Category Archives: Textil

Allt som rör textilhantverk också historiskt och i allmänhet

Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Krappväst från 1700-talet.

P1040563Ett steg mot den mer ruffiga 1700-talsstilen. Jackan är en enkel vadmalsjacka av folkligt snitt med hyskor och hakar.

Mot en enklare värld.
Hög på den engelska 1700-talstecknaren Hogarth och på förväntan  inför årets viktigaste (och troligen enda) reenactmentevent Marma 2014 satte jag igång med  att sy en ny 1700-talsväst. Jag ska försöka gå ifrån min gamla 1700-talsdräkt och sträva allt mer mot grövre material, mer växtfärgat och hårdare liv. Lite bonnigare och mer smak av vadmal helt enkelt. Långsamt vill jag syfta mot mer naturfärger och till Marma hoppas jag fått ihop en hyggligt ruffig dräkt.  Marma är ett wargame som fokuserar kring den karolinska tidens slutskede och Marma som event har jag nogsamt tidigare beskrivit.

P1040566

Jag har låtit materialet tala och jag har många meter växtfärgat tyg av olika färger hemma. Detta är ett halvtjockt grått ylle som jag färgat med krapp vilket resulterade i ett fantastiskt roströd nyans. Totalt hade jag kanske en dryg meter vilket fick bestämma längden på västen. Jag tänker mig att detta är en kortare väst som drar mot 1700-talets mitt, istället för det tidiga 1700-talets ofta långa ärmvästar. Jag tänker mig att den rör sig i gränslandet mellan landsbygd och stad, ett gränsland som tog upp en stor del av det svenska 1700-talet. Detta ska vara en arbetsväst som ska jag inte har några försiktighetsanspråk på.

Västen är sydd för hand med vaxad lintråd. Knapparna är kupade mässingsknappar med lödd ögla och fästade med skinnremsa på enklaste slitstarkaste vis. Västen är fodrad med oblekt linne. På grund av materialets litenhet var jag tvungen att lägga in material i sidorna för att fungera. Mönsterkonstruktionen är enkel, två bakstycken respektive två framstycken med mittsöm baktill.

P1040569 P1040571 P1040575 P1040574  

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Tv-serien Hell on Wheels.
En västernserie som handlar om järnvägens byggande genom USA efter inbördeskriget. Brutalt, skitigt och mest fantastiska rollen innehas av en norrman som spelar en norrman men som kallas för ”the Swede”.
4 smutsiga coltar av 5.

5 kommentarer

Filed under Textil

Vångadräkt. Västen i Vångas folkdräkt.

P1030403
Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

95391 95392 95393
Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25″

   95388 95389 95390

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

P1010318P1010321e P1010324

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

P1030413

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

P1030394 P1030396 P1030397 P1030398

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

P1030407

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Textilmaskinernas uppvaknande.

P1020858

Jag har nyligen lämnat mitt arbete för att gå på semester och påföljande pappaledighet.  Detta sker mitt i ett spännande skede på Norrköpings stadsmuseum då vi fått anslag för att renovera våra textilmaskiner. Många av maskinerna har sen länge stått stilla  av olika anledningar men nu har vi för några månader en egen verkmästare, herr Keller.

I våra textilsalar har vi samlat maskiner från textilindustrin i Norrköping, det handlar vävmaskiner, spolmaskiner, spinnmaskiner och kardverk från 1800-talets slut till början av 1960-talet. Jag är verkligen ingen vävtekniker, jag är bara en simpel arbetare som kör maskinerna, därför är det fascinerande att få en djupare inblick i hur maskinerna fungerar och hur de låter och arbetar. Eftersom en del har stått still i över 10 år har jag aldrig sett dem gå.

Kardverket
P1020256

Vårt första mål var den största maskinen, kardverket. Denna koloss är i själva verket ganska liten och behändig i sin klass. Den har som uppgift att karda ullen till ett tunt ullflor och sedan dra ut det till ett förgarn som sen ska kunna spinnas. Egentligen fungerar den precis som ett par handkardor med sina kardvalsar, lite snabbare bara.  Det är också en respektingivande maskin som får vem som helst att ta ett steg bakåt och lägga händerna på ryggen i försäkran att inte fastna i kugghjulen, remmarna och valsarna.

P1020288

Detta är filmen när den för första gången torrkörs utan ull. Det är dock bara halva kardverket men du kanske får ett hum om hur maskinen ser ut. Den äter ull och bajsar lösa trådar.


Efter två-tre veckors isärplockande, remsträckande och smörjande så går den klanderfritt.

Selfactorn
Den här maskinen tar vid efter kardverket och spinner förgarnet till tråd. Denna är en tysk 30-talare och denna typ av spinnerimaskin spinner oöverträffat bra garn, men gör det inte lika fort som moderna spinnmaskiner varför metoden idag är praktiskt taget utrotad. Östgöta ullspinneri har dock en i produktion.
Det är en maskin som rör sig på ett lite oväntat sätt där spinndockorna rör sig på räls fram och tillbaka.

På denna film är den inte trädd men ger ett hum om hur den arbetar. På youtube finns andra selfactorer som jobbar med tråd i.

Andra maskiner.
En av våra schweiziska vävmaskiner går igen. Den var länge vårt sorgebarn som käkade varptrådar till frukost, hånlog åt våra tafatta försök till att få ordning i leden. Keller tog dock maskinen i örat och fick in den på rätt väg. Nu sjunger den klopeti-klopeti-klopeti i mitt öra. Rolig är den att köra också.
P1020856

Finns en liten film också, där den stannar av eget krångel också.

Senast jag hörde var nu vävmäster i gång med att bråka med en av våra jaquardmaskiner och att den rullar. Kanske finns det lite brokadvävda tyger klara tills jag kommer tillbaka?

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage
Idag har vi få så kallade passageriter i våra liv, sådana där tillfällen då vi lämnar en epok för att träda in i en annan. Idag kanske körkort, giftermål och kanske konfirmationen delar in våra liv i epoker. Förr kunde det vara annorlunda  ex  för att gå från lillpojke till lillkarl i Simlångsdagen i Halland skulle pojkspolingen kunna:  lyfta ”storstenen”, stå pall för sex supar, lägga en ordentlig mullbänk, hålla en tjur eller en otämjd häst samt bära upp en tunna råg från logen upp till vinden.

Det var andra tider då.

Kurage recenserar
Fataburen 1969 -Giftas – eller ej?
Ett bra nummer av fataburen som sammanfattar giftermål, trolovning och frierikultur i Sverige förr. Många svar får man som att den kyrkliga vigseln fick monopol på giftermål först år 1734.
4 nattfrierier av 5.

Nils Keylands artikel Om den svenska allmogens jakt i Fataburen 1906.
Mycket fataburen på sista tiden, de är värda att köpa när man stöter på dem. . Spännande artikel om jakten med mycket statistik av den legendariska Nils Keyland.
3 järpar av 5.

Armemuseets bok Uniform. Fantastiskt inspirerande bildmaterial som jag blir varm i hjärtat av. Inte så faktaspäckat men ögongodis. Om jag hade tid hade jag sytt hälften.
4 surtuter av 5.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil

Vångadräkt III. En god start.

P1020354

En spark i arslet är en hantverkares bästa vän.
-Känt ordstäv i Liljerum

Jag har många gånger innan språkat om nödvändigheten och önskan om att sy en folkdräkt och i sakta mak har jag börjat. Jag har pratat, forskat, undersökt och sytt en skjorta, men vad hände sen? Inte särskilt mycket annat än jag faktiskt snokat rätt på det mesta upptecknat om Vångadräkten och varit på länsmuseet i Linköping och fotat av deras original. Något fysiskt resultat har det inte inbringat förrän något hände för några månader sen. Då kom den där sparken som ett lokomotiv mot min ändalykt. En spark i form av en bröllopsinbjudan och nu kändes det motiverat för både mig och min fru att ta tag i saken. Genom att använda tid som inte fanns och trolla med knäna sprattlande vi fram varsin dräkt. Jag behövde få fram en vångadräkt och Anna-Maria en från Skedevi.

I Anna-Marias fall gjorde vi det ganska enkelt för oss, vi plöjde blocket och lånade in lite delar. Vi läste och Bengt Cnattingius uppteckningar om Skedevi-dräkten och begrundade. Skedevidräkten är en väldokumenterad dräkt från norra Östergötland där Anna-Maria kommer från, inte alls olik dräkten som finns i uppteckningarna från Vånga som också ligger i norra Östergötland. Vångas kvinnodräkt är dock konstruerad efter diverse källor och ej så väldokumenterad som mansdräkten.

Den begynnande egna vångadräkten
Tiden var mycket knapp och det som jag på allvar sydde för bröllopet var västen och förskinnet. Resten, det vill säga skor, byxor, rock, strumpor, hatt är ihopplockat av vad som fanns hemma. Västen och förskinnet kommer föräras med egna inlägg vart det lider. Resten av delarna som jag skrapat ihop stämmer förhållandevis väl med det skriftliga materialet, dock har jag fått skarva med termerna högtidsdräkt respektive sommar och vinterdräkt.

P1020334

I Dybecks artikel från 1844 finns en välkänd bild (se nedan). Denna bild visar den ålderdomlig rocken och mössan, den så kallade gladan. På bilden bärs också de karaktäristiska holkbyxorna i linne som tillhör sommardräktens vardagsdräkt.  Man kan också skymta en stäcktröja mellan förskinnet och rocken. Det är en slags kort jacka med knappar. Till holkbyxorna bär han troligen linneholkar som hör till byxorna.  Bilden är annars något förrädisk då Dybeck 1844 bara hade tillgång till Wiedes anteckningar, först 1846 när Mandelgren besöker bygden görs ordentliga teckningar (se nästa bild).

IMG_0093

IMG_0099
Mandelgrens teckning av en bergsbonde i Vånga i arbetsmundering och med verktyg i händerna. Här syns också samma sorts jacka. Här syns också olika säregna detaljer såsom den speciella ränseln och pipan.

Källorna till Vångas mansdräkt.
När det kommer till mansdräkten finns ett gott källmaterial, varav den viktigaste är prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Detta manuskript ligger till grund för både Rickard Dybecks artikel  ”Om Wånga Allmoges klädedrägt” och tjänade som inspiration för Mandelgrens avbildningar några år senare. Vad som är anmärkningsvärt är att de alla är överens om att vångaborna egentligen är dalmasar och säkert finner också många det som en av anledningarna till att de bär förskinn liksom förekommer i många av Dalarnas folkdräktsområden som är kopplade till bergsbruk.  Bengt Cnattingius och Sigurd Erixon citerar i förordet till Wiedes uppteckning en ännu äldre kommentar ur Widegrens Beskrifning öfver Östergötland II:1 (1822) om Vångaborna och deras dräkt:

”Invånarna som tros vara Colonister ifrån Dalarne, bibehålla ännu sin urgamla klädedrägt, hemma tillverkad, utan konst och prål. Karlarna kläda sig mest i bruna och svarta Rockar, och bruka ännu sina så kallade Barmskinn”

Detta citat är vad jag kan hitta den äldsta beskrivningen över Vångadräkten och den tecknar en bild av ett dräktskick som redan i början av 1800-talet ansågs ålderdomligt och säreget.

Mandelgrens teckningar i kombination med Wiedes noggranna uppteckningar ger en mycket god bild av dräkten utan ens titta på de många bevarade plagg som finns. Jag tycker mig se tre överlappande stadier som Vångadräkten går igenom. Jag sammanfattar dessa stadier här mycket kort.

1. Ålderdomliga dräkten. Den äldsta typen av dräkt med bland annat långväst med enkelrad av knappar och långtröja med kilar, hyskor och hakar. Till dräkten finns också de vida linnebyxorna, holkar och förskinn. En dräkt som förmodligen fick sitt huvudsakliga utseende tidigt.  Den bruna jackan jag bar är ett exempel på en liknande jacka av ålderdomlig modell med hyskor och hakar.

2. Empiredräkten. Vångadräkten får en utökad modeprägel med kort empireväst och kort jacka. Dock förefaller många ålderdomliga särdrag förekomma som standard i dräkten. Detta tycks komma i full blom under 1840-talet, lagom till Wiedes besök.

3. Övergångsdräkten. Redan under Wiedes besök och senare Mandelgrens besök talas det om att allt fler börja lägga bort dräkten. Detta sker stegvis sakta genom att delar av den traditionella dräkten byts ut mot mer modemässiga plagg. Nu byts knäbyxor mot långbyxor, bredbrättad hatt mot cylinderhatt och den enkla rocken med kilar byts mot en figurskuren knälång rock.

Det mesta av det bevarade materialet härstammar från de två senare perioderna, varav flera västar, stäcktröjor och byxor finns. De flesta bevarade plagg responderar mycket väl till det skrivna och avbildande materialet vilket underlättar forskningen.

I takt med att jag tillverkar nya plagg kommer källmaterialet publiceras. Tanken är att varje dräktdel kommer behandlas var för sig.

Vill du läsa mer? Leta reda på:

Jacobsson, Bengt (1985) Mandelgren i Östergötland
Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren
Richard Dybeck (1844) Runa Antiqvarisk tidsskrift. Finns att läsa som E-bok.
Wiede, Levin (1958) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet i Meddelanden 1958-1959 från Östergötlands och Linköpings stads museum.

Glad midsommar, önskar jag och fem sköna vägarbetare som firade midsommar någonstans mellan Lima och Rörbäcksnäs vid sekelskiftet. 

107202

 

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Allmogegrannlåt och folklig kitsch – How to make the oro.

P1010889

 

I alla tider har var och en försökt förgylla sin tillvaro med olika typer av estetiska tillhyggen. Dessa försköningsmedel varierar starkt beroende på smak, ekonomiska och konstnärliga förutsättningar. Det har också en hel del med den föreställningsvärld man är bekant med, idag tycker vi att det är käckt att låta en färgpytts med vit färg explodera i ett rum och sen fylla det med förrostade zinkbaljor och patinerade franska bondmöbler som tillverkats i Asien, samtidigt som man skrivet utnötta latinska citat på väggarna. Riktigt så gick det inte till förr, vår svenska bondestam växte upp i en glesbefolkad, rymlig värld där det krävdes respass för att ta sig mellan städer och landskap. Influenserna var få och torftiga, folk var nervöst inställda till det främmande, utmanande och tydde sig helst till det oomkullrunkeliga såsom Gud, jorden och årstidernas växlingar.  Visst, man gillade grannlåt och vackra saker, det vittnar våra dekorerade allmogeföremål om, men vi ska ställa oss ödmjuka inför den kontext i vilka folkkonstnärerna verkade i. I dessa enkla omständigheter skapades otroliga föremål vars syfte var att lysa upp en annars hård tillvaro där strängt arbete, missväxt, krig och gudsfruktan regerade i maskopi med stark social kontroll från stat, kyrka och sockenstämma.

När det gavs tillfälle att festa till det såg man till att ta ut svängarna ordentligt med överlastat pynt och prål. När en brud i Vånga skulle smyckas spände den östgötska folkkonsten alla sina muskler till bristningsgränsen, en frisyr uppbyggd med tagel smyckade med

”…glitter, oäkta juveler, knappar, perlor, samt den så kallade kyrkekronan; i öronen stora örhängen af gulld; halsen och bröstet öfvertäckta med perlband, guldkedjor, medaljonger, och andra smycken, samt dernäst med en af galoner, perlor och smycken utsirad bröstlapp, som räcker till midjan.” L Wiede om folksederna i Vånga 1842.

Några få gånger i livet la folket ifrån sig sin ödmjuka, gudsfruktiga ömklighet för att ta till Yngwie Malmsteens motto ”More is more”! Bröllop var ofta ett sådant tillfälle.

En särskild typ av dekorationer som ofta förekom vid dessa livets högtider var olika former av takdekorationer såsom halmkronor och det som kallas för oro i synnerhet. Jag har försökt mig på att rekonstruera hur en folklig oro kunde se ut under tidigt 1800-tal.

Oro – folklig takkrona.
Att döpa denna typ av dekoration till oro är som bäddat för dåliga ordvitsar. Det är också svårt att böja ordet, vad heter det i plural och i bestämd form och så vidare. Tokigt. Dessa takkronor kan se ut på många vis och vara gjorda av många olika material. De har egenskapen att de ofta tillverkades av överblivna material.  I en del socknar tjänade änkor och äldre extrapengar på att tillverka kronor medan på andra ställen var det vem som helst.

Jag har valt att fokusera på den typ av oro som består av ett eller flera hjul som det hänger ner dekorationer i trådar. Denna typ finns belagd från åtminstone 1600-talet på flera ställen i Sverige.

P1010694
Västgötsk takkrona från imponerande 1695. De vita sakerna med krenelerad kant är gjorda av fnösktickor, ett vanligt inslag i dylika kronor. Ur häftet Oro, himmel, spindel. Skittaskig kvalitét med digitalkamera i bok.

P1010699
Här har vi ett snårigt exempel där slöjdaren i frenesi gått berserkargång med saxen och skapat en allmogeurskog att hänga i taket. Här domineras kronan av tapetbitar, tyg och halm. Ringen tycks vara gjord av en krans av tunna grenar.

När jag tittat i källmaterialet har följande material använts:

-Papper
-Silkespapper
-Tygbitar
-Näver
-Tapeter
-Skinnbitar
-Vass
-Halm
-Tapeter
-Fnösktickor
-Glas
-Metallbitar
-Ägg
-Ärtor

Så har du något av detta liggande så är det bara att sätta igång. Det behövs också:

Grov synål, lintråd och sax.

Ringen
Ovantill behövs en eller flera ringar i olika storlekar. Ofta är de gjorda i ett träsvep av en tunn list. Det finns de som också är gjorda av ståltråd vilket jag har valt. Jag tänker mig att det blir ett tydligt 1800-talstuk på min med tapetbitar och bomullstyger som blev vanligare bland allmogen under 1800-talet. Jag virade mattrasor i bomull runt ringen så att det täckte ståltråden.

P1010760 P1010761

DekorationsmaterialJag grävde djupt i lådorna efter sådant som är tidsenligt och fann kläde, vadmal, bomullstyg, skinn, halm, näver, silkespapper och 1800-talstapeter. Dessa klippte jag i olika former såsom solar, cirklar, remsor, fyrkanter och små trekanter. Som avslut på varje hänge valde jag ett uppochnervänt hjärta.
P1010838

När du klippt upp ett rejält lager är det bara att ta den ordentliga nålen och trä en lintråd. Knyt ett knut i ena änden och kör fast den i ringens tyg. Nu är det bara att trä på dekorationerna. För att få ett mer slumpmässigt utseende blandade jag ihop inslagen och körde på. Mängden hängen väljer man själv, jag satsade på att köra ganska tätt och ibland är det mängden som gör oron. Börja med att göra några knippen, jag valde att klippa halmen i samma längd och variera de övriga inslagen.

P1010840

Resultatet

När tillräckligt många är fastsydda valde jag att låta skapelsen blomma ut lite mer bokstavligen. Jag vek ett antal rosor i silkespapper och sydde på dem på ringen. En annan folklig dekoration.

P1010891

 P1010890 P1010894

P1010896

Jag rekommenderar den här typen av kitsch-slöjd. En del modernister och hipsterslöjdare använder även moderna material men eftersom jag har svårt att arbeta utanför den historiska lådan så valde jag en mer puristisk väg. Det är en trevlig slöjdform med få tråkiga och komplicerade moment.  Så gå bananas på era tygspillpåsar ni samlat på er genom tiderna. 

God helg.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Huske-Jo var en legendarisk jägare i 1800-talets södra Finnskoga. Detta var tiden då viltvård inte fanns på kartan. Huske-Jo lekamen var ärrad och delvis invalidiserad efter björnattacker och under hans livstid sköt han 36 björnar och 200 älgar med mynningsladdare.

 

2 kommentarer

Filed under Textil

Kattun till frun. Provtryckning till färdig sjal.

P1020220

 

Kattuntryck
I samband med att vi hade textiltryck på museet passade jag på att leka kattuntryckare i lite större skala. Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.

Färgen applicerades med svamppensel.

IMG_5236

Borden gjordes med en annan antik tryckstock.

IMG_5240
Jag vet inte vad för slags färg som användes ursprungligen vid kattuntryck, kanske någon slags linoljefärg. Vanligen trycktes kattuner på tuskaftad bomull.

Resultatet blev en handfållad sjal, 1×1 meter stor. Även om det var i vintras den trycktes blev den klar relativt nyligen, därefter ska man få till ett fototillfälle.  Trots det lite ojämna resultatet tycker jag det blev ganska bra i sin helhet. Många originalkattuner är inte alla gånger så bra.

P1020219

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Hovlivet var inte samma sak sen Gustaf III försvann. Hans gamla minister Schröderhielm som var ett riktigt partyanimal sa resignerat:

”En uppsluppen karneval i Stockholm är lika kul som långfredagen i Polen”

 

Kurage recenserar.
Wartime farm. Succén går vidare och idén borde fungera även i Sverige. Hoppas kan man ju.
4 kaffesurrogat av 5

 

3 kommentarer

Filed under Textil

Uppdatera nationalnyckeln – Nya fåglar i trädgården.

Våren är här och då återvänder fåglarna till vårt land. Jag förväntar mig att klubb 300 snart kommer kasta sig i bilarna och skippa Ottenby för att istället klamra sig fast på grannens lada med stora tubkikare. De är så sällsynta att de inte ens har ett namn, vad kan man tänka sig att de skulle heta?

P1010605
Kan det vara en svart ullskrak? En sandelbrunröd äggpluttare? Lila liten bananviska? Smutsgrå krävuggla?

Mer förslag?

P1010607De tycks vara människotillvända också, deras fjäderdräkt är misstänkt lika gamla ullkoftor som tvättats hårt och ögonen påminner om bakelit.  Klappar man dem känns det som om de är fyllda med ull.

P1010610Jag misstänker att de kommer stanna här, de tycks ty sig till min dotter mer än hon till dem. Vi får se om de är lojala.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Det förekom en del mygel bland många nykterhetsrörelser under slutet av 1800-talet. Medlemmarna angav varandra och den del blev uteslutna om de setts dricka pilsner på stadens gator. I vissa kretsar smögs det  gemensamt som på Folkets park i Norrköping där många pjäser satts upp av nykterhetsföreningarna. Slagsmål var vanligt och troligen på att det gömdes flaskor bland veden.

Kurage recenserar.
Hunderby
. Säger det igen, fortsätt kolla nu för bövelen. Det ligger på SVT-play, kolla nu. Det är helt galet, att göra parodi på Storbrittaniens viktigaste litterära skatt -1800-talklassikerna. 
4 gråsossar av 5.

 

Lämna en kommentar

Filed under Textil

Höstlov. Bland bomullstryck och kattuner.

En veckas höstlovsaktivitet är till ända på Norrköpings stadsmuseum. Det har lockat många barn och ungdom att pröva på att trycka på tyg som varit veckans tema. Vi inhandlade textilfärg, svampar, bomullstyg, potatis och så lyckades vi skaka fram ett antal gamla tryckstockar ifrån museets samlingar. Besökarna fick också göra egna tryckstockar i potatis och trycka med färdiga skumgummiformar, men vad som kanske är mest relevant för denna blogg är de tryck som gjordes med originaltryckstockar.

Dessa stockar har använts när vid märkningen av färdiga tygrullar. Beroende på kvalitet, varumärke och sort användes olika tryckstockar. De flesta representerar för oss i nuläget okända varumärken men kända Norrköpingsväverier som Tuppen och Bergs bomullsväveri aktiebolag Norrköping finns bland stockarna. Åldern varierar men troligt är att de flesta är ifrån 1900-talets början.

Min personliga favorit bland dessa varumärken är Kronhjorten. Denna tryckstock är traditionellt gjord i trä med mässingsbleck som bildar mönstret. Den var favorit bland många.

Många besökare kom med T-shirtar och örngott och nu är många i staden sponsrade av gamla döda företag.

1….2….3 T-shirt med bomullskvalitén Solrosen!

Kattuntryck
Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.


Här är den andra som är en blomsterbård, kanske använd till sjalar.

Många kattuntryckare var judar från Tyskland och Norrköping var en av få städer där judar fick bosätta sig utöver Stockholm under slutet av 1700-talet. En av dessa var juden Jacob Marcus (1749-1819), han erhöll privilegier att trycka kattuner 1790 och övertog då ett kattuntryckeri i Norrköping och drev det i ett tjugotal år. Trots att Sveriges första kattuntryckeri anlades 1729 tycks de invandrande judarna varit de som på allvar utvecklade kattuntrycket under sent 1700-tal.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Dessa bönder alltså:

”Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak, utan alltid allestädes uppträda förnuftigt, dygdigt och hedervärt i tal och åtbörder.”

Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

Kurage recenserar.
Silfvers CD med Folk/Baroque.
Pelle Björnlet och Johan Hedin har förenat barockmusik med folkmusik. Stämningsfullt med folkligt vemod. Skön total avsaknad av flum, pojkar med dreads som hamrar på plywoodlådor och framför allt jazz och moderna styggelser. Ta på dig din pudrade peruk och ängslas.
4 krigsvintrar av 5.

Värdshuset Stenkullen i Åby.  Jag betvivlar att det finns många ställen som detta. Medan världen rusar på utanför har  klockorna för länge sen stannat på Stenkullen. Många har åkt förbi och undrat men ring dit och beställ bord. Gör en faktisk tidsresa. Googla Värdshuset Stenkullen och du kommer se en liten del av myten som omgärdar denna plats.
5 sardinlådor av 5.

1 kommentar

Filed under Textil

Slöjdhandledarutbildning I. How to make enkla korgar and pippifåglar i vadmal.

 

Jag och min kollega Sofia har börjat på Slöjdklubbens handledarutbildning på Hemslöjden i Linköping. Vi ska fördjupa oss i slöjdtyper som passar bra tillsammans med barn, ex sömnad, korgflätning, täljning. Dåliga hantverk kan vara asfaltsläggning, veteranmotorsågskapning och asbestslöjd. Vi lär oss vilka som är gångbara för alla typer av barn, liksom pedagogiken som hör därtill.

Vi kommer gå totalt 4 helger och jag tänker rapportera lite om det vi lärt oss.  Kursen utspelar sig i Hemslöjdens trevliga lokaler och helgen bjöd på en välbehövlig överdos hemslöjdsdesign. Det ser ut som att det blir en fortsatt trevlig kurs.

En enkel korg
Jag och Sofia arbetade i par för att framställa en särskild slags slöjdklubbskorg som spelar en central roll i pedagogiken. Det är ur denna som hantverket presenteras i barngruppen.

Konstruktionen är enkel, en bottenplatta som man sticker ner träpinnar i som man sedan flätar korgens väggar på. Vi valde att såga till en 6-kantig platta. Formen bestäms medelst passare. Pinnarna klyvde vi fram ur torr furu och fixade till med täljhäst. Det är en klar fördel om plattan och pinnarna är torra eftersom de krymper/sväller ganska likvärdigt med varandra.

Jag kom på att man kan rodda lutningen på pinnarna genom en mycket enkel borrjigg. Här krampaktigt hållen av mig.

Sen passar man enkelt in pinnarna med kniv, väldigt enkelt.

En del pinnar försvann av olika anledningar…

Vi valde att fläta väggarna i sälg som vi klöv. Börja med att klyva med en kniv mitt i kärnan och använd sen händerna för att styra klyvningen i de färska vidjorna. Efter lite träning går det att få fram ganska bra ämnen upptäckte vi. Sen är det bara att sätta igång att fläta i materialet med en god portion våld och vilja.

Korgen blir  hemslöjdigt operfekt, ”det ska ju se handgjort ut….”. I mitt fall det perfekta svepskälet för personlig inkompetens, som hand i handske.  Jag tycker våra korgar blev fina och praktiska! De andra satsade med lite andra material såsom björkris och mattrasor. Sofia passade också på att implementera tyg i skapelsen i form av lite dekorationer på topparna.

Att göra en sådan här korg var roligt och gick på några timmar om man har materialet tillgängligt.

 

 

 

Pippifågel i vadmal


Möt fågeln grönhövdad kvackskruvare, en irriterande byråkratisk fågel som bor året runt i din trädgård och ger ifrån sig enerverande, stötande läte eeeh, eeeh, eeeh, EEEH, EEEEHHH! Ständigt högre och högre, samtidigt som han pickar och skiter på dina fönster, växter, husdjur och allt annat du håller kär. Allt med stor noggrannhet och i dubbla kopior.  Från sin holk skickar de ansökningar om tömning av rötslam i din trädgård, beställer hem pizza i ditt namn och arkiverar din brevlådas innehåll minutiöst i din kompost.

Om du mot förmodan vill ha en så kan du sy en av vadmal, i detta fall från arméns fotlappar. Tvättade sådana får man hoppas. Gör en enkel mall och skissa upp hur du vill att din fågel ska se ut med fjäderdräkt och näbb.

Sy ihop alla delar på enklaste vis, det fungerar när man syr i valkade ylletyger. Till näbben använder man en trädgren som man spetsar till. Ta en spetsig pryl och gör ett hål för näbben.

Sen stoppar man fågeln full med ull, hundhår, vadd, navelludd eller vad du känner för. Sen syr du ihop den nertill och hörnen som blir syr du ihop så pass stort att du kan stoppa in fingrarna. Denna lilla hälla kan du också sätta klädnypor som fötter, då kan du sätta upp fågeln på ett sträck eller en gren.

Det blev en snygger kavalkad. Sätt igång och pyssla i helgen!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Begreppet ”lekstuga” har en äldre historia som en benämning som ungdomsfest på landsbygden under 1700-1800-talet. Benämningen förekommer ofta i olika kontexter när det kom till att stävja denna ungdomskultur. I sockenstämmorna försökte de äldre bötfälla de som lånade ut hus till dessa tillställningar. I Synnerby socken fick man plikta 1 Rd till kyrkan om man lånade ut lokal.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Visst jag har läst lite arkeologiska förundersökningar och sånt men annars inget viktigt.

Lämna en kommentar

Filed under Övrigt & pålysningar, Textil, Trä