Category Archives: Växtfärgning

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

5 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått.

Inne i Smålands absoluta inland gömmer sig en liten pärla, en av Sveriges konsthallar. En av de största i en av Smålands många småskrymslen, Virserum. Om ni någon gång ska åka i Småland, inte för att titta på gräsliga glasskulpturer eller trängas bland snorungar på Astrids Lindgrens värld, ta en sväng till Virserum istället. Förutom den ambitiösa konsthallen med kvalitativ kultur återfinns också annat konsthantverk och något som jag särskilt fastnade för ett möbelsnickerimuseum. Låter det upphetsande? Det är det faktiskt för den som vill se en hel snickeriverkstad som helt drivs med vattenkraft med remdrift. Det finns många bevarade snickerier från tidigt 1900-tal med remdrift men få där alla maskiner fungerar och kan användas.

En lätt kittlande känsla infann sig när dammluckorna öppnades och det över fyra meter i diameter breda skovelhjulet långsamt paddlade igång. 12-13 varv i minuten och 15-20 hästkrafter i våldsam symfoni. Bara för oss visade vår entusiastiska guide med ett trästycke kapsågen, tappfräsen, bandsågen och tapphålsborret. En helt ny upplevelse måste jag säga. Remdrift är farligt coolt, särskilt farligt. Jag drar mig till minnes de stora vävstolssalarna Norrköping runt sekelskiftet 1900, 600 dunkande vävstolar på remdrift. 600 vävstolar som tvunget måste startas i otakt för att inte vibrationerna skulle få byggnaden att kollapsa. Nämnde jag att hörselskydd först kom i bruk på 60-70-talet?

På museet fanns också många andra udda tingestar som denna trampfigursåg med enestörar som motfjäder. Kan inte någon påhittig trätomte bygga en sådan. Trampsvarvar i all ära men det här är grejjen.

Workshop

Nu var det ju så att jag inte var där för att titta på gamla saker som jag så ofta gör utan för att hålla en lättsam liten workshop i nybörjarväxtfärgning. Det visade sig vara en riktigt trevligt.

Jag valde att färga med renfana och krapp som exempel.

Renfana
Jag har skrivit om en färgning med renfana förut och det är inte mycket som skiljer från den färgningen. Det enda som skilde från denna färgningen visade sig vara monumental för färgen. Förra gången blev det gulgrönt och anledningen till detta hände på grund av att färgningen skedde i en gammal järngryta. Utfällningarna i kärlet måste man ta i beaktande. Söndagens färgning gjordes i en rostfri gryta och blev därför gult vilket egentligen är vad renfana brukar åstadkomma.

Receptet är standard 1A. Fyll en gryta med klippta växtdelar, häll på vatten och koka i en timme. Sila av och färga i badet under 90 grader i en timme. Skölj och torka.

Krapp
Krapp har jag många gånger närmat mig och det är min favorit. Hur man gör? Läs här och här.

Skillnaden denna gång var att jag färgade ett stycke tunt mellangrått ylle. 1,5 meter i 5 hg krapp med ytterligare lite material från kursdeltagarna. Yllet blev verkligt bra, mörk roströd och inte flammigt.

I efterbadet la jag ner en härva tunt 2-trådigt garn och även det blev rött fast i en mesigare nyans. Renfanan syns även här nedan.

Nu har jag så mycket tyger växtfärgat, bra som dåliga så nu bör jag sätta igång att sy 1700-1800-talsallmogekläder. Jag tror det kan bli rätt coolt att göra vardagskläderna i dessa färger.

 

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Trä, Växtfärgning

Långa dagar och korta nätter.

Det finns mycket tid för att arbeta med händerna just nu men inte på ett sätt som gagnar denna sida. Nu är dagarna långa och arbetsledan i mina leder gör sig ständigt påmind om detta faktum. Trots detta flyktar dagarna i förbi likt en obeständig skugga. Det arbetas på museet för den historiasuktande ungdomen som varje dag får resa 100 år tillbaka med mig och mina kollegor. Utöver detta så målas det, skrapas, rivs och byggs, saker ni inom kort kommer bli varse genom detta medium. Annat som inte kommer er till gagn är vardagens bestyr som får vardagens lunk att fortgå såsom gräsklippning, vattning, tistelrensning i potatislandet och ett ohemult motorsågskapande av rivningsvirke till vinterns köld. Utöver det har jag faktiskt andra intressen än historia såsom jakt, friluftsliv skriva (!?) och att läsa böcker (inte bara köpa dem). Ja just det, en fru också samt två hundar och en katt ibland. Många av mina vänner är studenter och bor i hyreslägenhet, those were the days. Åtminstone tidsmässigt.

Jag säger som Tjechov:

Om du vill ha ont om tid ska du inget göra.

Emellertid så finns det alltid hål i tidens väv där nya lappar kan appliceras. En lagom stor lapp är i detta fall en ny scarf till min 1700-talsdräkt. Kypertvävd muslin färgad med krapp, underbart rödorange. Det är jag som kommer få en rysk muskötkula i pallet nästa gång. Som ett fyrskepp på öppet hav, människor är som bekant generellt inte färgblinda.

Förr arbetade slagfältens dräktdesigners hårt för att sända ut sådana signaler då det ingick i armens estetik att vara färgsprakande men också bjärt, pompös, ridderlig och osande av skitnödig man-mot-man-manér. Med slika signalement visar man att man minsann var redo att för att slå folk på käften. Särskilt  stora krigsteoretiker som främst beskådat slagfältets arkitektur på avstånd hade förkärlek för sådant. Första världskrigets knattrande kulsprutor förpassade för evigt krigets färger till en betydligt ljummare färgskala.

 

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Funderingar, Textil, Växtfärgning

Färgarnas eftermäle. Växtfärgning på Stadsmuseet.

I rollerna:

Krapp – Den pålitlige
Granatäppelskal – Den oväntade
Oxtunga – Den förstörande
Björklöv – Den ovanligt tråkiga
Acacia ”cutch” Catechu – Den svekfula
Koschenillen – Den begärliga
Lökskal – Den rostige

Under dagarna tre uppbådades ett antal färgare på Stadsmuseets i Norrköpings bakgård för att lära sig mer om olika växters möjligheter att färga. Färgningarna gav prov på vackra såväl som hemska färgningar. Här följer historien dag för dag.

Dag 1.
Det är en otrolig förmån att få växtfärga på arbetstid och få förmedla och fördjupa kunskapen kring växtfärgning. Jag valde att plocka fram en del ovanligare färger som idag bekvämt kan inhandlas för att färga med. Dessa färgämnen passar också platsens historiska kontext som hand i handsken då husen omkring i allra högsta grad varit ett inslag i vardagen hos färgarna i Norrköping.  Färgämnen såsom Cutch, krapp, oxtunga, granatäppelskal och koschenill är vanliga inslag hos skråfärgarnas färgarlitteratur och brukades alltjämt. Förekomsten av dessa hos landsbygdens färgare var  troligen mer mindre men i flera fall säkerligen förekommande.

Jag och mina nyanlända sommarjobbare Josefine och Emma skred till verket på tisdagen med de mer enkla inhemska växtfärgerna från björk och lök.Vi förberedde en angenäm färgarverkstad med flertalet grytor, spannar, sköljkar och annat nyttigt.

Dessa två första färgningar är väldigt enkla till sitt utförande och behandlades på samma sätt. Genom att koka växtdelarna i ca 1 timme och sedan när färgbadet svalnat nedlägga däri de på förhand betade tygerna och garnerna.  Vi färgade en härva garn och en dryg meter ylletyg i varje färgbad.

Jag hade av min hustru blivit påmind om två kassar med björklöv som låg och skräpade på logen hemma och jag tänkte att det var lika bra att bruka dessa. Det visade sig vara en ganska torftig idé då det finns gott om löv denna årstid och för att torkade löv ger gärna mindre färg. Det sistnämnda gjorde sig till känna i färgbadet och resulterade i en ganska blek och tråkig gröngul. Jag rekommenderar tidigutslagna löv för en starkare och gulare färgprakt.


Löken däremot bjöd på intressantare toner då det var en blandning av både gul och rödlöksskal. En ljusrostig om än något flammig nyans framträdde i den mörka sörjan. Lökskalen innehåller starka färgämnen och i min färggirighet hade jag låtit tyget vara kvar i färgbadet över natten. Resultatet blev färgstarkt men också flammigt på grund av detta. Det är att rekommendera att sila av badet om man vill vara på säkra sidan. Det lökskalsfärgade tyget kommer nog bli ett par eldiga knäbrallor. Garnet blev fantastiskt bra.

En första dags färgning till ända. Tygerna hänger i bakgrunden.

Vi deppade inte för det utan vi turades om att mortla och blötlägga de små röda lössen inför dag 2.

Dag 2.

Denna dag bjöd på stora väderleksmässiga utmaningar. Det började gott med ett molning och svalt väder för att mot eftermiddagen hällregna vår stolta arbetsplats i bitar. Lyckligtvis kunde vi till trots slutföra vårt uppdrag.

Granatäppelskal.
Vi använde oss av pulveriserat granatäppelskal vilket ska under medeltiden ha används som färgmedel i handskrifter. Pulvret såg mycket medioker ut i sin trista blekbeigea förpackning, våra förhoppningar var intet annat än klena. I vårt bad nedlade vi 1 m tyg, några härvor garn och en medeltida grå fruhätta som Fia från reenactmentsföreningen Bondeuppbådet tog med. Kunde detta medelmåtta pulver verkligen ge något?

Jag föredrar att överdosera något när man testar en färg för första gången, jag gillar också inte slattar och att räkna så vi körde ner hela halvkilot i grytan och lät den puttra. Resultatet blev en varmgul och trevlig nyans, positivt överraskad måste jag säga.

Även den grå hättan blev fin och något grönare. Bilden nedan är inte helt rättvis.

Granatäppelskalspulvret gav också utmaningar då kletet till färgpulver i sin finfördelade form fastnade i tygets yta. Trots upprepade sköljningar prövade vi att med rotborste och vatten skrubba tyget. Det var framgångsrikt och gav det ganska tattiga tyget en rejäl omgång med en annorlunda lugg som följd.

Koschenillen
Dagen innan blötlade vi koschenillen i en liter vatten.Vi brukte ganska mycket, så pass att innehållet i hinken var likt slaktblod, mörkt. Koncentratet späddes och i färgbadet la jag i ett tyg som länge väntat på en ordentlig omfärgning. Detta ganska fina ylletyg hade missfärgats vid en tidigare färgning och såg ut so en blekröd trasa som en vätte snyts sig i åtskilliga gånger. Bakgrunden kan läsas här. Nu hoppades jag på att missfärgningarna effektivt skulle ätas upp av den kraftiga färgen.  Färgen såg lovande ut och efter en intensiv sköljning var det spännande.

Resultatet blev rosa-lila, likt en gigantisk blåbärsfläck. En metrosexuell 1700-talsväst månne? Nedan syns tyget med löken och björken.

Vi färgade också garn som också blev bra. Vi lät samtliga textilier ligga i badet på 80-90 grader i en timme.

Från vänster lök, koschenill, björklöv och granatäppelskal.

Ryktet går om koschenillen att den även färgar linne på anständigt sätt. Fia hade med sig ett stycke halvylle med linne i inslaget. Vi passade på och färga den också och döm till vår förvåning att den blev rosa den med. Det är dock tydligt att linnet blir ljusare i än yllet. Intressant att se i vilket fall.

Om vi läser i Gustav Berglings färgarlära från 1772 nämns färnbock (det samma som äkta bresilja som innehåller färgämnet brasilin, vilket också gett namnet till Brasilien där den finns ),  krapp samt koschenill.  Bergling skriver om koschenillen:

Man tager så mycket björkesaft, som wäl kan stå öfwer 1 skålpund garn, låter thet thermed koka wäl en half timma, och späder emedlertid ständigt frisk björkesaft till, så at thet altid blifwer lika mycket i kärlet. Förutom bör man hafwa afwägt ett och ett halft lod Coshenelle, och låter thet samma stå i blöt natten öfwer i rinnande watn, och likaledes preaparerat ett godt sked-watn med Engelskt Teen samt ett halft lod hwit pulweriserat winsten. När man nu har upptagit garnet utur björkesaften, så kommer man Coshenellen, skedwatnet och Winstenen theruti och therefter garnet, och låter thet koka så sakterliga en timmas tid, tå man emedlertid omrörer och wänder garnet.

Bergling har fler taktiska tips för detta färgbad som involverar eldningstekniker och att man kan blanda i bresiljaspån för att bättra på färgen. Du kan läsa Berglings hela kapitel om linnefärgning i min nedladdningspf här.  Det är intressant läsning och jag ställer mig genast frågan, hur ska vi se på reenactment och färgning? Det är givetvis optimalt med växtfärgade tyger i våra utstyrslar men hur är de färgade? Vi har en förmåga att rationalisera färgningsprocessen men den gamla färgarlitteraturen bjuder på hundraåriga erfarenheter som inte kan mätas med den litteratur som idag brukas alltjämt bland oss amatörer. De ursprungliga recepten är avancerade i flera steg och som kan bjuda på helt nya historiska utmaningar i vår återskapning. Låt oss inte underskatta färgarskrånas kollektiva kunskap som ofta kan te sig komisk idag med sina obskyra ingredienser.

Inför dag 3 lade vi krapp i blöt.

Dag 3.

I skydd mot regnet förflyttade vi vår verkstad inomhus denna dag då det spöregnade aggresivt över Norrköping. I vanlig ordning betade vi tyger och förberedde. Dagen skulle komma att bjuda på idel oväntade resultat.

Tre färgningar för dagen: Cutch, krapp och oxtunga.

Cutch
Om vi börjar med Cutch som brukats i många hundra år,  åtminstone sen 1500-talet. Jag hade hört att det var ett starkt färgämne som även färgar läder. Cutchen vi hade var i form av en spännande hård kaka som i sin redlinepåse starkt påminde om en haschkaka. Denna krossade vi och mortlade till ett fint pulver.

Vi tog hela kakan, ett halvt kg och rörde ner i varmt vatten som kokade upp. När cutchen blir blöt blir det en klistrig kådliknande massa. Det färgar av sig grymt och efter mycket rörning löser den upp sig totalt i vattnet.


Vi nedlade lite garn, ylle och några linnedukar för att se om färgen tog i linnet. Det fick ligga i en dryg timme och det visade en del intressanta resultat. Efter noggrann sköljning så visade sig att linnet tog bäst och sämre på ylle och linne. Yllet och garnet blev ganska ljusbrunt och linnet något brunare.

Krapp
Krappen däremot, denna dygdens tärna kan man alltid lita på. Krappen var redo efter att ha legat ett dygn i blöt.

Krappen är sen min förra färgning med denna otroliga växt min verkliga favorit. Fantastisk färg. Så länge den inte blir varmare än 70 grader då blir den brun. Om du vill ha mer avancerade instruktioner, kolla in hur jag gjorde förra gången här. Inför sköljningen såg det mycket lovande ut.

Glädjen var total, som sig bör när det kommer till krapp. Vi hade lagt ner en bit gammalt blekgrön björkfärgad ylle som blev mörkröd och lite garn. Mest fantastisk blev emellertid ett stycke yllemuslin som var tänkt att bli en fräsig skarf till 1700-talsdräkten. Jag kommer lysa som en boj på öppet hav med det tygstycket kring min hals…

Cutchlinnet tillsammans med det nytvättade krappyllet det större bitet.

Så till Oxtungan. Mina förhoppningar var höga inför denna blomma med sin lilaartade färg. Beskrivningarna kring färgen är lynniga. Vad sägs om färgspannet grå till lila? Ganska snart kom vi underfund om var på denna skala vi skulle ligga.  Bilden talar sitt tydliga språk.

Vi utgick efter en normal färgningsprocedur dvs 1 timme kokning och sen 1 timme färgning. Är det någon som har ett bättre förslag så är det välkommet. Det såg ut att bli en helt ok brungrå om vi sänkte våra förväntningar till lägsta möjliga. Men tro mig, det kunde bli värre. Jag kunde lika gärna ha färgat med smuts och avföring, det finns ju bättre sätt att förstöra garn. Se min förundrade min.

Garnet såg ut som ormbo av smutsiga binnikemaskar vilket inte är ett gott betyg. Färgen fäste inte särskilt bra, det liksom bara smutsade ner garnet. Kan det vara så att det kan användas som ett raffinerat garnnedsmustningsmedel?

Jag kommer inte ta i det där pulvret förrän någon ger mig ett vettigt recept.

För att lindra smärtan väljer jag att avsluta med det enda vettiga, dvs det som gått bra.

Kul. Här torde det finnas en slutkläm men jag känner att jag svamlat nog.

6 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

Artefakt II: En annan färgbok.

Norrköpings stadsmuseums kansli. Om ni vill hälsa på mig så sitter jag på vid fönstret på andra våningen i den högra utskjutande flygeln.

Med anledning av mitt nya arbete kommer jag numera mycket nära den samling av färgningslitteratur jag tidigare skrivit om. Här om dagen gjorde jag ett fascinerande fynd i arkivet, det rörde sig om en nött volym tidigare ägd av Emil Skiöld (1870-?) som om jag inte minns fel hade garveri i Norrköping. Boken är ett avskrift av annan färgarlitteratur och tycks till stilen vara något äldre än Emil själv, kanske 1700-tal. Den innehåller två färgarböcker varav den första främst behandlar färgning av skinn men också päls, fjädrar, linne och ylle. Den andra som är kortare fokuserar på linne och på ylle och är här i sin helhet återgiven. Här återfinns ovanliga recept på att färga linne i färgerna svart, brunt, gult, grönt, blått och rött. Det finns även hur man färgar ylle gult, rött, grönt, brunt samt hur man färgar skinn svart.

Jag hoppas att denna källa med något obestämd ålder kan ge inspiration till att försöka sig på äldre recept med dess utmaningar när det kommer till receptmängder, ingredienser och tydning. Om ni hittar något intressant diskutera det gärna i kommentarsfältet så vi kan samla allas åsikter och på så vis lära varandra.

Jag ursäktar kvalitén, den är gjord i all hast med min digitalkamera.

Ladda ner den här: Emil Skiölds färgmanuskript

3 kommentarer

Filed under Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Historiska hantverk på Stadsmuseet I. Växtfärgning.

 

I höst kommer jag hålla i historiska workshops på Norrköpings stadsmuseum där besökarna får pröva på olika hantverk och lära sig äldre liv och leverne. Jag har utformat ett museipedagiskt program för hösten och det kommer bli en spännande bredd. Kom gärna förbi på våra söndagar i höst och vinter och pyssla! Schemat ser ut som följer:

29 aug. kl 11-16

Växtfärgning på museets gård/Grå huset. Ta gärna med eget ullgarn, vi färgar blått, grönt, rött.

19 sept. kl. 11-16

Gör nå´t i björk! Vi täljer enkla föremål i färskt björkträ med inspiration ur museets samlingar. Verktyg och material finns på plats.

24 okt. kl 11-16

Historiskt jakttema i Grå huset. Titta i museets samlingar, lyssna på gevärssalut, gjut din egen muskötkula. (Görs i samband med Stadsmuseets hantverksdag)

21 nov. kl 11-16

Historiskt mattema. Vi lagar gammaldags bondemat från Östergötland.

19 dec. kl 11-16

Fattigsöndag. Vi lär oss om det fattiga liver förr i tiden. Vi gör luffarslöjd, västknappar av potatismos och bakar nödbröd.

Se mer på www.norrkoping.se/stadsmuseet

Som ni ser så händer det en hel del roliga grejjer. För er som inte kan dyka upp på dessa workshops så tänkte jag ge er en artikelserie om vad vi gör på workshopsen. Först ut är söndagens växtfärgning. Håll till godo.

Växtfärgning med krapp och indigo.

Denna färgning kom mycket lägligt då jag precis läst mina förträffliga reenactmentskollegors Maria och Peters färgningsinlägg på deras för närvarande mycket produktiva blogg http://indemejarecristi.wordpress.com/.  Här har Maria som är smartbyxan i färgning, gått igenom just ovan nämnda färgämnen och gav några bra tips. Många av tipsen som jag kommer med nedan är hämtade från denna informant.

Färgning med krapp.

Korps (www.korps.se) sponsrade färgningsprojektet med ett halv kilo krapp i pulverform och eftersom jag inte kunde veta hur många intressenter som skulle dyka upp så blötte jag upp hela laddningen dagen innan. Krapp ska ligga och dra minst 12 timmar innan färgningen och ju mindre beståndsdelar färgnämnet är desto bättre är det. Maria skrev något om att i de medeltida färgrecepten förekom det att man hade i en okänd summa vinäger i krappen. Det är inte helt ovanligt i gamla färgrecept att det blandas i allt ifrån benmjöl, regnvatten till krabbskal och framför allt urin, helst mansurin. Dessa ingredienser har okänt syfte medan andra ofta idag ersatts med annat. Jag ville inte vara sämre så jag hällde i ”lite” äppelcidervinäger jag med.

Jag byggde upp tre små kastrullstationer utanför Grå huset på museets fantastiskt fina gård. Museet förfogar över otroligt autentiska lokaler med stark betoning på sent 1800-tal. Fin utsikt, kanoner och vatten, allt man behöver.

Vi började med att beta garnern och tygerna vi skulle färga. Till krappen hade jag tagit med två meter tuskaftvävt ylle med en tydlig vävstruktur och ett garnnystan tvåtrådigt garn. Jag betade dessa, samt övriga med alun i 1 timme. Nu visade sig att ingen av våra besökare tog med eget garn så ni kan ju tänka er att det blev ett ganska kraftigt färgbad med 500 g pulverkrapp på dessa små textilämnen.

Jag hällde i färglösningen i ca 16 liter vatten och rörde ordentligt. Därefter i med tyget och garnet och håll badet strax under 70 grader. Det är viktigt att det inte blir över ca 72 grader då färgämnet i krappen ändras från röd till brunt. Brunt känns som ett nedköp i jämförelse med fräsig röd.

I två timmar höll jag temperaturen och lät det svalna sakta till eldens falnande. Jag rörde runt lite då och då. Detta är helt klart den färgningen som jag är mest nöjd med. Någonsin. Det blev en grym, dov röd på grund av den höga färgkoncentrationen. Här ser du resultatet, garnnystanet kommer längre ned. Bilden här är något ljus, färgen är något kraftigare.

Färgning med indigo.

Av praktiska skäl valde jag att pröva en ny sort av indigo, den går under många namn; förfermeterad indigo, kristallindigo eller instant indigo. Det är exakt samma färgämne som vanlig indigo med den enda skillnaden att den är vattenlösning. För er som inte färgat med vanlig indigo så behövs det flera olika kemikalier för att den ska lösa sig i vatten. Förr innebar det mycket urin men idag är det andra otäckheter som natronlut och natriumhydrosulfit.

Som vid vanlig indigofärgning gör man en stamkyp, en koncentrat som sen spädes i färgbadet. Min erfarenhet är att det går åt något mer indigo med denna sort. Jag är verkligen ingen expert på indigo vilket framkommer i mina försök. Det är första gången som jag prövar det på egen hand. I två burkar blandade jag två kypar. Några skedar blandas först i lite vatten som sedan späs med mer vatten. Temperaturen ska hålla 50 grader och det gäller att röra försiktigt då så lite syre som möjligt ska komma ner i kypen.

Vid själva färgbadets förberedelse blandas ca 40-50 ml kyp med ca 16 l vatten. Blanda försiktigt, inga epileptiska anfall med det som du rör med. Temperatur vid 50 grader som hela tiden. Det som kändes lite nervöst var att färgbadet inte var så där grönskimrande som det brukar vara vid vanlig indigofärgning. Jag vet ännu inte om det är tänkt så eller om jag gjort något fel, det lär jag säkert bli varse om när detta publicerats.

Jag sänkte ner ett fuktigt garn långsamt och höll det sedan under ytan och rörde försiktigt. Det ska helst vara under ytan hela tiden. Efter 10 min tog jag upp garnet och när garnet kom i kontakt med syret i luften så blev det mycket riktigt blått och en ganska bra blå. Rätt nöjd. Syns här med krappgarnet.

Därefter lade jag i tyget sakta. Det visade vara en vansklig affär om målet var att inte få ner syre i badet. Det är också lite småkrångligt att hålla det under ytan. Resultatet blev ok för att vara en första gång. Största problemet är att det blir något ojämt färgat men användbart. Garnhärvor känns mer rimligt.

När man ändå känner för att experimentera så kom jag på den briljanta idén att lägga i ett annat tyg som jag färgade för två år sen med björklöv. Eftersom det tyget var rätt fisigt i färgen så suktade jag efter ett grönt resultat genom indigo.

Efter att ha fuktat tyget i varmt vatten sänkte jag ner det och resultatet blev rätt dåligt, inte helt oväntat. Ett flammig, blå-gul-grönt monster som på sin höjd skulle kunna bli en poncho som skulle kunna värma en mullig kulturtant på vägen hem från kvällskursen i frigörande afrikansk dans.

Växtfärgning är som ett kinderägg.

21 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil, Växtfärgning

Om linnefärgning.

Nu för tiden har jag tillgång till en mycket stor samling färgningslitteratur och färgningsrecept från ca 1700-1950. Samlingen kommer ifrån Färgargårdens museum i Norrköping men är nu arkiverad i Norrköpings Stadsmuseums arkiv. Jag vet att färgning ligger många av denna bloggs läsare varmt om hjärtat så därför tänkte jag ibland plocka russinen ur kakan och presentera lite av materialet ur denna samling.

Först ut är ett kapitel ur Carl Gustav Berglings Fullständig Fruentimmers Färge-Bok, jämte Åtskilliga Oeconomiska Försök och Konster til Fläckars uttagande, Skins Färgande, Lacks tilwärkande, med mera. Från 1772.

Den är översatt från en dansk källa skriven av Hellot, J. Har inte grävt vidare vem denne typ är.

Jag har valt kapitlet om linnefärgning då det kanske kan tillföra något i kunskapsbasen om detta i historiska sammanhang ganska heta ämne.

Håll till godo, ladda ner här 12mb  Om Linne Carl Gustav Bergling 1772

2 kommentarer

Filed under Textil, Växtfärgning

Ekenäs.

I egenskap av coach till en av sommarens marknadsåkare och reenactare besökte vi i helgen som var Ekenäs Riddarspel. Det blev ett tillfälle att umgås med Carnis som arrangerade delar av marknaden och annat trevligt medeltidsfolk. Helgen bjöd på källdiskussioner, omkullblåsta tält, regn och sol om vart annat, växtfärgning, bågsträngstillverkning och ändlöst pokulerande, drängstugeskvaller och samkväm.

En central del av samkvämen ligger i Gluckenhaus, det tyska tärningsspelet. Det spelas vanligen om pengar men nu valde vi att spela godiset av första bästa unge.

Solen tog hårt på folket, särskilt Guffe och ragnar som såg ut som kräftor. Min fru sommarhataren Anna-Maria gjorde allt för att i preventivt syfte motverka detta. Något som resulterade i att Guffe blev för dagen främlingslegionär snarare än 1300-talssmåpåve.

När det kommer till hantverk ville en av pågarna i Östgöta bondeuppbåd slå följe med de övriga hos- och brokbeklädda snyggingarna och skippa brallorna. Jag ämnar att så småningom skriva en historisk artikel om bondeståndens benbeklädnad där förhållandet byxor och hosor bland annat kommer kartläggas. Jag föreslog att han skulle inhandla en bit vit vadmal som vi kunde färga på plats. Väl med tyget i näven skickade jag ut honom i närmsta björkskog för att fylla min järngryta med björklöv. Vi gjorde så gott vi kunde utan att kunna beta tyget och kokade löven en timme och lät tyget sen sjuda där i en timmer för att sedan svalna i spadet till dagen därpå. Det blev en blek gul men ändock en färg som bonden från Tranås kunde pryda sina ben med.

Så här glad kan bara en enkel tandläkarbonde ifrån Tranås bli med ett stycke smutsgult ylle.

Kanske minns ni den där pilbågen som kom i min ägo för en tid sedan. Den var gjord av en snickare i Stockholm och Anna-Maria tänkte väcka den till liv igen. Med hjälp av den mycket sympatiska pilbågsbyggaren Ola från Ostrogothia Long Bow society tvinnade vi en sträng av lintråd.

Efter duktig gemensam kramp från detta arbete kunde min fru och jag provskjuta den försiktigt. Den är laminerad av ask och björk och tycks vara på 40-50 pounds.

Lite övrigt bildmaterial från helgen utan samtycke från de inavlade.

4 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil, Växtfärgning

Växtfärgning med valnötter och omtäljning av sked.

Jag väljer att få undan lite ämnen från sommaren och säkert har några utav er väntat på den utlovade artikeln om valnötsfärgningen. För er som inte hängt med så gjordes två spännande färgbad på medeltidsveckan och detta är andra delen av två om detta.

I Wisby växer något så ovanligt som valnötter och därför valde vi att passa på. Jag skickade ut min färgningsjon, Andreas för att plundra stadens parker på nötterna. Han bärgade hem ett antal kg och precis som vanligt är det bra att ha ungefär lika mycket växtdelar i vikt som tyg. Hej vilt trancherade Andreas till mycken besökares beundran upp nötterna. De flesta trodde det var massa limefrukter men det är så att det ska tydligen vara bäst att färga när nötterna är helt omogna och gröna. Enligt Kerstin mamma Karin ska man inte smaka på innanmätet, det är otroligt osmakligt och ligger som en besk hinna i käften. Jag är beredd att hålla med.

IMG_5394

Den som hugger upp nötterna märker tydligt färgämnets kraft då händerna svärtas ner av nöten. Du behöver inte beta det du ska färga innan. Vi fyllde i sedvanlig ordning vår lilla gryta med hackade nötter. Det är inte nödvändigt att hacka i småbitar, partera nötterna i fyra delar. Medans Andreas hackade pokulerad jag och Samuel under sällskapliga former över en morot.

IMG_5408

Den upp till bredden fyllda grytan med vatten och nötter fick därefter koka i 1,5 timme. Därefter är det bara att stjälpa ur nötterna och låta färgbadet svalna något. Sen är det bara att slå på mer vatten och ner med tyget som i detta fall var samma tunna vit-beiga ylle som vi använt tidigare. På med grytan i elden och rör om och som vanligt ta det varsamt med eldandet. Vi tyckte det fanns plats för att lägga tillbaka lite nötter i grytan, det gör möjligen vare sig till eller ifrån. IMG_5429När tyget legat i badet ungefär en 1,5 timme ivrigt tyskt tärningspelande hängde vi upp det och la i lite garn, en väska och en läderbit. Jag vet inte riktigt vad vi tänkte när vi la i lädret. Det var på tok för varmt så lädret krympte och limmade sig. Vi garvade hejdlöst åt väskan som krympte till ett kreditkorts storlek. Den var trots allt fyra gånger större från början (förlåt Karin…). I vilket fall blev lädret mörkbrunt vilket är trevligt.

IMG_5458

Andreas tog sedan garn och tyg och sköljde det i Östersjöns salta vatten. Det är bra om man sköljer det som färgats för att få bort överflödigt skräp och färg.

IMG_5470IMG_5468

Och titta minsann det blev en mörk, lite gyllenbrun nyans. Sammanfattningsvis måste jag trycka på det exotiska i denna färgning. Det är viktigt att passa på när tillfälle ges. Så iväg med er ut på bruna nötiga äventyr.

IMG_5472

Och så lite om en liten sked jag köpte i Visby i något som kan liknas ett loppisstånd, fyllt med allt som misstas vara medeltida om man kisar från 200 meters håll. Jag köpte en sked, troligen i björk och troligen souvenir från Ryssland. Sådana här skedar med runt skedblad och rakt skaft förekommer åtminstone sen 1300-talet och den karaktäristiska formen är som mest vanlig under 1500-talet. Oftast stöter man på den i silver eller tenn. Trävarianter har även påträffats. För att den ska vara lik originalen mer och vara mer tilltalande i största allmänhet täljde jag bort allt onödigt material.

IMG_5384 Jag tog bort den överdrivna klacken och täljde skaftet delvis 8-kantigt och satte en rund knopp överst. På tennoriginalen från medeltiden är knopparna ibland formade som ekollon, kronor eller apostlar. Japp en bra sked i alla fall och ja skar mig i handen.

IMG_5391

English Summary. This article is about dying with walnuts. It´s quite easy. Take the nuts when they are green and chop them to pieces. Fill the cauldron with nuts and fill up the last with water. Boil for 1,5 hour. Take the nuts away and put the fabrics in. Fill up with more water if needed. Remember to let the water cool a bit before you put the fabric or yarn in it. Put the cauldron on the fire and do not let it boil. Wash the fabric after dying. It´s possible to dye leather as well. We made the mistake to put the leather into the bath when it was to warm, but anyhow the colours is dark brown. The fabric becomes a kind of golden brown. After that I remodelled a spoon that I bought at a fleamarket. After reshaping it is quite similar to a common type of spoon popular during the 14th-17thC. It´s rather boring to write in English and a lot of funny details are lost on the way, I´m sorry for that….

3 kommentarer

Filed under Textil, Trä, Växtfärgning