Höst på Liljerum.

Det känns som en höst har förflutit och jag har missat den, mer eller mindre. Det enda jag har sett är verktyg, virke, skräp och läckande kranar. Renovering, värkande leder, knapp sömn och kalla tår mot plastparkett. En magsjuk hund som sprutlakerar arbetsrummet med sin egen avföring mitt i natten som grädde på moset. Man vet att man lever när man duschar en gång i veckan hemma hos päronen i grannkommunen och lever på mikromat. Det är med all säkerhet renovering på gång när man ser en ask med 500 spik försvinner från början till slut när hundratals meter pärlspont avverkas.

Det är nu som uppehållen faktiskt uppskattas, när man kan ta byta från genomskitiga snickarbyxor till vanliga kläder. Som när jag och Anna-Maria åkte på improvisationsteater för någon vecka sen. Förundrad över att kunna klä upp sig fortarande. Kuragebloggen goes modeblogg, kanske jag får högre ratings nu? Kanske skjuter jag mig i foten med tanke på förra inlägget? Tur att jag inte är lajvare. En gång i tiden bar jag bara svarta kläder eftersom jag hade långt hår och var hårdrockare helt och hållet (fortfarande, syntens lön är döden….). Nu har jag hittat en tegelfärgad stickad tröja och en mockarock från 70-talet. Seger, jag har brutit mig loss från ungdomen.

Kanske kan delge en liten tjuvkikning i köket.

 

Hur du upptäcker en civil lajvare.

Detta inlägg är helt genomsyrat av mina egenkonstruerade fördomar som bygger helt och hållet byggandet av stererotyper. Det är emellertid värt att beakta att dessa stereotypiseringar är en produkt av mina egna antropologiska iakttagelser i textilbranschen. Jag lavjar inte själv och  det är inte ämnat att någon ska fara illa av dessa villfarelser som jag ämnar ordbajsa om här. Att sälja tyg på medeltidsmarknader är en sak medan att sälja tyg på mässa är en annan, det är nämligen så att det är på mässorna som man får iakta lajvaren i sitt civila kontext. Ibland brukar jag, Samuel och Kerstin tävla om vem som kan upptäcka dessa individer, endast med hjälp av våra fördomsprofiler. Lajvaren avslöjar nämligen alltid sig själv när den väl öppnar munnen, därför är det som mest effektfullt om lajvariaktagaren kan klassificera lajvaren innan detta sker.

Jag tänkte härmed avslöja våra typologiska verktyg för ni andra ska kunna ta del i denna inskränkta kraftsport -Hitta lajvaren! Med denna nyckel kan ni sätta er på en parkbänk i närmsta större stad och räkna poäng, men det också vara ett medel för kontaktsökande, eller undvikande.

För att illustrera hur lajvaren ser ut i sitt rätta habitat är inlägget laddat med episka ”in-lajv”-bilder. OBS! Nyckeln fungerar bara på lajvare som är ”off-lajv”.

Lajvare av kvinnligt kön

Hår och ansikte: Det är sällan man ser den kvinnliga lajvaren i en moderiktig frisyr utan regeln är långt hår, mkt långt hår. Ungefär som de där ljushylta fantasivarelserna med långa öron. Lajvtjejer föredrar en naturlig approach istället för en alltför spacklad yta. Glasögon är inte ovanligt och ibland förekommer någon slags hatt eller mössa. Det bör tilläggas att lajvare till skillnad från andra nördiska släkten har en starkt dramatisk ådra, varför det är vanligt med spännande huvudbonader.

Klädsel: De flesta är jeans och t-shirttjejer med en fallenhet för naturmaterial som ylle och bomull. Gärna stickade tröjjor och polotröjjor. Glittriga partytoppar är inte så vanligt, däremot yviga scarfar och eventuellt ibland en lång kjol med betoning på kjol och inte klänning (som bärs på lajv). Kort och gott är det den tvådelade klädseln som dominerar i ganska stor utsträckning, dvs överdel och överdel. När det kommer till färg är de jordnära, grå, grön, svart och mörk röd.

Ytterkläder: Skinnpaj, gammal fjällrävenjacka eller något som varit med på ett 1700-talslajv. Vid kyligt väder är den stickade halsduken obligatorisk.

Skodon: Här ligger ofta en betoning på praktiska lågskor såsom Dr.martinskängor och treckingskor.Vill tjejlajvaren vara extra fin tar hon på sig några låga sleifskor.

Accessoarer: Det som utmärker en lajvartjej från liknande nördar är halsbandet, det är ofta något slags brons- eller silversmycke i kedja som anspelar på hobby. Det kan vara en drake, något fornnordiskt eller annat småokult.

Lajvare av manligt kön.

Hår och ansikte: När det kommer till lajvkillen är frisyren varierad men sällan stylad utan vanligen flottig (omedvetet flottig).  Den korta hästsvansen är en klassiker eller det halvlånga håret med en irriterande lugg och hår över öronen (även kallad ogräsfrisyr eller loffa). I linje med håret är ansiktsfrisyren avslappnad vilket ger ett intryck av att man är orakad. Många lajvare vill ha skägg men saknar anlagen och enstaka ljusa hårstrån växer spretigt ut ur ansiktet. De som har möjligheten att odla ansiktsfrisyr har generellt två alternativ: att skaffa ett bockskägg eller se ut som Gustav II Adolf (eller någon borglig tjomme från sekelskiftet 1900). Lajvare som diggar det senare alternativet missbrukar mustaschvax som de ständigt kladdar och skrytet med. Det första alternativet är det enkla alternativet som ibland kompletteras med en enkel mustasch. På huvudet bär lajvaren gärna någon slags huvudbonad, en gubbkeps eller i vissa fall en hatt med brätte.  Det speciella är att den manliga lajvaren kan ha gubbhatt med brätte till vad som helst, inklusive gympaskor och fjällrävenjacka.

Klädsel: Liksom den kvinnlige lajvaren är den manliga lajvaren en jeans och t-shirttyp. Däremot behöver inte lajvaren bära just jeans för de är inte duktiga på att bära moderiktiga sådana. De föredrar istället mjuka bomullsbyxor som chinos eller friluftsbrallor eller liknande byxor med praktiska fickor för spännande attiraljer. T-shirten är emellertid ofta försedd med ett tryck från någon arrangörsgrupp eller obskyrt konvent. Det händer också att lajvaren har en skjorta i något randigt material nedstoppad i byxorna. En del prettolajvare som sysslat med 1920-30-40-talslajv har väldigt svårt att sluta bära kläderna utanför rollen.  Ser man någon med äppelknyckarbyxor, tweedkavaj, fluga och stickad pullover så kan det vara en lajvare, särskilt om det är kombinerat med något plagg som inte passar in.

Ytterkläder: Lajvaren älskar sin fjällrävenjacka eller skinnjacka. Skinnjackan är ofta inte av det hippa slaget utan inhandlad på secondhand. Skinnkavajen har också vunnit mark bland lajvarna och bärs gärna med gympaskor och för korta byxor.

Skodon: Hos lajvaren är vandrarkängan eller den låga treckingskon kung! Slitstarka och praktisk sko som passar i alla lägen till alla kläder. Är man av det lite tuffare virket kan svarta kängor bäras.

Accessoarer: Den manlige lajvaren bär få tillbehör men ofta en praktisk liten friluftsryggsäck. En del lajvare har kanske någon fräsig fingerring med vargansikte eller något smycke kring halsen.

Jag hoppas alla är nöjda med detta enkla typologiska verktyg. Jag vet att gränserna är flytande mellan vanliga nördar och lajvare men här gäller fingertoppskänsla och tränat öga.

Happy Hunting!

Liljerum VIII: Köket II: Sågspån i skallen.

Det kanske många som inte förstår vad som tar sådan tid. Ni undrar varför det inte kommer några bilder på ett vackert bondkök från sent 1800-talet? Det är så här att när man äger ett gammalt hus som gått igenom generationer av renoveringar så blir det inte alltid som man tänker sig och det tar längre tid. Så enkelt är det. Men en lägesrapport i kan jag bidra med.

Golvet ligger på plats. Jippi. Jag ser det inte då det ligger under skyddspapp. Depp.

Pärlsponten sitter på plats i taket i lilla extradelen av köket. Blev bra, första momentet i huset helt utan komplikationer.Pappa sätter kakel i vid diskbänken.

Allt frid och fröjd så långt. Det var även städat i hela köket (och huset), tills i går eftermiddag då vi drog oss till minnes om de tre trasiga pärlspontbrädorna som vetter mot skarven med den bågnande bjälken. (det har spacklats en del också som bilden visar lite av…)

Dessa bräder måste bytas eftersom de är sprukna och släpper igenom…vad? Just det sågspån ifrån bjälklaget. De som är finurliga kan redan nu räkna ut hur värdet av den städningen bara rasade. Bokstavligen.

Jag bröt ner de tre bräderna och lät mitt rengjorda kök förvandlas till ett brunskimrande, dammigt helvete. Det är fashinerande vad som kan hittas i ett bjälklag, allsköns överblivet bråte och byggavfall. Särskilt intressant är nr:en av kombodagstidningen Söderköpings tidning/Valdemarsviks tidning. Tidningar ger bra info om när saker och ting händer. Lite blandande årtal strax före 1920 skvallrar om att huset byggdes om vid denna tid. Det är troligt att huset moderniserades vid denna tid, jag gissar att bakugnen revs, liksom spiskåpan och vedspisen flyttades in mot murstocken. Köket fick sitt gamla golv bortbytt mot ett smalsågat plankgolv, vars enda syfte var att få en linoleummatta lagd på sig. Genom hålet i taket kunde också övervåningens tak ses tydligt vilket är ett lika dant smalsågat golv. Man bytte troligtvis allt utom några av de bärande bjälkarna och satt pärlspont i taket vilket fortfarande var modernt vid denna tid.

Intressant att notera är att de kompletterat bjälkarna i taket med sågade bjälkar och att de gamla bjälkarna har varit målade med vit limfärg. Har de vanligt synliga i huset barndom?

Vi häftade upp papper i hålet innan vi spikade upp ny pärlspont. Isoleringen sparar vi, ca 2 sopsäckar med sågspån. Det är omöjligt att få upp den nerifrån varför vi väljer att någon gång lyfta på en planka på övervåningen och hälla i. Anna-Maria skrev ett brev och stoppade in i bjälklaget för kommande ägare. Den gamla pärlsponten är dubbelt så tjock som min mesiga nyköpta, detta resulterade att jag var tvungen att spika på material på bjälkarna för att komma upp i samma nivå.

Sen var vi tvugna att laga andra saker i taket där den gamla spiskåpan har suttit. Troligtvis revs den ganska sent, efter det att man satt in pärlspont i taket. Kanske på 30-40-talet. Det syns tydligt i taket hur stor eldstaden har varit med en eventuell bakugn. För att snygga till detta hörn satte jag pärlspont ovanpå bräderna och lade en fris runt så det blev riktigt bra. Nu slipper man få skräp i maten och nu är jag trött på att få sågspån i ögonen.

Snyggve….

I vilket fall har jag massa inlägg på G som är halvfärdiga men det kommer när jag hinner….

Jag har haft 40000 besökare sen starten! hurra!

Liljerum VII: Skörd

Efter att ha lagt golvet klart, behövde min själ och mitt lekamen en välbehövlig dos natur och luft. Spände för hundarna och lät de lojt dra ut mig i skogen. Jag har ännu inte hunnit undersöka omgivningarna och denna gång kom jag inte långt. Mossa, kullfallna träd och barrskog innebär bara en sak, kantareller! De första hittade jag när jag skulle lossa på kängorna, sen blev det fler. Trots allt var det inte trattkantarellerna utan svart trumpetsvamp i massor som blev dagens höjdpunkt. Några liter blev det.

Väl hemma gick jag loss på äppelträdet, som är mycket vackert och dignande av frukt. Min företrädare talade om för mig att det var bra vinteräpplen. Äppelträdet har stått där länge, en del av de ursprungliga träden på gården. Jag hämtade största pilkorgen och till min förvåning fyllde jag den också, kanske 45-50 kg äpplen från ett enda träd! Sen gick jag ner till päronträdet, även det ursprungligt och plockade ungefär hälften innan det blev för mörkt. Små små päron, vissa mindre än pingisbollar. När jag smakade på dem förstod jag varför min farmor och andra äldre människor försökt hasa sig ned för slänten och få tag på dem. Det är gråpäron en mycket gammal fransk päronsort med syrlighet och sötma. Många djur verkar vara där och palla frukt, både rådjur och grävlingar har lagt kabel runt trädet, liksom för att tacka det för sin smarriga frukt.

Must, lingonkokta päron och svampstuvning på gång, det vill säga om jag får fart på elspisen…

Liljerum VI: Tävling! Finn 6 fel!

Nedanför har vi en närgången bild av vårt kök. Utmana varandra i leken ”finn 6 fel!”. Vad är det för fel på den här bilden? Sätt er in i min världsbild och hitta felen!

Facit kommer snart….

Liljerum V. Köket: Rivning.

För er nya läsare som inte hängt är Liljerum vårt lilla hus/gård som vi köpt och renoverar på. Det dominerar bloggen just nu. Ni som är totalt ointresserade av modernare hantverk, hus, byggnadsvård, pärlspont och linoljefärg och bara vill veta mer om medeltiden och konstiga hantverk får vara till tåls och botanisera bland äldre inlägg.

Eder/Anders

Liljerum V. Köket: Rivning.

Medan jag rev för fulla muggar i badrummet gick Anna-Maria bärsärkargång i köket. Det fanns planer redan innan vi kom in i bilden att renovera köket men vi blev dem som tog staffettpinnen och skred i verket. Och visst, köket var ingen vacker syn. Blekta tapeter, plastmatta, bruna lister och masonit i taken.

Anna-Maria stod osäkert med kofoten i hand först men redan efter någon timme steg frenetiska bultande och gnisslande ljud upp till övervåningen där jag huserade. Masonit, spånplattor, lister, skåp och gips flög åt alla håll där Anna-Maria kom åt med kofoten.

Vi beslutade oss för att behålla den äldsta delen av köksinredningen det vill säga där diskbänken sitter. Denna inredning är platsbyggd och i trä, till skillnad från resten som är av spånplatta och masonit. Vi rev helt enkelt det mesta. En skum detalj är att köket egentligen består av två rum. En vägg är utslagen och fönstret är breddat (se ovan bild). Något av väggen fanns bara lite till vänster och en slags falsk träbjälke i taket för att osynliggöra (snarare markera, synliggöra skarven) skarven. Bjälken åkte ner den med.

Det är roligt och intressant att riva köksinredningen av spånplatta, särskilt om den sitter fast med spik. Som när på omöjligt att inte förstöra skåpen när spikarna ska ut. Spånplattor saknar som bekant elasticitet och modern spik nyper rätt bra.

Under två lager av masonit i taket fann vi guld- Grön pärlspont. Man vill ju inte klappa sig för bröstet för mycket men vi hade tänkt att ha pärlspont i taket och låta köket gå i grönt. Det kändes också som en bekräftelse dels på att jag inte är ute och cyklar byggnadsvårdsmässigt men också ett bevis på att under all skit finns en skatt begraven. Pärlsponten får vara kvar och ska bättras på, färgen är mycket välbevarad.

I ett hörn av huset verkar det ha stått något slags väggfast hörnskåp, har någon något annat förslag mottages det tacksamt.

I det andra rummet satt gips i taket, fastsatt med spik. Detta var före skruvdragarens tid då gips var förhållandevis ny grej. Under det satt totalt sönderspikad spännpapp som också måste bort. När skåp och elspis tagits och allt runt omkring var det tydligt var vedspisen suttit. Det verkar ha varit ett kakel runt, om det satt där då vedspisen var där är svårt att säga. Det kan lika gärna varit då det satt en liten vedpanna i köket. I taket går det att se spår efter någon slags murad kåpa eller liknande. Det återstår att se om vi murar en kåpa nu, kanske är det något vi väntar med tills längre fram och börjar med att ha en slät vägg bakom vedspisen.

Sen var det bara att sätta igång i och riva upp golvet, hej och hå. Nu tänker romantiska fånar, överspända av förväntan efter det som fanns i taket, att det skulle finnas något snitsigt välbevarat plankgolv under plast mattan? Nehejdu, och det visste jag innan, att det var spånplattor under. Sen visade sig att spånplattorna var mycket gediget fastspikat med stålspik och stora dykert, det gick inte att ta bort många kvadratdm åt gången. Efter mycket slit kunde vi åtminstone börja lägga in golvet som vi placerade ovanpå den gamla isoleringen som det inte är något egentligt fel på annat än materialet kunde vara lite mer traditionellt.

Jaja, mer om återuppbyggnaden längre fram….

Liljerum IV. Dokumentation I.

Tid att skriva är det ont om. Det har varit fullt upp på sistone helt klart. Flyttpackning, jobba (mkt helger) och renovering. Det tar ett tag att renovera, badrummet börjar bli klart och det nya golvet håller på att läggas i köket.  Rivningen av köket kommer snart att publiceras. Telia hatar mig just nu och vägrar ge mig Internet till bostaden så jag måste skriva på andra platser. Jag hoppas ni trogna läsare har tid med det.  I väntans tider tänkte jag dela med mig lite av en första dokumentation.

Jag anser det skäligt att dokumentera när man köper en äldre fastighet. Huvudsakligen om man har ambitionen att förstå huset man köper, skapa en slags känsla för husets historia och utvecklingsfaser. Detta är viktigt om man ska renovera huset i linje med husets bakgrund men också viktigt för att man ska förstå husets karaktär på ett mikrohistoriskt plan. I den mikrohistoriska resan undersöker man husets erfarenheter, dess ägare och vad de sysslat med, trakten huset står i och vilken funktion gården har haft. Mikrohistoria kan om man så vill sättas i ett större sammanhang, makrohistoria, kanske har det lilla torpet varit ett soldattorp som var indelat i det landsomfattande rotesystemet eller var  helt enkelt vad hade en gård i den här storleken för avkastning i relation till liknande gårdar i andra delar av Sverige vid samma tid? Vad säger husets proportioner med rådande byggnadsmode och virkestillgång? Utifrån en liten obetydlig gård kan obegränsad forskning byggas. Liksom historia i övrigt anser jag att det centrala är att skapa sig en inre förståelse av sig själv och den mark man beträder.

Jag ämnar att lite dokumentera Liljerum, främst så här i början för att göra huset rättvist. Jag råder alla att inför en renovering känna efter, vilka byggnadskonster hör samman med detta hus och vilka gör det inte. Ambitionsnivån är olika för alla och i vårt fall har vi inte tänkt att bygga ett museum utan skapa oss ett hem. Vi har varken tid eller pengar att göra allt men kanske finns möjliga kompromisser. Exempelvis har huset två utbyggnader från 1991, att riva dessa endast av byggnadshistoriska estetiska skäl är fånigt för människor i vår situation, istället kan man också acceptera dessa utbyggnader som en del av husets historia och gå vidare därifrån. Göra det bästa av situationen.

Så till några första trevande försök till byggnadshistorisk dokumentation.

Huset har som jag kan se gått igenom ett antal synliga ombyggnationsfaser. Jag har för enkelheten valt att kalla dem I, II och III.

Fas I. ca 1850-1902. Husets äldsta delar. Troligen ingång framtill på huset.Husets ålder är svår men de något djupa proportionerna tyder på att huset är tidigast 1850. Kanske stod här ett mindre hus men möjligen skiftades gårdarna om och ett större hus byggdes. Liljerum är möjligen den äldsta gården. Detta får undersökas vidare.

Fas II.1902-ca 1960.  1902 förses huset med en utskjutande trapphus framtill. Från denna tid finns ett fotografi (kommer sen…)med liten dokumentation. Bilden är hämtad ur Sveriges bebyggelse: Östergötland. Här kan man se att huset är har en  mörk färg, troligen rödmålat med vita knutar. Vad huset har för någon panel är svårt att se. På gaveln är fönstren asymetriskt placerade, anledningen är en vägg som nu är borta. Skorstenen är putsade med ett utskjutande krön. Trapphuset är försett med en pardörr i någon ljus kulör, kanske guldockra (vilket är sååååå populärt att måla dörrar med nu). Jag tippar dock på att detaljerna på huset har varit kromoxidgröna vilket var populärt vid denna tid, en flyttad äldre stupränna har denna färg bland annat.

Det finns några få synliga spår av fas I-II, bland annat de fina utskjutande takstolsgrejjern (vad det nu heter) som är vackert profilerade.

Fas III ca 1960-2009. Någon gång har huset försetts med eternit och målats gult. Samtliga eldstäder revs och huset försågs med kökspanna och vattenburen värme. Snart försågs det med betongpannor och skorstenen plåtbekläddes. Troligen i samband med fönsterbyte breddades flera fönster bland annat det assymetriska fönstret på nedervåningen. 1991 byggdes huset till med pannrum, extra badrum och hall. De båda utbyggnaderna flankerar trapphallen. Dessa utbyggnader, samt trapphallen är klädda med fjällpanel. Någon gång blev trapphallen renoverats och innertaket sänkt, vilket resulterat i att trapphusets fönster sänkts ner.

Jaha, då inleds fas IV 2009-?

Liljerum III. Badrummet I: Rivning

Jahaja, vad gör ett sådant här pikant litet badrum här i det här huset?

Året var 1978, då många av er, inklusive jag själv, inte var födda. Gemene man tyckte det var helt ok, till och med fint att inreda ett badrum med blomster i tunga färger, mörkgrön plastmatta och det som vår besiktningsman kallade för bilhandlarpanel. Det var tydligt vanligt att inreda skabbiga bilhandlarkontor med mörka paneler i fuskjakaranda från Sydkorea. Jag hade svårt att ömka mig över snickerierna när min kofot satte in. Men kom ihåg att en dag kommer folk garva åt fondtapeter och skandinaviskt ljus. För att inte tala om shabby chic…

Året var ca 1960. I sund steril folkhemsanda skulle badrummet vara målade i lugnande, praktiska och lättrengjorda färger. Ljusblå med något okänt kakel. Jackie Kennedy hade gillat det. Liksom makarna Myrdal. Amerikanism och svenska folkhemmet. Det svarta är ett mycket intressant val av fuktspärr, en masonit dränkt i något asfaltsliknande klet. Regler rörande badrum kommer och går. Vid den senare 1970-talsrenoveringen valdes plastduk som även den syns på bilden.

Något tidigare än 1960. Om det verkligen fanns ett badrum innan detta är svårt att säga. Det krävs lite detektivarbete för att säga. Underst bland lagren finns en pärlspont vilket var vanligt att ha i tidiga badrum, men den känns alldeles för taffligt uppsatt för att vara det. Den är skarvad och i dåligt skick. Det rör sig troligen om återbruksmaterial för att åstadkomma en bra grund för masoniten. Kanske satt denna pärlspont i köket.

Under den gröna plastmattan återfanns en kakel vilket var mycket spännande. Det rör sig om ett vitgrå melerad platta tillsammans med ett rött lerkakel. De är 1 cm tjocka och från svenska IFÖ. Jag försökte ta upp så många som möjligt hela. Det var rivningen det. Nästa sak är att sätta in en gammal dörr och förbereda för att badrumshantverkarna ska droppa in och göra sitt jobb.

Liljerum II. Den enes död, den andres bröd

Många gamla hus möter tråkiga bokslut när de rivs av ointresserade och oförstående nya ägare. Hus som ibland stått i hundratals år för att bytas av en nybyggd villa som håller i 30 år. Sen finns det också de personerna som är intresserade men inte har tid, men som önskar att att någon kan ta vara på huset. En sådan person stötte jag på genom en blocket-annons. Han hade köpt en skogsfastighet där det fanns ett torp som var bortom räddning. Kraftiga sättningar i huset och rötskador. För att rädda några inventarier satte han ut en blocket-annons för att bli av med järnspisen. Jag ringde och åkte dit. Då fick vi fick reda på att det skulle rivas frågade vi om vi kunde ta ut dörrar, lister och lite fönster. I utbyte mot en torktumlare gick vi loss på inredningen.

Först tog vi ut vedspisen, en vacker Husqvarna nr.16 från sent 1800-tal med en tillhörande gjutjärnshäll. Dylika hällar är mycket ovanliga, jag har knappt sett någon någonsin. Till kom också vedluckor och bakugnsluckor från Näfvekvarn som är det mest lokala bruket på järnspisar.Det kändes lite jobbigt att förstöra detta stilleben.

Spisen kommer behöva renoveras medelst stålborste, spislera och svets. Det kommer i ett annat inlägg.

När spisen väl var undanskuffad gick jag, Anna-Maria och pappa Pär loss med träkilar, kofot, stämjärn och hammare. Det är gäller att vara varsam, virket är torrt och spänt under många lager av gammal tät plastfärg. Slå in träkilarna bakom listerna och stick sedan in en kofot och försiktigt lossa bräderna. Det fantastiska med gammal spik är att de är koniska, vilket gör att när de väl börjar lossna så hoppar de nästan ur hålen med en smäll. Dagens spik är rak med en liten avfasad spets längst fram, dessa spikar nyper hårdare i träet och är svårare att dra ut utan att förstöra trät. Det är en bra poäng att märka dörrarna och deras respektive foder.

Jag vill slå ett slag för Hultafors röda kofot. Svenskt stål (smidd i Taiwan, depp…) Den är lätt, smidig och har en ett brett huvud som ger större anslagsyta vilket är viktigt när man tar loss ömtåligt foder. Den kostar några 100 men de är de värda. (Nu har jag iofs köpt min billigt direkt i Hults bruk där de målas men iallafall)

Eftersom fönsterbågarna var osedvanligt stora i detta lilla hus beslutade vi att ta dem med, mest för att få glasrutor i reserv.

Totalt kom vi över:

5 innerdörrar med karm samt foder

1 Pardörr med karm och foder

1 Pärlspontad garderobsdörr

8 fönsterbågar med glas

Fönsterfoder från 4 fönster.

X antal meter golvlist

X antal gamla spikar, beslag och fönsterhakar.

Förödelsen var total när vi var klara men huset får åtminstone leva vidare till viss del i ny skepnad. Detta huset måtte haft en deppig tid, det var tydligt att huset varit eldhärjat minst en gång, byggd på eländig grund, fått sättningar och under en tid haft fyllon som inneboende som inte kunde slå en spik rakt. Och då ska vi inte tala om rötskadorna..

Dörrarna är det värt att nämna lite om extra. Pardörren är något särskilt, hög, fint snickrad med åtta små rutor i varje dörr. Innerdörrarna är av vitt skilda slag med olika dateringar, från troligt sent 1700-tal till sent 1800-tal. Kanske har några av dörrarna suttit i ett äldre hus, ägarna kan ha gjort på samma sparsamma sätt som vi och uppskattat en väl snickrad dörr. De flesta av dörrarna har dessutom lås vilket är kalas eftersom nya reproduktioner är otroligt dyra.

Äldsta dörren, sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Primitiva gångjärn och lås med platt ovalt vred.

Nu är det bara vänta och fundera vart dörrarna ska passas in. Bara en dörr är vänsterhängd och kommer troligen hamna på toan. Sen är det en hel del som ska skrapas, den dagen den sorgen. Apropå sorg kommer det lilla tomma huset ute i skogen snart krossas av ägarens egna grävmaskin och eldas upp.

English summary: We have been away to a old house, similar to our house, to get old parts. Since the house is to be torn down we managed to get alot of old spare parts like a couple of doors and windows. Most important, an iron stove from the 1880:s. The doors are of different sizes and dates, from late 18^th C to late 19^th C. It´s somewhat sad to know that this old is about to be destroyed but its to late to repair and after all alot of parts will live on in our house.

Växtfärgning med valnötter och omtäljning av sked.

 Jag väljer att få undan lite ämnen från sommaren och säkert har några utav er väntat på den utlovade artikeln om valnötsfärgningen. För er som inte hängt med så gjordes två spännande färgbad på medeltidsveckan och detta är andra delen av två om detta.

I Wisby växer något så ovanligt som valnötter och därför valde vi att passa på. Jag skickade ut min färgningsjon, Andreas för att plundra stadens parker på nötterna. Han bärgade hem ett antal kg och precis som vanligt är det bra att ha ungefär lika mycket växtdelar i vikt som tyg. Hej vilt trancherade Andreas till mycken besökares beundran upp nötterna. De flesta trodde det var massa limefrukter men det är så att det ska tydligen vara bäst att färga när nötterna är helt omogna och gröna. Enligt Kerstin mamma Karin ska man inte smaka på innanmätet, det är otroligt osmakligt och ligger som en besk hinna i käften. Jag är beredd att hålla med.

Den som hugger upp nötterna märker tydligt färgämnets kraft då händerna svärtas ner av nöten. Du behöver inte beta det du ska färga innan. Vi fyllde i sedvanlig ordning vår lilla gryta med hackade nötter. Det är inte nödvändigt att hacka i småbitar, partera nötterna i fyra delar. Medans Andreas hackade pokulerad jag och Samuel under sällskapliga former över en morot.

Den upp till bredden fyllda grytan med vatten och nötter fick därefter koka i 1,5 timme. Därefter är det bara att stjälpa ur nötterna och låta färgbadet svalna något. Sen är det bara att slå på mer vatten och ner med tyget som i detta fall var samma tunna vit-beiga ylle som vi använt tidigare. På med grytan i elden och rör om och som vanligt ta det varsamt med eldandet. Vi tyckte det fanns plats för att lägga tillbaka lite nötter i grytan, det gör möjligen vare sig till eller ifrån. När tyget legat i badet ungefär en 1,5 timme ivrigt tyskt tärningspelande hängde vi upp det och la i lite garn, en väska och en läderbit. Jag vet inte riktigt vad vi tänkte när vi la i lädret. Det var på tok för varmt så lädret krympte och limmade sig. Vi garvade hejdlöst åt väskan som krympte till ett kreditkorts storlek. Den var trots allt fyra gånger större från början (förlåt Karin…). I vilket fall blev lädret mörkbrunt vilket är trevligt.

 Andreas tog sedan garn och tyg och sköljde det i Östersjöns salta vatten. Det är bra om man sköljer det som färgats för att få bort överflödigt skräp och färg.

 Och titta minsann det blev en mörk, lite gyllenbrun nyans. Sammanfattningsvis måste jag trycka på det exotiska i denna färgning. Det är viktigt att passa på när tillfälle ges. Så iväg med er ut på bruna nötiga äventyr.

Och så lite om en liten sked jag köpte i Visby i något som kan liknas ett loppisstånd, fyllt med allt som misstas vara medeltida om man kisar från 200 meters håll. Jag köpte en sked, troligen i björk och troligen souvenir från Ryssland. Sådana här skedar med runt skedblad och rakt skaft förekommer åtminstone sen 1300-talet och den karaktäristiska formen är som mest vanlig under 1500-talet. Oftast stöter man på den i silver eller tenn. Trävarianter har även påträffats. För att den ska vara lik originalen mer och vara mer tilltalande i största allmänhet täljde jag bort allt onödigt material.

 Jag tog bort den överdrivna klacken och täljde skaftet delvis 8-kantigt och satte en rund knopp överst. På tennoriginalen från medeltiden är knopparna ibland formade som ekollon, kronor eller apostlar. Japp en bra sked i alla fall och ja skar mig i handen.

 

English Summary. This article is about dying with walnuts. It´s quite easy. Take the nuts when they are green and chop them to pieces. Fill the cauldron with nuts and fill up the last with water. Boil for 1,5 hour. Take the nuts away and put the fabrics in. Fill up with more water if needed. Remember to let the water cool a bit before you put the fabric or yarn in it. Put the cauldron on the fire and do not let it boil. Wash the fabric after dying. It´s possible to dye leather as well. We made the mistake to put the leather into the bath when it was to warm, but anyhow the colours is dark brown. The fabric becomes a kind of golden brown. After that I remodelled a spoon that I bought at a fleamarket. After reshaping it is quite similar to a common type of spoon popular during the 14th-17thC. It´s rather boring to write in English and a lot of funny details are lost on the way, I´m sorry for that….