Kattun till frun. Provtryckning till färdig sjal.

 

Kattuntryck
I samband med att vi hade textiltryck på museet passade jag på att leka kattuntryckare i lite större skala. Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.

Färgen applicerades med svamppensel.

Borden gjordes med en annan antik tryckstock.

Jag vet inte vad för slags färg som användes ursprungligen vid kattuntryck, kanske någon slags linoljefärg. Vanligen trycktes kattuner på tuskaftad bomull.

Resultatet blev en handfållad sjal, 1×1 meter stor. Även om det var i vintras den trycktes blev den klar relativt nyligen, därefter ska man få till ett fototillfälle.  Trots det lite ojämna resultatet tycker jag det blev ganska bra i sin helhet. Många originalkattuner är inte alla gånger så bra.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Hovlivet var inte samma sak sen Gustaf III försvann. Hans gamla minister Schröderhielm som var ett riktigt partyanimal sa resignerat:

”En uppsluppen karneval i Stockholm är lika kul som långfredagen i Polen”

 

Kurage recenserar.
Wartime farm. Succén går vidare och idén borde fungera även i Sverige. Hoppas kan man ju.
4 kaffesurrogat av 5

 

Read Full Post »

Uppdatera nationalnyckeln – Nya fåglar i trädgården.

Våren är här och då återvänder fåglarna till vårt land. Jag förväntar mig att klubb 300 snart kommer kasta sig i bilarna och skippa Ottenby för att istället klamra sig fast på grannens lada med stora tubkikare. De är så sällsynta att de inte ens har ett namn, vad kan man tänka sig att de skulle heta?

Kan det vara en svart ullskrak? En sandelbrunröd äggpluttare? Lila liten bananviska? Smutsgrå krävuggla?

Mer förslag?

De tycks vara människotillvända också, deras fjäderdräkt är misstänkt lika gamla ullkoftor som tvättats hårt och ögonen påminner om bakelit.  Klappar man dem känns det som om de är fyllda med ull.

Jag misstänker att de kommer stanna här, de tycks ty sig till min dotter mer än hon till dem. Vi får se om de är lojala.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Det förekom en del mygel bland många nykterhetsrörelser under slutet av 1800-talet. Medlemmarna angav varandra och den del blev uteslutna om de setts dricka pilsner på stadens gator. I vissa kretsar smögs det  gemensamt som på Folkets park i Norrköping där många pjäser satts upp av nykterhetsföreningarna. Slagsmål var vanligt och troligen på att det gömdes flaskor bland veden.

Kurage recenserar.
Hunderby. Säger det igen, fortsätt kolla nu för bövelen. Det ligger på SVT-play, kolla nu. Det är helt galet, att göra parodi på Storbrittaniens viktigaste litterära skatt -1800-talklassikerna. 
4 gråsossar av 5.

 

Read Full Post »

Höstlov. Bland bomullstryck och kattuner.

En veckas höstlovsaktivitet är till ända på Norrköpings stadsmuseum. Det har lockat många barn och ungdom att pröva på att trycka på tyg som varit veckans tema. Vi inhandlade textilfärg, svampar, bomullstyg, potatis och så lyckades vi skaka fram ett antal gamla tryckstockar ifrån museets samlingar. Besökarna fick också göra egna tryckstockar i potatis och trycka med färdiga skumgummiformar, men vad som kanske är mest relevant för denna blogg är de tryck som gjordes med originaltryckstockar.

Dessa stockar har använts när vid märkningen av färdiga tygrullar. Beroende på kvalitet, varumärke och sort användes olika tryckstockar. De flesta representerar för oss i nuläget okända varumärken men kända Norrköpingsväverier som Tuppen och Bergs bomullsväveri aktiebolag Norrköping finns bland stockarna. Åldern varierar men troligt är att de flesta är ifrån 1900-talets början.

Min personliga favorit bland dessa varumärken är Kronhjorten. Denna tryckstock är traditionellt gjord i trä med mässingsbleck som bildar mönstret. Den var favorit bland många.

Många besökare kom med T-shirtar och örngott och nu är många i staden sponsrade av gamla döda företag.

1….2….3 T-shirt med bomullskvalitén Solrosen!

Kattuntryck
Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början. Ordet kattun är en försvenskning av engelskan/franskans cotton/coton. Bomull var det vanligaste underlaget att trycka på och det var en textil fiber som på allvar introducerades i Sverige under denna tid. Från början importerades de tryckta tygerna men snart uppstod en inhemsk produktion.

Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med gåshud. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant.

Här är den andra som är en blomsterbård, kanske använd till sjalar.

Många kattuntryckare var judar från Tyskland och Norrköping var en av få städer där judar fick bosätta sig utöver Stockholm under slutet av 1700-talet. En av dessa var juden Jacob Marcus (1749-1819), han erhöll privilegier att trycka kattuner 1790 och övertog då ett kattuntryckeri i Norrköping och drev det i ett tjugotal år. Trots att Sveriges första kattuntryckeri anlades 1729 tycks de invandrande judarna varit de som på allvar utvecklade kattuntrycket under sent 1700-tal.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Dessa bönder alltså:

”Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak, utan alltid allestädes uppträda förnuftigt, dygdigt och hedervärt i tal och åtbörder.”

Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

Kurage recenserar.
Silfvers CD med Folk/Baroque. Pelle Björnlet och Johan Hedin har förenat barockmusik med folkmusik. Stämningsfullt med folkligt vemod. Skön total avsaknad av flum, pojkar med dreads som hamrar på plywoodlådor och framför allt jazz och moderna styggelser. Ta på dig din pudrade peruk och ängslas.
4 krigsvintrar av 5.

Värdshuset Stenkullen i Åby.  Jag betvivlar att det finns många ställen som detta. Medan världen rusar på utanför har  klockorna för länge sen stannat på Stenkullen. Många har åkt förbi och undrat men ring dit och beställ bord. Gör en faktisk tidsresa. Googla Värdshuset Stenkullen och du kommer se en liten del av myten som omgärdar denna plats.
5 sardinlådor av 5.

Read Full Post »

Slöjdhandledarutbildning I. How to make enkla korgar and pippifåglar i vadmal.

 

Jag och min kollega Sofia har börjat på Slöjdklubbens handledarutbildning på Hemslöjden i Linköping. Vi ska fördjupa oss i slöjdtyper som passar bra tillsammans med barn, ex sömnad, korgflätning, täljning. Dåliga hantverk kan vara asfaltsläggning, veteranmotorsågskapning och asbestslöjd. Vi lär oss vilka som är gångbara för alla typer av barn, liksom pedagogiken som hör därtill.

Vi kommer gå totalt 4 helger och jag tänker rapportera lite om det vi lärt oss.  Kursen utspelar sig i Hemslöjdens trevliga lokaler och helgen bjöd på en välbehövlig överdos hemslöjdsdesign. Det ser ut som att det blir en fortsatt trevlig kurs.

En enkel korg
Jag och Sofia arbetade i par för att framställa en särskild slags slöjdklubbskorg som spelar en central roll i pedagogiken. Det är ur denna som hantverket presenteras i barngruppen.

Konstruktionen är enkel, en bottenplatta som man sticker ner träpinnar i som man sedan flätar korgens väggar på. Vi valde att såga till en 6-kantig platta. Formen bestäms medelst passare. Pinnarna klyvde vi fram ur torr furu och fixade till med täljhäst. Det är en klar fördel om plattan och pinnarna är torra eftersom de krymper/sväller ganska likvärdigt med varandra.

Jag kom på att man kan rodda lutningen på pinnarna genom en mycket enkel borrjigg. Här krampaktigt hållen av mig.

Sen passar man enkelt in pinnarna med kniv, väldigt enkelt.

En del pinnar försvann av olika anledningar…

Vi valde att fläta väggarna i sälg som vi klöv. Börja med att klyva med en kniv mitt i kärnan och använd sen händerna för att styra klyvningen i de färska vidjorna. Efter lite träning går det att få fram ganska bra ämnen upptäckte vi. Sen är det bara att sätta igång att fläta i materialet med en god portion våld och vilja.

Korgen blir  hemslöjdigt operfekt, ”det ska ju se handgjort ut….”. I mitt fall det perfekta svepskälet för personlig inkompetens, som hand i handske.  Jag tycker våra korgar blev fina och praktiska! De andra satsade med lite andra material såsom björkris och mattrasor. Sofia passade också på att implementera tyg i skapelsen i form av lite dekorationer på topparna.

Att göra en sådan här korg var roligt och gick på några timmar om man har materialet tillgängligt.

 

 

 

Pippifågel i vadmal

Möt fågeln grönhövdad kvackskruvare, en irriterande byråkratisk fågel som bor året runt i din trädgård och ger ifrån sig enerverande, stötande läte eeeh, eeeh, eeeh, EEEH, EEEEHHH! Ständigt högre och högre, samtidigt som han pickar och skiter på dina fönster, växter, husdjur och allt annat du håller kär. Allt med stor noggrannhet och i dubbla kopior.  Från sin holk skickar de ansökningar om tömning av rötslam i din trädgård, beställer hem pizza i ditt namn och arkiverar din brevlådas innehåll minutiöst i din kompost.

Om du mot förmodan vill ha en så kan du sy en av vadmal, i detta fall från arméns fotlappar. Tvättade sådana får man hoppas. Gör en enkel mall och skissa upp hur du vill att din fågel ska se ut med fjäderdräkt och näbb.

Sy ihop alla delar på enklaste vis, det fungerar när man syr i valkade ylletyger. Till näbben använder man en trädgren som man spetsar till. Ta en spetsig pryl och gör ett hål för näbben.

Sen stoppar man fågeln full med ull, hundhår, vadd, navelludd eller vad du känner för. Sen syr du ihop den nertill och hörnen som blir syr du ihop så pass stort att du kan stoppa in fingrarna. Denna lilla hälla kan du också sätta klädnypor som fötter, då kan du sätta upp fågeln på ett sträck eller en gren.

Det blev en snygger kavalkad. Sätt igång och pyssla i helgen!

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Begreppet ”lekstuga” har en äldre historia som en benämning som ungdomsfest på landsbygden under 1700-1800-talet. Benämningen förekommer ofta i olika kontexter när det kom till att stävja denna ungdomskultur. I sockenstämmorna försökte de äldre bötfälla de som lånade ut hus till dessa tillställningar. I Synnerby socken fick man plikta 1 Rd till kyrkan om man lånade ut lokal.

Kurage recenserar.
Nej, just inget.  Visst jag har läst lite arkeologiska förundersökningar och sånt men annars inget viktigt.

Read Full Post »

Skördefestfärgning och temperatur vid krappfärgning.

Det har varit en synnerligen trevlig skördefest på friluftsmuseet Färgargården i Norrköping. Vid detta unika förindustriella färgeritekniska museum brukar det hållas en årlig höstmarknad där det bjuds ut allehanda frukt och grönt. Eftersom färgargården delvis ligger under Norrköpings stadsmuseums regi, städade vi ur 1700-tals gården med dess färgeri och vadmalsstamp. Jag tog på mig mina 1840-talskläder visade traditionell färgning med krapp, berättade om färgeriyrket förr, hur bönder respektive yrkesmän färgade, varför vi har löss i godis och andra viktiga saker.  På det hela taget var det stort intresse, inte bara från äldre damer utan även bland dem som kategoriseras som yngre.

Kombinationen kort empireväst, lediga knäbrallor och avslappad magtrakt är inte alltid lyckad men färgarmäster klagar inte om korven är god och drickat gratis. Jag tror visst att solen tittar fram också.  Jag hade också med min magiska färgarhund om förtäljer sagan om hunden vars päls ingen kunde färga.

Måste också poängtera att ha damasker på sig när man jobbar är aphårt och manligt. I övrigt berättas det vanligen att färgarna bar träskor eller skinnstövlar, skjorta och förkläde i ylle.

Krapp och temperatur
Att färga med krapp är egentligen ingen konst, resultatet blir ofta bra men det finns en kritisk punkt, temperaturen. Vid drygt 70 grader börjar krappen gå mot brunt istället för rött. Detta är såklart centralt, du kan få signalrött men också brunröda nyanser. Jag tog denna gång inte med mig någon temperaturmätare utan förlitade mig på känslan. Det kan ju funka men trots att jag tyckte att jag var försiktig blev det för varmt.

Totalt gjorde jag tre bad och här är resultatet.

Från vänster ser vi första badet där jag också färgade ett grått ylletyg. Det blev gyllenroströd kan man säga. Längst till höger är efterbadet och den blev något ljusare. I mitten experimenterade jag lite och tog ett ljusgult garn färgat med björklöv och körde det i krappefterbadet som spetsats med en försvarlig mängd gula lökskal. Bilden är inte riktigt rättvis men det blev en ljus och gulaktig rostfärg som blev rätt bra.

Alltså resultatet är inte misslyckat men samtidigt inte heller ultimat, förr hade man kanske inte spenderat ett av de dyraste färgämnena på att färga brunt.

Vill du läsa mer noggrant om krapp så har jag skrivit om det här och här.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage:

Två bra tips från historiens etikettböcker rörande din kropps behov:
Man bör inte, så som bönder som aldrig har varit vid hovet eller vistats bland förfinade och dygdiga människor, uträtta sina naturbehov framför dörrar eller fönster till kvinnorum, hovsalonger eller andra gemak…”
Ur Wernigerodes hovregler från 1570.

”När du torkat av näsan är det inte passande att breda ut näsduken och syna den som om det kunde ramlat ut pärlor och rubiner ur huvudet på dig. ”
Ur Galeto av Giovanni della Casa från 1609.

”Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt och undvika att besudla såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder, ej heller skall man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. Spotta inte så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det”
Ur Civilité francaise från 1714.

Kurage recenserar.
Jag läser visst mest om saker och se något hinner jag visst inte.

Read Full Post »

How to make the textilsladd – ett försök.

När de första elkablarna såg dagens ljus under 1800-talets slut var de i form av textilsladd, liknande den som fortfarande finns på strykjärn. Ofta var det en sladd för varje kabel som man sedan tvinnade ihop för att de skulle kunna ledas på porslinknoppar i taket och på väggarna. Dessa installationer kunde ibland tvinnas ihop med flera textilsladdar. Plasten brukades ännu inte i elektronikens värld utan man höll sig till koppar, textil, porslin och stål.  I takt med införandet av mer ofarliga fasta elinstallationer  försvann dessa textila ofta väldigt vackra elinstallationer. De överlevde dock ofta som lampsladdar och dylikt, där de idag fortfarande är poppis i den postmoderna byggnadsvårdskulturen.  Det går också bra att idag för dyra pengar köpa textilsladd på metervara.

Det är här som denna maskin gör entré:

Detta är en snörmaskin av okänt fabrikat som är min vän i detta projekt. Just denna snörmaskin har stått på C L Svenssons & Co:s textilfabrik i Norrköping och köptes in på 1890-talet.  Den har aldrig varit i någon egentlig produktion utan tillverkade främst drivremmar till olika maskiner. En liknande maskin finns på Borås textilmuseum. Materialet var ofta skräpgarner och dessa garnspolar rör sig snillrikt runt och flätar så ett snöre. Se filmen nedan:

Vad som blir centralt med denna maskin är dess förmåga att använda fyllning i mitten av snören som garnet flätas runt. Genom att mata upp garn i mitten blir snöret tjockare. Tidigt väcktes min undran om det skulle gå att mata upp elkabel som fyllning. Jag delade på en gammal elsladd och skarvade i den undertill och utan vidare svalde maskinen genast kabeln och började spinna runt den. Resultatet blev en fräsig textilsladd som jag sen kunde tvinna ihop till en dubbel. Jag monterade den hemma i en skomakarlampa. Succè!

Komplett med ojordad bakelitkontakt!

Och lyser gör den med!

Nu smider jag planer på att utvidga experimentet med tätare material och fler spolar. Till försöket användes 11 röda spolar och 1 svart som redan var monterade i maskinen. På varje spole var 3 trådar. Jag kommer minska till två trådar och i andra färger. Med hopp om fortsatt lyckosamma försök.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Gevär.  Husqvarna m/20 hanbössa. Sveriges vanligaste hagelbössa, den så kallade ”torparbössan” tillverkades 1878-1956, ca 80000 ex. 1931 kostade en 89,50 riksdaler, idag betalar jag 100 kr för en i bra skick. Trots det är känslan på topp när man maler lerduvor till mjöl med en sådan trångborrad legend. Hela mässingshylsor med svartkrut nästa!
5 trångborrade pipor av 5

Bok. Ljungberg, Inger & Gert . Hantverksporträtt. Dyster reportagebok från 1975 där när 50 åldrande slöjdare och hantverkare porträtteras. Nu är de alla döda men med facit i hand är vi ändå rika i slöjdmängd.
3 utdöende hantverk av 5.

Read Full Post »

Ihjälfrusen kungatappare med snösockor i Vånga.

Jag har förfärdigat ett par snödamasker eller även kallade snösockor. Plaggets funktion är att utestänga snön och värma underbenen. Särskilt i en tid då knäbyxorna i allmänhet nyttjades. Ursprunget är något knepigt att klarlägga en del saker pekar på influenser från militärt håll och de infördes under 1700-talet i den svenska militära uniformen. När det kommer till den civila eller folkliga dräkten så finns ett ganska litet antal bevarade men desto fler bevarade i skrift.  I Östergötland berättas det bland annat:

‘Sådana plagg begagnades på 1700-talet allmänt af allmogen i Ringarum, så väl helg- som arbetsdagar; äro nu mera helt och hållet försvunna och stå svårligen att erhållas.’ (Ringarum 1873)

Och plagget användes även i mitt favoritområde, Vånga:

”Snösockorne äro ett slags damaskor af grått vadmal, med en jernhälla under skon, för att hålla dem nere, samt messingshäckten på sidorna. Både strumpan och sockan upfästes medelst af gult elgskinn, hopfästad med ett stort massift messingsspänne…” (Wiede 1840-tal)

Snösockorna i uppteckningarna är av ylle och de folkliga tycks främst vara fästade i sidan med hyskor och hakar, till skillnad från militärens som är knäppta med ett stort antal små knappar. Undertill användes en läderrem eller en kedja för att hålla snösockorna på plats.

Damasker av europeiskt snitt. Här en kringvandrande knivslipare. Dessa är av lång modell och försedd med knappar i sidan. Notera vattenkylningens konstruktion med en träsko som vattenbehållare. Troligen fransk bild 1700-tal.

Även kvinnorna har nyttjat dessa snösockor vilket Linné skriver om år 1734 i hans reseskildring om Dalarna. Dessa var röda, vävda i ett importerat kypertvävt ylletyg.  Det är troligt att dessa röda snösockor inte brukades i vardagslag.

Mina snösockor
Mina snösockor är sydda i ett blått valkat ylletyg med ett yllefoder i ljusgult ylle färgat med björklöv. Hyskorna har jag tillverkat av 1,5 mm mässingtråd och det är totalt 12 par hyskor och hakar per socka. Undertill har jag valt kedjor som jag klämt ihop länkarna och bränt bort galvaniseringen på. Jag har valt att laborera lite med råkanter, fodret är invikt medan yttertyget inte är det. Hyskornas har sytts fast så att endast haken och hyskdelen syns, detta tyger jag är snyggt istället för att hyskorna och hakarna är utanpåliggande.

Ihjälfrusen? Kungatappare? Logik?
Mina snösockor fick tillfälle att begagnas tillsammans med Stenbocks Karoliner och med dem har jag varit i Östergötlands utmark, Vånga och burit en död Karl XII och legat ihjälfrusen i ett gruvhål. Varför vi gjorde detta historiska tilltag och kommer du få se på SVT i höst!

TO BE CONTINUED….!

Liket lever!

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kustaa H J Vilkuna. Djävulens krig.Det är synd om finnarna, vår forna rikshalva. I denna orgie av våld, vansinne och vadmal får vi veta varför på ett ganska målande men kanske något tjatigt sätt.
Betyg: 4 innebrända finnar av 5.

Read Full Post »

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

Read Full Post »

Att sy hosa är stort, att sy knäbyxa är större.

En gång på 50-talet fanns den en mycket fet värnpliktig som rultade runt kring gulputsade kaserner på ett okänt regemente i Sverige. I en tid då svenska regementen växte som svampar i kalla krigets katastrofångest skulle alla män vara beredd på att mota Ivan i grind.  Även tjocka byråkratbarn med mjölkvita flickhänder skulle ställa upp för folkhem och Tage Erlander. Vare sig denna soldat verkligen var lämpad eller inte så försågs hans bågnade flöte till kropp med en uniform i bästa svenska grå vadmal, vem kunde veta att dessa astronomiska byxor en dag skulle hamna i min ägo?

När de sprättats i bitar kunde jag ta mitt byxmönster och lägga direkt på bitarna utan att behöva skarva.

Nyckelord:

Återbruk – PK
Tråkig färg – Kan färgas
Trökig armévadmal – slitbrallor och försök till byxor.
Första försök -  Att sy hosor är stort, att sy knäbyxor är större.

Detta är mina första på riktigt sydda knäbrallor och av någon anledning ville jag inte slösa dyrt tyg (helt orimlig slutsats när jag har säkert 50 meter ylletyg i olika färger) på något som kanske skulle blivit bra. Nästa brallor kommer klart bli lite mer rymliga och växtfärgade.

Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten?

Brallorna är sydda för hand med lintråd 35/2. Modellen är en blandning av olika folkliga byxor och tidiga 1700-talsbrallor. Jag tänker mig en byxa som ska fungera som tidig 1700-talbyxa såväl som folklig tidig 1800-talsbyxa. Därför har jag istället för lucka använt mig av ett sprund på höger sida, liknande som finns i såväl Vånga som på Orsa folkliga byxor. Mikael Ranelius har sytt ett par liknande till sin folkdräkt och kan ses här. Mina brallor är dock ganska tighta vilket brallorna under 1700-talet blir vilket gör att de drar kanske mer åt modedräkt än folklig dräkt, åtminstone till 1700-talsdräkten.  När det kommer till sömnadstekniska detaljer har jag också spanat på arméns byxor modellår 1756. Dessa är försedda med en byxlinning med råkant. Att använda råkant ger det hela lite intressant karaktär och är väldigt vanligt på dräkt förr hos hög som låg i samhället.

Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet.

Knapparna är fastsatta med fastsydda läderremsor. Upptill är det vanliga plåtknappar i mässing och nedtill enkla, släta tennknappar.  Baktill är en enkel knytning. Notera att jag inte gått över plagget med strykjärn än, måste utnyttja dagsljuset lite iallafall.

 

Slutligen, minns jag då jag sydde sina första hosor för många år sen. Ta det stora kliven från att vara en fåntrattmedeltidare med lediga linnebrallor till prettomedeltidare med tighta yllestrumpor och linneblöjor.

Är benkläderna de främsta markörerna i mansdräkten när det kommer till reenactment?

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

CD. Sågskära – Krook! En något ojämn folkmusikpuritansk skiva som ägnar åt den värendska musiktraditionen genom livets alla skeenden. Glöm världsmusik, käcka flanellgossar på plywoodlådor, saxofoner och allt vad crossover heter. Sågskära – where Ale Möller cannot reach.
Betyg: 3,5 leriga vadmalsstycken av 5.

BOK. Staffan Kinman – Vapenhistorisk inventering av kyrkor i Skara Stift -Med föremålsbeskrivningar, kommentarer och jämförelser.Den gör exakt det som titeln gör anspråk på, mer rafflande än så blir det inte. Svärdsporr av det smala, torra slaget. Kinman gör sitt jobb med militärisk precision med alla de för och nackdelar det ger.
Betyg: 3 torrbollar av 5.

RESTURANG. Aifur. Jag blev bjuden E-types vikingaresturang i gamla stan av min kära fru. Trots att konceptet med en vikingaresturang är renaste formen av hem till midgård-historiekitsch så var det iallafall gjort med kärlek. Trevligt, påhittigt och bra mat. Och E-type dök upp för att hänga!
Betyg: 4 hornprydda hjälmar av 5.

 

Read Full Post »

Växtfärgning på Virserums konsthall. Krapp på grått.

Inne i Smålands absoluta inland gömmer sig en liten pärla, en av Sveriges konsthallar. En av de största i en av Smålands många småskrymslen, Virserum. Om ni någon gång ska åka i Småland, inte för att titta på gräsliga glasskulpturer eller trängas bland snorungar på Astrids Lindgrens värld, ta en sväng till Virserum istället. Förutom den ambitiösa konsthallen med kvalitativ kultur återfinns också annat konsthantverk och något som jag särskilt fastnade för ett möbelsnickerimuseum. Låter det upphetsande? Det är det faktiskt för den som vill se en hel snickeriverkstad som helt drivs med vattenkraft med remdrift. Det finns många bevarade snickerier från tidigt 1900-tal med remdrift men få där alla maskiner fungerar och kan användas.

En lätt kittlande känsla infann sig när dammluckorna öppnades och det över fyra meter i diameter breda skovelhjulet långsamt paddlade igång. 12-13 varv i minuten och 15-20 hästkrafter i våldsam symfoni. Bara för oss visade vår entusiastiska guide med ett trästycke kapsågen, tappfräsen, bandsågen och tapphålsborret. En helt ny upplevelse måste jag säga. Remdrift är farligt coolt, särskilt farligt. Jag drar mig till minnes de stora vävstolssalarna Norrköping runt sekelskiftet 1900, 600 dunkande vävstolar på remdrift. 600 vävstolar som tvunget måste startas i otakt för att inte vibrationerna skulle få byggnaden att kollapsa. Nämnde jag att hörselskydd först kom i bruk på 60-70-talet?

På museet fanns också många andra udda tingestar som denna trampfigursåg med enestörar som motfjäder. Kan inte någon påhittig trätomte bygga en sådan. Trampsvarvar i all ära men det här är grejjen.

Workshop

Nu var det ju så att jag inte var där för att titta på gamla saker som jag så ofta gör utan för att hålla en lättsam liten workshop i nybörjarväxtfärgning. Det visade sig vara en riktigt trevligt.

Jag valde att färga med renfana och krapp som exempel.

Renfana
Jag har skrivit om en färgning med renfana förut och det är inte mycket som skiljer från den färgningen. Det enda som skilde från denna färgningen visade sig vara monumental för färgen. Förra gången blev det gulgrönt och anledningen till detta hände på grund av att färgningen skedde i en gammal järngryta. Utfällningarna i kärlet måste man ta i beaktande. Söndagens färgning gjordes i en rostfri gryta och blev därför gult vilket egentligen är vad renfana brukar åstadkomma.

Receptet är standard 1A. Fyll en gryta med klippta växtdelar, häll på vatten och koka i en timme. Sila av och färga i badet under 90 grader i en timme. Skölj och torka.

Krapp
Krapp har jag många gånger närmat mig och det är min favorit. Hur man gör? Läs här och här.

Skillnaden denna gång var att jag färgade ett stycke tunt mellangrått ylle. 1,5 meter i 5 hg krapp med ytterligare lite material från kursdeltagarna. Yllet blev verkligt bra, mörk roströd och inte flammigt.

I efterbadet la jag ner en härva tunt 2-trådigt garn och även det blev rött fast i en mesigare nyans. Renfanan syns även här nedan.

Nu har jag så mycket tyger växtfärgat, bra som dåliga så nu bör jag sätta igång att sy 1700-1800-talsallmogekläder. Jag tror det kan bli rätt coolt att göra vardagskläderna i dessa färger.

 

Read Full Post »