Damask och hagel. Två nya bössor.

Sålde nyligen min gamla belgiska mynningsladdade hagelbrakare för att få loss pengar till en auktion som skenade iväg hiskeligt. Det slutade med att en annan hagelbrakare av betydligt intressantare sort damp ner i mitt knä. Det tycks dock som om den är något av ett mysterium. Jag är främst intresserad av svenska vapen och dubbelpipiga mynningsladdade hagelvapen tillverkade helt i Sverige är inte helt vanliga. Denna är något oklart, stocken är svensk i björk och väldigt udda i sitt utförande. Jag misstänker att den som stockade vapnet också lödde på slaglåssnäckorna, rätt taffligt. Inga stämplar i syne men gravyren på pipan och låset är ok.
Stocken är mycket skum och jag känner till en enpipig slaglåsbössa med exakt samma stock. Det kan vara så att det är en svensk smed som är influerad av exempelvis belgiska bössor men formspråket är säreget med sina ornament. Kanske kan det vara någon utav smederna i Blissinge som gjord den, de är kända för sina udda stockdekorationer. Vet någon mer så får man gärna höra av sig. Jag daterar den till sent 1800-tal i vilket fall.

För att vara en så pass liten bössa är den ganska tung och anledningen till detta är det väl tilltagna pipgodset. Troligen är det tänkt att det ska fungera även med rundkulor, som en riktig liten dubbelbössa.  Förra ägaren har skjutit en del med den och det ska bli intressant att se den på banan framöver.

Den enpipiga bössan ramlade jag över och köpte mest på grund av pipan. Det är en allmogebössa från 1800-talets mitt som för ovanlighetens skull är försedd med en damaskerad pipa. Hagelbössor med damaskerade pipor är ganska vanliga från 1800-talets andra hälft men enpipiga ser man inte lika ofta. Troligen har pipan suttit på ett annat vapen. Låset är dekorerat med små inslagna v-formade spår. Jag får se om jag behåller denna men den får stå bland mina udda allmogebössor tills vidare.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage
Norrköpings vapenfaktori kanske var 1600-1700-talets mest misslyckade vapenfaktori, de hade ett borrhus som fungerade ibland och kvalitén var ibland dålig varför en del vapen såldes i lönndom till mindre nogräknade regimentschefer utan att att ha gått igenom rätta proverna. Det berättades att faktoriets chef nästan blev blind när en musköt exploderade vid provskjutningarna. Affärerna gick så dåligt att vapensmederna svalt och bönhasade på nätterna och smidde lås och grindar. 

 

Ihjälfrusen kungatappare känd från TV! En tavlas hemlighet.

Ni kanske minns att jag hintade i våras om att jag tillsammans med mina kamrater i Stenbocks Caroliner skulle vara med i en liten SVT-produktion. Nu kan ni resultatet, jag har nu blivit en del av historieskrivningen kring Gustav Cederströms tavla Karl XII:s likfärd. Kul!

Se avsnittet HÄR. 

 

Den enes död, den andres bröd IV. Den tredje dörren och en sorglig berättelse om historielöshet.

Jag har bytt många dörrar i detta hus, totalt 6 stycken och fler blir det. Nu för första gången har en dörr som vi själva satt in bytts ut mot en annan. Mellan hallen och köket satte vi in en vanlig spegeldörr:

Den tjänade sitt syfte då men sen öppnade vi upp ett hål i väggen bakom ovanstående dörr så att det blev en entré rakt in i trapphallen. Resultatet blev att denna dörr förblev stängd in till köket eftersom vi ville att man inte skulle kliva in i köket direkt utan istället gå via trapphallen.

Eftersom vi tänkt ha dörren stängd bytte vi dörren mot en smäcker sekelskiftesdörr med glas i. Mer som ett fönster mellan hall och kök än en dörr. Trevligt att se in i köket och trevligt att få in ljus i köket från hallen.

Vy från hallen som kanske är husets deppigaste rum, i starkt behov av renovering. Bakom glaset är det trevligt värre.  Jag har inte målat köksön än….eller tvättat hunden.

Vy från köket mot hallen. Detta är ju bra, nu får ni en liten glimt av trapphallen som är under ständig renovering, men jag kan avslöja att detta husets mest besvärliga rumkonstellation snart kommer bli klart.

Och det sorgliga….

Varje reservdel jag hämtar till vårt hus har i beredskap en berättelse från ett annat hus. Berättelsen har en inneboende tragik eftersom dessa reservdelar innebär antingen att huset ska rivas eller förfulas på olika sätt med moderna material. Det var länge sedan som jag skrev under denna rubrik och faktum är att samtliga hus fram till detta inlägg inte längre finns. Ett sent 1800-talshus med snickarglädje och ett 1700-talstorp med fjällpanel finns inte längre. Det svenska kulturarvet utarmas allt mer.

När det kommer till ovan dörr så köpte jag den tillsammans med ett antal dörrar ute i skärgården. Jag ringde på en blocket-annons och jag åkte dit. I en bod stod det drygt tio spegeldörrar och minst lika många fönster, alla med karm. Säljaren ägde ett stort sekelskiftetshus och det gick knappt att se att det var ett sådant gammalt hus eftersom det var renoverat till en småful 90-talsvilla. Därifrån kom dörrarna och fönstren såklart. Den medelåldriga säljaren sa att det var så svårstädat med spegeldörrar och därför vräkt ut alla dörrar. Lika bra att slänga ut fönstren också. Jag köpte 5 dörrar av ovanlig sort som den ovan och garderobsdörrar, 100 kr/st. Det kändes beskt att lämna över 500 spänn för alla dörrarna.

Detta visade sig dock inte vara jämförbart med beskan från vad mannen sen visade. På tomten stod hans farfars nästan intakta snickeri. Där hade mannens farfar tillverkat husets alla dörrar, fönster och snickerier vid sekelskiftets början.

Varför gör man såhär? Historiemedvetenhet eller historiemedvetslöshet. Valet är ditt.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
Den som smittades av syfilis under 1700-talet riskerades social utfrysning. Provinsialläkaren Johan Otto Hagström beskriver hur de smittades tvingades ut ur hus och hem, fick byta namn och avlägsna sig från socknen. De nekades också hyra rum vid behandling varför Johan Otto ansåg det nödvändigt med ett sjukhus.

Kurage recenserar.
Dokumentären Palme. Bra grejjer, så bra att man rycks med och blir provocerad över likformheten hos dagens politiker. Kanske lite för folkhemsromantiskt och kanske önskar jag lite fler skelett i garderoben hos den glorifierade före detta stadsministern. Men bra foto och gediget arbetat.
4 gråsossar av 5.

Historiska hantverk på Stadsmuseet VII: Att stoppa östgötsk korv som förr.

Korv-Bladet nr. 1.
-För Korven i tiden.

Ett eko från de krökta ryggarnas tid – tre östgötska korvar.

Enligt tradition med föregående år vare det åter dags att stifta bekantskap med den uti östergyllens land så populära korven. Året innan var uppslutningen rekorderlig och mången ungdom fick med glädje uppbygga förståelse för den forna allmogens tarfliga matkultur enkla leverne. Som traditionen påbjuder sammanträffades korvstopparaspiranterna i det Grå huset på Norrköpings Stadsmuseum ock skaran av besökarna representerade gott samhällets alla grupper från enkla väverskor och djäknar till åldringar ock dagavlönare.

Jag ville verkligen befästa den östgötska korvtraditionen ock tog därför hjälp av de otaliga uppteckningar från landskapet. Dessa korvar vittnar om den strävsamhet som östgötarna levde under vid 1800-talet. Det var en tid då vår korvkultur ännu inte influerats av de på kontinenten så kryddstarka korvsorter, ty vi eljest framhåller värdet i måttlig kryddning ock äran i att inte använda de bästa delarna på djuret såsom utländska korvstoppare plägar göra.

Här följer en enkel redogörelse över tillvägagångssätt ock huru korven lät sig väl smaka.

Västerlösakorv
En i Östergötland vida populär korv som såldes vid sekelskiftet till de östgötska hushållen. Recept kommer ursrpungligen ifrån Spärringe i Västerlösa. Hämtat ur Inga Wallenqvist, Östgötamat.

Med stor noggranhet skäres späcket i små tärningar och dagavlönaren Johnny Lindberg medans apotekarstudentskan Helena Thun Westerberg arbetar med kvarnen.

Recept

1 kg nötkött
1 kg fläskkött
½ kg späck
1 msk salt
1 tsk vitpeppar
1 tsk kryddpeppar
½-1 dl kallt vatten
grovt salt.

Köttet males två gånger på köttkvarn, späcket skäres i små tärningar. Korvsmeten blandas och kryddas. Späcket blandas i mot slutet. Smeten stoppas rätt hårt i väl sköljda krokfjälster.

När korvarna är uppbundna tar man fram en stor bunke och täcker botten med ett lager av grovt salt. Lägg i korvarna och täck dem med ytterligare ett lager salt. Korvarna ska stå i saltet i ett dygn och vändas någon gång under tiden.

När saltningen är klar tas korvarna upp, torkas av och hängs luftigt i köket så att de får torka till. Korven förvaras sedan torrt och svalt.

Sedan korven är tillverkad ska den torkas så att sältan tränger ut och korvskinnet vitnar.

Den berömda korven från Västerlösa.

Kommentar
Västerlösakorven bjuder på en riklig sälta och påminner mycket om allmogens förhållande till det ack så värdefulla saltet. I sitt torkade tillstånd är det troligt att korven hålla länge utan att bli skämd. Den påminner i hårdhet i mångt och mycket om de hårda torkade korvar som man kan bjudas på neråt medelhavet, fast mer salt. Tillsammans med riklig traktering och senap bereder sig denna korv en anständig plats på valfritt dukat bord.

Stekekörf från Horn
En typisk rå allmogekorv med potatis och slaktrester i. Känd ifrån trakterna kring Horn. Hämtat ur Inga Wallenqvist, Östgötamat.

Här blir en stekekorv till. Undertecknad vid hornet, väverskan Elin Kindberg vid kvarnen och dagavlönaren Johnny Lindbergs gosse lär sig hantverket.

Recept

4 hg lever
2-3 hg späck
7 hg nötkött
7 hg fläskkött
6 tsk salt
1 tsk vitpeppar
1 tsk kryddpeppar
3 msk riven lök
3 liter pressad kokt potatis.

Smeten mals och blandas och stoppas på rakfjälster. Binds av till ca 3 decimeter långa korvar som gräddas i ugn på låg temperatur (under 100grader) i vattenbad.

I brist på rakfjälster gör man leverkaka eller ”lösing”, smeten gräddas då i långpanna och man rör upp hela tiden den blir smulig. Vanlig som vardagskorv.

Den gråa korven som skvallrar om en annan tid.

Kommentar
Denna korv är sannerligen ett smaklöst prov på allmogens tarvliga vardag då den vid förtäring starkt påminner om huru det är att äta sämre fläskkorv med potatis fast liksom potatisen äro instucken i korven. Korvens smak äro mycket ringa ock är ett bärande vittnesbörd från historiens enkla lefvnadsförhållanden. Rekommenderas för den som tilltalas av ödmjukhet, milda smaker ock historisk asketism.

Surkorv från Kisa
En traditionell typ av korv som hängs för att mogna. Stor andel slaktrest och utfyllnad. Hämtat ur Rut Wallensteen-Jeager, Mat till vardags och fest när seklet var ungt.

Recept

4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar

Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.

Bror och syster surkorv.

Kommentar
Denna surkorv påminner till mycket om den helsvenska nationalkorven isterband fast utan de brukliga korngrynen som i detta fall byts ut mot potatis. På grund av potatisens mättnad av vatten krymper inte korvskinnet i proportion till innehållet vilket bidrar till att korven blir något ihålig. Ehuru detta påverkar ej kvaliteten på denna förträffliga korv. Den skola stekas för att uppnå bästa smak.

Slutligen
Sammanfattningsvis vill jag applådera de tappra som deltog i denna samkväm. Min förhoppning är att detta har bidragit till att sprida kunskapen kring den östgötska korven och att kanske nya recept kan avtäckas i stuga och gård.

Wid pennan
Anders Lindkvist,
Liljerum.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
1885 tjänade en piga 84 kr/år  samt logi och mat för ett värde av 225 kr. En riksantikvarie tjänade 6000 kr om året. 

Kurage recenserar.
Downton  Abbey säsong 3. Jaha då var den säsongen slut med. Kanske lite uberdramatiskt men bra är det ändå. Skildrar något ovanligt måste man väl ändå tillstå.
4 mr. Carson av 5.

Historieätarna säsong 1. Jag kan inte låta bli att ha roligt när jag ser detta, jag hade inget problem att spänna av mig prettobrillorna och bara skratta lite. Helt hysteriskt och föredömligt lättillgängligt.
4 kalvmulor av 5.

Granjakten och God jul till er alla.

I år liksom förra året har jag valt att spela i en julhälsning. Jag  ger er härmed en spännande inblick i den förr så vanliga julgransjakten. En krävande jakt, särskilt om man siktar dåligt och är oerfaren i ämnet. De östgötska granarna är av bästa tätvuxna virket, sällan skådat någon annanstans i Norden. Det blev jag snabbt varse.

 

God jul!

 

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Det var så pass deppigt i Stockholm i slutet av 1700-talet att det dog tusen personer mer än vad som föddes. Lyckligtvis gick inte staden under på  grund av den stora inflyttningen av människor. Var tionde person betecknades som fattig och hälften av alla barn dog innan de fyllde tio.

Kurage recenserar.

Njet. Men nu är det ju jul!

How to börja råslöjda med kniv och yxa.

Detta är en kraftigt förenklad artikel om hur man hugger ner ett träd för att kunna tälja en smörkniv. Texten är en produkt av att jag just nu läser slöjdhandledarutbildning på hemslöjden.  Jag anser att denna typ av råslöjd är för alla som någonsin sett en yxa eller en kniv och därför vill jag ge er en liten crash course i detta. Det finns många andra som redan skrivit om detta, men detta är ett sätt, annars får ni googla mer era lata sofflocksskavare. Gå nu och hämta yxa och kniv.

1. Råslöjd?
Vad är detta då? Jo, det är träslöjd där man slöjdar i färskt virke som fortfarande är mjukt. Idealiskt för enklare vardagsföremål såsom skålar, tråg, krokar, smörknivar och slevar då det är lättbearbetat i färskt tillstånd. Råslöjd skiljer sig från annan träslöjd där man arbetar med torra träslag, typ konventionellt möbelsnickeri och sådant.

För framgångsrik råslöjd behövs som minimum detta:
- Vass täljkniv (alltså en riktig sådan, köp en Frost för en dryg hundring.)
- Liten vass yxa (du måste verkligen inte köpa en apdyr slöjdbila för en halv månadslön, köp en liten kvalitetsyxa eller ett litet bra yxhuvud på loppis för några tior som du skaftar själv)
- En liten bågsåg.

Saker som kan vara bra att ha på sikt:
- Skedkniv om du ska göra slevar.
- En liten japansåg för precisionssnitt
- Ohemult dyr och bra skärpningsutrustning. Tormek, Kiruna-slip, brynen gjorda av fossilerad avföring av Tyrannosaurus Rex uppföda på ejderungar från mindre Asien. Eller, börja med ett gott bryne, ett dubbelsidigt keramiskt japanbryne. Skärpning och slipning är på tok för tråkigt, ångestframkallande och omfattande för att få omfattas av den här snuttifierade artikeln…

2. Råslöjd!
Japp, nu står du inför skogens alla träd med kreativiteten sprutande ur öronen och med alla erforderliga tillstånd att hugga ner ett träd. Beroende på vad du ska göra väljer du träd, väggkrokar kräver träd med grenar medan smörknivar och slevar kräver kvistfritt. Du vill inte ha kvistar där det inte ska vara några. Lär dig det.

Jag rekommenderar att du tar en lagom stor björk. Var gärna några som delar på den så att det blir något vettigt av den. I annat fall kapa upp resterna till ved. Ämnen som du vill tälja av men inte hinner kan du faktiskt med stor framgång förpassa plastförpackad till frysen. Sen kan ju folk undra vad du är för tjomme (alternativt kass styckmördare) som förvarar avkapade björklemmar i frysen.

3. Fäll björken åt lämpligt håll.

4. Kapa en lagom stor bit.
Jag har på förhand bestämt att du ska göra en smörkniv. Såga därför av en lagom lång bit till detta.  Åter igen, välj en kvistfri bit. Det är ok om det finns en kvist som du kan klyva bort så du slipper den.

5. Spräck!
Nu är det dags att spräcka träbiten. För en smörkniv är det lämpligt att du klyver i kvarter, det vill säga som tårtbitar tills du har en lagom tjock träbit. När du klyver använder du dig av yxan och ett vedträ som tillhygge. Här gäller det att ha en kontrollerad klyvning, ta hjälp av en vän om du har någon. Vill du behålla vännen så håll ögonkontakt innan ni börjar slå med vedträt.

6. Avlägsna onödigt material med yxan.
Nu är det dags att iordningställa råämnet till smörkniven. Du kommer vilja avlägsna så mycket trä du kan med yxan annars kommer du tröttna och köpa smörknivar i plast och hemslöjdsrörelsen behöver inte tappa mer medlemmar.

Om dina tidigare erfarenheter med yxan endast sträcker sig till vedklyvning så är detta radikalt annorlunda. Yxan ska vara rakbladsvass och liten så att du kan använda en hand. Den andra handen kommer fixera träämnet på huggkubben. Det kan ju tyckas vara en ganska dålig idé men håller du på rätt sätt är det ett säkert sätt att ta bort material. Se alltid till att du undviker att ha fingrarna på den sida som du hugger. Huggen ska göras med minimal sving, ofta så liten att den omöjligen kan komma i närheten av andra handen. Känner du att din yxkontroll är tveksam så tänk om, pröva nya sätt att hålla och vänd på biten.

Här visar Jögge Sundqvist hur du ska tälja med yxa på ett säkert sätt. Detta är taget ett annat år en annan årstid på en annan plats som ni kanske förstår.

Börja med att plana ut tårtbiten till en planka. Rita ut den tilltänkta formen på smörkniven. Nu tänker du att smörknivar är easy shit, men det kan vara praktisk design på rena Fuglesang-nivån. Men misströsta inte, det finns andra som tänkt innan dig så kopiera någon annan, din kommer iallafall inte bli lika snygg eller bra.

Börja nu hugga efter dina linjer så nära du kan. Ibland kan det vara praktiskt att såga ett litet snitt och sen klyva bort materialet, på så vis får du en mer kontrollerad avverkning.

7. Tälj!
Det  är nu dags för kniven, detta mystiska vardagsföremål som kan ha så många olika innebörder beroende på användare, utseende och kontext. Den nästan lika mystiska och legendariska slöjdaren Jögge Sundqvist berättade en gång för mig på det dimhöljda berget Knippboberget att det finns 10 olika täljgrepp. Grepp som vandrat i hans släkt i generationer, det ena krångligare än det andra. Vissa tekniker såsom ”konservöppnargreppet” kommer endast ett fåtal slöjdare lyckas bemästra i sin livstid. När du börjar levla upp i råslöjden kommer insikterna till dig och lämna dig i ett närmast extatiskt, vegetativt tillstånd.

Hur som helst, greppa biten och börja grovtälja. Tälj ifrån dig när du vill ha bort mycket material. Märker du att kniven slår ur material, liksom fastnar på ett felaktigt sätt, vänd på biten för du har troligen täljt mot fibrerna och det är sällan särskilt framgångsrikt. Pröva dig fram att tälja mot dig och på samma sätt som med yxan, känns det inte säkert så gör på något annat sätt.

Om du gjort någorlunda rätt kommer träbiten sakta ömsa skinn och ur hoppar en smörkniv.

Börja tälj.

Håll formen.
Hitta på något eget.

Sådär. En smörkniv, gratis (utöver det du köpt för tusentals kronor att förverkliga detta såsom material, bilbränsle, matsäck och annat)! Du har nu tagit ett litet steg bort ifrån konsumtionssamhället och gjort något själv för en gångs skull. Nu kan du låta smörkniven torka, i micron om du har bråttom. Sandpapper är det dödsstraff på så använder du det kommer du hemsökas av ett gäng griniga, krumma träskotäljarvålnader i skärmmössa och trasiga förskinn som sakta kommer urholka dig med skavjärn och skedborr. När smörkniven torkat är det lite lättare att tälja helt slätt, så slipper du besök om natten…
Hur var det med funktionen då? Bra hoppas jag annars får du göra om.
Om du lyckats får du äta baguetter med rådjursfärs och ost på. Drick must till, Per Moberg kan gå och duscha.

Dåså, ut i skogen med dig. Ta med dig mobilen/visselpipa/nödraket så slipper vi gå skallgång efter dig när du fått en björk över dig.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Erasmus Rotterdamus skriver mycket utförligt om hur man ska handskas med fisar, detta är år 1530. Han ger många handfasta tips för att undvika pinsamma situationer:

Bättre fisa ljudligt än inte alls:
”Det bästa är om det kan släppas utan något ljud. Men det är bättre att det släpps med ett ljud än att det hålls tillbaka.”

I kyrkan:
”Det ljud som uppstår då vädret går är förfärligt, i synnerhet om man befinner sig på helig mark. Man bör frambära offer med hårt sammanpressade länder”

Hur man döljer ljudet:
”De som av blygsel inte vill att det häftiga ljudet skall höras skall låtsas hosta. Följ Chiliades lag: Dölj fjärtar med hostningar. ”

Kurage recenserar.

Östergötlands länsmuseums bok Östgötamat. Detta är boken Rut Wallensteen-Jeager drömde om att skriva. Fantastiskt guide till den östgötska matlagningen.  Mycket omfattande om äldre kosthållning, Nils Keyland hade varit ganska stolt.
5 västerlösakorvar av5.

Höstlov. Bland bomullstryck och kattuner.

En veckas höstlovsaktivitet är till ända på Norrköpings stadsmuseum. Det har lockat många barn och ungdom att pröva på att trycka på tyg som varit veckans tema. Vi inhandlade textilfärg, svampar, bomullstyg, potatis och så lyckades vi skaka fram ett antal gamla tryckstockar ifrån museets samlingar. Besökarna fick också göra egna tryckstockar i potatis och trycka med färdiga skumgummiformar, men vad som kanske är mest relevant för denna blogg är de tryck som gjordes med originaltryckstockar.

Dessa stockar har använts när vid märkningen av färdiga tygrullar. Beroende på kvalitet, varumärke och sort användes olika tryckstockar. De flesta representerar för oss i nuläget okända varumärken men kända Norrköpingsväverier som Tuppen och Bergs bomullsväveri aktiebolag Norrköping finns bland stockarna. Åldern varierar men troligt är att de flesta är ifrån 1900-talets början.

Min personliga favorit bland dessa varumärken är Kronhjorten. Denna tryckstock är traditionellt gjord i trä med mässingsbleck som bildar mönstret. Den var favorit bland många.

Många besökare kom med T-shirtar och örngott och nu är många i staden sponsrade av gamla döda företag.

1….2….3 T-shirt med bomullskvalitén Solrosen!

Kattuntryck
Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.

Här är den andra som är en blomsterbård, kanske använd till sjalar.

Många kattuntryckare var judar från Tyskland och Norrköping var en av få städer där judar fick bosätta sig utöver Stockholm under slutet av 1700-talet. En av dessa var juden Jacob Marcus (1749-1819), han erhöll privilegier att trycka kattuner 1790 och övertog då ett kattuntryckeri i Norrköping och drev det i ett tjugotal år. Trots att Sveriges första kattuntryckeri anlades 1729 tycks de invandrande judarna varit de som på allvar utvecklade kattuntrycket under sent 1700-tal.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Dessa bönder alltså:

”Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak, utan alltid allestädes uppträda förnuftigt, dygdigt och hedervärt i tal och åtbörder.”

Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

Kurage recenserar.
Silfvers CD med Folk/Baroque. Pelle Björnlet och Johan Hedin har förenat barockmusik med folkmusik. Stämningsfullt med folkligt vemod. Skön total avsaknad av flum, pojkar med dreads som hamrar på plywoodlådor och framför allt jazz och moderna styggelser. Ta på dig din pudrade peruk och ängslas.
4 krigsvintrar av 5.

Värdshuset Stenkullen i Åby.  Jag betvivlar att det finns många ställen som detta. Medan världen rusar på utanför har  klockorna för länge sen stannat på Stenkullen. Många har åkt förbi och undrat men ring dit och beställ bord. Gör en faktisk tidsresa. Googla Värdshuset Stenkullen och du kommer se en liten del av myten som omgärdar denna plats.
5 sardinlådor av 5.

Äpplenas och strävsamhetens höst.

Hösten börjar nu luta sig in i vintern och skördarna är bärgade. Som jag skrivit andra höstar har det varit en hel del att göra, hösten är för mig en hektisk tid och nu är den ovanligt fullspäckad när man som nybliven familjefar försöker ta sig an den nya världen som skapades för snart ett halvår sen.  Bloggen hamnar i kläm mellan vardagbestyr, husfix, jakt, svampplockningar, jobb och framför allt nöjet att lära känna min kära lilla dotter. Så om ni tycker den uppdateras lite sällan så vet ni varför.

I vilket fall så när jag en blygsam längtan efter att ta till vara på naturens resurser. Vi har egentligen ingen mark att odla på i någon större utsträckning. Vi bor dessutom på en bergknalle med en jordmån liknande tunnheten i skalet på ett äpple. Men trots det finns det annat man kan göra och många utav exemplen är kanske självklara men jag vill ändå uppmuntra er inför nästa höst. Jag har satt som mål att bli självförsörjande på åtminstone svamp, saft och äppelmos, det är alltid något.

Totalt har vi tagit hand om ca 250 kg äpplen denna höst, från vår trädgård men också andras. Mängder av äpplen ruttnar i villaträdgårdar runt omkring oss. 250 kg låter som mycket men vi tog med oss 200 kg till ett litet musteri utanför Rimforsa och där pressade vi 140 liter must. Klart värt om man har mycket äpplen,  det kostar 7 kr litern och man får ta med sig musten från sina egna äpplen hem. Musten är så pass koncentrerad att den dessutom måste späs till hälften när den ska drickas.

Sen har vi kokat äppelmos och frugan har gjort äppelchips och torkat dem på en spolhållare. Sen har vi fryst in saft, vinbär och torkat svamp.

Ett annat mål som ligger framför oss är att vår köttkonsumtion ska koncentreras till vilt och kött som man vet var det kommer ifrån. Det självklara blir jakten såklart men detta tar tid och som nybörjare tar det mer tid. Med få jaktdagar har det iallafall blivit en råbock och en gås till frysen.

Till sist.

Kanske tycker ni min blogg har blivit lite konstig och ändrat riktning, väldigt lite medeltid, handsydda kläder, krångliga hantverk och mer torra artiklar, mat och historiska grejjer. Jag har dock en hel del kvar i arsenalen, men det kommer inte med automateld den närmsta tiden.

Reklam!

En annan sak som jag annars är väldigt glad över är att jag precis blivit publicerad i den eminenta historiska tidskriften BBC Historia! Jag har skrivit en spännande artikel  om Norrköpings brandkatastrofer. Spring och köp nr 9, det är en mycket trevlig tidning, låt er inte avskräckas av den mustaschprydda mannen på omslaget!

Lev och må, på återseende.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I St. Levene socken förbjöds ungdomen att ställa till dansgillen på kyrkogårdarna på söndagar och helgdagar. Om man så gjorde skulle man plikta med 8 öre silvermynt och sitta i stocken tre söndagar i rad. Det tycks ha varit ett allmänt problem då liknande förbud uppstod i Herrljunga 1758 och Horn 1760. I St. Levene förböjds i samma veva blekning av linnevävar på kyrkogården. Världen var annorlunda förr…

Kurage recenserar.
Carl-Martin Bergstrands Kulturbilder från 1700-talets Västergötland. Sjukt bra liten bok med små utdrag ur sockenstämmeprotokoll där det bestäms i smått och stort. Vänder upp och ner på ens uppfattning om allmogens 1700-tal.
5 klockare av 5.

Bengt Jansons bok Antikrundan. Alltså en bok om antikrundan men faktiskt ganska intressanta porträtt och enkla artiklar som ger inblickar i svenska antikbranschen.  Klart läsvärd.
3 karolinska arbeten av 5.

 

 

Marviken – Brustna drömmar om en bomb.

 

Marviken – Brustna drömmar om en bomb.

Detta är Marviken, ett enorm monument från en tid då Sverige ville ha Bomben med stort B. En makaber påminnelse från kalla kriget när Sverige ville vara en storspelare på världscenen. Bakom Marvikens metertjocka armerade betongskal skulle plutoniumet till Sveriges första atombomb anrikas. Efter att varit ett misslyckat kärnkraftverk och oljekraftverk håller nu Vattenfall på att avskaffa anläggningen. Bland få har jag tillsammans med mina museikollegor fått  möjligheten att se anläggningen från insidan innan den blåses ur sin historia. Här kommer ett litet fotoreportage taget med med min gamla kamera.

Välkommen till Marviken, en enorm anläggning i betong och stål. Färdigbyggt 1963 som kärnkraftverk med tungvattenreaktor och anläggning för att framställa plutonium. En verkligt genomsvensk anläggning där svenskt uran skulle användas, så blev emellertid inte fallet.

Besökscentret med kontor ligger öde sen många år tillbaka. Marviken har lagts i malpåse gång på gång och tagits ur densamma många gånger. Nu tycks det vara för sista gången.

En sådan här anläggning kräver säkerhet, något radioaktivt material har dock aldrig hanterats här. Uranet var på plats men sattes aldrig i reaktorn.

För oss öppnas dörrarna idag, hedrande på min ära.

Detta är Björn  som under 2,5 timme var vår guide. Han är nyligen pensionerad efter att ha jobbat på verket sen det konverterades till oljekraftverk runt 1972. Han hittar överallt och är fortfarande anställd delvis för att underlätta stängningen av verket. Som mest arbetade 300 personer här, nu är 2 personer anställda att hålla ordning.

Skrotningen börjat börjat i byggnadernas stora hallar. Svenska och utländska skrotfirmor väntar på att få tömma huset på tonvis med värdefulla metaller.

Skrotningen medför dock stora problem. Anläggningen är fullproppad med asbest och PCB varför kolossen inte kan sprängas utan att det saneras grundligt. Kostnaden kan bli astronomisk. Det finns potentiella köpare dock, det har spekulerats i vad det ska bli och hotell pratar en del om. Björn hoppas på kärnkraftsmuseum.

Efter att Sverige skrivit under icke-spridningsavtalet 1968 gick luften ur både kärnvapenfrågan och Marviken i sig. Verket stod redo, uran och tungt vatten fanns. Marviken väntade bara på regeringens klartecken att ladda reaktorn.  Nu blev det stopp och hela projektet lades i malpåse. Alla komponenter såldes vidare.

Istället blev Marvikens reaktor en plats för att simulera härdsmältor. En ganska dyr sådan testanläggning, så här långt hade projektet kostat 500 miljoner vilket var betydligt mer 1962. Väggarna ni ser här är ifrån testningarna när man prövade att katastroftömma vattenkylningen på reaktorn. Med hjälp av plasmapistoler hettades reaktorhärden upp för att likna en härdsmälta varpå vatten måste tillsättas vid kylningen. Vattenångan som bildades sköts med sådant tryck att den drog med betongen på väggarna som en osthyvel.

Den här kulventilen släppte på ångan som generade en kraft motsvarande 7 miljoner hästkrafter.

Marviken innehåller många hissar av varierande storlek. Reaktorn är 80 meter hög, vara 30 meter finns under jordytan. För att kunna skrota anläggningen måste man nu renovera hissar för en halv miljon.

Reaktorn var nog det som gjorde störst intryck, likt en rostande helgedom badande i grönt ljus. Totalt är reaktordelen 80 meter hög varav 30 meter under jord. Här har inte mycket hänt sen det tidiga 60-talet.

Reaktorn tronar i sitt majestät, nu på dekis sen de senaste testerna genomfördes. Plasmapistolerna har nyligen hämtats från dess inre. Nu återfinns bara skalet av hjärtat där svensk el och atomvapen skulle pumpas ut med hjälp av västgötskt uran.

Reaktorns plektrumformade lock är lagt åt sidan. Det är perforerat med små hål för bultar och väger sina modiga 190 ton. Människorna till höger är försvinnande.

Traversen som sätter locket på plats har inte många drifttimmar sen 1962.

Precis bredvid reaktorn finns en brådstörtande schakt där bränslet skulle hissas upp när reaktorn skulle laddas. Jag grips lätt av den känslan man kan få av stora rymdskepp på film, fast här i en sliten och dämpad travesti.

Marviken döljer 550 rum i sitt inre. Rum med otaliga funktioner och storlekar.

Nedmonteringen är oåterkallelig och problematiskt på alla vis.

Vi gick ut på taket på reaktorbyggnaden. Dessvärre satte sig dimman  i vägen för utsikten, platsen är populär bland fågelskådare.  Skorstenen som skymtar i dimman tillhör oljekraftverket bredvid, den är drygt 140 meter hög.

En del saker kunde dock skönjas från toppen, som oljehamnen till exempel. Härifrån skulle oljan pumpas in från anländande båtar till oljekraftverket.

Oljekraftverket är också en enorm byggnad som kostat mycket. Ett kraftverk som ständigt varit i Vattenfalls energireserv. Den byggdes olägligt strax innan den globala oljekrisen och elen den producerar är mycket dyr. Totalt har pannan körts 6500 timmar sen invigningen, minimalt för att vara en 30 år gammal anläggning. Underhållet blir också extra dyrt när en sådan anläggning körs så sällan. När sakerna står stilla går de sakta sönder och kollapsar under sin egen tyngd. Vi besökte kraftverket inuti  och allt är som nytt fast samtidigt skrotfärdigt och omodernt.

Avståndet från teori till praktik ter sig ibland långt. I Marvikens fall kan man säga att verkligheten uppfylldes till 99% men den sista procenten, ack så avgörande felade.  Allt fanns på plats, personalen väntade på klartecken från regeringen att ladda reaktorn med uranet, men så kom bakslaget. En svart rullgardin drogs ner framför Marviken.  Avståndet mellan teori och praktik accelererade med häpnande hastighet.

Många saker på målningen stämmer väl överens med verkligheten.

När pluggen drogs ur Marviken hamnade projektet i malpåse för att sedan återuppstå som övningsatrapp. Vid dessa paneler utbildade Studsvik sin personal men också tekniker från kärnkraftverk i Tyskland, Holland, USA och Japan. Björn berättade att även Fukushimas tekniker har suttit här och utbildats i härdsmältor. Detta var dock främst på 70-80-talet. Eleven fick sitta vid skärmarna medan testhandläggarna simulerade fram problem på skärmar och mätare. Det riktiga kontrollrummet är något större men påminner i mycket om detta.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att sitta framför en rödsprängd, blinkande kontrollpanel och samtidigt behöva kasta ett öga på Marvikens enkla kopplingsschema. Stresstålighet är meriterande.

Tursamt är att apparaturen är nogsamt uppbackat med norsk kvalitetsteknik. Betryggande.

Till sist.
För egen del gjorde Marviken ett stort avtryck i mitt historiska medvetande. Intrycket som anläggningen gör på sinnena är tungt och påminnelserna från ett annat Sverige kom ständigt. Stundom plågsamt, stundom likt slag av häpnad.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:
I Västergötlands socknar hade folket en nervös inställning till majstänger, ungfolket diggade dem alltid då de var tecken på partaj medan kyrkan ställde sig mer tveksamma. Enligt sockenprotokoll från år 1693 I Norra Vånga socken skulle olovliga majstänger genast huggas ned och den skyldige böta 1 riksdaler till kyrkan.  Böter förekom i flera socknar medan en mer liberal ställning intogs i Källby 1677. Här var de ok att ha dem i vapenhuset vid kyrkodörren, bara de inte var i vägen i kyrkan.

Kurage recenserar.
Jorå, nu har jag varit i Frankrike i en vecka så nu har jag läst böcker iallafall.

Samuel Karlssons bok Levande industriminnen. Karlssons bok är små personliga artiklar om de platser som blivit utsedda till årets industriminne mellan 1995-2005. Tråkigt? Nej, ganska intressant. Till och med att man blir lite sugen på att åka och titta på en torvströfabrik från sekelskiftet.
Betyg: 4 industriella revolutioner av 5.

Motorhistoriska riksförbundets jubileumsbok Kultur på väg. Jag är knappt intresserad av bilar men på det lättillgängliga formatet på denna bok gjorde att jag slukade den trots allt. Skönt att läsa och entusiaster som inte är entusiaster på samma saker som man själv är.
Betyg: 3 cylindrar av 5.

Kristian Lundbergs bok Yarden. Depppoetisk nutida skildring av vår nya underklass inom arbetarklassen, bemanningsföretagsanställda. Läsvärd och skrämmande.
Betyg: 4 förnedringar av 5.

Slöjdhandledarutbildning I. How to make enkla korgar and pippifåglar i vadmal.

 

Jag och min kollega Sofia har börjat på Slöjdklubbens handledarutbildning på Hemslöjden i Linköping. Vi ska fördjupa oss i slöjdtyper som passar bra tillsammans med barn, ex sömnad, korgflätning, täljning. Dåliga hantverk kan vara asfaltsläggning, veteranmotorsågskapning och asbestslöjd. Vi lär oss vilka som är gångbara för alla typer av barn, liksom pedagogiken som hör därtill.

Vi kommer gå totalt 4 helger och jag tänker rapportera lite om det vi lärt oss.  Kursen utspelar sig i Hemslöjdens trevliga lokaler och helgen bjöd på en välbehövlig överdos hemslöjdsdesign. Det ser ut som att det blir en fortsatt trevlig kurs.

En enkel korg
Jag och Sofia arbetade i par för att framställa en särskild slags slöjdklubbskorg som spelar en central roll i pedagogiken. Det är ur denna som hantverket presenteras i barngruppen.

Konstruktionen är enkel, en bottenplatta som man sticker ner träpinnar i som man sedan flätar korgens väggar på. Vi valde att såga till en 6-kantig platta. Formen bestäms medelst passare. Pinnarna klyvde vi fram ur torr furu och fixade till med täljhäst. Det är en klar fördel om plattan och pinnarna är torra eftersom de krymper/sväller ganska likvärdigt med varandra.

Jag kom på att man kan rodda lutningen på pinnarna genom en mycket enkel borrjigg. Här krampaktigt hållen av mig.

Sen passar man enkelt in pinnarna med kniv, väldigt enkelt.

En del pinnar försvann av olika anledningar…

Vi valde att fläta väggarna i sälg som vi klöv. Börja med att klyva med en kniv mitt i kärnan och använd sen händerna för att styra klyvningen i de färska vidjorna. Efter lite träning går det att få fram ganska bra ämnen upptäckte vi. Sen är det bara att sätta igång att fläta i materialet med en god portion våld och vilja.

Korgen blir  hemslöjdigt operfekt, ”det ska ju se handgjort ut….”. I mitt fall det perfekta svepskälet för personlig inkompetens, som hand i handske.  Jag tycker våra korgar blev fina och praktiska! De andra satsade med lite andra material såsom björkris och mattrasor. Sofia passade också på att implementera tyg i skapelsen i form av lite dekorationer på topparna.

Att göra en sådan här korg var roligt och gick på några timmar om man har materialet tillgängligt.

 

 

 

Pippifågel i vadmal

Möt fågeln grönhövdad kvackskruvare, en irriterande byråkratisk fågel som bor året runt i din trädgård och ger ifrån sig enerverande, stötande läte eeeh, eeeh, eeeh, EEEH, EEEEHHH! Ständigt högre och högre, samtidigt som han pickar och skiter på dina fönster, växter, husdjur och allt annat du håller kär. Allt med stor noggrannhet och i dubbla kopior.  Från sin holk skickar de ansökningar om tömning av rötslam i din trädgård, beställer hem pizza i ditt namn och arkiverar din brevlådas innehåll minutiöst i din kompost.

Om du mot förmodan vill ha en så kan du sy en av vadmal, i detta fall från arméns fotlappar. Tvättade sådana får man hoppas. Gör en enkel mall och skissa upp hur du vill att din fågel ska se ut med fjäderdräkt och näbb.

Sy ihop alla delar på enklaste vis, det fungerar när man syr i valkade ylletyger. Till näbben använder man en trädgren som man spetsar till. Ta en spetsig pryl och gör ett hål för näbben.

Sen stoppar man fågeln full med ull, hundhår, vadd, navelludd eller vad du känner för. Sen syr du ihop den nertill och hörnen som blir syr du ihop så pass stort att du kan stoppa in fingrarna. Denna lilla hälla kan du också sätta klädnypor som fötter, då kan du sätta upp fågeln på ett sträck eller en gren.

Det blev en snygger kavalkad. Sätt igång och pyssla i helgen!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Begreppet ”lekstuga” har en äldre historia som en benämning som ungdomsfest på landsbygden under 1700-1800-talet. Benämningen förekommer ofta i olika kontexter när det kom till att stävja denna ungdomskultur. I sockenstämmorna försökte de äldre bötfälla de som lånade ut hus till dessa tillställningar. I Synnerby socken fick man plikta 1 Rd till kyrkan om man lånade ut lokal.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Visst jag har läst lite arkeologiska förundersökningar och sånt men annars inget viktigt.