Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Som bekant samlar jag bara svenska jaktvapen och nu har jag gjort ett undantag för en gång skull. På grund av en fascinerande historia.

P1030975

Vapnet är en lätt, smidig men grov jaktstudsare. Bra i balansen och försedd med goda riktmedel som diopterfäste och snälltryck. Studsaren saknar stämplar men bär en tydlig prägel av 1800-talets ofta knöliga formspråk (som vanligen också saknar den slanka designen som återfinns under 1700-talet). Eftersom den saknar stämplar torde den inte belgisk eller engelsk men kanske kommer den från ett land som saknar ”proofhouses” som Tyskland. Låset är nog äldre och låsplattans storlek tycks ha ändrats och dolda nitar skvallrar om ett tidigare liv som flintlåsvapen, kanske i en annan stock. Kolven bär spår av en tydlig men tidsenlig lagning medelst spårskruv och mässingsplattor. Det mest mystiska är den stora vingmuttern på undersidan av kolven. Vad är den bra för? Bästa gissningen hittills är att studsaren en period tjänat som sälbössa och monterats i släde. Men har någon av er läsare ett bättre förslag så säg till.

P1030976P1030977
P1030978

Llewellyn Lloyd
Vad som gjorde att jag införlivade bössan var proveniensen, som för mig från början sa ingenting. Bössan sades vara tillskriven en viss Llewellyn Lloyd som påstods vara en känd björnjägare under 1800-talet. Innan jag slog till började jag söka mer info och fann ett spännande livsöde.

85334Den kände björnjägaren Lloyd på äldre dagar. Bohusläns museum.

Llewellyn Lloyd (bara namnet är fantastiskt…) föddes 27 juli 1792 i England och fadern var bankir och godsägare. Hans ekonomiskt oberoende ställning gjorde att han kunde ägna sig åt det han tyckte mest om, det vill säga jaga och skriva. Detta resulterade i att han 1823 slog sig ner i Värmland och därifrån drog han runt i Skandinavien i ett slags jägarvagabondliv. I Värmland umgicks han närmast oskiljaktigt med Sveriges vid den tiden mest framstående jägare, hovjaktmästare Herman Falk. Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd” och ”Låjdherrn”. Han bodde ofta hos finntorpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder.

Snart blev han vid sidan av Falk den mest beryktade björnjägaren och det påstås att han deltagit i över hundra björnjakter. Han hade för vana att outtröttligt förfölja björnar med skidor. Lloyd var dock inte bara en av 1800-talets största jaktidioter utan hade även ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet och faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide Jagtnöjen i Sverige och Norrige från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige.

HDardel___LloydSkämtteckning av den kände konstnären Dardel som även illustrerade Lloyds verk. Vänersborgs museum.

Mängden berättelser om Lloyd är närmast oöverskådligt och en av dem som skildrat Lloyds förehavanden är Gustaf Schröder som själv växte upp och jagade i Värmland. Schröder är troligtvis den som mest ingående skildrat den svenska jakten och Schröder träffade Lloyd många gånger och korresponderade även med honom.

Schröder skriver bland annat om Lloyd:

”Lloyds metod att jaga björn var förnämligast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen uti eller vid idet, försmådde han icke detta, men kom björnen upp och gick undan, har väl ingen i Värmlands skogar utvecklat en sådan ihärdighet som han. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han, med de avbrott väderlek och andra förhållanden nödvändiga, förfölja en björn han som han en gång uppjagat. ”

”Vilken jägare som helst, även i våra dagar, måste häpna, då Lloyd säger sig icke haft ett bra jaktår, om han han ej därunder nått antalet 600 par fåglar”

Det står klart att Lloyd var en ganska energisk herre som i princip vigde sitt liv till sina intressen, få förunnat i den tid han verkade.

Är detta Lloyds bössa?
Detta är såklart den brännheta frågan och som jag skrev innan är geväret tillskrivet Lloyd, vilket är så att säga den lägre misstänkliga graden. Inledningsvis är detta ett vapen som passar i tidsperiod och som mycket väl lämpar sig för rörlig jakt på större bytesdjur. Det är en robust och praktisk studsare, väl lämpad för sitt tilltänkta syfte.

Bakgrunden till proviniensen så långt som det går att spåra är att vapnet har hängt i styrelserummet på NOHAB i Trollhättan och i samband med Nohabs omformning skingrades dessa vapen. I inventarieförteckningen gick denna bössa under namnet ”Lloyds bössa”. Nohab var ursprungligen ett viktigt företag som tillverkade ångturbiner, ånglock och andra stora mekaniska konstruktioner. Företaget grundades 1847 och omformades under 1970-80-talet och det är troligt att det var i denna veva som många inventarier såldes ut. Vapnet har sen gått mellan ett få antal respekterade samlare. Det är inte helt långsökt att tänka sig att vapnet någon gång hamnat i Nohabs ägo eftersom Lloyd flyttade till Vänersborgstrakten 1831 och bodde där till hans död år 1872. Vänersborg ligger nästgårds till Trollhättan så det stämmer mycket bra geografiskt.

Mer information än så har jag inte men så mycket kan jag säga att det är plausibelt.

 

Just nu så ställs Lloydens liv ut på Vänersborgs museum.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/lloydens-liv-pa-museum

Källor:

Riksarkivet.

Vänersborgs museum

Gustaf Schröder Jaktminnen från skog och slätt IV. 1955.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Vad som också är intressant är att Lloyd hade en oäkta son som fick namnet Charles Andersson. Denne Charles gick delvis i sin faders fotspår och blev en känd upptäcktsresande i Afrika. Han skrev flera böcker  om olika platser i Afrika som utkom på flera språk. Han dog i öknen i närheten av Kunenefloden.

imageHävdavägen 63, byggt 1909. BF konsult.

Har du ett hus som är byggt 1909? Har du köpt eller tittat på ett hus från 1909 någon gång? Troligen. Kanske har du lagt märke till alla hus på Hemnet och i andra mäklarannonser där byggåret 1909 är utsatt.  När man slår in en rikstäckande sökning på 1909 på Hemnet just nu får man 67 träffar medan andra slumpade årtal som 1908 och 1934 endast ger 18 respektive 26 träffar. Sökningen ger förvisso utslag på allt i annonsen med sifferkombinationen men det talar oavsett sitt tydliga språk. Det hela är så mystiskt kan tyckas, byggdes det ovanligt mycket hus detta år? Var det då som egna hems-rörelsen på allvar satte fart? Nej och nej.

9034235Arkitektsritad villa från 1909, undrar exakt vad som är arkitektsritat…Färjbacksvägen 23 Djurås. Fastighetsbyrån. 

Riktigt så här spännande är det inte, den troligaste förklaringen är att 1909-1910 infördes ett nytt fastighetsregister för hustaxering i Sverige. Detta resulterade i att alla hus byggda innan 1910 gavs automatiskt taxeringsår 1909 oavsett ålder. Denna bekvämlighetsprincip har följt med sen dess och  hängts på hus som är gamla, oavsett om där från 1750 eller i närområdet av 1909.  Idag slentriandaterar mäklare husen till 1909 eftersom många helt enkelt inte orkar bry sig om saken. Allt bortom 1909 är som ett öppet historiskt hav där få kan navigera om man inte har vetskapen om när huset faktiskt byggdes.

Problemet att det går troll i denna lättja bland mäklare och det är tydligt att många mäklare fyller i 1909 utan att de egentligen vet varför. Det kan exempelvis ingå i den målande beskrivningen av en fastighet som detta hus i Upplands väsby: ”Fastigheten som uppfördes 1909 är varsamt renoverad med stor respekt för dess ursprungliga sekelskiftescharm…”. Mäklaren har helt enkelt i slentrian tagit vad ägaren sagt som i sin tur lyckligt ovetande har fått uppgiften av mäklaren han köpte utav.  Exemplen är många om man söker på hemnet, särskilt när det gäller dyrare sekelskifteshus där de positiva superlativen haglar över de hugande spekulanterna.   Personligen tycker jag denna insikt att det är svårt att ta någon på allvar som säger att de äger ett hus byggt 1909.

Ibland garderar sig mäklaren genom att göra som i det här exemplet skriva 1700-tal, 1909 och 1997 på raden för byggår. Vad betyder det egentligen? Jo, att huset kanske eventuellt med viss reservation har rester av 1700-talet-någon-gång och att huset med stor sannorlikhet är tillbyggt 1997. Men vad hände 1909 med huset? Ingenting, vi bytte taxeringssystem och jag har svårt att se hur det påverkat husets renoveringshistoria och konstruktion. Bra att ta med i annonsen för säkerhets skull, ifall någon skulle undra om huset var med 1909 då det hände.
9416701För er som är sugna så är alltså huset typ från 1700-talet och det var med om den nya rafflande hustaxeringen 1909 och tillbyggt 1997. Foto Fastighetsbyrån Swedbank.

Söker man på närliggande årtalet 1910 får man också fram hyggligt många träffar, inte långt efter 1909. Kan det vara så att 1910 är det nya 1909? Kanske har 1909 blivit så misstänkliggjort bland en del av allmänheten och mäklarna i synnerhet att det är bättre att jämna till det med det nya, fräscha och jämna talet 1910? Det får framtiden utvisa och kom ihåg, lita inte på en mäklare.

Sådär ja, gå nu och försök ta reda på hur gammalt ditt hus egentligen är.

 

/Anders, själv boende i ett hus från 1909.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Få vet att 1600-talets universalsnille Olof Rudbeck var tidig med den experimentella arkeologin. I hans vanvettiga försök att placera Atlantis i Norden utförde han en mängd experiment där varvsarbetare och studenter fick släpa femtiofotsbåtar på tid. Detta för att se huruvida legenden om det gyllene skinnet passade in i hans beskrivning av Atlantis. De prövade att släpa och rulla båtarna 730 meter under stor möda.

Kurage recenserar

David Kings bok Drömmen om Atlantis. Trevligt och målande personporträtt över den geniala och excentriske geniet Olof Rudbeck som med stor iver letar efter det sjunkna Atlantis och placerar det i Uppsala.
4 av 5.

Det här inlägget handlar om tradering, omvandling och påhittighet i form av en udda bössa som jag hade förmånen att fotografera nyligen. Bössan återspeglar också en historisk ironi där inget är heligt.

David Bars Lefaucheux deluxe bönhasarmodel shotgun

P1030583

Vi börjar med att titta på underverket. Detta är alltså en 1700-talsbössa gjord av David Bars som byggts om på slutet av 1800-talet till en stiftantändare med minsta möjliga ansträngning. Pipan, baskyl, kolv, lås och allt annat utom öppningsmekanismen är 1700-tal.

Jag tänker mig att så här blir resultatet om man låter en bönhasare till vapensmed som tror att han är John Ericsson trots att han förlorat båda tummarna i sin remdrivna svarv. Jag tänker mig att dialogen mellan smed och kund var ungefär såhär. (läs det på sävlig östgötska…)

Snål kund: -Ja haar sätt än sådan däär fräsig böössa mä patroner, de ä så himla dööyra bara.

Småfull självutnämnd vapensmed: -Ååm dö läimnar din vanliga bösse till mäj så kan ja låva att du ska få se på grääjor.

Resultatet är enastående kreativt. Vad sägs om:

-Kaliber 16 stiftantänd
P1030590

-Äkta take-downutförande utan verktyg
P1030593

-Patronförvaring med upp till sex patroner i kolven
P1030589

-Effektiv skeetchoke, alternativt mynningsbroms
P1030586

-Välarbetade detaljer av högsta kvalitét
P1030587

-Allt förpackat i en elegant och välbalanserad kostym
P1030585

Egentligen är det ganska bra gjort med tanke på utgångsmaterialet. Mekanismen är av en primitiv Lefaucheux-typ som det så vackert heter, dvs att man monterat en underlever undertill som öppnar vapen. Underlevern har en direkt låshake som låser i en märla på undersidan. Praktiskt och effektivt. Det går att se att underlevern är handsmidd vilket är intressant. Det är fulsnyggt gjort kan man säga.

lefaucheux-pinfire-sm
Förebilden är de samtida stiftantände hagelgevären med underlever.

Men vad är det som är mest intressant egentligen?
Jo, det dråpliga i historien är namnet på låset. Det står David Bars Stockholm och säger säkert inte så mycket till de flesta men Bars var en av 1700-talets absolut viktigaste vapensmeder. För att dra en liknande parallell till ett annat känt namn på 1700-talet så kan man säga att David Bars var vad Georg Haupt var för möbelsnickeriet. Ganska viktig.

P1030584

David Bars föddes 1686 och blev tidigt en duktig vapensmed. År 1719 övertog han fullmakten att vara Kungl. Maj:ts pistolsmed efter att Pieter Starbus avled. Med denna titel fick hans verkstad uppdraget att tillverka modellexemplaren som stod som mall för alla militära vapen som tillverkades på vapenfaktorierna. Hans verkstad tillverkade också vapen till maktelitens vapengarderober men fick även ovanliga uppdrag som att göra skaftet till sigillstampen med nya rikssigillet efter Karl XII:s död.  Bars verkstad var stor och alla vapen var inte tillverkade av David Bars själv men inspekterades och godkändes av Bars innan han satte sitt namn på.

Bars var en av få ekonomiskt framgångsrika hantverkare i 1700-talets Sverige. Vapensmederna dog ofta i fattigdom eller av svält eller skörlevnad.  Bars efterlämnade stora tillgångar i Stockholm när han dog år 1759. Änkan fortsatte verksamheten till 1764 då hon konserverades av en annan känd mästare, Anders Wålhberg. Mannen som gjorde pistolerna som användes i mordet på Gustaf III.

Undrar om Bars kunde föreställa sig att något av hans fina vapen skulle leva vidare i 150  år och få en sådan skepnad.

1044425_10152184706263012_528524855_n
Vapenhandlare A. Lindkvist i egen hög person. Foto Elisabeth Korpinen

2013 var året då Allmogemarknaden i Jönköping återuppstod efter ett års uppehåll. Ett avbrott som gav mig abstinens och ångest över att 2011 eventuellt var året då marknaden gick i graven. Jag har skrivit om allmogemarknaden förr och alltid talat mig varm för denna marknad som jag anser vara landets bästa.  Det syntes att årets marknad var något av en omstart, en del av mina favoriter saknades såsom lokomobilen och ångloket samt diverse hantverkare. Trots detta var stämningen god och detta var också första gången som jag själv tog mig i kragen för att prestera något.  Efter att blivit tillfrågad av Niclas Flink från Hemslöjden så gjorde jag slag i saken och bestämde mig för att reenacta en vapen- och jakttillbehörshandlare anno 1850.

P1030538 P1030534
Detta är marknadsståndet innan öppning. Två bord fulla med roliga saker. Det var omöjligt att hitta en förlaga, ofta är marknadstånden man ser på bilder från 1800-talet betydligt mer improviserade där varor säljs från kärror och ibland direkt på marken.

I projektet hade jag med mig min kompanjon Johnny som dessvärre meddelade sig sjuk dagen innan, trist för både mig och honom efter långa förberedelser. Jag fick i panik lyckades ringa in goda vänner i Jönköpingstrakten att ställa upp som butiksassistanter. Andreas, Elisabeth och Simon hoppade raskt in och fick lära sig snabbt allt om filtförladdningar, kulor och hagel.

P1030541
Troll lämnade ståndet lycklig med en tung studsare men en musköt fattigare.

Marknadsståndet blev en blandning av sedelärande vapenhistoria med privata grunkor och utgallrade vapen, vapendelar och vapenrelaterat skrot som jag tömt mina förråd på. På det stora hela blev det såklart generande mycket tingeltangel som jag skamlöst bjöd ut. Undrar just hur många som haffats av polisen för brott mot knivlagen efter att de handlat rostiga bajonetter i mitt stånd?

553564_10152184697628012_443491001_n
Jag och Andreas pratar oss varma för den 20 år gamla nymodigheten slaglås. en uppfinning som tycks gått denna knekts rote helt förbi. Foto Elisabeth Korpinen

Ingen kan förneka att vapen är intressant. För alla gillar vapen, åtminstone i smyg.  Alla kommer och vill prata vapen med mig, inte bara testosteronstinna unga män med tveksamma hundraser utan även många som jag tänker mig fördomsfullt har beröringsångest när det kommer till vapen såsom tanter i fotriktiga skor och småbarnsföräldrar med ordnad ekonomi. Är det som Freud skrev: ”A fear of weapons is a sign of retarded sexual and emotional maturity.”? Stämmer det tycks merparten av svenska folket vara normala. Vapen är intressant helt enkelt (kan också vara historien bakom vapnen….eller att alla vill prata med mig eftersom jag är så förbaskat trevlig).

1231286_10152184701298012_1997491722_n
Guffe och Febe funderar på vad för slags självförsvarssystem de vill investera i.  Foto Elisabeth Korpinen

Det bästa med marknaden var alla roliga vänner som jag tvingat att besöka allmogemarknaden genom åren. Detta var marknaden då det tycktes som om alla dök upp på plats. Känns också som jag tjatat på många att åka dit, jag hoppas de åkt av egen fri vilja.

1185484_10152184699033012_1371570191_n
Marknadens mest seriöst klädda personer Karin, Frej, Björn och Mattis tittar närmare på en rakräfflad bössa med drickamålad stock, sådan som faller hemslöjdsnördar i smaken. Foto Elisabeth Korpinen

Avslutningsvis räcker det med att titta på denna bild för att se att folklig 1800-talsreenactment is the shit just nu. Andra tidsperioder kan gå och duscha.

DSCF0453
Foto Elisabeth Korpinen

Väl mött på nästa års Allmogemarknad!

—————————————————————————————————————————

 

På torsdag fortsätter jag med min studiecirkel Historiskt hantverk och liv där vi fortsätter utforska historien med hjälp av hantverk och praktiska övningar. Höstens stora tema blir matkultur och konservering men mycket annat kul.

Resultaten kommer att publiceras här men främst på projektets egna blogg.

12 september.
Minitema – Insaltning och matkultur förr.

26 september.
Stortema – Blocktryck

10 oktober.
Minitema – Östgötskt bak och folklig sång.

24 oktober.
Stortema – Besök på Westerbergs repslageri

7 november.
Minitema – Impregnering av tyg och skinn på gammalt vis.

21 november.
Stortema – Något studiebesök

5 december.
Minitema – Folklig sång och glass innan frysboxen.

19 december.
Stortema – Julmat förr.

 

Trevlig höst! (om den nu kommer…)

P1030403
Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

95391 95392 95393
Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25″

   95388 95389 95390

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

P1010318P1010321e P1010324

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

P1030413

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

P1030394 P1030396 P1030397 P1030398

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

P1030407

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

Krogen VIII. Flaskhistoria.

10295 ERik Ström systembolagetSystembolaget vid 1900-talets början i Söderköping. Notera de olika flaskornas form och att många är inlindade i papper. Erik Ströms samling.

Flaskor på 1800-talet
Eftersom jag någorlunda noga försöker återskapa en 1800-talsbonnkrog, måste jag sätta mig in i massa olika saker. Flaskor är en sådan sak som jag försöker utreda. Vilka flaskor kan tänkas finnas i en krog och under vilka tider? Det är märkbart att flaskornas användning accelererade under det sena 1800-talet i takt med den industriella revolutionen. Flaskor kunde produceras billigare och öl började exempelvis skänkas ut i flaskor istället från fat. Innan denna revolution förvarades vätskan främst i stora fat i väntan på att tappas upp för slutkonsumtion.  Populära mindre behållare i Sverige innan industrialismen är olika typer av krus, såsom höganäskrus och små laggade kaggar. Drycker som dracks i mindre mängder eller som räknades som exklusiva kunde förvaras i flaskor, såsom brännvin och vin. Därutöver ska självhushållningens olika drycker läggas till, såsom kvass, enbärsdricka och andra jäsdrycker, dessa buteljerades troligen inte i så stor utsträckning. Möjligen återanvändes flaskor från bryggerierna till dessa drycker i slutet av 1800-talet.

Detta är skrivet främst utifrån några av de flaskor jag börjat samla på mig för krogens räkning.

Knoppflaskor
Knoppflaskor är våra första standardiserade flaskor för bryggerinäringen i Sverige. Det fanns behov av en flaska för maskinell påfyllning av flaskorna och 1884 kom en standardiserad ölflaska försedd med kork. Denna flaska fanns i bruk till 1932 då korken ersattes av en aluminiumkapsyl. De äldsta flaskorna har en kropp gjord i tre delar, därefter två delar.  Knoppflaskan gjordes i tre volymer, 2/3, 1/3 och 1/6 liter. Flaskorna har ofta datummärkning i botten och är märkta med vilket glasbruk den kommer ifrån.

P1030329Jag tänker försöka hitta ölsorter med snarlika flaskor. Efter avetikettering kommer de ser ok ut. Knoppflaskor är förhållandevis dyrbara så de kan tjäna gott som rekvisita. Den äldsta av flaskorna är från 1908 och för Karl Fredriks Öl-Pilsner i Norrköping, den ska serveras mellan 10-12 C enligt ettiketten.

Patentkorkflaskor
Dessa flaskor skapades huvudsakligen för mineralvatten och svagdricka och har en porslinskork med gummiring som trycks fast med en liten hävstång på flaskan. Namnet kommer av att flaskan patenterades i Sverige år 1877. Generellt har mineralvattnet genomskinligt glas medan svagdricka och öl förvaras i bruna flaskor. Patenkorkkärl blev mycket populära och nära revolutionerade matkonserveringen.

P1030341Denna typ av flaska är mycket praktisk och går att få tag på nya i bruna flaskor i flera storlekar. Dessa funkar också att servera vätska i tidsenligt. Går en sönder är det ingen katastrof heller. Den vänstra på bilden är nytillverkad och den till höger är för inläggningar, nu är det något som liknar brajj men heter Turkisk blandning i kryddhyllan.

Champagne och vinflaskor
Till skillnad från 1800-talets spritflaskor som kunde ha mycket kreativt utseende är formspråket bland vin- och champagneflaskorna mer konservativt. Den klassiska vinflaskan som vi ofta ser idag, kallas för Bordeauxtyp och blev allmän vid 1800-talets mitt.  Champagneflaskans klassiska form spreds redan i början av 1800-talet och har fått sin form på grund av det mousserade innehållet.  Flaskformen används också traditionellt till cider.

P1030335Detta är också en gångbar flasktyp. Dessa flaskor är antika men det går att köpa nytt vin och sen avettiketera dem. Dessa flaskor är ett ladugårdsfynd, med White Star- champangne och en Chasse-Spleen från 1905. Fint skulle det vara hos vissa bönder, därefter fylldes flaskorna med bensin istället i brist på annat.

Brännvinsflaskor
Brännvin skänktes ofta ut i genomskinliga glasflaskor som kan vara släta eller försedda med gravyr. Halsen är ofta kort och kroppen fyrkantig.

P1030322Dessa antika flaskor kommer nog användas bakom disk så att säga, vill inte att de ska hamna i nävarna som tillhygge i drängaslagsmål.

Gamla köpespritflaskor
När hembränningen förbjöds (vilket det gjordes till och från, särskilt under 1700-1800-talet) för sista gången år 1860 växte många av de klassiska spritfabrikerna fram.  Brännvinet blir profilprodukter med egna speciella flaskor och jag har lyckats skaka fram några flaskor Rehnbergs Sädes Bränvin  (sedemera Östgöta Sädesbrännvin) som lanserades år 1864. De bruna flaskorna blåstes på Rejmyre glasbruk och har en åttakantig form. Upphovsmannen Erik Rhenberg föddes 1841 i Rejmyre och startade som 20-åring spritfabrik i Söderköping.  I Söderköping hade han bränneri som mest hade 30 anställda som hade fri tillgång till sprit. Lyckat.

11202 Erik strömHär ser vi tre av dessa muntra anställda på Rehnbergs. Den sittande mannen rullar just sådana flaskor i papper för transporten. Erik Ströms fotosamling, ca 1900.

P1030325Tre Rehnbergare, en ska bort. Den mittersta är fejk, man gjorde kopior på Rejmyre glasbruk under 70-talet. De äkta flaskorna är eftertraktade, särskilt med originalettiket. Den fejkade är sådär B-aktigt fejk med överdrivet vågigt glas och dessutom fel färg.

Som kuriosa tänkte jag nämna att jag nyligen sprang på en liten fickplunta från tidigt 1800-tal. Fickpluntor av tenn var populära bland enkelt folk och bland allmogen. De gick inte sönder och var lätta att bära med sig i valfri liten ficka. Allmogens tennpluntor tillverkas ofta att det tvåstämplade tennet, som var den sämsta kvalitén. Det innehöll så mycket bly att det inte ansågs tjänligt till mat utan användes till knappar och krutflaskor. Under en kort period, 1754-1762 förbjöds det tvåstämplade tennet men efter ivrigt och högljudda klagomål från den annars beskedliga allmogen tilläts det åter till brännvinspluntor.

P1030333Den lilla modesta pluntan tillsammans med en genuint svensk kannsort, en så kallad revkanna. Pluntan saknar stämplar men liknande som varit till salu är ofta från 1800-talets början/mitt.

Till sist, att dricka ur glas.

63389Att dricka direkt ur flaskan, är det bara kopplat till odygdighet och skörlevnad? Bohusläns museum ca 1920.

Jag har kommit till insikt att det är mycket enklare att ha sen 1800-talskrog än tidig 1800-talskrog. Att kunna anbringa flaskor är enklare än att tappa upp i kärl som måste vara tidsenliga*. Jag tar det för troligt att enklare krogar på landsbygden serverade i flaska i stor utsträckning. På många bilder från tiden kring sekelskiftet används glas till ett dricka öl och det rör sig ofta om enkla raka glas men även glas på fot förekommer.  Vad som också är skrämmande tydligt är att det är svårt att hitta bra glas som passar. Ölglas från sekelskiftet är sällsynta, möjligen har de flesta slagits sönder eftersom öl är en vardagsdryck, till skillnad från vin som dracks i betydligt mindre utsträckning. Vinglas har bevarats eftersom de var dyra och användes inte i vardagslag.

16020Men är det roligare med glas? Verkar ju inte så. Bohusläns museum ca 1910.

Däremot anser jag det som självklart att dricka ur glas när det gäller bättre dricka såsom vin, champagne och cider. Det är en klurig nöt att knäcka.  Jag tänker mig att det borde gå att köpa på sig billiga fasettslipade vinglas från sekelskiftet, de är ju inte så populära idag så jag tänker mig att det inte borde vara omöjligt att plöja secondhandsaffärerna.

Detta kändes som ett inlägg skrivet med en stjärnkikare i naveln…

Vill du läsa mer om dryckeskulturen på 1800-talet föreslår jag att du läser en annan artikel jag skrivit.
Vad drack man på 1800-talet egentligen?

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Östervålaprästen Johannes Dillner lyckades med stor framgång nära förgöra de folkliga koralerna och kyrkomusiken. Genom att uppfinna instrumentet psalmodikon reformerade han kyrkomusiken. Dillner uttryckte förnöjt: ”tonerna blifwa jemna och rena, så att man icke drillar och krusar på dem, såsom många bland allmänheten hafwa för wana”.

Kurage recenserar

Julita Gård – Nordiska museet har ett eget lantbruksmuseum som är rätt trevligt att besöka och barnvänligt måste jag väl tillägga nu när jag har barn. Lite dammigt på sina håll men genuint. För övrigt tycks inte Östergötland ha någon matkultur värd att nämna.
4 harvpinnar av 5.

Boken Jonglörer och aktörer, ekvilibrister och artister: om nöjen i Ullströms stad. En liten skrift om Norrköpings nöjesliv vid sekelskiftet kan faktiskt vara ganska spännande. Man vill gärna fantisera om svenskar med fjantiga artistnamn som sysslar med akrobatik i frack.
3 ekvilibrister av 5.

P1020858

Jag har nyligen lämnat mitt arbete för att gå på semester och påföljande pappaledighet.  Detta sker mitt i ett spännande skede på Norrköpings stadsmuseum då vi fått anslag för att renovera våra textilmaskiner. Många av maskinerna har sen länge stått stilla  av olika anledningar men nu har vi för några månader en egen verkmästare, herr Keller.

I våra textilsalar har vi samlat maskiner från textilindustrin i Norrköping, det handlar vävmaskiner, spolmaskiner, spinnmaskiner och kardverk från 1800-talets slut till början av 1960-talet. Jag är verkligen ingen vävtekniker, jag är bara en simpel arbetare som kör maskinerna, därför är det fascinerande att få en djupare inblick i hur maskinerna fungerar och hur de låter och arbetar. Eftersom en del har stått still i över 10 år har jag aldrig sett dem gå.

Kardverket
P1020256

Vårt första mål var den största maskinen, kardverket. Denna koloss är i själva verket ganska liten och behändig i sin klass. Den har som uppgift att karda ullen till ett tunt ullflor och sedan dra ut det till ett förgarn som sen ska kunna spinnas. Egentligen fungerar den precis som ett par handkardor med sina kardvalsar, lite snabbare bara.  Det är också en respektingivande maskin som får vem som helst att ta ett steg bakåt och lägga händerna på ryggen i försäkran att inte fastna i kugghjulen, remmarna och valsarna.

P1020288

Detta är filmen när den för första gången torrkörs utan ull. Det är dock bara halva kardverket men du kanske får ett hum om hur maskinen ser ut. Den äter ull och bajsar lösa trådar.


Efter två-tre veckors isärplockande, remsträckande och smörjande så går den klanderfritt.

Selfactorn
Den här maskinen tar vid efter kardverket och spinner förgarnet till tråd. Denna är en tysk 30-talare och denna typ av spinnerimaskin spinner oöverträffat bra garn, men gör det inte lika fort som moderna spinnmaskiner varför metoden idag är praktiskt taget utrotad. Östgöta ullspinneri har dock en i produktion.
Det är en maskin som rör sig på ett lite oväntat sätt där spinndockorna rör sig på räls fram och tillbaka.

På denna film är den inte trädd men ger ett hum om hur den arbetar. På youtube finns andra selfactorer som jobbar med tråd i.

Andra maskiner.
En av våra schweiziska vävmaskiner går igen. Den var länge vårt sorgebarn som käkade varptrådar till frukost, hånlog åt våra tafatta försök till att få ordning i leden. Keller tog dock maskinen i örat och fick in den på rätt väg. Nu sjunger den klopeti-klopeti-klopeti i mitt öra. Rolig är den att köra också.
P1020856

Finns en liten film också, där den stannar av eget krångel också.

Senast jag hörde var nu vävmäster i gång med att bråka med en av våra jaquardmaskiner och att den rullar. Kanske finns det lite brokadvävda tyger klara tills jag kommer tillbaka?

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage
Idag har vi få så kallade passageriter i våra liv, sådana där tillfällen då vi lämnar en epok för att träda in i en annan. Idag kanske körkort, giftermål och kanske konfirmationen delar in våra liv i epoker. Förr kunde det vara annorlunda  ex  för att gå från lillpojke till lillkarl i Simlångsdagen i Halland skulle pojkspolingen kunna:  lyfta ”storstenen”, stå pall för sex supar, lägga en ordentlig mullbänk, hålla en tjur eller en otämjd häst samt bära upp en tunna råg från logen upp till vinden.

Det var andra tider då.

Kurage recenserar
Fataburen 1969 -Giftas – eller ej?
Ett bra nummer av fataburen som sammanfattar giftermål, trolovning och frierikultur i Sverige förr. Många svar får man som att den kyrkliga vigseln fick monopol på giftermål först år 1734.
4 nattfrierier av 5.

Nils Keylands artikel Om den svenska allmogens jakt i Fataburen 1906.
Mycket fataburen på sista tiden, de är värda att köpa när man stöter på dem. . Spännande artikel om jakten med mycket statistik av den legendariska Nils Keyland.
3 järpar av 5.

Armemuseets bok Uniform. Fantastiskt inspirerande bildmaterial som jag blir varm i hjärtat av. Inte så faktaspäckat men ögongodis. Om jag hade tid hade jag sytt hälften.
4 surtuter av 5.

P1020887
Den ryska oljan.

För tredje året i rad besökte jag Persmässemarknaden i Linköping. Detta är en liten marknad i gamla Linköping med historiska inslag. De två föregående åren har jag visat jaktvapen men i år blev det andra saker för att variera lite. Jag blev lite sugen på att dyka ner i 1800-talets hemkemikalier och visa hur man gör trätjärans okända kusin, ryssolja och visa hur den kan användas i lädersmörja. På en Historisk Verkstad för ett antal år sen hade jag ett liknande tema där deltagarna kunde blanda sin egen lädersmörja med traditionella ingredienser.

P1020890
Så här hård var jag i min vita skjorta och ylledamasker.

Detta är tredje gången jag bränner ryssolja och samtliga gånger har det gett en liten avkastning. Regelmässigt bränner jag oljan vid och den reduceras till närmast asfaltsklister. Detta beror på min primitiva brännutrustning huvudsakligen. Den ska vara enkel och lättransporterad, endast en konservburk och en 10-liters målarburk. Första gången använde jag en mer tidsenlig metod med en uppochnervänd järngryta.
P1020881
Fördelen med den här enkla metoden är att du kan steka korv på näverkärlet.

För den nuvarande metodens tillvägagångssätt rekommenderar jag att läsa den artikeln jag skrev förra gången jag brände. Du finner den HÄR.

Min affärsidé för detta marknadsstånd var att att jag skulle bränna ryssolja samtidigt som besökarna mot en liten peng kan få komponera sin egen lädersmörja. Beroende på vilka egenskaper och kvalitéer man önskade av smörjan kunde kunden kombinera fritt bland åtta tidsenliga ingredienser.
P1020879
Från vänster har vi ingredienserna: ullfett, kotalg, rapsolja, ryssolja, bivax, sältran, linolja, tjära.

Höjdpunkten blev emellertid denna lilla tävling jag initierade där besökaren skulle gissa vilka ingredienserna var i de åtta burkarna. Den som gissade alla rätt fick gratis göra en burk smörja. Det visade sig vara rätt krångligt och som bäst tog två personer under dagen sju poäng, dessa fick tröstpris. Det var fröjdefullt att se moderna människor botanisera bland dessa relativt vanliga substanser. Det luktades, kändes och även smakades i jakten på rätta svaren.

P1020883
Somliga ägnade lång tid hos mig och engagerade hela släkten.

Uppgiften var såklart skitsvår, det är inte många som luktat på sältran eller ullfett. Jag var frikostig med ledtrådar vilket hjälpte föga. Vad som är lustigt är att jag känner hur insnöad jag är i denna hobby, ganska många kunde klura ut rapsolja och en del tjära men därefter tar det stopp. Det tog dock inte stopp för hantverksgurun Daniel Nilsson på Historiska hantverk som på löpande band tog sju av åtta burkar. Han gick dock på pumpen med ullfettet som han själv inte prövat på att utvinna, en imponerande prestation dock.

P1020889Daniel vet hur man luktar sig till gamla substanser.

Hur gick det då med min affärsidé? Sisådär, jag hade givetvis för en stund glömt att vi idag har massproducerade skräppjucks av kromgarvat skinn från andra sidan jorden. Vi smörjer inte vår saker, vi slänger våra saker när de spricker. Just ja, så var det. Trevligt och folkbildande var det iallafall.

Bättre lycka hade jag dock på hemmaplan då jag sköt mitt första vildsvin. Dagen innan fotograferade jag sex grisar mindre än 100 meter från huset. Dagen därpå vid 22-tiden, smög jag ut. Då lunkade det ut en stor galt 300 meter bort. Efter 45 minuters långsamt smygande och krypande kom jag inom räckhåll och lät kulan gå. Med hjälp av grannar och traktor fick jag hem 125 kg svin. Vid två på natten kom jag i säng med känslan av att verkligen blivit en annan jägare. Idag har jag grillat vildsvinsfilé, smaken av seger.

P1020834

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Har du problem med utslag så finns det många folkliga bot att rådfråga. Utöver direkt magiska botemetoder kan du smörja utslagen med något av dess: blod, brännvin (även invärtes bruk såklart), dödmull, dödben, spott, nordrinnande vatten, midsommardagg, urin och vådeldskol.

 

Kurage recenserar.
Armemuseet.
Lite mossigt men jag gillar det såklart för jag är nörd. Gillar montrarna med saker som är så nära att man kan fota av dem. Restaurangen var dock bäst.
4 vadmalsbitar av 5.

 

P1020354

En spark i arslet är en hantverkares bästa vän.
-Känt ordstäv i Liljerum

Jag har många gånger innan språkat om nödvändigheten och önskan om att sy en folkdräkt och i sakta mak har jag börjat. Jag har pratat, forskat, undersökt och sytt en skjorta, men vad hände sen? Inte särskilt mycket annat än jag faktiskt snokat rätt på det mesta upptecknat om Vångadräkten och varit på länsmuseet i Linköping och fotat av deras original. Något fysiskt resultat har det inte inbringat förrän något hände för några månader sen. Då kom den där sparken som ett lokomotiv mot min ändalykt. En spark i form av en bröllopsinbjudan och nu kändes det motiverat för både mig och min fru att ta tag i saken. Genom att använda tid som inte fanns och trolla med knäna sprattlande vi fram varsin dräkt. Jag behövde få fram en vångadräkt och Anna-Maria en från Skedevi.

I Anna-Marias fall gjorde vi det ganska enkelt för oss, vi plöjde blocket och lånade in lite delar. Vi läste och Bengt Cnattingius uppteckningar om Skedevi-dräkten och begrundade. Skedevidräkten är en väldokumenterad dräkt från norra Östergötland där Anna-Maria kommer från, inte alls olik dräkten som finns i uppteckningarna från Vånga som också ligger i norra Östergötland. Vångas kvinnodräkt är dock konstruerad efter diverse källor och ej så väldokumenterad som mansdräkten.

Den begynnande egna vångadräkten
Tiden var mycket knapp och det som jag på allvar sydde för bröllopet var västen och förskinnet. Resten, det vill säga skor, byxor, rock, strumpor, hatt är ihopplockat av vad som fanns hemma. Västen och förskinnet kommer föräras med egna inlägg vart det lider. Resten av delarna som jag skrapat ihop stämmer förhållandevis väl med det skriftliga materialet, dock har jag fått skarva med termerna högtidsdräkt respektive sommar och vinterdräkt.

P1020334

I Dybecks artikel från 1844 finns en välkänd bild (se nedan). Denna bild visar den ålderdomlig rocken och mössan, den så kallade gladan. På bilden bärs också de karaktäristiska holkbyxorna i linne som tillhör sommardräktens vardagsdräkt.  Man kan också skymta en stäcktröja mellan förskinnet och rocken. Det är en slags kort jacka med knappar. Till holkbyxorna bär han troligen linneholkar som hör till byxorna.  Bilden är annars något förrädisk då Dybeck 1844 bara hade tillgång till Wiedes anteckningar, först 1846 när Mandelgren besöker bygden görs ordentliga teckningar (se nästa bild).

IMG_0093

IMG_0099
Mandelgrens teckning av en bergsbonde i Vånga i arbetsmundering och med verktyg i händerna. Här syns också samma sorts jacka. Här syns också olika säregna detaljer såsom den speciella ränseln och pipan.

Källorna till Vångas mansdräkt.
När det kommer till mansdräkten finns ett gott källmaterial, varav den viktigaste är prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Detta manuskript ligger till grund för både Rickard Dybecks artikel  ”Om Wånga Allmoges klädedrägt” och tjänade som inspiration för Mandelgrens avbildningar några år senare. Vad som är anmärkningsvärt är att de alla är överens om att vångaborna egentligen är dalmasar och säkert finner också många det som en av anledningarna till att de bär förskinn liksom förekommer i många av Dalarnas folkdräktsområden som är kopplade till bergsbruk.  Bengt Cnattingius och Sigurd Erixon citerar i förordet till Wiedes uppteckning en ännu äldre kommentar ur Widegrens Beskrifning öfver Östergötland II:1 (1822) om Vångaborna och deras dräkt:

”Invånarna som tros vara Colonister ifrån Dalarne, bibehålla ännu sin urgamla klädedrägt, hemma tillverkad, utan konst och prål. Karlarna kläda sig mest i bruna och svarta Rockar, och bruka ännu sina så kallade Barmskinn”

Detta citat är vad jag kan hitta den äldsta beskrivningen över Vångadräkten och den tecknar en bild av ett dräktskick som redan i början av 1800-talet ansågs ålderdomligt och säreget.

Mandelgrens teckningar i kombination med Wiedes noggranna uppteckningar ger en mycket god bild av dräkten utan ens titta på de många bevarade plagg som finns. Jag tycker mig se tre överlappande stadier som Vångadräkten går igenom. Jag sammanfattar dessa stadier här mycket kort.

1. Ålderdomliga dräkten. Den äldsta typen av dräkt med bland annat långväst med enkelrad av knappar och långtröja med kilar, hyskor och hakar. Till dräkten finns också de vida linnebyxorna, holkar och förskinn. En dräkt som förmodligen fick sitt huvudsakliga utseende tidigt.  Den bruna jackan jag bar är ett exempel på en liknande jacka av ålderdomlig modell med hyskor och hakar.

2. Empiredräkten. Vångadräkten får en utökad modeprägel med kort empireväst och kort jacka. Dock förefaller många ålderdomliga särdrag förekomma som standard i dräkten. Detta tycks komma i full blom under 1840-talet, lagom till Wiedes besök.

3. Övergångsdräkten. Redan under Wiedes besök och senare Mandelgrens besök talas det om att allt fler börja lägga bort dräkten. Detta sker stegvis sakta genom att delar av den traditionella dräkten byts ut mot mer modemässiga plagg. Nu byts knäbyxor mot långbyxor, bredbrättad hatt mot cylinderhatt och den enkla rocken med kilar byts mot en figurskuren knälång rock.

Det mesta av det bevarade materialet härstammar från de två senare perioderna, varav flera västar, stäcktröjor och byxor finns. De flesta bevarade plagg responderar mycket väl till det skrivna och avbildande materialet vilket underlättar forskningen.

I takt med att jag tillverkar nya plagg kommer källmaterialet publiceras. Tanken är att varje dräktdel kommer behandlas var för sig.

Vill du läsa mer? Leta reda på:

Jacobsson, Bengt (1985) Mandelgren i Östergötland
Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren
Richard Dybeck (1844) Runa Antiqvarisk tidsskrift. Finns att läsa som E-bok.
Wiede, Levin (1958) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet i Meddelanden 1958-1959 från Östergötlands och Linköpings stads museum.

Glad midsommar, önskar jag och fem sköna vägarbetare som firade midsommar någonstans mellan Lima och Rörbäcksnäs vid sekelskiftet. 

107202

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare

%d bloggers like this: