressen, få förunnat i den tid han verkade.

Är detta Lloyds bössa?
Detta är såklart den brännheta frågan och som jag skrev innan är geväret tillskrivet Lloyd, vilket är så att säga den lägre misstänkliga graden. Inledningsvis är detta ett vapen som passar i tidsperiod och som mycket väl lämpar sig för rörlig jakt på större bytesdjur. Det är en robust och praktisk studsare, väl lämpad för sitt tilltänkta syfte.

Bakgrunden till proviniensen så långt som det går att spåra är att vapnet har hängt i styrelserummet på NOHAB i Trollhättan och i samband med Nohabs omformning skingrades dessa vapen. I inventarieförteckningen gick denna bössa under namnet ”Lloyds bössa”. Nohab var ursprungligen ett viktigt företag som tillverkade ångturbiner, ånglock och andra stora mekaniska konstruktioner. Företaget grundades 1847 och omformades under 1970-80-talet och det är troligt att det var i denna veva som många inventarier såldes ut. Vapnet har sen gått mellan ett få antal respekterade samlare. Det är inte helt långsökt att tänka sig att vapnet någon gång hamnat i Nohabs ägo eftersom Lloyd flyttade till Vänersborgstrakten 1831 och bodde där till hans död år 1872. Vänersborg ligger nästgårds till Trollhättan så det stämmer mycket bra geografiskt.

Mer information än så har jag inte men så mycket kan jag säga att det är plausibelt.

 

Just nu så ställs Lloydens liv ut på Vänersborgs museum.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/lloydens-liv-pa-museum

Källor:

Riksarkivet.

Vänersborgs museum

Gustaf Schröder Jaktminnen från skog och slätt IV. 1955.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Vad som också är intressant är att Lloyd hade en oäkta son som fick namnet Charles Andersson. Denne Charles gick delvis i sin faders fotspår och blev en känd upptäcktsresande i Afrika. Han skrev flera böcker  om olika platser i Afrika som utkom på flera språk. Han dog i öknen i närheten av Kunenefloden.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen