Category Archives: Allmoge och etnologi

Den folkliga långbyxan 1500-1800. Lite bilder.

Jag har i många år närt en tanke att jag skulle skriva om den folkliga dräkten innan den blev sådär väldigt dokumenterad och ”folklig” under 1800-talet. När forskningen börjar röra sig innan 1800-talet förändras källäget tydligt och mängden källor reduceras kraftigt. Mindre bildmaterial, färre bevarade plagg och mindre skriftliga omdömen, kort sagt, mindre av allt. Det tycks som om 1800-talet är allmogens århundrade då många utanför bondeståńdet kommer  att sätta fingret på och belysa denna stora befolklingsdel. Innan denna tid tycks böndernas klädedräkt varit av marginellt intresse för dokumentation överhuvudtaget. Och varför skulle någon spara på vardagspaltor från någon simpel bonde?

Detta forskningsfält är förhållandevis lite skrivet om och jag ämnar med detta inlägg belysa en liten del, nämligen de långbyxor som tycks varit vanliga bland de svenska bönderna under en lång tid. Det rör sig om enkla raka byxor som nyttjats parallellt med knäbyxor som redan under renässansen kommer att dominera modescenen. Särskilt intressant tycker jag bildkällorna är och därför  har jag försökt sammanställa några olika bilder som jag stött på genom åren. Den som har mer bilder får gärna fylla på i detta arkiv.

Bilderna
Det tidigaste belägget för långbyxor i Sverige som jag känner till är en kyrkomålning i Ask kyrka.  Den föreställer profeten Daniel och är målad av Mäster Amund som var verksam under det sena 1400-talet. Denna bild går det att spekulera mycket kring, varför har just Daniel fått sådana byxor och ingen annan mansfigur som vi sett målad av Amund?  Det tycks inte heller vara en bonde som avbildas med tanke på de i övrigt moderiktiga kläderna. Frågan kvarstår varför Daniel fått dessa vida kalasbyxor. En del, exempelvis Anna-Maja Nylén, hävdar att bönderna i stor utsträckning nyttjat denna typ av byxor genom hela medeltiden eftersom det finns äldre, forntida förlagor. Några konkreta bevis för denna obrutna tradition har jag ännu inte stött på. De bevarade benkläder från medeltiden är uteslutande hosor. Jag misstänker att vi inte har sett slutet på den här debatten ännu.

1244565600_resizedBildkälla: Östgöta bondeuppbåd.

En bättre mer tillförlitlig källa till böndernas långbyxor är knekten Paul Dolnsteins teckningar i sin dagbok från 1502. Han ger en väldigt målande bild av den samtida svenska bondesoldaten med ett långt svärd, laggad plunta och en ovanlig typ av stångvapen. Han står i stark kontrast till den tyska, moderiktige knekten till höger. I dagboken finns fler bilder som avbildar liknande byxor vilket kan tyda på viss frekvens.

Paul dolnsteinPaul Dolnstein. Kringla.nu

Nästa bild föreställer Nils Dacke, som källa är den något svårbedömd. På en brädfodring i Västra Eneby i Östergötland fann år 1847 Nils Mandelgren en avbildning av Dacke som han målade av. Originalet blev kaffeved av några sjöbusar i Stockholm. Klart är att bilden föreställer en ålderdomlig dräkt och kanske föreställer den Dacke och är från 1500-talets mitt. Den stämmer väl överens med annat bildmaterial och säkert är att förlagan är gammal. Dacke bär ett par långa vida byxor som är knutna med en rem under knäet. Att knyta under knäet med ett band eller liknande är ett arv från långt tillbaka men ser lite lustigt ut på långbyxor.

P1040457Avfotat ur Mandelgren – en resande konstnär i 1800-talets Sverige.

I flera kartmarginaler finns bönder avbildade med långbyxor. Dessa avbildningar är särskilt intressant efterssom de är från olika tidsåldrar och områden. Den geografiska betydelsen är tvivelaktig eftersom kartografen troligen inte avbildade bönderna från platsen utan kanske mer en generell bild av tidens bönder. Kartritarens detaljkunskaper om kläder måste också bedömmas från fall till fall.

P1040456
Karta från Vanstads socken, Färs, Skåne 1764. Lantmäteristyrelsens arkiv H 21:7:2

P1040630Detalj ur karta från Fogdö socken, Södermanland, 1600-talets slut. Lantmäteristyrelsens arkiv C 5:2:46.

 

På länsmuseet i Jönköping stötte jag på en intressant parkfigur som avbildar en bonde. Parkfigurer ställdes ut i rika personers trädgårdar för att det skulle se lite befolkat och levande ut, lika trovärdigt som att ha 300 miljarder vänner på facebook. Jag daterar dem till tidigt 1700-tal genom att titta på de mer modemässiga parkfigurerna. Här visas en stereotyp bonde i toppluva, näverskor och yxa.

IMG_0987
Det finns också intressanta bilder från Gotland, detta är ett glasfönster på Nordiska museet, daterat 1609.

P1040453Avfotat ur Bilder ur Sveriges Historia.

I Kungliga biblioteket förvaras en anteckningsbok från tiden runt 1600, den har tillhört en teckningsintresserad skolpojke. Han skildrar i sin anteckningsbok såväl herremän som bönder med sin penna, ofta med en lätt humoristisk touch. Eftersom tecknaren har skildrat flera hus byggda med korsvirksteknik kan man anta att boken härrör från södra delarna av Sverige.

P1040452Avfotat ur Bilder ur Bilder ur Sveriges Historia.

Till sist
Med hjälp av bildernas bredd kan vi knyta den lediga långbyxan till många delar av Sverige. Det tyder på att det var en vida populär, praktisk byxa som också var något av ett kännetecken när konstnärer försökte avbilda bönder.

Det tycks vara så att de folkliga långbyxorna överlevde längst i Dalarna. Det är inte sällan så att Dalarna får stå för de mest konservativa ideal när det kommer till sådant som skiftade snabbt i resten av Sverige såsom klädedräkt, jordbruksreformer och andra saker. Redan 1672 omtalas ”dalekarle byxor” och kanske syftar det på dessa långbyxor. Den kände prästen Skragge förfasas redan 1666 att bönderna i Dalarna börjat bära moderiktiga byxor istället för de traditionella långbyxorna. 1733 är Linné på besök i Dalarna och denne beskriver något av en övergångsperiod i byxmodet, nämligen korta skinnbyxor med långa linnebyxor under, något som borde sett ganska lustigt ut. Även sockenprotokoll från år 1694 i det starka dräktområdet kring Vingåker  nämns ”sidhbyxor”, något som tolkas som långbyxor. Emellertid tycks dessa byxor vid denna tid förpassats ur den vanliga  dräkten, det antyds att de endast ska användas vid traditionsbundna tillfällen.

I senare tider tycks det vara främst i sommarens arbetsdräkt som den lediga långbyxorna kommer att nyttjas. I både både Östgötska Vånga och en del dalasocknar förekommer arbetsbyxor i grovt linne, liksom sporadiskt i sydliga kustområden.

Jag ser det som troligt att de vida, långa byxorna marginaliseras mot 1700-talets andra hälft. Vid denna tid är beläggen få och det är troligt att de försvinner ur det allmänna bondska modet för att inte dyka upp förrän efter av 1800-talets mitt, då i en helt annan tappning. Störst populäritet hade de troligen under 1500-1600-talet.

 

Källor:

Svensson, Sigrid (1935). Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500-1900. Nordiska museet.
Klein, Ernst (1932). Bilder ur Sveriges Historia – Svensk kultur från urtid till nutid. Svenska Journalen
Månsson, Nils (1983). Mandelgren – En resande konstnär i 1800-talets Sverige. Bra böcker.
Nylén, Anna-Maja (1978). Folkligt dräktskick i Västra Vingåkeer och Österåker. Sörmländska handlingar 13.

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Granjakten anno 1839 och God Jul!

I stil med förra året vill fortsätta mitt historiska sökande i granjaktens historia. Genom idogt grävande i de historiska källorna fortsätter jag det otroliga dokumentära arbetet med att levandegöra vårt lands svunna traditioner. Till denna jul återskapar jag granjaktens förfarande under 1830-talet. Detta var en tid som innebar stora förändringar i Sverige med fred, jordbruksreformer och en begynnande industrialisering. Hur påverkade det granjakten?

Med denna dokumentär önskar jag er, mina läsare:

GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Förra årets granjakt år 1910.

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Övrigt & pålysningar, Vapen

Vångadräkt. Västen i Vångas folkdräkt.

P1030403
Folklig dräkt utan tidsenliga tillbehör kan bli lite trist. Så nu fick lodbössan gjord av Esbjörn Salomonsson i Bingsta vara med samt lämpligt gehäng.

Det första ordentliga plagget till Vångas mansdräkt är nu sytt och tanken med detta inlägg är att presentera det plagg jag har tillverkat men också presentera ett så komplett källäge som möjligt kring västen som plagg i Vånga.

Jag har tidigare gått in på det generella källäget i frågan och tanken är att vid färdigställandet vid varje nytt Vångaplagg ska varje källa presenteras som finns att uppbringa. Generellt finns det källor på två sorters västar, en randig väst i halvylle och en svart väst i ylle.

Skriftliga källor.
Huvudkällan för det skriftliga materialet är det alltid så viktiga arbetet som prästen L. Wiede nedtecknar år 1842 i skriften ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Här står det skrivet om mansdräktens väst:

Om vardagsdräkten om sommaren:

Wästen är ett lifstycke af på längden randigt halfylletyg af flera färger, utan ärmar, och med helrund rygg (d.ä. utan särskilt ryggstycke). Midtfram är det försedt med en rad af små metallknappar. Det räcker nedtill höfterna och saknar fickor.

Om vardagsdräkten om vintern:

Linne, väst och underrock likasom om sommaren.

Om högtidsdräkten om sommaren:

…wäst och underrock, se hvardagsdräkten.

Om högtidsdräkten om vintern:

….väst….se hvardagsdräkten.

Wiede omtalar inte den svarta väst som jag har sytt utan denna väst tycks gått Wiede förbi då det finns åtskilliga dylika västar bevarade. Västen är emellertid ett plagg som tycks försvinna under stäcktröja och förskinn, endast kragen sticker fram.

Bevarade plagg.

Randiga västar

Väst 1133.
Denna väst finns bevarad på Nordiska museet och förvärvades år 1873. Den antas ha brukats 1820-1850. Jag har inte sett plagget  i verkligheten men beskrivs sålunda:

Mansväst av halvylle, med varp av brunt lingarn och inslag i tuskaft i entrådigt ullgarn svart med ränder i grönt och lila. 2 framstycken/sidstycken med skarvbitar vid ärmhålen, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade medgrågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 7 par tallriksformade vitmetallknappar med spår av blå färg, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i gulgrönt, rödlila, rosa och svart. Västen handsydd.Anm. Kjoltyget i fodret malätet så att varpen ligger bar fläckvis, yttertyget i mycket gott skick./Berit Eldvik 2011-05-25

95391 95392 95393
Det är troligen denna typ av randig väst som avses i Wiedes uppteckning, det stämmer väl överens med färgvalet och tygets kvalitét. Det som däremot avviker mot det skriftliga materialet är att Wiedes uppteckning när det kommer till skärning. Wiede tycks beskriva en något mer ålderdomlig variant med endast en knapprad som dessutom saknar fickor. Jag har tidigare skrivit om de stadier som jag tycker mig kunna skönja i vångadräktens utveckling. Denna bevarade väst påminner mer om empirens västar med dubbla knapprader. Många empirevästar är mycket korta men denna väst är förhållandevis lång, nästan så lång som Wiede påtalar där den ska vara ner till höfterna. Wiede omtalar också att västen saknar eget ryggstycke vilket jag tolkar som mer typiskt för ålderdomligare skärning. Exakt tolkning av helrund skärning är något som kräver djupare tolkning, kanske menas härvid endast en ryggsöm, det vill säga en västskärning med två fram- respektive bakstycken.  Denna skärning är den närmaste föregångaren till de bevarade västarnas skärning.

Svarta västar.

Väst 1132.
Denna svarta väst som även den lämnades in 1873 omtalas av inlämnaren som en del av mansdräkten om vintern, samt att den även ska ha begagnats på sommaren:

”Samtliga vinterkläderna begagnades äfven om sommaren vid högtidliga tillfällen t.ex. vid kyrkobesök, barndop,bröllopp m.m”

Denna notis är mycket intressant och ger intressant information om dräktens brukande.
I samlingarna beskrivs den som:

”Mansväst av svart vadmal. 2 framstycken/sidstycken, svängda sömmar mot 2 ryggstycken avsmalnande ned i ett skört med 4 överlappande flikar, sprundförstärkningar tränsade med grågrönt lingarn. Dubbelknäppt med 6 par tallriksformade vitmetallknappar, fästade på insidan med en sämskskinnsremsa. Knapphål på båda styckena tränsade med brun lintråd. Ståndkrage som går fram till knappraderna. 2 iskurna stolpfickor. Helfodrad med ett gammalt kjoltyg i halvyllekypert, klarblått med ränder i mörkgult, gulgrönt, rosa och svart. I fickorna tyg i något annorlunda randning och av ylle. Västen handsydd.
Kjoltyget i fodret liknar mycket det i den randiga västen från Vånga inv.nr 1133
Anm. Fläckig på vänster framstycke, på ryggen malätet ner till varpen som är brun.
/Berit Eldvik 2011-05-25″

   95388 95389 95390

Väst ur Östergötlands museums samlingar.

I Östergötlands museums samlingar har jag lyckats lokalisera en svart väst. Denna stämmer väl överens med väst 1132 trots att den sytts om. Denna väst har sytts om, troligen i samband med att västen bytt ägare eller moderniserats. Den korta västen har förlängts och vid denna ändring har skörtens slätats ut och tagits bort. En ganska intressant ändring.

P1010318P1010321e P1010324

Yttertyget är ett svart kläde och fodret består av ett grovt, glest och mönstrat linnetyg. Fodret är kompletterat med ett annat liknande tyg med blått inslag. Knapparna är fastsatta med en platt läderrem som är fastsytt i fodret.

Min väst

P1030413

Min väst är sydd i ett svart kläde och försedd med grovt foder i linne. Det är mycket svårt att hitta ett grovt linnetyg som påminner om det som finns i de bevarade västarna. Detta tyg fick jag fram genom att klippa sönder en kulturtantsklänning jag fått. Knapparna är antika militära knappar från 1800-talets mitt, de är massiva, gjutna i mässing. Alla delar är handsydda med 35/2 lintråd och alla kanter prickstickade. Knapparna är fastsatta med platta läderremmar som sytts fast. Jag har märkt att dessa av någon anledning blev något slappa, ska försöka spänna dem något.

P1030394 P1030396 P1030397 P1030398

Jag har fått stor hjälp med mönsterkonstruktionen av Helena T för att få allt att stämma i skärning. Det var inte helt enkelt att få ihop det med min kropp och lyckas flytta axelsömmar hit och dit. Jag stod själv för det största misslyckandet, en knapprad för lite, lite krångligt att åtgärda så här i efterhand. Det borde vara 12 knappar, det blev 10. Det känns ok dock för den ändrade västen på Östergötlands museum borde ha haft 10 i sitt ursprungliga skick eftersom en knapprad näst högst upp inte ska vara där för att man ska kunna ha slagen nedvikta snyggt.

P1030407

På det stora hela är jag rätt nöjd, tyget är av bra kvalité och jag hoppas kunna använda den på många drängaslagsmål.

—————————————————————————————————————————

Veckans korta historiska kuriositet från Kurage

Den sådär populära kungen Gustav IV Adolf blev utsatt för en hel del intressanta trakasserier. Bland annat vägrade vanligt folk ta av sig hatten,  han hittade hotbrev i privata rum och fick julklappar med förnedrande bilder. Hans kuskar fick stryk och någon satte upp en skylt med texten ”Rum att hyra” på hans port.

Kurage recenserar

Gustaf Schröder – Minnen från skogarna I. Detta är en verklig guldgruva om man vill tränga in i allmogejakten under 1800-talet. Schröder var en naturlig talang på många sätt. Jag har köpt 11 band med hans skrifter och än så länge lovar det gott.
4 finntorp av 5.

4 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Vångadräkt III. En god start.

P1020354

En spark i arslet är en hantverkares bästa vän.
-Känt ordstäv i Liljerum

Jag har många gånger innan språkat om nödvändigheten och önskan om att sy en folkdräkt och i sakta mak har jag börjat. Jag har pratat, forskat, undersökt och sytt en skjorta, men vad hände sen? Inte särskilt mycket annat än jag faktiskt snokat rätt på det mesta upptecknat om Vångadräkten och varit på länsmuseet i Linköping och fotat av deras original. Något fysiskt resultat har det inte inbringat förrän något hände för några månader sen. Då kom den där sparken som ett lokomotiv mot min ändalykt. En spark i form av en bröllopsinbjudan och nu kändes det motiverat för både mig och min fru att ta tag i saken. Genom att använda tid som inte fanns och trolla med knäna sprattlande vi fram varsin dräkt. Jag behövde få fram en vångadräkt och Anna-Maria en från Skedevi.

I Anna-Marias fall gjorde vi det ganska enkelt för oss, vi plöjde blocket och lånade in lite delar. Vi läste och Bengt Cnattingius uppteckningar om Skedevi-dräkten och begrundade. Skedevidräkten är en väldokumenterad dräkt från norra Östergötland där Anna-Maria kommer från, inte alls olik dräkten som finns i uppteckningarna från Vånga som också ligger i norra Östergötland. Vångas kvinnodräkt är dock konstruerad efter diverse källor och ej så väldokumenterad som mansdräkten.

Den begynnande egna vångadräkten
Tiden var mycket knapp och det som jag på allvar sydde för bröllopet var västen och förskinnet. Resten, det vill säga skor, byxor, rock, strumpor, hatt är ihopplockat av vad som fanns hemma. Västen och förskinnet kommer föräras med egna inlägg vart det lider. Resten av delarna som jag skrapat ihop stämmer förhållandevis väl med det skriftliga materialet, dock har jag fått skarva med termerna högtidsdräkt respektive sommar och vinterdräkt.

P1020334

I Dybecks artikel från 1844 finns en välkänd bild (se nedan). Denna bild visar den ålderdomlig rocken och mössan, den så kallade gladan. På bilden bärs också de karaktäristiska holkbyxorna i linne som tillhör sommardräktens vardagsdräkt.  Man kan också skymta en stäcktröja mellan förskinnet och rocken. Det är en slags kort jacka med knappar. Till holkbyxorna bär han troligen linneholkar som hör till byxorna.  Bilden är annars något förrädisk då Dybeck 1844 bara hade tillgång till Wiedes anteckningar, först 1846 när Mandelgren besöker bygden görs ordentliga teckningar (se nästa bild).

IMG_0093

IMG_0099
Mandelgrens teckning av en bergsbonde i Vånga i arbetsmundering och med verktyg i händerna. Här syns också samma sorts jacka. Här syns också olika säregna detaljer såsom den speciella ränseln och pipan.

Källorna till Vångas mansdräkt.
När det kommer till mansdräkten finns ett gott källmaterial, varav den viktigaste är prosten Levin Christian Wiedes manuskript ”Några folkseder i Wånga socken af Östergötland antecknade år 1842″. Detta manuskript ligger till grund för både Rickard Dybecks artikel  ”Om Wånga Allmoges klädedrägt” och tjänade som inspiration för Mandelgrens avbildningar några år senare. Vad som är anmärkningsvärt är att de alla är överens om att vångaborna egentligen är dalmasar och säkert finner också många det som en av anledningarna till att de bär förskinn liksom förekommer i många av Dalarnas folkdräktsområden som är kopplade till bergsbruk.  Bengt Cnattingius och Sigurd Erixon citerar i förordet till Wiedes uppteckning en ännu äldre kommentar ur Widegrens Beskrifning öfver Östergötland II:1 (1822) om Vångaborna och deras dräkt:

”Invånarna som tros vara Colonister ifrån Dalarne, bibehålla ännu sin urgamla klädedrägt, hemma tillverkad, utan konst och prål. Karlarna kläda sig mest i bruna och svarta Rockar, och bruka ännu sina så kallade Barmskinn”

Detta citat är vad jag kan hitta den äldsta beskrivningen över Vångadräkten och den tecknar en bild av ett dräktskick som redan i början av 1800-talet ansågs ålderdomligt och säreget.

Mandelgrens teckningar i kombination med Wiedes noggranna uppteckningar ger en mycket god bild av dräkten utan ens titta på de många bevarade plagg som finns. Jag tycker mig se tre överlappande stadier som Vångadräkten går igenom. Jag sammanfattar dessa stadier här mycket kort.

1. Ålderdomliga dräkten. Den äldsta typen av dräkt med bland annat långväst med enkelrad av knappar och långtröja med kilar, hyskor och hakar. Till dräkten finns också de vida linnebyxorna, holkar och förskinn. En dräkt som förmodligen fick sitt huvudsakliga utseende tidigt.  Den bruna jackan jag bar är ett exempel på en liknande jacka av ålderdomlig modell med hyskor och hakar.

2. Empiredräkten. Vångadräkten får en utökad modeprägel med kort empireväst och kort jacka. Dock förefaller många ålderdomliga särdrag förekomma som standard i dräkten. Detta tycks komma i full blom under 1840-talet, lagom till Wiedes besök.

3. Övergångsdräkten. Redan under Wiedes besök och senare Mandelgrens besök talas det om att allt fler börja lägga bort dräkten. Detta sker stegvis sakta genom att delar av den traditionella dräkten byts ut mot mer modemässiga plagg. Nu byts knäbyxor mot långbyxor, bredbrättad hatt mot cylinderhatt och den enkla rocken med kilar byts mot en figurskuren knälång rock.

Det mesta av det bevarade materialet härstammar från de två senare perioderna, varav flera västar, stäcktröjor och byxor finns. De flesta bevarade plagg responderar mycket väl till det skrivna och avbildande materialet vilket underlättar forskningen.

I takt med att jag tillverkar nya plagg kommer källmaterialet publiceras. Tanken är att varje dräktdel kommer behandlas var för sig.

Vill du läsa mer? Leta reda på:

Jacobsson, Bengt (1985) Mandelgren i Östergötland
Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren
Richard Dybeck (1844) Runa Antiqvarisk tidsskrift. Finns att läsa som E-bok.
Wiede, Levin (1958) Några folkseder i Vånga socken under 1840-talet i Meddelanden 1958-1959 från Östergötlands och Linköpings stads museum.

Glad midsommar, önskar jag och fem sköna vägarbetare som firade midsommar någonstans mellan Lima och Rörbäcksnäs vid sekelskiftet. 

107202

 

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Artefakt V. Abrahams Samzelius färgarbok.

När jag botaniserade i Färgaregårdens arkiv i Norrköping stötte jag på en liten tunn bok. Ett fint litet band omgav vad som visade sig vara ett verkligt fynd, en liten obetydlig avhandling skriven till Kungliga vetenskapsakademin år 1765. Titeln, sedvanligt lång:

Beskrifning på swenska färgegräsen, huru de af allmogen och andra här i riket warda nyttjade til färgning, utur flere wittra mäns dagböcker och ingifne berättelser til kongl. wetenskaps academien, sammandragen år 1763.

Författaren, Abrahams Samzelius (1723-1773) var en vetenskapman med inriktning på botanik och skrev bland annat om Närkes fauna.  Denna lilla bok om de swenska färgegräsen är på många sätt unik, för det första är den extremt ovanlig. Finns registrerad på två bibliotek i Sverige och för det andra är den mycket tidig. Sveriges första riktiga bok om färgaryrket utkom 1720, Johan Linders Swenska Färge-Konst. För det tredje så ger den en ovanlig inblick in i hur allmogen färgade under 1700-talet. Det sistnämnda är särskilt intressant då de flesta färgarböcker som trycks under 1700-1800-talet är skapta för professionell eller semiprofessionell färgning.

Om vi ser till hur dagens växtfärgning är utformad så kan vi se att många utav färgväxterna har hängt med andra har fallit bort. Idag när vi växtfärgar för historisk återskapning bör vi ta detta i åtanke och komma närmare sanningen om hur allmogen färgade.

För att fler ska kunna ta del av denna kunskap har jag valt att scanna in Samzelius bok. Den finns att ladda ner här: Abraham Samzelius – Swenska gräser.

Tidigare färgarkällor som jag lagt ut finns här:
Emil Skölds färgarmanuskript – En annan färgbok
Utdrag ur Gustav Berglings Fruentimmers Färge-Bok 1772

Litteraturtips om historisk färgning under 1700-1800-tal.
Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Stockholm: Nordisk Rotorgravyr. 1939. Om någon vill köpa exemplar av denna bok så kan de köpas för 50kr på Norrköpings Stadsmuseum.
Johansson, Lisa Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm: AB Egnellska Boktryckeriet 1963.

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

Bok. Kulör i träff – Minnesskrift vid invigningen av Färgargården i Norrköping 20 maj 1939. Med Sigurd Erixon som redaktör kan det knappast gå fel. Varierande och högkvalitativa artiklar om färgarämbetet i Sverige.
Betyg: 4 kypkrokar av 5.

Bok. Jan Peters – Sedan stack vi staden i brand, en legoknekts dagbok från 30-åriga kriget. Den enda kända dagboken från 30-åriga kriget som är författad av en enkel knekt. Ingen läsning av litterär klass men ger unika inblickar i ett fasansfull och förvirrat krig. 25000 km lång roadtrip genom de tyska staterna.
Betyg: 3,5 plundringar av 5.

 

 

2 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Artefakt -fynddepån, Växtfärgning

Att sy hosa är stort, att sy knäbyxa är större.

En gång på 50-talet fanns den en mycket fet värnpliktig som rultade runt kring gulputsade kaserner på ett okänt regemente i Sverige. I en tid då svenska regementen växte som svampar i kalla krigets katastrofångest skulle alla män vara beredd på att mota Ivan i grind.  Även tjocka byråkratbarn med mjölkvita flickhänder skulle ställa upp för folkhem och Tage Erlander. Vare sig denna soldat verkligen var lämpad eller inte så försågs hans bågnade flöte till kropp med en uniform i bästa svenska grå vadmal, vem kunde veta att dessa astronomiska byxor en dag skulle hamna i min ägo?

När de sprättats i bitar kunde jag ta mitt byxmönster och lägga direkt på bitarna utan att behöva skarva.

Nyckelord:

Återbruk – PK
Tråkig färg – Kan färgas
Trökig armévadmal – slitbrallor och försök till byxor.
Första försök –  Att sy hosor är stort, att sy knäbyxor är större.

Detta är mina första på riktigt sydda knäbrallor och av någon anledning ville jag inte slösa dyrt tyg (helt orimlig slutsats när jag har säkert 50 meter ylletyg i olika färger) på något som kanske skulle blivit bra. Nästa brallor kommer klart bli lite mer rymliga och växtfärgade.

Jaha Kurage, vad ska vi ta för bössa idag på klappjakten?

Brallorna är sydda för hand med lintråd 35/2. Modellen är en blandning av olika folkliga byxor och tidiga 1700-talsbrallor. Jag tänker mig en byxa som ska fungera som tidig 1700-talbyxa såväl som folklig tidig 1800-talsbyxa. Därför har jag istället för lucka använt mig av ett sprund på höger sida, liknande som finns i såväl Vånga som på Orsa folkliga byxor. Mikael Ranelius har sytt ett par liknande till sin folkdräkt och kan ses här. Mina brallor är dock ganska tighta vilket brallorna under 1700-talet blir vilket gör att de drar kanske mer åt modedräkt än folklig dräkt, åtminstone till 1700-talsdräkten.  När det kommer till sömnadstekniska detaljer har jag också spanat på arméns byxor modellår 1756. Dessa är försedda med en byxlinning med råkant. Att använda råkant ger det hela lite intressant karaktär och är väldigt vanligt på dräkt förr hos hög som låg i samhället.

Armens byxor m/1756. Notera råkanten, det är även råkant på bensluten. Bild: Armémuseet.

Knapparna är fastsatta med fastsydda läderremsor. Upptill är det vanliga plåtknappar i mässing och nedtill enkla, släta tennknappar.  Baktill är en enkel knytning. Notera att jag inte gått över plagget med strykjärn än, måste utnyttja dagsljuset lite iallafall.

 

Slutligen, minns jag då jag sydde sina första hosor för många år sen. Ta det stora kliven från att vara en fåntrattmedeltidare med lediga linnebrallor till prettomedeltidare med tighta yllestrumpor och linneblöjor.

Är benkläderna de främsta markörerna i mansdräkten när det kommer till reenactment?

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

CD. Sågskära – Krook! En något ojämn folkmusikpuritansk skiva som ägnar åt den värendska musiktraditionen genom livets alla skeenden. Glöm världsmusik, käcka flanellgossar på plywoodlådor, saxofoner och allt vad crossover heter. Sågskära – where Ale Möller cannot reach.
Betyg: 3,5 leriga vadmalsstycken av 5.

BOK. Staffan Kinman – Vapenhistorisk inventering av kyrkor i Skara Stift -Med föremålsbeskrivningar, kommentarer och jämförelser.Den gör exakt det som titeln gör anspråk på, mer rafflande än så blir det inte. Svärdsporr av det smala, torra slaget. Kinman gör sitt jobb med militärisk precision med alla de för och nackdelar det ger.
Betyg: 3 torrbollar av 5.

RESTURANG. Aifur. Jag blev bjuden E-types vikingaresturang i gamla stan av min kära fru. Trots att konceptet med en vikingaresturang är renaste formen av hem till midgård-historiekitsch så var det iallafall gjort med kärlek. Trevligt, påhittigt och bra mat. Och E-type dök upp för att hänga!
Betyg: 4 hornprydda hjälmar av 5.

 

7 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Textil

Historiska hantverk på Stadsmuseet VI: Att stoppa korv som förr.

Till denna gång var det dags att stoppa korv en masse. Uppslutningen var stor och en bred skara glada unga människor hängde på låset för att få hacka, mala, kladda, stoppa och dricka glögg.  Lyckligtvis hade jag tagit hjälp av min mor under denna dag för att assistera, det visade sig vara ett lyckokast för att få ruljansen att fungera.

Ursprungligen var min tanke att göra två sorters korv men en miss i receptet resulterade i tre sorter. Korvstoppning är den nya trenden efter surdegsbröd bland innemänniskorna så varför inte ge det en lite mer historisk touch? Jag valde att utelämna alla elektriska apparater och i stället förlita mig på en gammal Husqvarna no 10, en ordentlig handvevad köttkvarn. Denna kvarn malde vi något i men också använde som stoppare.

Våra svenska korvar
Jag har analyserat en del korvrecept upptecknade på landsbygden i början av 1900-talet och använt dem som inspiration i kombination med moderna recept för att få ordning på proportionerna. De vanligaste kryddorna bland de svenska korvarna var exempelvis:

Salt
Lök
Kryddpeppar
Svartpeppar
Vitpeppar
Senapskorn

Andra förekommande: kummin, muskot och ingefära.

Det är som ni säkert kan se ganska snälla och bleka kryddor och i ärlighetens namn kan jag pålysa att svenska allmogens kryddskåp sannerligen var inte välfyllt. Om ni vill ha häftiga chorizos, mergues, sombreros, pajeros, raketas och vad det nu heter får ni söka sig någon annanstans. Svensken åt knappt färskt kött, allt skulle saltas först även om det skulle ätas nästa dag.

Det dominerande animaliska innehållet i svensk korv är annars det så kallade hjärtslaget, det vill säga lungor, hjärta, njurar, lever och eventuellt mjälte. Vi stod inte och hackade sönder fint kött för att göra korv utan det blandades i friskt med utfyllnad som potatis, korngryn, lök och annat. Våra korvar går under namn som surkorv, hackekorv, stångkorv, skållekorv, lungkorv, potatiskorv, spickekorv, lungkorv, svålkorv, späkkorv, blodkorv,  rullkorv, killekorv, tullkorv, slagsekorv,  osv. Namnet kom ofta av tillagning, förvaring eller huvudsaklig ingrediens. Våra korvar torkades eller saltades in vanligen men även rökning förekom.

En särskild sorts korv är just slagsekorven som också går under namnet rullkorv, killekorv, eller tullkorv. Den är ingen korv i vanlig bemärkelse utan görs utan de tunna köttpartierna mellan låret och bringan, det vill säga slagsidan. Detta tunna långa stycke saltas och kryddas, vanligen med kummin eller peppar och rullas ihop och sys ihop med stark lintråd.  På så vis kunde man göra korv utan att använda fjälster.

Korvhorn ifrån Upplandsmuseets samlingar märkt 1723. Digitaltmuseum.

Köttinnehållet till korven hackades vanligen i en så kallad hackho med hackhackor. Beroende på vilken slags korv man skulle stoppa och vilja tarmar som fanns till hans användes korvhorn av olika storlekar. Dessa var vanligen gjorda av kohorn eller bockhorn men det förekommer också att de var gjorda av näver.

Jag har alltså använt några av ovan nämnda  kryddor i korvsmeten för att framställa några slags svenska allmogekorvar, troligen festkorv då våra korvar inte innehåller inälvor. Är du intresserad av hardcore-allmogekorv ger jag dig ett vanligt recept från 1800-talets slut här:

Surkorv ifrån Kisa (Östergötland)

4 liter kokt kall potatis
Hjärta och lungor av gris
6-7 hg fläskkött
2-3 hg späck
lök
salt och peppar

Alltsammans males på köttkvarn, blandas med kryddor och stoppas hårt i smala fjälster, knytes till och doppas i kokande vatten. Korvarnas torkas på en duk, hänges på en trästång över den varma spisen för torkning i drygt en vecka. Förvaras på kall plats eller stekes på genast i ugn.

Kom inte gagga om låga kötthalter i svensk korv. Uppenbarligen går Dennis Hotdogs i våra arma  förfäders tarvliga fotspår.

Vår korvstoppning

En enkel köttkorv

Ingredienser
1 kg fläskfärs
1 kg oxfärs
0,5 kg finmalen späck
3 msk salt
1 tsk socker
3 krm malen ingefära
3 krm malen vitpeppar
3 gula lökar

Tillvägagångssättet är väldigt enkel. Hacka och mal ner köttet i kvarnen, liksom späcket. Att mala i handkvarn kan vara ganska jobbigt, se till att du har ett ordentligt bord.

Jag hade en ivrig stab hackare som ständigt försökte överträffa varandra i lökhackning och kötthackning. Trots att alla var gråtfärdiga fortsatte knivarna gå. Alla kryddor mortlades noggrant. Alla i ingredienser knådas sen till en ordentlig korvsmet. Till denna korv ska krokfjälster användas som ska blötläggas innan ett tag. Vi stoppade vår korv med hjälp av kvarnen och då är det bara att montera fjälstret på korvhornet och sätta igång och veva.

Alla mina elever var ivriga att göra alla moment och just stoppningen är det bra att vara två på, en som matar kvarnen och en som vevar och kontrollerar tarmen. Andäktigt såg övriga på när korven sakta växte ut ur kvarnens innanmäte.

Med handkvarn är det väldigt lätt att justera hårdheten. Det går emellertid inte så snabbt, till skillnad från när jag gick styckningskurs för några år sen. När charkmästaren gjorde korv i korvkanonen kan jag lova att det gick fort, jag passade på att filma förfarandet:

Stilig korv blev det iallafall och precis lagom hårt stoppad. Vi snurrade korven på valda ställen.

Nu lyckades jag klanta mig ordentligt med denna korvsats, jag glömde att vi skulle lägga i oxfärsen. Detta resulterade i två saker: för det första en mer allmogeartad korv med mindre kött och dels en korv som påminner om att äta hemmalagade köttbullar med lite för mycket lök i. Klart ätbart men inte riktigt vad jag hade tänkt. Den överblivna färsen resulterade därför i ytterligare ett korvrecept som redovisas längre ner.

Betyg: 3 bleka korvar av 5. Med oxfärs i blir den nog riktigt bra. Detta blev såklart en asfet och flötbemängd korv med mängden späck den innehåller. Jag har prövat att steka korven såväl som låtit den sjuda och båda funkar.

Isterband
Isterband är en så kallad surkorv, det vill säga en korv som efter stoppning vanligen hängdes över spisen för att torka och syra sig. Därav en syrliga smaken i riktiga isterband. Isterband är en klassisk svensk korv som vanligen innehåller någon slags utfyllnad som gryn eller potatis. I vårt fall blev det kokta korngryn.

Ingredienser
0,5 kg fett fläst
1/4 kg nötbog
1 1/2 dl korngryn
1 stor lök
1/2 tsk mald kryddpeppar
1 /2 tsk mald vitpeppa
1/2 påse malda senapskorn

Till detta ska man ha svinfjälster som är en tunnare typ av fjälster, den är också något mer ömtålig. Alla ingredienser hackas och mals för hand. Jag hade som önskan att göra en korv som helt skulle vara helt hackad för hand. Efter ett idogt skivande, hackande och trancherande blev det ett bra resultat. Snart träddes en nytt fjälster på korvhornet och mer korv krämades ut.

Den här korven blev om något snyggare och kanske godare. Vi vet inte än då korven i skrivande stund hänger i mitt pannrum för att syra sig. Den börjar skrumpna och se verkligt delikatesartad ut.


Hemligkorven
På grund av min klantighet så stod vi där med 1 kg färs över. Eftersom vi hade såväl tid som fjälster över inhandlades rimmat fläsk och rökt fläsk till en ny spännande korv. Detta är tänkt som en gästabudskorv, nästan en borglig korv med sin stinna kötthalt.

Ingredienser
1 kg grovmalen
0,5 kg rimmat fläsk
0,3 kg rökt fläsk
1 lök
1 tsk vitpeppar
1 tsk salt
1 tsk kryddpeppar

Inga konstigheter här inte, vi använde svinfjälster då vi hoppades på en köttig stekkorv. Fläsket och löken hackades och en ny sats korv var snart skapad. Efter att den var klar var dagen till ända på Grå huset och vi kunde sätta oss ner och beundra vår samlade ansträngning.

Betyg: 4 rejäla köttpinnar av 5. Riktigt god faktiskt med viss rökt karaktär. Värd att göra igen.

Till sist
En verkligt inspirerande historisk verkstad med engagerade människor och många intresserade ströbesökare. Korv förvandlar människor. Välkommen i vår på kommande historiska verkstäder!

Gå vidare
Vill du lära dig mer om matvanor hos allmogen finns det ett oumbärligt verk på alla vis och det är Nils Keylands ”Allmogekost I-II” och vill du lära dig stoppa korv och kolla recept är http://www.salsus.se/ ett säkert kort.

3 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Självhushållningsexperiment

Trollskott och att skjuta bort det.

I allmogens föreställningar kring sjukdomar gavs trollskottet ett stort utrymme. Trollskottet kallades även för finnskott, lappskott eller villarpaskott och kännetecknades av plötslig sjukdom eller oförklarlig smärta. Trollskottet hade vanligen en avsändare som med magiska medel satte skott på ett offer. Resultatet av skottet kunde variera kraftigt ifrån slaganfall, rännskita, bölder, frossa till vansinne och galenskap. Vägarna att sätta trollskott på sina fiender är många men involverar ofta någon slags magisk projektil, vanligen mer symbolisk än av faktisk innebörd. Inte sällan användes pilbågar eller bössor när man skulle sätta trollskottet. Exempelvis berättas det i Värnamo socken:

Skjuta trollskott tillgick sålunda. Man skaffade sig ett föremål t. ex. en näsduk, som hade tillhört den som man ville åt. Vidare skulle man anskaffa malm från sin och fiendens hemsockens kyrkklockor samt mull från kyrkogårdarna. Med detta och krut laddades bössan. Istället för hagel lade man i ett människoben samt en kula, stöpt av ärvt silver, samt en kula stöpt av kors bly d. v. s. av en blybit, som haft form av ett kors. Av näsduken gjorde man en docka, denna docka hängde man upp i ett träd vid en korsväg. Så sköt man på dockan. Man kunde efteråt på dockans utseende se, om en fiende överlevt eller ej. Trollskott kunde man endast skjuta en torsdagskväll i nedan.

Liknande rituella tillvägagångssätt finns där ingredienserna byts ut eller förändras, ex dockan kunde huggas av en tallbit och få ett hjärta av en stulen oblat. Som ovan antyds är tillvägagångssättet genomsyrat av symbolik och i folktron starkt laddade komponenter.

I brist på skjutvapen kunde andra metoder anbringas. I Jösse härad berättas följande:

Dorti Nilsdotter i Granbäck bekände vid tinget 1706, att hon av en finska lärt att göra ”trollskott” på så sätt, att hon skulle taga näverknutar och hår av sådant skinn, som blev på barkade hudar och trilla detta tillsammans till en trind rulle. Då hon ville göra någon skada, skulle hon kasta den åstad och befalla den fara dit hon ville i djävulens namn och genom hans konster, och allt skulle ske. Och uppgav hon sig därmed ha tagit livet av Olof Björnssons sugga och trenne getter tillhöriga Håkan Elofsson i Dal, för det de varit hårda mot deras legopiga, som var hennes goda vän.

Berättelserna om trollskottet är många och vitt spridda över vårt land. Botemedlen är också talrika och följer den allmänt brukade doktrinen i folkliga medicinen, det vill säga ”ont ska med ont fördrivas”. På så vis påminner boten om trollskottets kastande. I äldre tider användes gärna därför små miniatyrpilbågar som man kunde skjuta små ofarliga pilar mot den värkande delen eller mot norr där trollskottet i allmänhet ansågs komma ifrån. Där bössor fanns tillgängliga laddades de magiska botemedel såsom naglar och hår från den sjuke, ärvt silver, 9 träflisor från fruktbärande träd med mera. Tidpunkten för bösskottet var ofta viktig, exempelvis tre torsdagsnätter i rad före soluppgång.

En så kallad skjutpinne med förlaga från 1800-talets Småland.

Istället för skjutvapen kunde även så kallade skjutpinnar brukas. Dessa enkla redskap tillverkades av en pilgren som klövs i ena änden och en liten träbit spärrade upp det kluvna snittet. Genom att peta på den lilla träbiten lossnar den och skjuts iväg av spänningen i klykan. Innan uttalar man ramsan:

Jag skjuter. Jag skjuter för trollskott och villarpaskott samt för allt djävulskap som finns!

När detta var genomfört skulle trollskottet ha försvunnit. Det var inte alltid det fanns bot, exempelvis om trollskottet var menat att ta livet av någon. I sådant fall kunde även trollskott sättas på den häxa som utfört dådet. Man kunde då bränna nio sorters lövträ som plockats en tidig torsdagsmorgon och av askan förladda bössan med. I djävulens namn skulle bössan sen skjutas med kula och aska mot en människofigur ristad i ett träd. Där skottet tog skulle häxan bli skadad. På så vis kunde man också hämnas förgångna trollskott.

Idag lever trollskottet i viss mån kvar, vanligen förknippat med ryggont, det vill säga ryggskott. Det tycks också i pastischform, föga oväntat, fått ett visst utrymme hos dagens nyandliga smörgåsbord. Vem kunde ana? Artefakterna som används i ovan beskrivna ritualer är vanligt förekommande i otaliga andra sammanhang, både i såväl onda göromål som i botemedel. Fantasin och kombinationerna är oändlig och inte sällan av makaber art. Det är inte utan att man gärna försöker föreställa sig hur ovan ritualer tog sig uttryck i det riktiga livet. Vad tänkte människorna när de hörda avlägsna smällar av gevär om torsdagskvällarna?

Källa: Carl-Herman Tillhagen (1958), Folklig läkekonst. Nordiska museet. Stockholm.
Skjutpinne tillverkad av mig.

1 kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner

Skura trasmattor, det är åter dags!

 

Mellan att vi renoverar, åker på folkmusikfestivaler och försöker göra ingenting vill jag  påminna er, alla mina kära läsare att det är åter dags att präktigt förse sig med en sjö och en brygga. Lägg till smutsiga trasmattor, såpa, öskar och rotborste så har ni det hela. Senare i höst vill ni knappast ge er ut och huttrande sitta och löga mattor.

Detta inlägg ger inte så mycket information då Anna-Maria förra året förklarade mycket utförligt i en gästartikel ur trasmattan ska tas. Den artikel hittar du här. Sen vi skurade mattor förra året har vårt förråd av trasmattor fördubblats, det beror på att vi fick fantastiska trasmattor från Farmor och för att vi tog en massa trasmattor från en gård som jag tidigare skrivit om.  De sistnämnda mattorna varierade i skick och utförande, från trasiga skabbmattor till yppersta ripsmattor och långa välplanerade trasmattor såsom denna 6-metersmonster nedan:

Trasmattan – Allmogens matta.

Idag förknippar vi ofta trasväv med mattor men förr var det även vanligt att ha i sängen, ofta som mellanlägg över sänghalmen och under eventuell fäll eller lakan. Att pryda golvet har ofta varit sekundärt hos allmogen och när det vid högtider behövdes brukades ofta sängrelaterade persedlar. Under 1800-talet händer det dock något. Ett större överskott på utslitna textilier resulterar i att man alltjämt börjar väva trasmattor även för golvets utsmyckning. Överskottet tros bero på att pappersbruken i allt större utsträckning gick över till pappersmassa av trä, innan det gick nämligen att sälja linnelump till bruken för bra pengar. Detta nya scenario i kombination med billigare bomullstyger från stadens väverier. I många landskap var det vanligt med halmmattor som hade ett inslag av halm istället för trasor. Det förekom även ofta i kombination av de båda. Låt oss dock inte tro att dessa mattor brukades såsom vardagsföremål när de blev på modet under 1800-talets mitt. Flera uppteckningar från tiden vittnar om hur exklusivt trasmattorna var för sin tid. En del tyckte det var rent slöseri, som i Hälsingland där bland annat ledaren och tillika pastorn Hedberg för den kristna sekten Hedbergianerna predikade att det var syndigt att ha mattor på golven.

Innan trasmattan var Sverige alltjämt ett mattlöst land, följande uppteckning från Dalarna beskriver vad allmogen smyckade sina golv med innan trasmattornas ankomst:

”Golvmattan kom i bruk på 1880-talet, då trasmattor först användes. Före mattornas tid ströddes halm på golvet endast under julen. Någon hade nog halm om nyåret också, och en del lät halmen ligga kvar till över nyåret. Vidare hade man finhackat granris på golvet  om söndagarna vintertid. Under fastlagstiden hade många fin sand på golvet, och sanden sönderdelades våg och böljeformigt med sopkvasten som prydnad. Om sommaren plockades årsskott av granruskor, granskott som breddes över golvet om lördagskvällen. Om midsommar räfsade man asplöv som breddes över golvet”

Liknande bruk finns i det flera landskap och det berättar om varför förr var ett helt annat liv och en helt annan tid. Vem skulle idag kratta sand i sitt kök som om det vore en kyrkogårdsgång?

 

Lämna en kommentar

Filed under Allmoge och etnologi, Artiklar & Recensioner, Övrigt & pålysningar

Allmogens skjutjärn.

Med detta inlägg ämnar jag beskriva mitt senaste tillskott i min samling av antika jaktvapen men också visa på en vapentyp som brukades av allmogen i nära 340 år. Min ambition är att detta inlägg inte ska vara snustorrt då jag vet att många av er inte är intresserade av vapen och inte kan recitera saliga vapenhistorikerna Josef Alm eller Torsten Lenk som ett rinnande vatten såsom en del av mina vänner plägar göra. Låt er inspireras av en vapentyp som genomsyrar jakten i Sverige.

Objektet som jag beskriver tillhör en typ av gevär som är intressanta rent etnologiskt och som vittnar om en del allmogejägares enfaldiga fantasilöshet. Jag talar om snappflintlåsbössor. Detta är min första snappflintbössa (det lär banne mig bli fler…)

Denna bössa är 123 cm lång och den har blivit ganska mycket renoverad med bra gjorda stocklagningar och nya låsdelar. Låset fungerar väl om den får en ny flinta. Geväret har ett rejält spett till pipa och är som många allmogebössor räfflad. Dessa vapen var precisionsvapen och ofta är kalibrarna ganska små. Detta är för en 12 mm kula vilket är ganska mycket. Resultatet med en pipan är att hela pjäsen väger mer än en stor armémusköt, ca 4,5 kg. Troligen är denna bössa från 1800-talet och från norrland där denna typ höll sig kvar länge.

Svenskarnas favorit.

Snappflintlåset kan spåras tillbaka till 1550-talets Tyskland och som snabbt vann gehör bland svenska vapentillverkare och vidare till  Norge och de baltiska länderna. Tyska smeder tog med sig låstypen till Sverige och den visade sig vara pålitlig och lätt att tillverka. Snappflintlåset är en förspringare för det reguljära flintlåsen som kommer att dominera Europa till början av 1800-talet. Med låsen följde också en tysk estetik med korta och stabbiga stockar som var rådande mode under 1600-talet.

Två utmärka snappflintlåsbössor med beninläggningar från 1600-talets Skåne. Så kallade Göingebössor.

När allmogen började skaffa sig krutvapen för jakt hade de vanligen två vägar som var ekonomiskt försvarbara – köpa utrangerade vapen från militären och civilister eller tillverka dem själva.  Att studera allmogens lokalt tillverkade jaktvapen är som att titta på deras kläder, möbler och hustyper. De är präglade lokala modeintryck, ekonomiska tillgångar och hantverksmässiga förutsättningar men också av eftersläpande konservatism.

Snappflintlåsen dominerar bland byarnas vapensmeder och i vissa delar av landet, särskilt norrut kunde jaktvapnen ha sett likadana ut i över 300 år.  Dessa snappflintbössor har ofta ett folkligt uttryck i ornament och en tydligt prägel ifrån de tyska kolvarna. Det ska sägas att snappflintlåsen användes av hög som låg även om det konventionella flintlåset eller hjullåset dominerar hos de högre stånden under motsvarande tid.

Böndernas förlagor, en tysk snappflintlåsbössa från tidigt 1600-tal. Notera likheterna.

Snappflintlåsbössa gjord av svensken Jonas Schertinger den yngre i Stockholm 1722 för den svenske kungens jaktgarderob. Även adeln föredrog ibland snappflintlås, just denna är något av en hybrid av snappflintlås (se hanen) och normalt flintlås (se eldstålet och eldstålsfjädern). Stocken är i övrigt väldigt tysk.

Varför allmogen valde snappflintlåset var troligen för att det ansågs tillförlitligt och i sitt ursprung förhållandevis enkelt att tillverka. Det är egentligen mer komplext än ett vanligt flintlås men i sitt primitiva utförande säkerligen enklare att göra för en lokal smed. Här följer några exempel på bössor liknande mitt, dessa är ifrån det traditionella norrland.

Många av dessa bössor byggdes också om på 1800-talets slut till slaglås med samma mekanism. Det tyder på att de var omtyckta vapen som ansågs värda att uppgradera.

Det förekom också att dessa mycket omtyckta lås monterades i för tiden moderiktiga stockar. Det kan se lite apart ut men utgör intressanta kontraster. Det är likt många konstnärliga uttryck hos allmogen – blandat.

Slutligen
Vad kan man då sammanfatta detta med? Inledningsvis så kan jag säga att detta är det perfekta reenactmentvapnet – det är gångbart under 300 år likt inget annat vapen. Det passar till min tidiga 1700-talsdräkt såväl som hos min tidiga 1800-talsdräkt. Det skulle även gå att göra  en tidig 1600-talsdräkt. Skicket är också perfekt för reenactment då många delar är bytta och inte original.

Det är svårt att säga hur vanliga dessa vapen var i jämförelse med andra vapen men det är tydligt att de spelat en signifikant roll hos allmogens jägare. Många köpte vapen tillverkade på manufakturerna i städerna andra gick till bysmeden.

7 kommentarer

Filed under Allmoge och etnologi, Antika vapen, Vapen