Liljerum XXXI. Sagan om de två tornen.

 

Uti Hammarkinds härad, i den lilla lilla byn Liljerum bodde där en enkel man med sin vackra hustru, två förtrollande vita hundar, en rabiat svart katt och en sur tjock katt. De bodde alla på ett litet, litet berg i ett skamfilat och något fult hus. De förra ägarna hade gått i förbund med ett hemskt plåtmonster vid namn Albin, Albin Pannan. I utbyte mot att man matade Albin med träbitar gav han värme och välbehag till de som bodde i huset. Ur hans blågröna kropp reste sig ett svart torn som spydde ur sig rök i olika färger beroende på fukthalten i träbitarna. Röken och lukten av Albins invärtes svedjebruk låg ofta tung över Liljerum. Albin gjorde oftast som han ville, han var lynnig, egoistisk och tvingade husfolket till att slita sitt hår och skava sina hälar när de släpade vedträn upp och ner från den närbelägna vägen. När monstret inte var nöjd kunde han ibland nysa ut en eldkvast mot den som närmade sig som kunde svedda armar och ben. Om vintrarna, när vinden ven runt husknuten och slet i trädens kronor på berget krävde Albin extra mycket ved och till de inneboendes förtret.

Understundom började den enkla mannen nära ett bittert hat gentemot monstret Albin och började i hemlighet med hustrun smida planer. De två vita hundarna och katterna sket just i vilket ty de brydde sig inte så länge de fick ränna runt och sova när de ville.

Den enkla mannen hade hört talas om en stad vid en sjö, som hette Vadstena. Där bodde en skara män som visste råd att bryta Albins mörka makt. Mot en stor summa daler lyckades han övertala männen att resa tvärs över Östgöta slätt och korsa den förbjudna ån, Stångån, och vidare mot det vackra medelklassgettot Söderköping i vars närhet Liljerum är beläget. Med underliga dialekter och med stor iver kom de farandes med många vita farkoster. Ombord på en av dessa kärror fanns en enorm best på gruvliga fötter som krossade allt i sin väg. På dess rygg fans en svart navare som reste likt ett väldigt torn på Liljerums kulle. Den kunde inte mäta sig med Albins ohyggliga torn men Vadstenamännen visste råd och under ett hemskt tordön borrade sig navaren ner i berg och jord. 130 famnar djupt hål grävdes.

Den enkla mannen och hans far tog till såg och kofot mot Albins svarta torn. Kampen var slitsam, gnistorna från tornets innandöme svedde den enkla mannen i en vild kamp medan solen sänkte sig över byn. Efter en utdragen strid på det höga berget stod ärans män kvar när tornet med en dov suck plöjde den frostnupna jorden. Albins väg mot undergången var nu långt framskriden.

När hålet var förfärdigat började Vadstenamännen slåss och träta med Albin. De krängde och slet, Albin stretade emot men visste snart att kampen var förgäves. Under förödmjukande former kastades det gamla plåtmonstret av ända, tjudrad på en vagn förpassades han till metallåtervinningens mörka domäner. Vadstenamännen drog nu konstiga rör från hålet i underjorden, in i huset. En ny vit, vacker maskin tog platsen där Albin en gång tronade.

En ny pakt slöts mellan den enkle mannen, den nya vita maskinen och Vadstenamännen. Den nya maskinen skulle enligt avtal utan strul i genomsnitt 18 år värma husets inneboende, den enkla mannen och hans vackra hustru, de förtrollande hundarna, den rastlösa svartkatten och den sura tjocka katten som hatade allt. Den vita maskinen krävde ingen tribut i form av ved och strängt arbete utan nöjde sig med de förunderliga krafter som kom ur hålet i marken.

Så levde de eventuellt lyckliga i alla sina dagar och de slapp stämma om instrumenten, frysa och de kunde tvaga sig i varmt vatten när de så ville. Bittra men varma droppar av vuxenpoäng strilade ner över den lilla byn.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.
Under den här rubriken finns smårecensioner av sådant som på olika sätt kan relatera till denna bloggs innehåll.

TV-serie. Downton Abbey. Säsong 1.  Brittiskt historiskt drama av bästa sort. Vi ligger så sorgligt efter, britterna briljerar som vanligt när det gäller sådant här. Frossa i hierarkier, stelhet, noggrant återgivnamiljöer och dolda hemligheter.
4 raka spett uppkörda 5. 

 

 

 

About these ads

7 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

7 responses to “Liljerum XXXI. Sagan om de två tornen.

  1. mamma

    Tokpojke, älskar dig! Kram mamma

  2. Ludvig

    Nog den bästa artikeln hittills!

  3. kurage

    Tack mor,

    Tack Ludvig, kanske ska ge mig in i barnboksbranchen?

  4. Ja jag röstar för att du ska börja skriva barnböcker! :)

  5. farfar

    Vi gratulerar till den nya vita maskinen som nu hämtar erforderlig värme från underjorden så att det blir samma värme dag som natt.
    farfar o farmor

  6. Vix

    Aldrig har då bergvärme verkat så sagoglittrande magiskt!

  7. Pingback: Jubileum | Kurage -Hantverk, historia och reenactment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s