I var sin ände av repet. Allmogesmide VS det hantverkande borgerskapet.

Hurra ännu en dammig vapenartikel!

P1040787

Ibland när man läser moderna vapenrecensioner (eller om bilar, skruvdragare och blöjjor för den delen) ställs ofta någorlunda liknande produkter mot varandra. Jag tänkte ta  mig an detta journalistiska grepp genom att jämföra två studsare som i sitt nuvarande skick brukades vid samma tid. Det är egentligen mer än så, det är en recension med större perspektiv, allmoge mot lyx under 1800-talet. Allmogen är klart underdog men prismässigt idag ligger de inte långt ifrån varandra, fast det beror bara på att det finns ett känt namn på den bondska bössan. Båda vapnen bär signering och därmed en klarare historisk kontext som gör dem enklare att bedöma rättvist. Båda är heltstockade studsare med slaglås och brukades kring 1800-talets mitt.

Det är en fight mellan Johannes Nils Hult (1810-1872) från Gravås i Värmland och Peter Rundberg från Jönköping (1718-1780).

Johannes Hult
P1040766

Johannes Hult var en duktig och vida omtalad bössmed från lilla Gravås i Värmland. Vår mest kända jaktskildrare Gustaf Schröder prisade bössorna skriver bland annat:

”…te x Johannes Hults i Gravås, blevo de icke allenast välskjutande, utan även helt prydliga, ja, till och med praktfulla.”

Hult var en person med stor skicklighet men också humor. I Livrustkammaren finns en bössa som visar på Hults spexighet, det är en bössa som saknar synliga skruvar och som kräver en stor portion klurighet eller den medföljande beskrivningen för att ta isär. Vad som tycks vara typiskt för Hults bössor är låsen som är ganska kvadratiska framtill med en avrundad kant.

Hult sticker ut bland 1800-talets bössmeder eftersom hans vapen även köptes av herrskapets jägare, Oscar I köpte en studsare av Hult. Flera vapen var med på utställningar i London och Paris. Ingen av allmogesmederna fick ett sådant erkännande av sin samtid.

Peter Rundberg
Rundberg var liksom Blekberg ett efternamn på flertalet smeder i Jönköping under 1700-talet och denna studsare är gjord av P. Rundberg som syftar på Peter Rundberg. Denne smed kom från fattiga förhållanden, son till torpare utanför Gränna. Han blev lärling hos Jöns Ahlgren 1739 i Jönköping och blev stockmakargesäll 1743. Han begav sig till Stockholm och arbetade hos hovpistolsmeden David Bars men också den kände smeden Jonas Schertinger. Därefter begav han sig ut i Europa, besökte Berlin, Dresden, Kassel, Frankfurt, Strassburg, Lothringen, Limaeville och Paris där han slutligen med statligt stöd stannade i några år. 1754 var han tillbaka i Jönköping och blev mästare på stadens faktori, både inom stockmakeriet och pistolsmidet. 1755 blev han också besiktningsmästare på faktoriet. Rundberg torde vara en av Sveriges mest utbildade och ambitiösa vapensmeder.

 Låt fighten börja!

Kolven
P1040785
Rundbergs bössa är nära hundra år äldre och har på ett föredömligt sätt omstockats, troligen i samband med konverteringen till slaglås under 1800-talet. Stilmässigt har den inte den strama schvungen som karaktäriserar 1700-talets bössor utan fått en mer stabbig men funktionell och välarbetad almstock med diskret nätskärning. Jag hade föredragit originalkolven men denna ligger an bra mot axel och bär upp den tunga pipan på ett bra sätt. Hult har satsat på en tunnare, smäckrare kolv i björk, betsad med rödbrun bets. Enkel, lätt och funktionell men med 1800-talets hela slätstrukenhet.

Hult: 3
Rundberg: 4

 

Beslag och finish
P1040789
Både Hult och Runberg har valt att satsa på stålbeslag vilket är helt rätt tänkt. Inget är så tråkigt som gjutna, billiga mässingsbeslag. Rundberg är känd för sina extremt välarbetade djupgraverade beslag och även här imponerar han stort. Sirliga växtornament i bästa 1700-talsstil, utförda med högsta kvalitet. Hult har satsat på diskreta tunna beslag med en enkla blomsterslingor. Lätta att hålla rena, fria från infriande bjäfs men annars rätt tråkiga i sin enkelhet, särskild bredvid Rundbergs närmast svulstiga och böljande skaparkraft. Det är en fråga om tycke och smak men jag går på Rundbergs linje.

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng

Riktmedel och pipa
P1040790
Båda tillverkarna har valt att använda oktagonala pipor vilket jag föredrar. Hult har återanvänt en äldre pipa. Detta förfarande är lite väl tydligt, eftersom märket efter den gamla hällan som pipstiftet har gått igenom helt sonika sitter på sidan. Han har valt att modernisera pipan med en patentsvansskruv och det är ju käckt men kunde han inte passat in den lite bättre och låta det där märket sitta undertill? Han behöver inte skrika i ansiktet på oss att det är en gammal pipa och att han var full när han skulle gänga i den nya svansskruven. I övrigt är Hults pipa klart en allmogesmidd studsarpipa, det skvallrar den generella finishen om.  Riktmedlet består av ett grovt men funktionellt inlaxat sikte. Rundbergs pipa är en fröjd att se på alla sätt och vis med sina skarpa bommar och svagt svängd trumf på pipan. Denna pipa är dessutom försedd med graderat höjbart siktesblad. En ytterst minimal siktskåra är nedfilat i siktbladet, så liten att endast den med fantastisk syn kan se kornet. Hult borde få en liten stjärna i kanten för laddstaken i mässing med krats i änden.
P1040792

 

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng.

Lås och trycke
Hult tycks ha en fäbless för lås som är lite fyrkantiga framtill, med en lite tjock rundning i nederkant. Det i kombination med 1800-talets vanliga knubbiga rundning baktill är låsplattan otroligt harmlöst. Hanen är det snyggaste och gravyren känns belgiskt klen ut i jämförelse med mästergravören Peter Rundberg. Den senares lås har den klassiska 1700-tals schvungen med spets baktill och enkel men distinkt gravyr. Jag gillar också att han låskruvarna inte går igenom låsplattan liksom att det finns lite gravyr även på insidan av låset. Däremot är hanen rätt ful. En fördel med Hults lås är det är praktiskt med bara en låsskruv och sen är faktiskt trycket riktigt bra, inget släp men lite tungt.  Rundbergs trycke är faktiskt sämre.

Hult: 3 poäng
Rundberg: 3 poäng.

P1040786

X-faktor
Ibland  tycker jag att andra komponenter måste blandas in i bedömningen, i det här fallet tycker jag den historiska kontexten relevant för att det ska bli skapligt rättvist.  Johannes Hult var ett autodidaktiskt geni som även tillverkade andra saker i smide. Hans praktvapen som köptes av kungar och baroner höll mycket hög klass med damaskerade pipor, inkrusteringar och djupa gravyrer. Min bössa är tämligen enkel och det ligger Hult något i fatet i denna duell. Rundberg kom från enkla förhållanden men hade oerhörd talang och blev genom skolning av andra framgångsrika smeder i Sverige och utomlands en av de bästa. Hult lärde sig enligt sagan nästan allt själv, inklusive lära sig läsa och skriva. Hults verkstad var troligen betydligt enklare än Rundberg, trots det lyckades han mycket bra.

Hult 5 poäng
Rundberg 2 poäng

Totalt:

Hult 15 poäng av 25
Rundberg 19 poäng av 25

Rundberg tar hem segern men hade jag haft någon av Hults mästarstycken så tror jag Rundberg hade fått problem.  En längre artikel om Johannes Hult hoppas jag kunna skriva på sikt.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Säldödaren från helvetet.

Nyligen hemkommen från Militariamässan i Solna och det innebar ett trevligt knippe bössor. Tänkte ägna ett inlägg åt en sälbössa jag köpte där. Att kalla det för bössa är närmast fel då den påminner mer om en stationär artilleripjäs än en bössa. Jag tänker mig att om folktrons skogstroll skulle ge sig ut på jakt i de mossiga skogarna skulle deras skjutjärn se ut så här.

P1040759

Vapnet är stabbigt med sin korta stock, enorma pipa och folkliga uttryck. Bössan väger strax under sju kg vilket är rätt tungt, de flesta bössor når inte upp till hälften av den vikten. Pipan tar upp den största delen av vikten, kalibern är inte skrämmande stor, ca 14 mm, men ytterdiametern på pipan är 34mm vid mynningen.
P1040761
Jag tar för givet att pipan inte är gjord av någon allmogesmed utan den torde komma från någon stadsorienterad smedja men jag har inte hittat någon stämpel. Eller jo, det finns en signering på pipan med initialerna JAS inkrusterat i stålet. Den signeringen håller inte samma klass direkt som pipan men försöka duger.

P1040764

När det kommer till låset så ställer det många frågor. För det första är det ett otroligt intressant snappflintlås och detta är byggd på ett svenskt militärt lås från tidigt 1700-tal. På de flesta snappflintlås som allmogen nyttjade var slagfjädern utanpåliggande men nu har endast hanen bytts mot en riktig klassiskt snapplåshane och eldstålet modifierats för att fungera. Ett udda och ovanligt lås, kanske från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Nästa fråga man kan ställa sig är om låset är original med bössan eftersom inpassningen är förhållandevis dålig. Jag har sett allmogebössor som haft sämre inpassningar. Det kan hända att låset bytts redan under brukningstiden.  Låset passar dock väldigt bra i förhållande till skruvhål och fänghål. Det finns gamla lagningar kring låset och jag tar det inte för omöjligt att stocken någon gång fått en rejäl smäll. Det finns mindre kompletteringar (skruvar, kolvlådelock etc.) på andra ställen på bössan så exakt när och vad som gjorts är lite svårt att se.

P1040760
När det kommer till stocken så bjuder den på en del sköna naiva stilstudier. Till skillnad från de norrbottniska sälbössor som jag sett så är det påtagligt att stockmakaren har haft stadstillverkade jaktvapen från 1700-talet som förlaga. Typiska formelement är kindstödens dekorationer med växtornament.

P1040762

Jämför med dessa stadstillverkade vapen och det blir tydligt var inspirationen kommer ifrån. Det är dessa ornament som är rådande under 1700-talet i Sverige och visst blir det charmigt när det kommer folkliga efterapningar. Kan det månne vara så att detta inte är en norrländsk sälbössa utan en från södra delen av rikshalvan? Jag har googlat runt på sälbössor är det tydligt att denna särskiljer sig med dessa ornament även om den också har många gemensamma nämnare såsom stockningens stabbighet, trärörkan framtill och snapplåset. Det här snapplåset är dock ovanligt med den speciella blandning av delar.

IMG_2609

Varför bössorna är så här massiva är för att säljägarna förr var riktiga långskyttar. Deras stabila, grova, tunga studsare surrades fast på vitkamouflerade slädar. Långsam närmade de sig sälarna på isarna i skärgårdarna.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vapen

Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Snap! Ännu en snapplåsare.

P1040645

I en vapentransaktion fick jag möjligheten att byta till mig en lodbössa. Allmogens jaktvapen bär en viss attraktionskraft i vissa fall även om 95% består av rappliga halvstockade skrothögar byggda av militära delar och smäckiga träbitar. De resterande 5% är en fantastisk samling folkligt hantverk som nedlade otaliga djur på fält, i skogar och trätoppar. Det är huvudsakligen i de norra delarna av Sverige som allmogens bösshantverk var starkt, där avstånden var långa och skogarna fyllda med villebråd.

P1040654Snappflintlås och konverterat dito. Notera de enkla ändringarna och resterna efter flintlåset.

Bland lodbössorna bär snapplåsbössorna en särställning. Snapplåsens mekanism är uråldrig och förändrades mycket litet sen sitt urutförande från sent 1500-tal. Vad som är lite intressant på denna typ av lodbössor är konverteringen. Många flintlåsvapen moderniserades till slaglås och  redan i början av 1830-talet gjorde slaglåsen intåg hos den norrländska allmogen. Engelska massproducerade lås importerades via Norge och såldes hos järnhandlarna.  Många valde att modernisera sina snappflintlåsbössor genom att avlägsna fängpannan och eldstål, byta hane och kort eldstålsfjädern. I pipan borrades fänghålet upp och en snäcka gängades på plats med tillhörande nippel. Ett förhållandevis enkelt och tidseffektivt ingrepp som gav ett betydligt mer driftsäkert vapen.

P1040649Hanen i spänt läge. Hanens tå låser i en liten fjädrande klack som är kopplad till den raka avtryckaren.

Just denna lodbössa är ett trevligt stycke, välfungerande mekanism, bra björkstock och en räfflad pipa med åtta millimeter stort lopp. Det enda egentliga felet är att laddstaken fattas och en pipsprint. Jag misstänker att bössan också fick en ny stock i samband med konverteringen, kanske hade den ursprungligen den ålderdomliga korta stockformen som är så vanlig bland flintsnapplåsbössor. Jag är lite sugen på att provskjuta, då det trevliga skicket inbjuder.

När vi ändå är inne på jakt, tycker jag att ni ska se filmen som Nordiska museet har lagt upp,  en älgjakt från år 1938. Det var andra tider då, även då handladdade man patroner fast kanske inte med samma noggranhet som nu. Det är inte så många som röker när de slentrianfyller patroner med krut och trycker fast kulan med tummen. Förr flådde man och styckade älgen på plats i skogen, människans tarmflora var som granit förr!  Man visste också värdet i att dricka sprit under jakten.

I den moderna världen tycks min jakt gå rätt bra, trots få jaktdagar i en stressig vardag. Lyckligtvis har jag fått fart på min åtel som jag kan nå på kort tid till fots. Senast i fredags sköt jag dubblé, en fantastiskt jaktupplevelse och en lång natt. Nu har mina nördiga vänner bett mig och kött och….borst, så att de kan göra svinborstpenslar. Sådana kompisar har jag. Jag behöver en ny frys.

1901869_712405202133610_2090617132_nSådär mitt i natten är det skönt att man inte sitter med en snapplåsbössa utan en pålitlig tysk 30-06 överlastad med en 56-termos.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Björn af Kleens bok Jorden de ärvde.
En trevlig, närgående studie av den svenska adelns jordägande och socialdemokratiska partiets välvilja gentemot storgods och fideikomiss.
3,5 adelskalendrar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Krappväst från 1700-talet.

P1040563Ett steg mot den mer ruffiga 1700-talsstilen. Jackan är en enkel vadmalsjacka av folkligt snitt med hyskor och hakar.

Mot en enklare värld.
Hög på den engelska 1700-talstecknaren Hogarth och på förväntan  inför årets viktigaste (och troligen enda) reenactmentevent Marma 2014 satte jag igång med  att sy en ny 1700-talsväst. Jag ska försöka gå ifrån min gamla 1700-talsdräkt och sträva allt mer mot grövre material, mer växtfärgat och hårdare liv. Lite bonnigare och mer smak av vadmal helt enkelt. Långsamt vill jag syfta mot mer naturfärger och till Marma hoppas jag fått ihop en hyggligt ruffig dräkt.  Marma är ett wargame som fokuserar kring den karolinska tidens slutskede och Marma som event har jag nogsamt tidigare beskrivit.

P1040566

Jag har låtit materialet tala och jag har många meter växtfärgat tyg av olika färger hemma. Detta är ett halvtjockt grått ylle som jag färgat med krapp vilket resulterade i ett fantastiskt roströd nyans. Totalt hade jag kanske en dryg meter vilket fick bestämma längden på västen. Jag tänker mig att detta är en kortare väst som drar mot 1700-talets mitt, istället för det tidiga 1700-talets ofta långa ärmvästar. Jag tänker mig att den rör sig i gränslandet mellan landsbygd och stad, ett gränsland som tog upp en stor del av det svenska 1700-talet. Detta ska vara en arbetsväst som ska jag inte har några försiktighetsanspråk på.

Västen är sydd för hand med vaxad lintråd. Knapparna är kupade mässingsknappar med lödd ögla och fästade med skinnremsa på enklaste slitstarkaste vis. Västen är fodrad med oblekt linne. På grund av materialets litenhet var jag tvungen att lägga in material i sidorna för att fungera. Mönsterkonstruktionen är enkel, två bakstycken respektive två framstycken med mittsöm baktill.

P1040569 P1040571 P1040575 P1040574  

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Tv-serien Hell on Wheels.
En västernserie som handlar om järnvägens byggande genom USA efter inbördeskriget. Brutalt, skitigt och mest fantastiska rollen innehas av en norrman som spelar en norrman men som kallas för ”the Swede”.
4 smutsiga coltar av 5.

5 kommentarer

Filed under Textil

Liljerum XXXII. Fasaden 96% färdig.

Tänkte summera lite av det arbete som vi lagt ner på fasaden under sommaren och hösten. Många av er kanske undrar om vi slutat renovera, men verkligen så är det inte. Däremot är det stora projekt som tar tid och särskilt nu när vi blivit föräldrar. Är det något som tar tid är det att vara föräldrar, lyckligtvis har vi hunnit med mycket de åren vi bott här innan vår dotter kom. Huset är faktiskt inte gult längre, nästan.  I en avlägsen saga var huset gratulerat med högsta fulhetsdiplom med sina blekgula ådrade eternitplattor. När dessa avlägsnades målades originalfasaden upp och genast blev huset ett annat hus, ett trevligare hus. Nästa steg var att byta fasad på trapphallen, hallen och tvättstugan. Trapphallen och tvättstugan behövde verkligen nya fönster för att gå i linje med husets utseende.

Tanken var att det skulle tas bilder av huset i vinterskrud men eftersom vintern vägrade starta så fick jag vänta tills det äntligen, tre månader för sent, började singla ner flingor. Det spelade ingen roll ändå när det är en omkullblåst gran på den räckeslösa balkongen och en grön, troligen frostskadad, vattenslang mitt i blickfånget. No filters…kan man lugnt säga. Vill man ha skönmålande bilder med blonda kvinnor i vita volangkjolar som skrider genom vitmålade inredningar får man leta någon annan stans.

En liten tillbakablick hur det såg ut. Inte det snyggaste man har sett, så länge man inte gillar fjällpanel. Och ospröjsade fönster, ledningar dragna på utsidan av huset, toa med panoramafönster i frostat glas (kan man ens nämna panoramafönster och frostat glas i samma mening?) och dessa eviga brunbetsade detaljer.

Processen var enkel till sin natur men knappast mindre arbetsam för det. För det första byta ut trapphallens fönster mot ett antikt som är rätt storlek. Detta fönster ska dessutom sättas ursprunglig höjd.  Byta fönstret på toan till ett annat antikt som dessutom ska renoveras. Panela om hela utsidan och se till att fuldragningarna fälls in under panelen.  Måla och svajja runt på stegar.

P1030392Fasaden har transformerats under hela tiden som vi ägt huset, en uppenbart långsam och smärtsam process eftersom vi tvingats leva i ett fult hus under flera år.

P1040390
ÄR DET KLART ÄN DÅ? Nej givetvis inte. Husets alla fönster ska renoveras och målas zinkgröna, balkongräcke ska göras och cirka 300 miljarder andra saker som rör husets utsida. Det är i sin ordning med ruckelägarens förbannelse.

En viktig byggdetalj rör hallen som ska byggas om för att passa husets historiska exteriör. Hallen är en utbyggnad som förtjänar ett tak som inte sitter ihop med stora taket. Liksom en dörr som anstår ett gammalt hus.  Därför får vi leva ett tag till med fjällpanel som en nagel i ögat varje gång man traskar grusgången fram.

P1040386

Nåväl, tak över huvudet och lyxproblem. Snön har också lockat fram andra saker att ta hand om. I mellandagarna sköt vi en liten gris, på nyårsdagen ett rådjur och senast i förrgår en liten räv.

P1040395

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Fröken Frimans krig.
SVTs mellandagsminiserie var ett snällt feelgooddrama om en oerhört viktig och politiskt turbulent tid.  Lite tamt och stelt men helt ok underhållning.
3 Hinke och Kata av 5.

Kommentering avstängd

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Flintsnapplåsbössan nr 2.

P1040295

Det händer ibland att jag stöter på ganska udda bössor och en del hamnar hemma hos mig. Redan för ett antal år sen bekantade jag mig för första gången med denna bössa. Det var på det stora wargamet i Marma. Då var den i nävarna på en trevlig reenactare som verkligen satsat på att skapa en trovärdig brunfärgad ouniformerad allmogesoldat. Jag måste medge att jag avundsjukt sneglade på den kortstockade skönheten som gav ifrån sig små skarpa knallar i kontrast till bullrande överdimensionerade muskötpipor.

P1040291

Efter eventet har vi hållit kontakt och träffats sporadiskt. Senast på militariamässan hade det visat sig att den bytt ägare till en annan reenactare som I sin tur var I behov av en ny växellåda till ett veteranåk. Nu fick jag möjligheten att lägga vantarna på denna spektakulära allmogetingest.

P1040292

För er som följt bloggen eller läst alla vapenrelaterade inlägg överdrivet noga vet att jag sen tidigare har en flintsnapplåsbössa. Är ni mer intresserade av denna typ av udda lås så läs mer där, men i korta drag kan jag nämna att flintsnapplåset är en föregångare till det vanliga flintlåset som dök upp under början av 1600-talet. Flintsnapplåset lär ha vunnit stor spridning redan under 1500-talets andra hälft och vann stor popularitet bland främst allmogens bössmakare. Låset är mycket enkelt till sin konstruktion och nyttjades ända till 1800-talets mitt i norrlands inland. Ingen låstyp lär ha använts under så lång tid och det är lätt att konstatera att det på grund av det blir ett mycket mångsidigt civilt reenactmentvapen.

P1040297Här tillsammans  med syskonet med lite annorlunda design.

Vad som är särskilt intressant med denna bössa är inte bara vapentypen utan att allt utom pipan är nytt. Pipan är en gammal lodbössepipa, märkt HFS (Hans Fredriksson, känd norrländsk pipsmed under 1800-talet) som försetts med ny säker svansskruv. Pipan är sedan monterad I en ny björkstock med typiskt kort och oergonomisk stock. Kindkontakt snarare än axelkontakt. Det bästa är låset som är specialtillverkat av Sveriges duktigaste vapensmed inriktad på äldre vapen, Magnus Wiberg. Han är en av de I få I Sverige som nytillverkar mynningsladdade vapen. Låset är ett handsmitt konstverk där inget är utlämnat åt slumpen. Även skruvarna är handsmidda och gängade med traditionellt gängsnitt. Låsdelarna är sätthärdade med träkol och benmjöl.

P1040300

Jag ser framför mig att jag kommer ha svårt att skiljas från den här bössan, känslan av att ha ett vapen som saknar antikvärde men som är byggt för att fungera. Inga rappliga antika låsdelar och ingen antikvarisk magkänsla som kvider. Bara skjuta och njuta (nja…).

P1040296

Det slutar inte där utan jag bidrog än mer till den nya växellådan genom att också spontanköpa en enorm flintlåspistol av densamme. Pistolen är något av ett bygge men ihopsatt för att fungera och slänga rejäla blypotatisar. Låset är nytillverkat men monterat en 1700-talskolv. Kanske är är pipan en muskötpipa från början. Slutresultatet blir en rejäl, tidstrogen ryttarpistol som påminner om en avsågad hagelbrakare. Den här ska jag ha som sidovapen till min 1700-talsoutfit. Hur den ska bäras är än så länge ett mysterium, behöver en häst att montera ett hölster på. Det är knappast en fickpistol och jag har ingen väska som rymmer den, det återstår att knöla ner den i bältet och skrika Skepp Ohoj!

P1040280Flintlåsmonstret tillsammans med en fickpistol.

P1040285Kaliber 75 is just about right…

Nu kanske det vore fint om det fanns tid till lite reenactment också….

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

I Norge ansågs björnjakt så nära självmord att de björnjägare som revs ihjäl inte fick begravas I vigd jord. År 1733 införde Norge år skottopengar om två riksdaler per björn och 1 riksdaler per björnunge. Ett land så fattigt som Norge kan man ju tänka sig att antalet björnrelaterade självmord blev rätt många.

Kurage recenserar
Öyvind Flatnes bok From Musket to Metallic Cartridge. En ordentlig norsk bok om svartkrutsvapen ur en praktisk synvinkel. Hur gör man papperspatroner? Vilka flintor är bäst? Osv. Köp den, för den lär ta slut snart.
4 tändnålsgevär av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Granjakten anno 1839 och God Jul!

I stil med förra året vill fortsätta mitt historiska sökande i granjaktens historia. Genom idogt grävande i de historiska källorna fortsätter jag det otroliga dokumentära arbetet med att levandegöra vårt lands svunna traditioner. Till denna jul återskapar jag granjaktens förfarande under 1830-talet. Detta var en tid som innebar stora förändringar i Sverige med fred, jordbruksreformer och en begynnande industrialisering. Hur påverkade det granjakten?

Med denna dokumentär önskar jag er, mina läsare:

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Förra årets granjakt år 1910.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Äppeldricka från Karlslund. En östgötsk fuldricka.

 

68192
Är det fuldricka månne? 1900-talets början. Bohusläns museum.

Östgötsk fuldricka på äppelskal
Många gånger blir jag fascinerad hur långt man kan sträcka en kvalitetsskala. Ju sämre råvara och desto längre ner klättrar födoframställaren på kvalitetsstegen. Ta äpplen till exempel, en tänkbar kvalitetsstege för olika typer av äppeldrycker skulle förenklat kunna se ut så här.

1. Cider. Förädlad och lagrad ren äppelmust
2. Äppelmust. Dryck gjord på endast pressad frukt
3. Fermenterad äppeldryck gjord på äppeldricka
4. Äppeldricka. Dryck baserad på äpplen och utspädd.

Sverige har av tradition inte varit någon äppelnation där vi inte i någon stor utsträckning försökt förädla äpplen. Stundtals förekommer dock ovan nämnda varianter i olika referenser, främst nr 3-4 på skalan.

I praktverket Östgötamat finns ett recept som gör anspråk på att lägga till ett femte steg. På den nivån handlar det om att använda närmast överblivna råvaror som annars skulle komposterats eller blivit djurföda.

P1040105

Äppeldricka från Karlslund.

”Vatten kokas och slås öfver äppelskalen (inga kärnor får följa med ty då blir det beskt). Får stå öfvertäckt i 48 timmar. Silas,  1 thesked socker och 1 russin till hvarje kvarter saft. Hälles på flaska och korkas & hartsas. Färdigt om en månad.”

Låter det enkelt? Det är det också men  hur smakar det? Inte så bra är väl det korta svaret. Jag provade efter en månad och det smakade svag saft som jäst.  Efter tre månader var smaken bättre med en mer distinkt smak och mer alkoholsmak. Vad är poängen med denna dryck? Jäst saft gillar väl ingen, åtminstone inte idag men det var säkert en billig höjdare vid slåttern för hundra år sen.  Är det billig fylla kan man ju undra? Troligtvis inte eftersom den uppmätta alkoholhalten ligger på endast 1,6-2.0%  och det är det ganska svårt att bli tankad på.

Det är svårt att misslyckas med recepten och för att helgardera mig gjorde jag dessutom två enskilda satser  med olika äpplen. Den ena fick rosa färg på grund av skalen och det såg snyggare ut än vad det smakade.

Vill du läsa mer om vad man drack förr så läs mer här. ‘

Vill du läsa mer om gammal mat? Så besök bloggen Sovel där jag och några andra vänner som gillar gammal mat skriver.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar
Per Göran Johanssons Gods, kvinnor och stickning- Tidig industriell verksamhet i Höks härad i södra Halland ca 1750-1870.
Jag har läst om denna avhandling som jag som hastigast läste under min studietid. Den ger på ett okonstlat sätt en begriplig bild av protoindustrins utveckling. Nyttigt och läsvärt.
4 förläggare av 5.


Lämna en kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Örebroaren Sven Ungrot.

Efter ett besök på militariamässan kom jag hem med två nya bössor till  samlingen. I sedvanlig ordning var det gott om massproducerade bojsänken från amerikanska inbördeskriget men desto mindre svenska kvalitativa jaktvapen. Några få fanns men mycket var skruvat eller dyrt. I vilket fall blev det för mig inte särskilt dyrt trots att jag drog hem två bössor till mig själv.

P1040014
Två väldigt lika bössor, slaglåskonverterade, slätborrade, långa 1700-talsbössor. Den ena, en anonym mycket slank bössa i orört skick och med en mycket besynnerlig kolvsnurr på kolven. Liksom som om kolvmakaren var full eller hög på avantgarde. Snurren blev närmst oval.

P1040016

Den andra bössan är mer intressant då den är gjord av Sven Ungrot som levde mellan 1719-1795 och verkade i Örebro. Han blev mästare 1742. Efter att ha skannat av museikataloger och internet kan jag konstatera att Ungrots kvarlevande produktion är ganska liten. För ett tag sen såldes ett par fina pistoler gjorda av Ungrot.
0000078Snajdiga officerspistoler. Probus auktioner.

P1040017Örebrobössan är försedd med en snäckform i kammarstyckets bas något jag tycker mig sett på andra civila vapen från Örebro.

Jag har också noterat att denna bössa såldes i våras på auktion och då stod det i beskrivningen att den kom från Häringe slott. Detta är intressant då Häringe slotts alla inventarier såldes ut på 60-talet efter att ägaren Axel Wenner-Gren dött. Det var kanske då som denna bössa kom i omlopp och kolven är märkt HH, en märkning som jag faktiskt också har på en Peter Utterberg-bössa. Jag utgår från att denna märkning är en ägar/samlarstämpling och kanske kommer även Utterbergsbössan från Häringe eller åtminstone från samma samling. Det är frestande att föreställa sig att ett av H:an står för Häringe. Kanske har dessa två mästarvapen hängt i samma samling och kanske har de en historia längre bak i Häringe slotts historia. Det får undersökas vidare. Är det kanske någon av er läsare som vet mer?

P1040019Ett mycket udda sidobeslag på den anonyma bössan. Alla andra beslag är i järn men sidobeslaget är i mässing i rokokostil.

P1040015När man ser fint arbetade järnbeslag förstår man genast att masstillverkade gjutna mässingsbeslag är tråkigt och ointressant. Svulstiga avtryckarbyglar kan göra en knäsvag (eller?).

Jag märker att det blir en hel del vapenrelaterat just nu på sidan, men det är inte mycket att göra åt. Det blir lite stötvis, för er som är ointresserad av vapen så lovar jag att det kommer bli en del renovering och dryckesrelaterade inlägg framöver.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Från det karga och fattiga landskapet Halland flyttade varje år tusentals drängar och pigar till i det rika Skåne och Bohuslän för att säsongsarbeta. Detta skedde i stor utsträckning under 1700-1800-talet, något som inte alltid var populärt. Den intressantaste kritiken kom i sedvanlig ordning från prästerskapet som ansåg att utvandringen var moraliskt skadlig. Prästen Per Osbeck i Laholm hävdade dessutom att drängarna som varit och arbetat i sillfisket i Bohuslän tog med sig veneriska sjukdomar hem till Halland samt att pigorna gott kunde arbeta hemma istället. År 1811 inskränktes arbetsvandringarna och krävde nu resepass och tillåtelse från husbonden att resa.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen