Mästaren och lärlingen – särlingar i stil.

Det finns känslor som man som historiker skattar mycket högt. Särskilt den känslan av eufori som väcks när man tycker sig se ett ganska abstrakt sammanhang som man sen lyckas leda i bevis. Att få väva samman tidigare okända historiska trådar till ett nytt nät är en ynnest för varje historiker. Senast hände det när jag ropade hem en Söderhamnstillverkad bössa av verkligt fin kvalitet. Bössan är tillverkad av Nils Gezelius och för mig som är en kännare av svenska 1700-talsvapen så kändes stilen lite speciell med guldinläggningar, valnötskolv och säregna uttryck. Spontant drogs mina tankar till Norrköpingsmästaren Lars Berg som arbetade i en liknande stil som han var förhållandevis ensam om. Svenska jaktvapen av bättre kvalitet kring 1700-talets mitt präglas generellt av en ganska stram återhållsamhet. I Sverige anammade vi inte vulgärrokokon som dominerade nere i Europa utan vi satsade på mer sobra vapen utan det uppblåsta prålet som ofta sågs utomlands. På så vis var Lars Berg lite av en särling i uttrycket mot sina samtida kollegor. Han arbetade gärna med kolvar i valnöt, täckgraverade beslag, asymmetriska rokokoformer och guld an masse. Bössan från Söderhamn bar på den där Bergska känslan med överdådighet och glamour. Kunde det finnas en koppling mellan Nils Gezelius och Lars Berg?

Ganska snart visade det sig att jag var något på spåret men vi börjar med Lars Berg. Denne smed föddes år 1734 i Norrtälje och sattes i lära hos mästare Johan Schiel. Han var då 14 år gammal och blev 1753 gesäll på Norrtälje faktori. Efter en tid börjar Berg ett kringflackande liv där han först arbetar i Söderhamn för att 1759 återvända till Norrtälje och slutligen arbeta på Norrköpings faktori i slutet av 1759. Lars arbetar under mästaren Peter Örström (född 1729, mästare 1757). Lars erhåller mästarstatus 1761 och lever sin tillvaro i Norrköping till början av 1770-talet då han flyttar med sin fru Maria Bäck och fosterdotter Ulrica Liungbom till Nyköping. Vid denna tid sjunger Norrköpings faktori och dess bössmeder sin svanesång när faktoriet långsamt tynar bort. Väl i Nyköping avlider Maria i hetsig feber 1778 och redan samma år gifter han om sig med Margareta Christina Söderberg och de får en dotter 13 nov 1779. 1781 försvinner den lilla familjen ur historien då de lämnar Nyköping och var de tog vägen är okänt.

Hur var det då med Nils Gezelius? Mycket riktigt visade det sig att han är född i Norrköping år 1749. Han blir mästare i Söderhamn år 1777. Var han var lärling eller gesäll framgår inte men det är troligt att han började som lärling i Norrköping och sen lämnade Norrköping när faktoriet lades ner. Hur kan då kopplas samman med Berg? Jo, det visade sig att när Lars arbetade som gesäll under Örström så fanns där en lärogosse med namnet Nils. Detta var under åren 1759-1761 och Nils Gezelius var då 12-13 år gammal, i ålder för att börja gå i lära. Jag misstänker starkt att lärogossen Nils och Nils Gezelius är samma person och att Nils Gezelius influerades i sitt umgänge under 1760-talet med Lars Berg. Sannolikheten talar för saken. I källorna framgår det inte om Berg hade någon gesäll under sin tid i Norrköping men bössmederna umgicks och samarbetade mycket både i och utanför faktoriet. Många av de stilelement som gjorde Berg unik i sin samtid återfinns i så hög grad hos Gezelius att de måste haft ett regelbundet utbyte.

När Gezelius blir mästare i Söderhamn är han 28 år gammal. När han kommer till Söderhamn är okänt, tidigast 1769, senast 1777 enligt husförhörslängderna. Det innebär att han förmodligen spenderade en stor del av sitt liv som gesäll i Norrköping kopplad till antingen Örström eller kanske Berg innan han lämnade staden i början av 1770-talet. Som gesäll var du fri och uppmuntrades att ta arbete hos olika mästare. Jag har inte kunnat lokalisera någon bössa tillverkad av Örström, det hade varit intressant att se om det säregna formspråket hos både Berg och Gezelius är en rest ifrån Örström.

Gezelius gifte sig 2 november med Lisa Abrahamsdotter Djup, de fick tre barn som alla dog i tidiga år. Sedermera får paret två döttrar som båda överlever. På 1790-talet blir Gezelius rustmästare på faktoriet och vid denna tid verkade 62 mästare med gesäller på faktoriet. Gezelius lämnar faktoriet år 1800 och blir mästare i Åbo.

Det ska framläggas att både Berg och Gezelius inte bara gjorde exklusiva bössor med valnötskolv och guldsmockad gravyr, många av de bössor de lämnat efter sig är också gjorda i den svenska typiska stilen men deras praktarbeten förenar dem i deras förmåga att sticka ut.

Coltar utan Colt.

Överst Manhattan Arms .36, mitten J. M Cooper Arms navy .36, nederst Metropolitan Arms navy .36.

Man kan nog med framgång argumentera för att Samuel Colt var 1800-talets mest lyckade vapentillverkare. Med sin revolverkonstruktion kastade han in vapenteknologin i en helt ny era. Han var närmast en ledstjärna för vapentillverkningens industriella revolution. Och som alltid där det finns lyckade människor så finns det snyltare som vill kapitalisera på framgången med minsta möjliga ansträngning. Så även med Colt som fick ägna åtskilliga timmar i rättstvister för att skydda sina patent.

Här ser ni tre stycken coltar i kaliber .36, fast ingen är en riktig Colt. Det nedersta är en Manhattan Arms revolver tillverkad på 1860-talet. Konstruktionsmässigt som en Colt 1851 navy bortsett från att den i storlek ligger mellan en Colt navy och en Colt Pocket. Manhattan plagierade colten revolvern men gjorde den i en egen storlek. För att visa på lite egen kreativitet lade de till extra säkerhetslägen på trumman. Manhattan Arms låg i flera tvister med Colt. Många menar idag att Manhattan faktiskt höll bättre kvalitet än Colt själv.

Den mittersta är en J.M Cooper Navy revolver tillverkad av Cooper Firearms manufacturing som var aktiva 1850-1869. Coopers version av Colt är något av en särling i sammanhanget. Deras version är konstruerad för double action och single action. DA innebär att man bara behöver trycka avtryckaren så spänns hanen upp och trumman roterar automatiskt, till skillnad från SA där man måste spänna hanen för varje skott. Denna finess patenterade Cooper givetvis.

Den mest skamlösa plankningen bland de tre var emellertid Metropolitan Arms som tillverkat den sista revolvern. För det första är den närmast identisk i alla aspekter med Colts 1851 navy model. Metropolitan har kopierat förlagan närmast perfekt utan tillstymmelse av egna idéer. Som företag uppstod de också i samband med att Colts fabrik brann ner 1864. Metropolitan Arms grundades förmodligen helt för att kapitalisera på Colts olycka och de hann prångla ut drygt 6000 av just denna modell under två år innan företaget försvann från marknaden. Om jag hade samlat på amerikanska revolvrar så hade jag samlat på Colt-kopior, det finns något intressant i dessa udda fåglar och deras samröre med skumraskaffärer. Dessa revolvrar är också vittnen den industriella kapitalismens framväxt och allt mer skoningslösa konkurrenstänk. Sen är de förhållandevis prisvärda, ofta billigare än motsvarande Colt, vilket också vittnar om Colts fortsatt ikoniska status som 1800-talsrevolverns okrönta konung.

God Jul, alla mina läsare!

Kurage antikvapenauktion hösten 2021

Eftersom militariamässan är uppskjuten på obestämd framtid har jag satt samman en egen vapenauktion på Auctionet. Med över 60 utrop med vapen och tillbehör blir det höstens första vapenauktion! Det finns högt och lågt, fult och fint. Jag har gallrat hemma och samlat ihop företagets alla vapen som jag kan avvara! Det finns något för alla!

Här har du en direktlänk till auktionen som går ut om 13 dagar!

https://auctionet.com/sv/themes/200-tema-vapen-militaria?campaign=2804&utm_campaign=Kampanj+2804%3A+Tema+Vapen+%26+Militaria&utm_medium=campaign&utm_source=campaign2804

En regementsmärkning – Stor historia av liten text III. På Oravais likbeströdda fält delades Sverige.

Karelska jägarkårens uniform.

Jag vill fortsätta med serien om militära vapen med historia. Denna gång handlar det om ett i grunden mycket sällsynt vapen, en m/1788 jägarstudsare. Under 1700-talet kom jägarförband bli en allt större del i den svenska krigsföringen. Det var en del av en större militär trend att ha rörliga, snabba jägarsoldater. Dessa elittrupper hade som uppdrag att spana, utöva krypskyttetaktik och dyka upp där man minst anade på slagfältet. De utrustades ofta med grova studsare vilka gav dem möjlighet att skjuta på längre avstånd. De blev arméns förlängda pekpinne i ögat på fienden.

1775 sattes den så kallade Savolaxbrigaden upp i Finland. Dess syfte var att med rörliga och snabba trupper spana på och störa ryska truppförflyttningar i gränsområderna mot Ryssland. I Savolaxbrigaden fanns Savolax fotjägarregementet som sattes upp redan 1745 och sedermera också den Kungliga Karelska jägarkåren som när det var som störst bestod av 600 jägare. Det är den Karelska jägarkåren som denna artikeln främst kommer handla om.

Mitt under Gustaf III:s krig, år 1789, bildades Karelska jägarkåren. Till en början var de bara 200 man men kom med tiden bli fler. Deras uniformer var gröna med svarta hattar med vita band.

Vid mönstringen 1794 såg jägarnas personliga utrustningslista ut så här:

Hatt med vitt band
Svarta halsdukar av crepon (yllekräpp, ett tunt ylletyg med kräppad yta)
Surteuter av grönt kläde (surtut, en slags rock med knappar framtill)
Jackor av grönt kläde
Västar av vitt kläde
Byxor av vitt kläde
Blå jackor
Vita byxor
Skjortor
Strumpor
Kängor
Kängband (skosnören)
Dricksflaska med rem
Kalvskinnsränsel

Bandolär med rem (patronkök med rem)
Gehäng med söljor (till huggaren)
Studsarerem

Huggare
Studsare
Krutmått
Kratsar
Kulform
Fängnål ett knippe
Kruthorn
Smörjhorn

Det är först i 1794 års mönsterrulla som kompaniet tycks ha fått enhetlig beväpning, nämligen jägarstudsare av 1788 års modell. Till detta var också kompaniets jägare utrustade med flintlåsmusköter med bajonett av 1738 års modell. Dessa musköter användes förmodligen främst till exercis och som reservvapen.


Utdrag ur generalmönsterrullan från år 1794 för Tohmajärvi kompani. Riksarkivet.

Jägarstudsare m/1788 är en fantastiskt stycke svensk vapenkonst. En påkostad och elegant skapelse med en kaliber på 20 mm. Beslagen är av mässing med vissa dekorelement. Hela vapnet är välarbetat och påkostat och påminner mycket om samtidens välgjorda jaktvapen.

Detta exemplar är märkt KC 86, det vill säga Kungliga Carelska nr 86. Vidare är den också kompanimärkt med I:C:8 vilket står för 1 livkompaniet (Tohmajärvi kompani), jägare nr 8. Enligt generalmönsterrullorna har följande jägare varit aktiva som nr 8.

Mats Läppain (antagen 1789, död 18 jan 1790)
Peter Tukanen (antagen 31 dec 1789)
Påhl Slip (antagen 1794, död 1 april 1803)
Johan Gadd (antagen 1803)

Enligt rullorna ser det ut som Tohmajärvi kompani fick ut sina studsare senast år 1794 varför det förmodligen bara är Påhl Slip och Johan Gadd som använt just den här studsaren. Man undrar givetvis vilka karelska umbäranden som studsaren burits igenom, vilka som kanske fallit offer för den och vad såg Gadd genom dess siktskåra?


En imponerande mynning.

Karelska jägarkårens mest kända insats var förmodligen den på Oravais slagfält, detta avgörande tillfälle som föranledde till att Sverige tappade sin östra rikshalva, Finland. I mitten av detta mytomspunna slag som gett upphov till mängder med epos, dikter, sånger och skrönor, var Karelska jägarkåren. Slaget vid Oravais finns det mycket skrivet om men det utspelade sig 14 sept 1808 och blev avgörande för det finska kriget 1808-1809. Karelska jägarkåren kom att spela en stor roll i slagets inledning vid det så kallade Schwerinska brofästet men också under själva slaget. Mitt i krigskaoset fanns förmodligen jägaren Johan Gadd. Exakt vad han gjorde och hur det gick för honom denna avgörande dag vet vi inte men vidare forskning kanske skulle kunna berätta mer om Gadd och hans karelska jägare.


Slaget vid Lintulaks 3 juli 1808 där Tohmajärvi kompani deltog. Styrkeförhållandet var ojämnt, 650 svenskar mot 1200 ryssar. Trots det gick svenskarna segrande ur striden. Teckning av Gustaf Olof Hjortzberg.

Det är svårt att underskatta den historiska känslan som infinner sig när man kan härleda ett föremål till både en enskild person men också till en så avgörande tidpunkt i svensk historia. Jag önskar att jag kunde förnimma Johans Gadds tankar under den här dagen, liksom visualisera det han såg den där dagen i sept 1808. Vilka fiender sköt han mot denna dag? Kände han rädsla? Såg han morgondimman lätta över alla de 1600 döda som låg spridda över slagfältet? Frågor som vi bara kan undra över men aldrig finna svar på.

Det var när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.

Ur Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvigs Runeberg.

Du kan bli ägare av detta historiska stycke!

Mån 30/8 börjar min allra första vapenhistoriska auktion på Auctionet. Till denna auktion har jag samlat saker från min egen firma, ur min samling och grävt i lådor och skåp. Själva kronjuvelen i auktionen blir de här studsaren. Håll utkik på Auctionet under nästa vecka. Happy bidding!

Det lilla mysteriet.

I höstas kunde jag på ett ganska kostsamt sätt förvärva en fin och mycket nätt liten lodbössa. Jag dras allt mer mot 1700-talet och gärna äldre därtill. Slaglåsvapen intresserar mig allt mindre, om det inte står Norrköping på dem det vill säga, då är de nästan alltid välkomna. Flintsnapplåsvapen från flintsnapplåsens gyllene era är högst upp på önskelistan. Med den gyllene eran menas de flintsnapplåsvapen som tillverkades i södra Sverige fram till ca 1730 då de helt gick ur modet till förmån för det franska modet med flintlås och fullängdskolv.

Nyförvärvet är en mycket liten och nätt lodbössa som är från 1700-talets början. Pipan är stämplad HE och det lilla loppet är försett med fyra räfflor. Vem som gömmer sig bakom HE är för mig ännu okänt och detektivarbetet fortsätter. Beslagen är av mässing, laddstaken av järn, skodd med mässing. Kolven är av valnöt vilket vid denna tid var ett ypperligt val av stockträ men som måste importeras.

Låset är av typen infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset, något förekommer på finare flintsnapplås under sent 1600-tal och framåt. Det är också ett så kallat lägglås vilket menas med att låset har ett separat fängpannelock som säkring. Ibland förekommer det att eldstålet går att vrida och då kallas det istället för batterilås.

Mest anmärkande är storleken, den är mycket liten. Så liten att den faktiskt kan antas vara till en ungdom. Den mäter endast 82 cm och är därmed mycket kortare än de flesta lodbössor från denna tid. Att kalla det för ”barnbössa”, ”pojkbössa”, ”dambössa” eller liknande generisk vapenterm är emellertid något förrädiskt. Ibland är bössor helt enkelt korta, kanske för att någon beställare ville ha det, trots rådande mode. Extra knepigt är det eftersom kolvarna på alla lodbössor av den här typen är så korta och endast tillåter kindstöd. Så jag skulle inte ta gift på att det faktiskt är en bössa särskilt ämnad för en liten person, men det är plausibelt.

En fantastisk målning från 1729 som avbildar Engel Cronhiort i grön jaktdräkt bärandes en flintsnapplodbössa. En av mycket få svenska äldre avbildningar av snapplåsvapen som finns. Målningen är också ovanlig då den avbildar en jagande kvinna. Målningen är utförd av Lorenz Pasch den äldre. Målningen såldes 1990 på auktion.

Lodbössan från svenska Livland och flintsnapplåsens gyllene era.

Det livländska förvärvet

Livländska lodbössan?
Jag har nyligen fått förmånen att förvärva min första flintsnapplåsbössa från den gyllene eran. Det är en finkalibrig bössa vars lopp är krönt med åtta små räfflor. Detta vapen är ett verk av en profesionell bössmed i någon stad, avsaknaden av märkningar gör att vi inte kan veta något exakt ursprung. Dateringen torde vara kring sekelskiftet 1700 och låset är ett infjäderslås vilket betyder att slagfjädern sitter på insidan av låset. Infjäderslåsen tycks komma under 1600-talets andra hälft, till skillnad från utfjäderslåsen som är mer traditionella med slagfjädern på utsidan.

Med största sannolikhet är bössan tillverkad i Livland under karolinsk tid. Svenska Livland var ett område som tillhörde Sverige under ca 100 år, 1629-1721. Territoriets område skiftate i storlek under tiden men var generellt större delen av Baltikum. Här fanns flera viktiga städer som exempelvis Reval och Riga där flera duktiga vapensmeder var verksamma. Bössan är förhållandevis enkel med en sparsam gravyr och dekor. Kolven är troligen i björk och en hornäsa kröner den finkalibriga pipan med 8 små räfflor. Kolvlådelocket är utbytt till ett enkelt men det tycks vara gjort för länge sen.

Hanen är egentligen det som skvallrar mest om bössan ursprung. Överkäken är försedd med en liten vinge vilket är ett särdrag som framför allt kopplas samman med baltiska flintsnapplåsare.  Problemet är att jämförelsematerialet är mycket smalt och dessutom, som tidigare påpekat, mycket spretigt.

Den karaktäristiska vingen på överkäken som återfinns på baltiska och ryska flintsnapplås.

Det finns två bössor i Livrustkammaren som tål att jämföras med. De kopplas båda till Svenska Livland och har vinge på överkäken. Båda har också kolv av tysk rak typ till skillnad från mer trekantig kolv som är att betrakta som mer svenskt. Den tyska kolven är vanlig på många hjullåsbössor från samma tid. De livländska flintsnapplåsarna tycks vara en syntes av svenskt och tysk inblandning och detta kan ses på både min bössa och dessa två på Livrustkammaren. Den första studsaren är tillverkad i Suhl av Johan Krach och sen omgjort för flintsnapplås. Här blir det klart att tyska bössmakare varit stor förebild för baltiska bössmeder.

Tysk hjullåsstudsare ombyggd i baltikum till flintsnappstudsare, tillverkad av Johan Krach (verksam i Suhl 1636-1686.).  Foto Livrustkammaren.

Den andra har samma sorts tyska kolv och utseende som min men saknar sin hane. Enligt Drejholts definition är den troligen av svensk tillverkning i Livland och det kan mycket väl stämma.  Låsformen stämmer också väl överens med min. De livländska bössorna är svåra att definiera men kanske kan man hitta fler källor som kan få saken att klarna. Detta nyförvärv har stärkt mig i min övertygelse att jag vill ha fler av dessa skönheter, får se hur många år det tar innan nästa dyker upp.

Troligen livländsk lodbössa, 1660-tal. Foto: Livrustkammaren.

 

Flintsnapplåsets gyllene era 1550-1730
Som säkert många av er ihärdiga läsare känner till så är jag mycket intresserad av det svenska flintsnapplåset. Denna unika vapenkonstruktion som skär genom tid och rum och överlever hundratals år medan olika vapentyper kommer och går. Flintsnapplåset hade förmodligen sitt starkaste fäste i norra Europa och varje land hade sin personliga stil och tolkning av låset.

Svenska flintsnapplåsbössor 1600-talets mitt. Den triangulära kolven är att beteckna som unikt svensk. Foto: Livrustkammaren.

Sveriges produktion av flintsnapplåsvapen kan beskrivas som ett träd vars stam delar sig i två kraftiga grenar varav den ena grenen kapas ganska abrupt medan den andra fortsätter att leva och frodas under lång tid. Den gemensamma stammen står med sina rötter i stadigt i 1500-talet där det svenska flintsnapplåset har sin linda. Så småningom delas stammen i en norrländsk och en sydländsk gren. Den sydländska grenen sågas abrupt av kring 1730 då flintsnapplåsen upphör att tillverkas i södra Sverige på grund av dess föråldrade karaktär och det franska flintlåsets totala dominans. Den norrländska grenen kommer stå för flintsnapplåsets fortsatta eftermäle och dröja sig kvar till 1800-talets slut. De norrländska vapensmedernas pragmatism och fokus på funktionalism och enkelhet lämna en rik mylla för flintsnapplåsets fortsatta fortlevnad.

Stadstillverkade svenska flintsnapplåsare med utländska drag, de tre övre med Tschinke-inspirerad kolv. 1600-talets mitt. Foto: Livrustkammaren.

Emellertid skulle jag hävda att flintsnapplåsets gyllene era var när flintsnapplåset fortfarande tillverkades i södra Sverige, såväl bland städernas skråhantverkare samt allmogens vapensmeder. Det var under tiden 1550-1730 som de vackraste, mest fulländade flintsnapplåsvapnen fullbordades. Det skedde genom försorg av duktiga allmogesmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under tidigt 1600-tal och utav de bästa vapensmederna i städerna under 1600-talet. Dessa vapen är ett ganska outforskat område och för de flesta vapenintresserade tämligen okänt. Det beror på att det stora flertalet av dessa vapen finns i museer och i ett mycket litet antal bland privata samlare.

Sydsvenska flintsnapplåsbössor tillverkade av allmogens vapensmeder i gränstrakterna mellan Skåne och Småland under 1600-talets början. Foto: Livrustkammaren.

De är särlingar då de inte påminner om mycket annat med sina korta stockar. Bilderna ovan skvallrar om den stora variation som finns mellan vapnen i denna lilla grupp, det finns ingen direkt etablerad stil och de skiljer sig alla i olika hänseenden. Emellertid är de vad jag vet alltid lodbössor, det vill säga småkalibriga studsare avsedda för småviltsjakt. Hageljakten och den franska typen av flintlåsvapen kommer att slutgiltigt utradera den ålderdomliga flintsnapplåslodbössan i södra Sverige. Det är en utveckling som sker succesivt under fram till 1700-talets första hälft. Därefter kommer vapentypen bara leva vidare i norra Sverige.

 

Nya bekantskaper bland Norrköpings bössmakare

Nyligen har jag haft ynnesten att få öka på mitt innehav av Norrköpingstillverkade vapen. Det är nya bekantskaper, smeder och hantverkare som jag inte råkat förr. Dessa nya namn eldar på en längtan att få skriva ett referensverk om Norrköpings vapentillverkning. Ett sådant verk skulle fylla en viktig lucka i den vapenhistoriska forskningen i Sverige. Samtliga faktorier i Sverige har begåvats med skrifter av skiftande kvalité men Norrköping är något förbisett i forskningen. Nyligen läste jag Sören Klingneus utmärkta doktorsavhandling ”Bönder blir vapensmeder” (1997) och blev då varse om de intressanta aspekter som står att undersöka kring Norrköpings vapentillverkning. Det får bli ett projekt för framtiden, låt oss titta närmare på de senaste bössorna.

Den okända Anders Ekvalls ombyggda studsare
Först ut är en flintlåsstudsare med järnbeslag och betsad stock i björk. Låset är prydligt märkt A. Ekvall på låset och bössan utmärker sig med en ganska enkel standard och provinsiell prägel. Kalibern är ca vilket placerar bössan i det lite ovanliga mellanspannet mellan grova studsare såsom björnbössor och lodbössor. Jag skulle i enlighet med äldre standard benämna denna som en djurbössa, dvs en studsare avsedd för medelstora klövdjur. Kvaliteten på bössan är ganska enkel, den är sparsmakad och arbetet håller inte någon högre klass. Bössan är byggd av äldre delar, där pipa, sidobeslag och främre rörkor är från tiden runt 1700-tal. Dessa delar håller är kvalitetsmässigt i en högre skola, sidobeslaget påminner mycket om stockholmsarbeten i Starbus anda. Pipan är signerad med en krona och med små initialer som jag tolkar som LL. På pipan finns också små inkrusterade dekorationer i mässing och den är svampad mot mynningen. Ekvall har tillverkat beslag till bössan som är ovanliga till sin utformning, bakkappan är utdragen i en granliknande, flikig topp vars like jag inte sett förut. Dessa flikiga stildrag går sen igen på spetsrörkan och underbeslaget. Kolven är välbalanserad men sniderierna är enkla och primitiva i jämförelse med samtida duktiga stockmakare. Laddstaken är i järn med en skoning i mässing, även näsblecket är i järn vilket är ovanligt.
På det stora hela en enkel, välfungerande studsare med starka lokala särdrag. Det är troligt att den fick sin sammansättning kring 1750.

Källorna ger inte mycket information om Anders Ekvall. Han omnämns i Norrköping kring 1740 men är verksam under 1760-talet i Ronneby. Möjligen hade han en släkting under namnet Lars Ekvall som också var samtida på Ronneby faktori som smed. I övrigt vet vi inget mer i nuläget. Vad vi kan vara säkra på är att han var faktorismed och det är troligt att hans civila produktion var förhållandevis ringa. Det har sålt ett vapen på Stockholms auktionsverk signerat Ekvall men det skiljer en hel del i stil och signatur. Troligen rör det sig om någon annan Ekvall än Anders Ekvall.

Slaglåskonverterad bössa, signerad Ekvall. Foto: Stockholms auktionsverk. 

Om någon känner igen pipans stämpel så får man gärna höra av sig. Jag kommer plöja Stöckel och Wennberg i jakt efter en lämplig smed.

En stockmakare från Norrköping
Detta är en slaglåskonverterad, lång hagelbössa med järnbeslag och stock i alm. Den har ett äldre samlingsnummer målat strax ovan kolvlådelocket. Arbetet håller en genomgående god skärpa och kvalitet både på smidet och stockarbetet. Pipan har oktagonalt kammarstycke som övergår till sextonkantigt för att avslutas i två lister. Kammarstycket är rikt graverat med växtslingor.  Låset är konverterat men graverat på ett typiskt sätt för 1700-talets mitt. Låset är märkt NORRKÖPING följt med initialerna JW eller PW.

Kolven är välskuren med tidstypiska detaljer och vid varbygeln är initalerna PDS med en krona stämplat. Denna stämpel visade sig vara själva stockmakaren och det finns lustigt nog två stockmakare som heter Peter eller Petter Dalström som båda varit i Norrköping. Emellertid är det bara den ena som var verksam som mästare i Norrköping. Peter Dalström föddes år 1736 och blev mästare år 1759 och var stockmakare på Norrköpings faktori. Detta är den enda stockmakaren som jag stött på från Norrköping vars signatur vi kan fastställa.

Ett pistolpar från Norrköping såldes i höstas på Probus med samma stockmakarsignatur.

Foto: Probus Auktioner AB.

Låset är också signerat och det finns bara ett namn som det skulle kunna vara som passar med geografin och tiden och det är Petter Winbom som var  verksam som låssmed på faktoriet i Norrköping. Han föddes år 1727 i Västergötland, blev gesäll på Jönköpings faktori 1750. Därefter ska han ha flyttat till Norrköpings faktori och blev mästare där år 1755. Tidsmässigt ligger han samtida med Peter Dalström och de arbetade samtidigt på faktoriet. Bössan som tidigast  vara tillverkad 1759 då Dalström blev mästare.

Kolvens kindstöd har någon gång raspats bort för att passa någon senare ägare.

 

 

 

 

Den dubbelt märkliga lodbössan.

Två snarlika bössor från ca år 1800. Den ena hårt brukad, den andra har aldrig sett skogen.

För en tid sen hade jag förmånen att köpa några vapen ur en gammal samling. Huvudsakligen var det en flintsnapplåsbössa som fångat min uppmärksamhet. Den äldre, sympatiska herrn hade själv inhandlat den i en antikaffär i Stockholm för 50 år sen. Antikaffären ska ha legat i närheten av Dramaten och bössan som sådan bar en anmärkningsvärd historia. Enligt berättelsen skulle bössan varit tillverkad på det ökända Löfstad slott i Östergötland. Ursprungligen fanns även en silverbricka fäst på bössan som bekräftade dess koppling till slottet. Själva föreställningen att lodbössan skulle ha varit gjord där kunde jag ganska enkelt punktera eftersom den till formen är en typisk flintsnapplodbössa från Norrland samt att den dessutom är signerad av en anonym men känd signatur, FLB.

Många vapen är behäftade med märkliga historier men fanns det något korn av sanning i kopplingen till Löfstad? Utgår vi från vapnet som sådant så är det konstigt på flera sätt. Det mest iögonfallande är skicket, det är som nytt. Nästan uteslutande alla lodbössor eller allmogebössor för den tiden är i regel hårt slitna och infärgade av fett, smuts och rost. Att hitta allmogevapen som är, som engelsmännen brukar säga, ”in the white” är sällsynt. Det här vapnet tycks i princip bara färgats av ålders tand, ytorna har mörknat men bär knappt några spår av verkligt användande. Pipans kanter är knivskarpa, utan tillstymmelse till avfasning medan fildrag och verktygsmärken syns tydligt i den mörknade metallen. Mekaniskt är det som nytt, eldstålet plant och fänghålet är inte det minsta anfrätt. FLB:s stämpel tronar tydligt på pipans sida. Kolven är i obetsad björk och drar man med handen längs med förstocken känner man den ojämna ytan som uppstår när kolvmakaren dragit med bandkniv, sickel och rasp. Den lena ytan som uppstår genom upprepat användande finns inte där. Kindstödets kolvkanter saknar minsta avbräck.

Så kan det finnas en koppling till Löfstad? Jag har en teori som jag ännu inte kunnat bekräfta och den går ut på att Löfstad slott i ägdes av greve Carl Fredrik  Piper (1785-1859) som sedermera blir överhovjägmästare. Att han hade ett stor intresse för jakt är ställt utom rimlig tvivel. Min nuvarande gissning är att greve Piper köpte denna lodbössa på någon resa norrut, kanske som kuriosa. Den blev stående tills den en dag försvann ur slottets samlingar, exempelvis sålde Piper av en del  inventarier och utgårdar efter makans död år 1828. Grevens räkenskaper vittnar om vissa ekonomiska problem men det kan också vara så att den skänkts eller dylikt. 1926 skänkte grevinnan Emilie Piper slottet med dess inventarier för att bli ett museum. Kanske går det via brev och uppteckningar hitta denna lodbössa, det får framtida forskning utvisa. Vad som talar för att vapnet är kopplat till slottet är just skicket, vapnet är inte använt utan köpt och bara förvarats. När allmogen handlar vapen så används de.

Carl Fredrik Piper. Foto: Löfstad slott.

En ytterligare besynnerlighet är lodbössans proportioner. Jag har medvetet fotat den tillsammans med en snarlik, lång sälbössa från samma trakt. Lodbössan är av samma storlek väger mer på grund av den oanseliga kalibern, ca 7 mm. För att vara en lodbössa är den ovanligt stor, jag har lodbössor som väger hälften av vad denna gör. Loppets litenhet skvallrar också om att det är originalloppet och inte någon uppdragen pipa. Med största sannolikhet är hela bössan tillverkad av samma person, den mystiska FLB. Denna signatur har ingen känd bärare och vad som försvårar omständigheterna ytterligare är att det finns med största sannolikhet två smeder med samma signatur. Dels en tidigare FLB med den stämpel som finns på denna bössa. Den tidigare stämpeln är liten och initialerna är inramade i stämpeln. På den senare stämpeln är endast bokstäverna som bildar fördjupningen. Jag har hört rykten om en annan flintsnapplåsbössa med FLB men jag har också stött på lodbössor som är relativt sena, från 1800-talets andra hälft som bär den andra stämpeln. Uppenbarligen så var den äldre FLB verksam under flintsnapplåstiden, runt år 1800.

Den senare FLB-stämpeln på en närmast Remingtonliknande lodbössa som jag inte längre äger.

Slutligen
Det är en ynnest att få ta del av sådana här historiska märkligheter. Jag hoppas att svaret står att finna i någon inventarium eller dylikt på landsarkivet i Vadstena. Tills dess får bössan fortsätta sin törnrosa sömn i mitt inventarium.

 

 

 

Multiverktyg 250 år innan Leatherman

Nyligen köpte jag en liten tång på tradera efter ett tips. Den var felrubricerad som liten skomakartång men var i själva verket ett multiverktyg från 1700-talet för flintlåsvapen. Jag ägde sen tidigare en närmast identisk tång och jag tyckte det var läge att beskriva dessa lite närmare. Det är mycket rara och sällsynta verktyg och jag kan bara minnas att jag sett fyra st till salu, varav jag har två av dessa. I militära sammanhang finns lite olika multiverktyg bevarade men de är enklare, har färre funktioner och är främst till slaglåsvapen.

Multiverktyg till svensk musköt m/1840. Foto: Armemuseum

Det förekommer också europeiska och amerikanska flintlåsverktyg men de utgår från en hammare och inte från en tång.

Tyskt verktyg från 1700-talet.

De två små tängerna är så pass snarlika att jag misstänker att de är gjorda av samma person. Det vore intressant att hitta fler tänger att jämföra mellan, dessa två saknar stämplar och jag gissar att de är svenska. De är välgjorda och har många genomtänkta funktioner som jag i artikeln tänkte redovisa. Det som saknas på mina två tänker är en krats som ska sitta gängningen på hylsan som utgör ena skänkeln. Jag har bara sett en tång med kratsen i behåll, det är naturligt att lösa delar försvunnit genom åren.

1. Tång. En enkel hovtång till bland annat för att dra ut pipstiften till pipan.
   

2. Fil. Insidan av en av skänklarna är en dubbelhuggen fil som kan användas till att grada av en yta eller kniv.
   

3. Rensnål till att rengöra ett igensatt fänghål
   

4. Skruvmejsel för att kunna ta isär vapnet eller dra åt läppskruven
   

5. Utdragare för laddstakar som fastnat. Mitt förslag är hypotetiskt men eftersom tänder är huggna i området så tyder det på att man kan ha använt det till just detta.
6. Gängad hylsa för krats. Hylsan kan sen monteras på en laddstake.
   

7. Flinthammare för att knacka fram en ny egg på flintan.
   

 

Det tycks inte som om detta multiverktyg fått särskilt stor spridning. Det är lite synd för det var en ganska bra idé och väldigt före sin tid verktygshistoriskt sett.

Bland lodbössor och fångstmän i ödemarken. Lodbössekurs i Fågelsjö.

Gammelgårdens bössor hänger prydligt på rad sen brukstiden.

Bortom Orsa besparingsskog, öde landskap, stilla myrar och trollkrogen i Noppikoski ligger byn Fågelsjö. I många år har jag trängtat efter att dra åstad till denna myggbefästa men ack så vackra plats i Ljusdals kommun. Varje år hålls här en liten konventikel i allmogejägarnas svaveldoftande fotspår, en högtidsstund som sedan åratal leds av nestorn Magnus Wiberg. Denne man är något av en legend inom traditionellt vapensmide. Redan som tonåring på 50-talet byggde han sin första räffelbänk och återupptog arvet som de sista bössmederna lämnade efter sig i början av 1900-talet. Sen dess har det inte funnit en like inom skrået som kan mäta sig med hans kunskap inom äldre bössmide, lodbössor och vapenhantverk. På världsarvet Gammelgården i Fågelsjö finns en av få bevarade folkliga vapensmedjor och den restaurerades under 70-talet av Wiberg. För att åtminstone fläckvis sprida och förvalta bösshantverket har därför Wiberg varje sommar hållit kurs här och i den här artikeln tänkte jag avhandla så smått mina upplevelser i korthet.

Wiberg utanför Gammelgården.

Dag 1. Bland räffelsaxar och uppkolat stål
Den första dagen ägnas åt det folkliga bösshantverkets natur. Själva upplägget är ganska ledigt och vi började med att undersöka den gamla smedjan som på många vis öppnar upp en undanträngd dimension inom det folkliga smidet. Det folkliga bösshantverket är ett sorgligt förbisett kapitel inom det folkliga hantverket. Det är synd eftersom vi haft hundratals duktiga hantverkare som verkat över hela landet under flera hundra år. Anledningarna till att detta folkliga skrå fått så liten uppmärksamhet kan vi bara spekulera om men dess historiska betydelse går inte att underskatta.

Den gamla smedja med vidhängande kolbod och snickarverkstad.

I denna smedja finns mängder med verktyg som inte återfinns i någon annan sorts smedja såsom borrbänkar, räffelsaxar och rensborrar. Vad som är slående bland denna röra av specialverktyg är hur denna primitiva plats kan vara en lämplig växtplats för så intrikata och finjusterade alster som lodbössor. Dåligt ljus, låga bänkar, små städ och trånga utrymmen i kombination med det torftiga tillvaro som skogsbönderna förde då det begav sig bäddar inte för några förmånliga förutsättningar direkt. Trots det kunde många smeder göra sina namn vida känt och låta många färdas långa sträckor för att få köpa bössor. Wiberg menar i en uppteckning att den enklaste lodbössa kunde tillverkas på blott en vecka.

Efter besöket i smedjan fick vi ta del av några av Wibergs samlade kunskaper rörande gelbgjutning och omhärdning av eldstål och fjädrar. Just gelbgjutning medelst flaskgjutning var en vanlig metod förr bland bössmederna för att få fram beslag men även billiga men prydliga lås. Järndelar tar längre tid att smida och bearbeta men att gjuta kopior av en förlaga går förhållandevis snabbt.

Wiberg visade grunderna i hur man på ett enkelt men framgångsrikt sätt kan härda fjädrar. Även för mig med förhållandevis goda kunskaper inom smide fanns många guldkorn att fånga upp. Att ythärda eldstål medelst förkolnat läder, benmjöl och kol var en mycket intressant process  som jag innan endast i teorin bekantat mig med. Resultatet blev både funktionellt och estetiskt trevligt.

Dagen avslutades vid en borrbänk och räffelbänk där vi fick ta del av den kanske mest avancerade processen inom hantverket. Här pratade vi räffelstigningar, rensborrning och andra kritiska faktorer som gör att en bössa skjuter tillfredsställande. När jag lyssnade på Wibergs mycket avancerade resonemang blev jag genast övertygad om att slätborrat är vägen att gå. Att räffla en pipa kräver sin pipsmed och det är fascinerande att se dessa spiralformade spår långsamt och precis skäras fram i pipans inre.

Dag 2. Den stora skyttedagen

Björnbössa med björnspjut som stöd.

På en liten pastoral skjutbana i närheten förlades dag två och hela dagen kom att fyllas med ljudet många olika sorters smällar, grisgrymtande och lukten av bränt svavel. Wiberg visade oss en bred arsenal av olika sorters vapen och i korta drag tänkte jag delge mina personliga tankar om var och ett som jag hann beskjuta målen med.  Skjutbanan var beströdd med olika sorters mål, på 80 meter fanns en fullstor björn och en säl, på 50 meter en ståtlig tjäder och på blott 5 meter två grinande vargar.

1. Slädbössa mot varg.
I denna första gren hade Wiberg på ett lustiger sätt animerat ett klassiskt jaktscenario där jägaren sitter i en släde med skrikande griskulting som lockbete för hungriga vargar. Grisens skrikande lockade odjuren inpå släden och skytten kunde avfyra sin korta slädbössa med grova hagel. Bössan bestod av en troligen tysk flintlåsbössa som någon en gång satt sågen i för att nyttja som en smidig reskamrat i farliga trakter. Jag kunder undan större problem servera vargen en näve varma snärpor och det inspirerade mig till att en dag pröva detsamma med mina egna slädbössor.

2. Östbottnisk sälbössa på 80 meter.
Sälbössan, denna mytiska gigant bland bössor. Jag äger själv flera sälbössor men har aldrig fått stifta bekantskap med dem under så här realistiska förhållanden. Denna ovanligt långa och ståtliga sälbössa fick vi avfyra på traditionellt sätt liggande på skredstång och med vit skärm. Trots sin kaliber på drygt 15 mm är rekylen obetydlig på grund av bössans mer betydliga vikt. Det goda stödet gjorde att jag trots min ringa erfarenhet kunde träffa sälen i bogen på 80 meter. En smäll som gav mersmak och krutstänk i pannan.

3. En joker med hjullås.
Det udda kortet i leken var utan tvekan Wibergs hjullåskarbin av samma modell som svenskarna brukte under sent 1600-tal. Jag har aldrig skjutit ett hjullåsvapen förut och det laddades med en modig laddning krut och fettad lapp och rundkula. Trycket hade ett oerhört långt släp varför jag blev ganska överraskad när skottet väl gick. Rekylen var hanterbar men utan tvekan den mest kännbara under dagens övningar. Björnen jag sköt mot missade jag givetvis totalt.

4. Björnbössa
Nu var det dags för en riktig allmogebössa av Bingstatyp med en kaliber runt 15 mm. Förhållandevis tung och lång i kroppen ger vid handen att den nyttjas till allahanda jakt på större djur. Jag valde en sittande ställning men det hjälpte föga när jag vinglade till i skottet. En i övrigt potent men lättskjuten bössa.

5. Finkalibrig lodbössa med tåspännarlås.
Näst på tur plockades en mycket slank och närmast oskjuten lodbössa fram. Endast drygt 6 mm i kalibern och med ett karaktäristiskt folkligt tåspännarlås. Bössan levererade den lilla rundkulan spikrakt i tjädern 50 meter bort utan stöd. En fröjd att skjuta med en rekyl som på sin höjd kan jämföras med ett salongsgevär. Jag var mycket nöjd med mitt skott och stärkte mitt självförtroende som var något sargat efter de föregående missarna.

6. Runöbössa med flintsnapplås
För mig som är en sann vän av flintsnapplåset som troligen är vårt äldsta och mest folkkära lås sen 1550-talet så var detta något av en högtidsstund. Den orimligt korta kolven inbjöd oss till att skjuta liggande med bösspipan vilande mellan knäna, en klassisk skjutställning bland vildmarkens fågeljägare. Bössan, en av Wiberg tillverkad replik av en Runöbössa, vilka jag själv äger ett par stycken. En mycket konvservativ och eftersläpande bösstyp som närmast påminner om flintsnapplåsbössorna som brukades under 1600-talet. Det är ovant att låta vänsterhanden stoppa rekylens framfart men med den förhållandevis snälla kalibern så var det inga problem. Ställningen bäddade för stabilt stöd och gav mig dagens första och enda träff i björnen.

 

Några avrundande ord
Det är sällan jag tar mig tid med att skjuta med mina äldre vapen men detta gav mig blodad tand att utforska det mer. Det är så lätt att ta sina moderna vapen till banan men det känns efter detta stumt, trist och blekt i jämförelse. Jag rekommenderar var en att söka sig till Fågelsjö och ta del av det jakthistoriska kulturarvet. Jag har blivit mycket inspirerad och det har väckt många idéer och tankar på projekt framöver.