How to make the kolvlådelock.

Undantagsvis hamnar ibland vapen i samlingen som saknar kolvlådelock. Kolvlådan är ett litet förvaringsutrymme för fetlappar, tändhattar och inte alltför sällan fladdermusvingar, likkistspik, oblater och ormskinn förvaras. De sistnämnda föremålen för att säkerställa jägarens jaktlycka och förhindra ondsinta personer från att ta döden ur bössan. Saknas locket till denna låda sänks värdet på vapnet och det ser tråkigt ut med ett gapande hål i kolven. För att råda bot på åtminstone utseendet bestämde jag mig för att skriva en liten smalspårig artikel om hur man med enkla verktyg tillverkar en ny. Jag hoppas artikeln också kvalar in till DM i smalaste svenska How-to-artikeln.

Nödvändiga verktyg
-Vass slöjdkniv
-Penna, sax och styvt papper
-Japansåg eller modellsåg
-Sandpapper 280 och 120
-Smalt stämjärn
-6 mm skölpjärn
– Samt eventuell karvsnittskniv.

1. Val av trä
Bössan som saknar kolvlåda är en mycket ovanlig bössa tillverkad av den ganska okända smeden Sven Hallgren (verksam under 1700-talets mitt i Norrköping). Kolven är i betsad björk och därför blir locket av samma material. Jag tog ett rakvuxet vedträ som utgångsmaterial. Många vapen har kolvar i ex alm.
P1050456
2. Design och framklyvning av ämne.
Du ska välja en design baserat på liknande vapen. Jag tog fram olika lock från andra samtida vapen som referens. Mitt val föll på locket till höger som kommer från en bössa av Norrköpingsmästaren Peter Utterberg. Rita av formen på träbiten och såga av den i rätt längd.

P1050458
Du ska ha en bit utan kvistar och det är underbart att klyva ett ämne som verkligen är rakt. Jag använde en kniv och ett annat vedträ när jag klöv. Med denna kvalité på träet kan man gott klyva mycket nära den tjocklek som locket ska ha.

P1050459
3. Sågning och framklyvning av övre locket.
Framtill på locket ska en tunga skjuta fram men undertill ska en klaff snidas fram som passar i de spår som finns i kolvlådan. Gör en märkning för kolvlådans längd på träbiten och såga sen ett snitt så djupt som spåren är i kolvlådan. Klyv bort det som är framför klaffen.

P1050460
4. Grundläggande formgivning och bearbetning.
Ta kniven och börja grovt välva locket och forma tungans form.

5. Börja passa in klaffen i kolvlådan.
Detta är det svåraste momentet i arbetet. Börja med att göra en pappersmall som du kan skjuta in i kolvlådan. Klipp till den så att den skjutas in utan problem.
P1050493
Därefter applicerar du mallen på klaffen och ritar ut hur formen ska se ut. Därefter ska du börja skära ut formen med hjälp av kniven. Det räcker gott med en kort, vass slöjdkniv. Början med att skära ut formen på klaffen så att det blir rent och snyggt, sen kan du börja skära in från sidan så att du får det snedställda spåret in i lådan. Detta kräver lätt hand på kniven och noggrannhet. När du kommit en bit på väg ska klaffen se ut så här:

P1050495
Nu kan man börja trycka in locket i spåren. Med vaksamt öga går det att se på träbiten var kolvlådans trä tar emot. Långsamt får du då ta bort material tills hela locket går att skjuta in. Det är lätt att träbiten suger fast ordentligt i kolven så var lite försiktig. Det gör inget om träbiten är lite för lång då är det lättare att anpassa den i längd.

P1050497
6. Putsa ovansidan.
Med slipkloss och grov papper kan du nu forma ovansidan av locket till önskad form. Se till att den blir helt slät och far försiktig när du slipar den framskjutande tungan så att du inte sabbar formen. Har du en antik förlaga så ha den till hands, ofta är locken eleganta utan grova kanter.

P1050500
7. Avsågning och avfasning.
Skjut nu in locket i kolvlådan och märk ut var locket ska sågas av.
P1050501
Änden på locket ska vara avfasat i de flesta fall. Märk ut med penna och gör avfasningen med en kniv, avsluta med sandpapper.
P1050503
8. Snida kanten.
På min kolvlåda vill jag ha en markerad kant som löper längs med lådlocket. På originallocket finns två skurna spår men jag nöjer mig med ett då det är en lite enklare bössa som locket ska sitta på. Märk ut var spåret ska vara med en penna som på bilden ovan.
Här krävs det att hålla tungan rätt i mun. Nu skär du grunt och rakt där du ritat, gärna med karvsnittskniv annars med den vanliga kniven. Snittet ska skäras 90 grader med träet.

P1050505
När snittet är gjort ska du vinkla kniven så att du få ett V-format skär mot snittet. Försök att skära noga och distinkt.

P1050506
När du skurit ett spår, vinkla kniven mer och skär bort mer mer material tills du får något som ser ut så här. När är det  en klar markerad kant men notera att du ska nästan bara skära bort trä på den sidan som är mot lockets mitt.
P1050508
9. Forma greppet.
På locket finns ett dekorativt tumgrepp som kan se ut på olika sätt. Ibland är det väldigt enkelt med simpel fördjupning medan det ibland är ett avancerat ornament. Jag ska utgå från förlagans utskjutande räfflor. Rita och designa med pennan hur det kan se ut.

P1050509
Skär ut konturerna med skarvsnittskniven. Dessa konturer kommer verka som ett stopp i nästa steg när du skär med den smala skölpen mot ”pluppen” eller vad vi nu ska hitta på för namn. Forma gropen lungt och metodiskt med skölpen och skär rent i ibland runt pluppen med kniven.

P1050519
Rita ut de utskjutande räfflorna i den nu renskurna gropen.
P1050520
Skär ut räfflorna med skarvnittskniven försiktigt. Gör v-formade snitt som blir djupare mot pluppen.  Snygga till räfflorna så att de ser ok ut. Finputsa dem senare.

P1050521
10. Spåret för kolvlådans låsning.
Undertill ska det finnas ett spår där en bladfjäder ska sitta som ska låsa kolvlådan på plats. Det spåret ritar du ut, ca 5-6 mm bred. På originalet syns det att det inte är den ursprungliga pladfjädern utan en senare, enklare som spikats på plats.

P1050522
Skär längs med linjerna och gröp ur med det smala stämjärnet tills spåret är lika djupt som klaffen.

P1050523
11. Finputsning
Ovansidan är nu färdig för att finputsas. Jag använde mig av 280-paper. Jämna till alla vassa kanter. Vik pappret och putsa mot de skurna kanterna. På ovansidan ska locket  vara välarbetat, spår av verktyg ska putsas bort, däremot kan det vara ruffiga på undersidan eftersom det inte syns.

P1050524
12. Träarbetet färdigt.

Nu är kolvlådelocket nästan färdigt. Beroende på vilken färg du har på bösskolven ska locket betsas. Vad som också kvarstår att göra är att tillverka bladfjädern som låset kolvlådelocket. Jag hade gärna velat smida fjädern men kommer nog ställa mig med fil och rondell slipa fram det. Förhoppningsvis också förklara tillvägagångssättet i ett senare skede.

P1050527
Lycka nu till att åtgärda dessa skamfläckar på era jaktgevär och fotjägarstudsare.
Dags för semester.

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Trä, Vapen

How to koka the röd slamfärg.

P1050450Den svenska nationella identiteten blöder ut på gatorna.

Ingen färg är väl så traditionstyngd i Sverige som den röda slamfärgen. Idag synonymt förknippad med Falu rödfärg. Traditionellt sätt så har betydligt fler gruvorter och bruk producerat det röda pigmentet som hamnat på våra hus men Falu Rödfärg kom att på sikt totalt dominera marknaden. I slutet på 1600-talet började allt fler trähus i Sverige i rödfärgas men det dröjde länge innan det blev ett allmänt förfarande. Det har inte alltid handlat om estetik och fåfänga hos Sveriges allmänhet utan även av praktiska skäl. På grund av att Sveriges otaliga bruk under 1700-talet i princip eldade upp varenda pinne och kotte som fanns i den allt mer utglesade skogen fanns det starka motiv från statens håll att se till att de existerande trähusen stod så länge som möjligt. Vetenskapsmännen upptäckte att den röda färgen hade konserverande egenskaper på träet och genom diverse förslag, premier, påtryckningar och påbud såg man till att fler hus målades. Exempelvis år 1747 skulle alla trähus i Åbo rödfärgas. I och med att fler hus panelades och en  penningstark ekonomi växte fram bidrog det till att allmogen under 1800-talet började måla sina hus allt mer.

Koka egen färg
Idag kostar en hink med 10 liter Falu rödfärg ljus en bit över 700 kr. Den ljusa nyansen är dyrare än den vanliga fula mörka rödfärgen. Det är inte helt konstigt att många målar sina hus med billiga, mörka och fula rödfärger och att deras hus sen ser ut som rödsvullna blåmärken efteråt.

Varför då inte koka slamfärg själv och spara en massa pengar?

Jag fick ca 25 kg rödfärgspigment från en vän som kokade till färg till sitt garage. Nu tänkte jag att det var dags att pröva lyckan själv. Kokningen är så pass enkel att företa att det faktiskt är värt det.

P1050390Pigment, tändstickor och järnvitriol.

Det går att finna mängder med olika recept men i min medelklassmässiga nervositet så använde jag mig av Gysinges recept som är något blaskigare än de övriga recepten. Jag tror inte det är så noga egentligen, blir färgen för tjock är det bara att spä den när man ska måla.

En sådan här färg innehåller ett fåtal ingredienser, vanligen vatten, järnvitriol, rödfärgspigment och mjöl. Jag valde att köpa vetemjöl då min lokala kvarn i Söderköping bara hade grovmalet rågmjöl hemma. Hellre ett ekologiskt och närproducerat vetemjöl än ett okänt rågmjöl från ICA. En del hävdar att rågmjölet är mögelbeständigare än vetemjöl eftersom det är surare men skillnaden är troligen marginell. Sen kan man hävda det historiska argumentet för att använda rågmjöl då det är troligare att det användes förr då det var billigare och kunde odlas i hela Sverige. Jag är medveten om denna problematik men orkar liksom inte bry mig. Falu Rödfärg använder vetemjöl vet jag dock. Göran Gudmundsson may hunt me down for this blasphemy.

P1050400Stadsantikvarie Hanna gladeligen rörde i grytan en stund.

Gysinges recept:
8 liter vatten
0.33 kg järnvitriol
0.4 kg rågmjöl
1.28 kg pigment

Koka upp vattnet. Lös järnvitriolen i vattnet och rör sedan ner mjölet(gärna löst i lite av vattnet så det inte klumpar sig). Låt koka upp och koka ca 15 minuter. Tillsätt därefter pigmentet och koka i 4 timmar under lock. Rör då och då.
(Det här är ett recept som är nedskalat i proportioner gjort av från Ekenäs gårdsbloggen som jag förstorade upp till 40 liter vatten.)

P1050403Så fort man springer iväg några minuter kokar det givetvis över vilket förklarar den gulaktiga sörjan på marken.

Själva kokningen är enkel, vad som skiljer Gysinges recept från andra är koktiden. I gamla recept räcker det med att koka färgen i någon kvart medan Gysinge framhäver att fyra timmar är lämpligt. De hävdar att det är för att mjölets kvalitéer inte kommer till sin rätt annars.

P1050419Kokningen tar tid, bara uppkoket tog nog över en timme när man som jag hade 40 liter vatten. Det ger dock tid till annat som att grilla korv.

Resultat och kostnad
Det blev dryg 30 liter färg när det kokat färdigt. Kostnaden för färgen i material blev total 110 kr plus 135 kr för riktiga 10-litershinkar  jag köpte på Byggnadsvårdsbutiken. 245 kr för 30 liter är argument nog att göra det själv, men betänkt noga att pigmentet tillkommer om du inte som jag fått det gratis. Falu Rödfärg säljer inte längre pigment till privatpersoner så just nu vet jag inte hur man köper pigment men det går säkert att lösa på ett tillfredsställande sätt.

P1050451Jag borstade av en del av museet och provströk färgen och det ser ut att bli en bra kulör, något mörkare än Falu ljus.

 

—————————————————————————————————————————

Kurage recenserar.

Birgitta Conradsson och Jane Fredlunds bok Köket förr i tiden. Köpte på loppis och blev positivt överraskad, Ica-förlaget gjorde många bra saker under 70-talet. Bra inblickar i den svenska kökskulturen under 1700-1800-talet.
4 durkslag av 5.

Westernserien Hell on Wheels första säsong. Brutal, skitig och faktiskt klart sevärd. The Swede torde vara en av de bästa rollkaraktärerna någonsin.
4 Grisvoldrevolrar av 5.

2 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum, Självhushållningsexperiment

Liljerum XXXIII. Balkong med brätte.

P1050445Liljerum den här morgonen vid 7-tiden.

Ganska direkt efter att vi flyttat in i Liljerum rev vi ner balkongräcket från vår balkong. Det var några år sen och sen dess har vi levt utan balkongräcke. Jag har använt den närmast klippavsatsliknande området på huset till att skaka mattor. En sådan lyxartikel som så många husägare och lägenhetsinnehavare trånar efter har vi knappt använt på dessa år.

hus2Där till vänster ser ni den gamla balkongen, smutsigt infärgad med alger. Genom dess virke kunde man med lätthet trycka sitt finger. Man blir också påmind om att det faktiskt hänt en del på dessa år, kul för mig!

Nu blev det äntligen ordning då jag tillsammans med min mor och far tog tag i problemet. Efter att ha kuskat runt bland bygghandlarna i jakt på rätt dimensioner hamnade vi som vanligt ute i skogarna utanför Skärblacka på Mårhults såg och hyvleri. Jag lovade mig själv ännu en gång att inte vara otrogen mot detta heliga trätempel där alla sorters trävaror finns till rimliga pengar.

P1050441Med risk för att bli balkongjägare. Utsikten är väl värd ett räcke.

Jag sågade spjälor, mor målade och far tillverkade de olika sektionerna som tillsammans utgör balkongräcket. Räcket följer samma färgskala som huset med Falu rödfärg ljus och grå linoljefärg 2% grön umbra.

Balkong är svårt på gamla hus, för ett tag sen kom jag över ett foto på ett hus från sent 1800-tal med en liknande balkong fast den var belägen ovanpå en glasveranda. Det irriterar mig att jag inte hittar fotografiet nu eftersom det var en rätt bra förlaga. Den här typen av balkonger förekommer undantagsvis på äldre hus. Ofta är balkongerna över en entré och beroende på husets konstruktion är balkongen på olika ställen. På salsbyggnader har ofta balkongen tak eller är inglasad. Vår balkong är på en sen utbyggnad i en vinkel mot trapphallen. Hade vi varit purister hade vi byggt om utbyggnaden och skippat balkongen. I Gård och Torp gavs ett bra mer byggnadsvårdsriktigt förslag men det byggde på att balkongen var byggd på hallen, till skillnad från vår balkong som är direkt över gamla pannrummet och tvättstugan. Det hade varit käckt med en inglasad tvättstuga men knappast praktiskt och i vårt fall knappast ekonomiskt försvarbart.

Ur Gård och torp.

I vilket fall har vi nu ett balkongräcke och det känns fantastiskt att få hänga där. Men nu återstår att åtgärda taket på balkongen. Balkongen är överdimensionerad och skjuter ut som ett fult brätte från väggen. Vi har dimensionerat räcket efter husväggarna varför vi planerar att såga bort det utskjutande taket då det ser klumpigt och ännu mer otidsenligt ut. Det får dock bli i framtiden, nu ska vi njuta av balkongen trots dess brätte.

P1050444Det utskjutande taket och en kaprifol som bestämt sig för att vi ska behålla vår gamla löst förankrade åskledare.

 

 

2 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum

Iduns äppelkaka, en frikyrklig tiramisu.

P1050302

Det var åter dags öppna upp den rika skatt som går under namnet Iduns kokbok från 1918. Efter det att mina sommararbetare med bravur kunde färdigställa Iduns rabarberpaj var det nu dags för Iduns Äppelkaka med äggstanning.

Vi blädrade igenom många pajrecept från sekelskiftet 1900 och kunde konstatera att väldigt många är bakade med hjälp av doppat vetebröd. Istället för att göra en pajdeg används bröd som spannmålsbaserad fyllning. Brödet är  vanligen vitt bröd som doppats i någon sörja och sen stekts. Bruket verkar mest ha överlevts i formen av fattiga riddare.

P1050303

Receptet bryter tydligt mot den konventionella pajkaksidén genom att inte använda någon deg, ha äppelmos istället för äppelskivor och sen äggstanning på det.  I receptet kan även äppelkompott och sultanrussin användes. Vi köpte oss en limpa billigt vetebröd som vi skar upp i skivor och sen tog loss kanterna på.

P1050304

Dessa brödbitar doppade vi i en blandning av mjölk och ägg. Jag stekte dem i ordentligt med smör på spisen tills de fick färg.

P1050307
Vi tog dessa nu mycket flötiga och saftiga brödbitar och placerade dem i en bröad stekpanna. Det var lite svårt att förstå exakt vad Idun hade i åtanke när det kom till dispositionen av brödet och äppelmoset men vi prövades oss fram.
P1050311När väl äppelmoset och brödbitarna gift sig med varandra dränkte vi dem i den sockrade äggstanningen. Det såg helt klart ut som en helt annan slags äppelkaka. Vi skjutsade in den i ugnen. Jag valde att bevaka kakan noga samtidigt som jag förkovrade mig i Mathilda Langlets högborgliga syn på barnuppfostran, lämpliga nöjen och kakrecept.

P1050314
Bevakningen gav resultat och kakan såg fantastisk ut. Äggstanningen hade stelnat fint och hela kakan andades hantverksmässighet.

P1050317
Hur smakade den då? Det korta svaret på frågan är ägg. Äggstanningen och äggblandningen som bröden var doppade i liksom smälte samman till en enhet. Det var svårt ibland att urskilja vad som var mos och vad som var bröd, trots att kakan var fast i formen. Det drar något mot en ostkaka utan mandel med något extra ägg i. I min mening var den inte supergod men inte heller äcklig. Gillar du ägg är detta pajen för dig.

Vi bjöd frikostigt på pajen bland mina arbetskamrater. Alla gillade den, eller åtminstone gjorde sken av det. Vår byggnadsantikvarie tyckte att den påminde en hel del om tiramisu, fast utan sprit. En frikyrklig tiramisu kort och gott.

Lämna en kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Amatörernas afton. How to återkonvertera dörr till kammarlås.

Alla ursprungliga och vackra spillror i vårt hus är huvudsakligen utkastade eller deformerade och ledsamt moderniserade. Det handlar verkligen om spillror, vi har ju tillfört allt gammalt i vad man närmast kan benämna som ett ålderdomligt skal. En av dessa spillror är våra dörrar varav endast tre är ursprungliga. Hur många gamla dörrar har vi tillfört? Jo, sju stycken närmare bestämt. Uppbrända är alla dessa bestialiska funkisdörrar av masonit och papp. En av de dörrar som är original finns i köket. Under masonit fanns en sen 1800-talsdörr målad i en härligt gräll guldockra på ena sidan och en svagt skinkrosa ton på andra. När dörren anfölls av funkisperiodens hela slätstrukenhet så försågs också dörren med ett instickslås med bakelittrycke istället för det ålderdomliga kammarlåset.

P1050247

Nu var det dags att återkonvertera dörren till kammarlås. Ingreppen efter instickslåset var ganska stora varför nu mina skills i träslöjd nu prövades hårt. För er som läst noga på denna blogg så vet ni att jag föredrar material skapade av människor såsom tyg och järn. Trä vrider sig, spricker, har kvistar, sväller/krymper, har ojämn kvalité och kräver vassa precisionsverktyg för att bearbeta om att man överhuvudtaget ska vilja ta i skräpet frivilligt.

Behändiga verktyg som jag använt mig av är:

-Vass kniv
-Litet stämjärn
-Liten hyvel-Japansåg
-Borrar i olika storlekar varav en minst 15 mm.
-Skruvdragare eller borrsväng om man är teknikhatande, true nekrohemslöjd.
-Sandpapper
-Skruvmejsel för spårskruv samt lämplig spårskruv (använder du stjärnskruv kan du lika gärna sälja huset och flytta i en mexitegelvilla från 70-talet, du är inte värdig ett gammalt hus).
-Vinkelhake och penna
-Trälim
-Tvingar

Utöver detta behövs några stycken bitar kvistfri furu.

1. Rita ut en tilltänkt tillsnyggning av hålet så att det blir bra raka linjer. Det är lättare att tillverka en fyrkantig bit än att anpassa sig till hålet. Gör detta på båda sidor.

P1050248
2. Snygga till hålet med kniv och stämjärn.

P1050249

3. Passa in en träbit där låskassetten har suttit. Försök att få så bra passform som möjligt och slå sedan in den med lim.

P1050250
4. Passa in träbitar i hålen. Se till att dessa ligger an mot kassetträbiten. Det är bra om bitarna sticker upp lite. Detta tas bort senare.

P1050268
5. Limma alla tre bitar och fixera med tvingar.

P1050255
6. När limmet har torkat tar du en hyvel som förhoppningsvis är lite vass. Min var rätt slö eftersom min Tormek inte är hemma. Men det gick ändå. När det är hyvlat ordentligt tog jag även en slipkloss och slipade det sista. Hyvla bort all överflödigt material på alla inpassade träbitar.
P1050270
7. Ta nu ditt tilltänkta kammarlås och måtta ut var det ska sitta. Sen tar du och borrar nya hål. Det är lätt att det fläks ut osnyggt på baksidan om man inte håller mot med borren. Lyckligtvis kan det komma att döljas av en nyckelskylt. När hålet är borrat tar man stämjärnet och mejslar försiktigt ut för nyckeln. Jag var sådär försiktig uppenbarligen men det gör inget eftersom det döljs under låsplattan. Så talar en äkta bönhasare….

P1050272
8. Passa in låset och skruva fast det i dörren med spårskruv.

P1050273

9. Jag lyckades flisa ut en bit på baksidan men med lite lim så gick det rätt bra. Det ska sitta en nyckelplåt i nyckelhålet men trots att jag har en liten hög med kammarlås så finns inga nyckelskyltar hemma.

P1050274
Nu är hålen lagade och nu återstår det tråkiga arbetet att skrapa iordning dörren något, spackla spikhål efter masoniten och måla. Det är så ointressant att jag inte orkar skriva om det.

 

I övrigt

Jag har bevistat Persmässemarknaden i Gamla Linköping i helgen. Det är tredje gången som jag är där och andra gången med 1800-talets jakt i fokus. Det är en liten och behändig marknad på nära håll. Jag visade upp jaktvapen och tillbehör från 1800-talets första hälft. Särskilt för denna år hade jag med mig en rävsax som man kunde utlösa och en rävtana som väckte många välbehövliga frågor kring våra förfäders jaktetik.

P1050353

2 kommentarer

Filed under Byggnadsvård på Liljerum, Trä

Iduns rabarberpaj smakar finska pinnar.

P1050286

Det är åter sommar på museet och det innebär en sommar för hundra år sen. I ett antal veckor blir det tvättning, täljning, ärtrör, tovning, styltor och vedhuggning. Alla de saker som förgyllde och förpestade vardagslivet för de fattiga norrköpinsborna. Det blir en hel del bakning också och på mina sommarjobbarungdomars första dag fick de baka en kaka som ett sätta att lära känna varandra och vedspisen. Somrarna är ett trevlig avbrott i den museala vardagen och hela upplägget påminner lite om att ha ett eget Edwardian farm att sköta om.

P1050280

Jag ger er därför en rabarberpaj ur Iduns kokbok från 1918.

P1050292
Vi behövde inte tvätta något smör men vi valde att iordningställa ett trevligt utomhuskök på en av våra tvättbänkar. Alla ingredienser till degen vägdes och blandades till en förhållandevis smidig deg. Mandlarna rev vi på rivjärn till våra fingrars förtret. Medan degen vilade i två timmar skalade vi rabarbern och bröade vår stekpanna med mortlade skorpor.

P1050288
Degen pressades ut i stekpannan utan problem men själva fyllningen skapade visst huvudbry. Borgerskapets mat under det sena 1800-talet brukar vara sockerstinn men vi nöjde oss med att varva rabarberna med två dl socker istället. Sockret skulle helt enkelt inte få plats i vår paj. Med locket på var det nog så fullt i pajformen. Eftersom mina adepter skulle lära sig vedspisens alla möjligheter så hade den eldats friskt i tre timmar innan och den var därför rejält varm. Iduns kokbok tycker 1 timme på måttlig värme är lämpligt. Om vi tänkt kola hela kakan hade det nog funkat men vi fick vara betydligt försiktigare.

P1050291
Efter endast 10 minuter såg kakan strålande ut, men vi efterbakade den med öppen lucka i ytterligare tio minuter. För ovanlighetens skull var också kakan jämt gräddad vilket sällan låter sig göras i denna spis. Jag tror att stekpannan hjälper till för en jämnare temperatur samt att vi eldat den hyfsat jämnvarm. Vi satte oss utanför och åt den tillsammans med vaniljsås i den ombytliga svenska väderleken.

P1050295
Pajen var god, sockret kletar till rabarberna till en sötsyrlig röra och pajskalet smakar mandelkubb eller finska pinnar. Betydligt intressantare än de rabarbersmulpajer som går på inflation just nu på de svenska kaffeborden.

Glad sommar.

1 kommentar

Filed under Självhushållningsexperiment

Jakt, förföljelse och död. Marma 1719. Del II.

Här följer fortsättningen på en fotdragons redogörelser i Marma i nådens år 1719.

Föregående kapitel finns här.

Lördag morgon
En kall, blöt och rå natt gav äntligen upp för att ge plats för en dito dag. Natten var trots omständigheterna hyfsad, min lekamen svävade hela natten i gränslandet mellan att frysa eller inte frysa. Min mäktiga hjortfäll höll mig torr undertill och min skabbiga filt och rock nådde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar på sänglinnet. Inte heller min packsäck i linne med en stor brödlimpa i skötte riktigt sitt arbete som kudde.

P1050069Eder nattsvullna och på behaglig nattsömn begivna fotdragon.

Jag tog det mogna beslutet att ta av mig de blöta yllesockorna och ta på mig torra inför natten, ett klokt val skulle det visa sig. Tråkigt nog var jag beroende av mina fuktdrypande skor varför min glädje över torra strumpor blev kortvarig denna morgon. De raska pojkarna späntade upp den sista av vår konfiskerade ved och tände en angenäm eld vid rotvältans fot. Över ormbunksblad, rot, stammar och utrustning låg en tunn slöja av väta. Bortsett från nitiska fåglars kvitter invaggade skogens träd en tystnad och trygghet i vårt läger. En trygghet som kom att bli kortvarig denna arla morgon.

P1050070
Det är viktigt att inleda en sådan här dag med ett rejält morgonmål ty utsikterna för att få stadigt mål mat senare var något oklara. Vi dukade upp det bästa lägret kunde erbjuda med surkorv, hästkorv, saltad vildsvinskinka, smör, kokta ägg, bröd, äpplen, smör och äppelmust. Hästkorven kunde också med framgång stekas med skinkan och en rå lök. Lagom tills att kaffepannan kommit på elden bröts samkvämen utav dämpade knallar och kanoners dån. Vi tuggade ur, spottade i marken och lät kaffepannan stå kvar i elden. Kriget var över oss.

P1050073Frukostera nogsamt inför en hård dag.

Med lätt packning och gevär smög vi oss ut till stora vägen och lyssnade på det intensiva skjutandet. Det var uppenbart att det kom från posteringen vid svenska lägret. Trots Källs kikare, som han stulit i någon tysk adelsknös kuriosakabinett i Sachsen, var det svårt att urskilja figurerna ett par hundra steg längre bort på vägen mot posteringen.  Hur många? Är det streltserna igen? Avancerar de mot lägret?´
P1050034Käll blickar mot horisonten i sin grumliga grunka.

Vi kunde åtminstone konstatera att de var upptagna av de svenska styrkorna vilket gav oss möjligheten att bränna dem ordentligt i ryggen med våra långskjutande studsarkulor. Vi avancerade närmare tills vi kommit på tvåhundrade stegs avstånd. Från knästående avfyrade vi våra vapen och inväntade avsedd effekt.

P1050079På långt håll kan det vara vem som helst.

Vi fick rappt svar på våra spörsmål när de bryskt blev omskakade av vår eldgivning. Uppenbarligen förstod de också någorlunda vilka de hade att göra med. Från de ryska styrkorna hördes ett efterlängtat erkännande:

-”Drabantski!”

Det är svårt att föreställa sig den djupsvarta skräcken som nu kramade den svettiga musten ur ryska hjärtan. Fängslade mellan svenska muskötmynningar och dragonska skyttar. Ryssarna valde det säkra för det osäkra genom att backa, mot oss. Detta var inte bångstyriga streltser utan Peter den Stores fruktade linjeinfanteri som nu taktfast avancerade i rask takt mot oss. Denna vandrande köttorgel var vi inte särskilt intresserade av att möta på öppet fält varpå vi slängde några skott mot den för att reta den, locka den och tvinga den in i en trång passage med träd på båda sidor.

P1050081Rostiga rör smäller lika gott såsom blanka. I svavelrökens skumhet anas ryssen.

Ryssen pressades på av de förföljande svenska soldaterna och de gick snart i saxen. Likt helvetiskt eld brölade kulorna fram från våra gömslen mellan stock och sten. En ny sorts svaveldoftande dimma fyllde passagen och plågoskriken från sårade ryska strupar steg mot skyn. För att inte bli nermejade av vårt infanteri piskade de ryska befälen på de kvarvarande soldaterna att trycka sig igenom vår flaskhals. Deras moral var inte bruten ty jag själv fick erfara hettan från köttorgeln när den radade upp sig och tömde sina kamrar på 50 stegs avstånd, men en fotdragon är svår att träffa i sitt rätta element. Mitt under debaclet krånglade Källs bössa varpå han hastigt utan särskilda verktyg fick byta flinta samtidigt som kulorna ven kring oss. Med hjälp av en bredbladig kniv lyckades han lossa läppskruven och lösgöra den söndriga flintan ur flintfodrets fasta grepp och snart kunde han avlossa nya skott mot fiendens led.

P1050082Befälen nöjda med resultatet av den illistiga manövern.

När ryssarna flytt fältet kunde vi sammanstråla med påtryckarna som var mycket nöjda med insatsen. Nu fick vi också reda på att ryssarna marscherat förbi vårt läger medan vi ätit frukost. Då kom vi att tänka på att kaffepannan stod och väntade på oss i lägret varpå vi lovprisade befälets snille och strategiska skicklighet och begav oss till lägret för att dricka kaffe.

P1050084Kaffe.

P1050086Kaffe…

P1050087…och kaffe.

När alla fått en styrketår fyllde vi våra ränslar, räknade våra papperspatroner och våndades över våra onda fötter. Vi konsulterade vår handgripligen påfyllda karta som skulle få vilken som helst av de tyska, mest skeptiska kartograferna och lantmätarna att gråta av glädje. Vi beslutade oss för att patrullera vägarna söderut för att försöka finna ryssarna och locka dem i slag med infanteriet som på order skulle bege sig söderut under dagen. Upprymda av luthersk renlärighet och en smula sund blodtörst gav vi oss ut för att hitta de ortodoxa hedningarna.

P1050088Vårt fotdragonska konstverk vars innehåll gav oss möjlighet till taktiska krumsprång.

På vår vandring söderut blev vi genast misstänksamma mot var vägkrök, ruin och buskage. Var streltserna befann sig visste ingen och var ryska infanteriet tagit sårlega visste ingen. I sedvanlig ordning skickade vi ut vår särskilda ryssprängare Käll att söka igenom byggnader och buskar efter minsta lilla kosack.
P1050089Lämningar efter ännu en framgångsrik kirskålsodlare som dukat under för den ryska plågan.

Vi fortsatte vårt gebit att undersöka de skogarna och fälten längs med vägen utan att finna något av värde. I skydd av regnet slog vi läger i en av de många bodar vi tidigare besökt. Den ryska ovännen tycktes lämnat det härjade landskapet. I boden inmundigade vi vår tarvliga förning bestående av gammal salt skinka och några skrumpna vinteräpplen vi sparat. Tillvaron kändes spänd och torftig. Om vi ändå hade haft kavring och senap att förgylla vårt varande med.
P1050091Sprit i flaska, hatt i äpple och skinka på ben. Ett stilleben av krigets föda.

Lunch och klart för drabbning
När regnet stillat sig hörde vi på avstånd ljudet av taktfasta fötter norrifrån och vi förstod att vårt infanteri var på ingång från lägret. Det gav oss en smula hopp om att lättare kunna stävja ryssen. Nu började dock regnet åter strila ner i ganska omfattande mängd och vi förstod att det skulle slita hårt på moral och fängkrut. Med oss som förtrupp började vi nu vandra söderut och ganska snart hördes muskötknallar från långt håll. Våra krigarhjärtan började slå allt hårdare och vi eggade varandra och fienden genom att avlossa skott som svar för att liksom locka fienden till öppen drabbning.

P1050097  Med Guds hjälp. Den svenska truppens ankomst till vår spejarutpost.

Dock såg vi inte till någon fiende men när vi spejade runt en vägkrök upptäckte vi det ryska infanteriet på en smal väg med tät skog på vardera sida. Det var tydligt så att det inte var dom som skjutit utan att det måste ha varit streltserna som höll till ett tusental steg därifrån. Vi lämnade våra underrättelser till vårt antågande kompani som raskt delades upp i två mindre styrkor. En för att möta ryssen på den trånga vägen och en för att göra en kringmanöver på en parallell skogsväg till den väg ryssarna nu besatt.

Nu började ett fasligt motande och ett närmast eruptivt stångande mellan våra raska krigsbussar och de ståndaktiga ryssarna. I sedvanlig ordning började vår jakt på att bränna dem och stressa dem i flanken. Vi kutade mellan regnvåta tallar och tätt sly för att komma upp från sidan allt medan krutröken och svaveldoften fyllde den trånga vägpassagen. Allt eftersom ryssen backade och ökade vi takten i förföljandet och fortsatta djärvt avlossa skott inifrån skogen.
P1050100Vägen fylldes snabbt med dimma.

Där vägen ändade i en tvärgata började ryssen illa svedd få upp takten och lade musköterna och benen på ryggen. Vi väntade in vårt fotfolk och nu tog vi upp förföljandet ty vi hoppades nu att ryssen skulle gå i fällan och stöta in i vår andra avdelning som gått in på den längsmedgående vägen.
P1050102Käll slängde någon extra kula efter de flyende ryssarna.

Gud stod oss bi och mycket riktigt stod snart i ryssen illa klämd mellan våra två styrkor på den smala vägen. Ryssarna lade genast ner sina rostfläckiga vapen ty det fanns ingen tillstymmelse till hopp att klara av den svåra uppgiften att till stort manfall skjuta och fäkta sig ur fällan.
P1050103Ledare emellan mottogs ryssarnas nedläggande av vapnen.

Trots nederlaget tycktes ryssarna vid gott mod över att få kapitulera inför vår fana. Allmän gamman och segerrusig munterhet spreds snabbt bland våra soldater, vars kommisskläde var nedtungt av kyla och regn.
Segern vi trängtade efter fanns nu nästan i vår hand, endast streltserna kvar att kväsa och knacka hål på.
10262082_10202065432692147_5756920935237941135_nEn tärd, men munter dragon i samspråk med en av veteranerna i vars fotspår det regnat mycket aska genom åren.

Trots det hårda regnet klickade ej mitt vapen då jag nogsamt gömt låset under rockens slag under skogsjakten. Krutet var från början ej särdeles snusmalet varför det även under torra förhållanden klickade i kräsna fängpannor, mitt lås antände det dock tacksamt utan pardon. Dock svällde träet så pass att laddstocken ej kunde fås ner i krävan och kolvlådans fack ej öppnas. Vi bar alla på känslan av att någon tömt ett stort ämbar med vatten över oss.

Nu återstod streltserna och trots begivande trötthet och allmänt mankemang i leden marscherade vi nu mot den plats där vi senast hört de påkallande knallarna. Väl ute på fälten gjorde sig nu kriget åter påmint och lagom tills de bångstyriga streltserna dök upp kunde våra väldisciplinerade musköter ställas upp i granna led och avlossa eldchocker som väl avbrände streltsernas yviga pälsbrätten. Striden för vår del blev mycket spännande då vi snabbt skred över fälten och anföll i vårt ringa antal från sidan. Bakom en hög vall övermannade vi två streltser som endast var beväpnade med bredbladiga yxor så kallade bardisher. Dessa yxor vars like vi ej finna i vårt land men kan närmast liknas vid tunna skrädbilor med blad så breda som en aln.

P1050107Svensk eld monterade snabbt ner streltsernas stridslust.

Snart började streltsernas oorganiserade hord bli allt mer desperat och och slaget gick in i handgemäng med bajonetter och blankt stål. Snart återstod endast ett fåtal som snart blev illa nedfäktade av våra vapen.

P1050113Omringad men tappert kämpande rygg mot rygg. 

De resterande streltserna togs om hand som våra fångar och segerns sötma spreds bland leden hos de våra. Det var sällsamt att kunna bese detta tappra krigarfolk vars ämbete som musketerare är nedärvt i generationer. De bar röda, fotsida och av krapp färgade kaftaner, krutflaskor hängade från bröstet och egendomliga mössor liknandes de som av finntorparna plägar användas vid kallt väder. Ett sällsamt inslag i kriget annars så glåmiga söckendag.

P1050115De egendomliga streltserna.

Denna dag skulle vi hugfästa för all framtid och minnas de svåra tiderna som svenska städer och bruk fick genomlida försommaren 1719. Ett litet slag var vunnet men för Riket kommer dessa dagar färga djupa avtryck en lång tid framöver.

Tack för denna gång.
Eder fotdragon A. Lindkvist

P1050094

Slutord
Jag vill tacka mina vänner fotdragonerna för trevliga dagar men också arrangörerna Peter Holmgren och Thomas Lindell med stab för ett lyckat reenactment. Stort tack till alla andra som höll reenactmenthobbyns flagga högt under denna helg. På återseende hoppas jag innerligen.

Bilder är tagna av mig, Johan Käll, Christer Johansson, Christina Skoog-Holmertz och Dennis Isaksson. Får ej användas utan fotografens tillstånd.

 

 

3 kommentarer

Filed under Övrigt & pålysningar

Driver dagg, faller regn. Marma 1719. Del I.

9
Inledning

Ånyo var det dags att bjuda upp till ryssen till dans. En riktigt besvärlig björndans skulle det visa sig, fylld med umbäranden, regn, rost och blåsor. Det är dags att återberätta historien om hur ryssarna åter lät den röda hanen sprida sina vingar över Sveriges kust. Det är en spännande episod där var och en som deltog fick uppleva krigets alla fasor och nöjen. Skulle vi nu hejda ryssen för gott eller skulle vi åter låta oss snärjas av deras förrädiska garn likt  förra gången de härjade vid kusten? Vid det förra tillfället blev vi tidigt införstådda och nesligt nedtryckta i våra karolinskt fotriktiga skor att ryssarna inte spelade Allan. Skulle det bli skillnad denna gång?

Låt mig i detalj dra mig till minnes och återkomma till de sista skälvande dagarna i maj 1719 då jag tillsammans med mina vänner i fotdragonerna trakasserade ryssar i regn och blåst. Här kommer första delen.

 

Fredag morgon
Efter en lång och mödosam resa ifrån Liljerums rote utanför Östergötlands mest efterblivna stad Söderköping, kunde jag äntligen stiga av kärran och leta rätt på fotdragonernas läger. Det var beläget i en skog intill en väg som ledde till det svenska lägret. Sen jag steg av mitt fordon blev jag genast varse om två mycket tydliga saker, vägarnas längd och den fukt som åstadkoms av det ihärdiga regnet. Dessa faktorer kom att bli avgörande under dessa ärbara dagar.

P1040996Fotdragonerna Käll, Johannson och Skoog-Holmertz.

Fotdragonernas läger var beläget i en tät granskog, bakom en övergiven gård där endast ett fåtal nu timrade väggar fanns kvar. Genom väder och vind var dessa väggar liknande ett par uppblötta frasiga kex. De forna ägarna var troligen mycket engagerade kirskålsbönder då denna växt nu tagit för sig av gårdstunet. Vid min ankomst till lägret beboddes det av fotdragonernas kapten Johansson och de meniga Skoog-Holmertz och Käll. Jag inkvarterade min packning under Källs välbyggda men väl låga och redan regnmättade skärmtak.

Vi begav oss genast med lätt packning till det svenska lägret som låg inbäddat i vacker grönska och förrädiskt mörker.
4I lägret pågick förberedelserna för fullt, musköter inspekterades och det förväntansfulla krigsskvallret låg som en tjock filt över lägret.

Krut delades ut en masse, geschwinda skott stora som juleljus spreds mellan männen. Soldaterna hade förfärdigat stiliga mynningsproppar som påminde mig om min barndoms alla julskinkedekorationer. Tänk att få skrida  fram i skogen med dessa stiliga dekorationer i svenska fanans färger. Lyckligtvis kom jag ihåg att avlägsna proppen innan skarpt läge ty det hade varit synd att försumma denna propp bland ryskt maginnehåll och tarmar.

P1050001Min ryttarpistol med en stilig mynningspropp.

I det svenska lägret fanns soldater i alla åldrar, det långa kriget hade gjort sig påmint i leden. Friska bondpojkar i nysydda uniformer blandades med ärrade veteraner vars traumatiska upplevelser av kriget avtecknades i deras väderbitna ansikten.
P1050016Nyutskrivna bondpojkar och veteraner sida vid sida.

Vårt uppförande och uppsyn skilde sig dramatiskt från soldaternas prydlighet. Huruvida soldaternas hjärtan upptändes med avund, skräck eller avsmak när vi visade oss är svårt att förtälja, men vi kom att erhålla deras respekt under de kommande timmarna. För drabbningarna hade jag valt att förse mig med min lätta, slätborrade jaktbössa för längre håll, min stora ryttarpistol för korta håll och en stor hirschfängare om det blir obehagligt nära avstånd.

7Kronans käcka fotdragoner redo för att spela ut fiendens flanker, skära halsar om natten och skjuta underbefäl mellan ögonen på 200 stegs avstånd.

Vid dagens mitt blev det dags att mönstra soldaterna, inspektera loppen och klingornas skärpa. Orderna delades ut och vårt uppdrag blev att ge oss av för att söka igenom markerna söder om vårt läger. Troligen var det så att de rovgiriga ryssarna redan tagit denna del i besittning och börjat härja och plundra böndernas kornbodar. Vi fick också i uppgift att heroiskt förstöra och plundra allmogens lador så att dessa inte kommer ryssarna till gagn. Lite uppoffringar får bönderna allt göra för att vi ska kunna leva i fred och glädje.

P1050033Trupperna mönstras noga av befälen.

Middagstid
Efter mönstringen begav vi oss ut på plaskvåta vägar i jakt på ryssar, kamluker, moskoviter, uzbeker eller vem som helst som hade fel utseende och uppsåt. De reguljära trupperna skulle i sitt makliga takt patrullera vägarna och placera ut ett fältstycke som försvar längs den långa vägen som skar genom hela området.

P1040998Långa avstånd avverkades i vår jakt på arvsfienden.

Ganska raskt tog beträdde vi fiendeland, till en början med stor försiktighet. Allt eftersom tiden gick stärktes vårt självförtroende och vår framfart blev allt ljudligare. Landet tycktes folktomt, övergivet och tyst. Ganska snabbt började vi stöta på säckar med furage som givetvis inte fick ätas upp av någon snedhalt liten kosackhäst.

Vi tände givetvis eld på det.

8Höga på känslan över att ha åstadkommit något vettigt betraktade vi elden. Ingen ryss skulle få utfodra sina hästar här.

Eldandet blev något av en följetång allt eftersom vi skred igenom det tomma landskapet. En ganska angenäm syssla när fukten och kylan tränger in i ben och märg.

P1050049Ännu en säck hö sattes i brand till ljudet av Källs tilltagande smuttande på portvinet.

Var ryssen var visste ingen, men Herren ska veta att vi letade genom vedbodar, härbren, visthus, utedass, jordkällare, backstugor, ängslador och stallruiner i hopp om att hitta någon. Inget utrymme lämnades åt slumpen vid vår framfart.

10
Vandringarna blev långa och i skydd av regnet blev även väntan lång och rastlös. Var fanns ryssen?

15
Vi beslutade oss för att med skavda fötter linka tillbaka till början och avlägga vår rapport. Vi passade på att plundra en gård på det i nuläget mest kostbara, torr ved. Glädjen över en sådan skatt åderlät vårt hopp om torra fötter varför vi raskt begav oss mot det svenska lägret ett par tusen steg därifrån.

P1050053Nöjd Johansson med av staten beslagtagen ved.

Väl framme vid posteringen hörde vi allsköns rykten om ryssens framfart och skrämmande utseende. Många, inklusive vi själva, betvivlade dessa hörsägner efter vad vi varit med om på våra strapatser. Det sades också att det inte var vilka ryssar som helst utan personer i lustiga hattar och underliga kläder som strök runt på vägarna.

P1050057Kanonutposten som bevakade lägret.

När fler soldater anlände till posteringen blev det ett ivrigt tjatter om uppgifterna och med hjälp av våra kartor ritades nya riktlinjer. Vilken väg gick de? Var kunde vara en bra plats för anfall? Skoskrapandet slog som spön i backen medan en nervös stämning började ta överhanden bland oss. Var det ryssar? Var det kanske spökryssar?

P1050059
Kontakt
Fotdragonerna drog ner mot sitt läger och nu utspelades ett helt nytt kapitel i den här historien. Händelsen var mycket tumultartad och på många sätt skrämmande. Vid en vägkrök endast 50 steg från vårt skogsläger såg vi något som först påminde om små vättar i röda kläder som oredigt rörde sig på vägen. Vi besinnade oss och kunde konstatera att ryssen var över oss. Vi stod öga mot öga med en hel hög med fasansfulla Streltser, från det ökända skyttekompaniet som Ivan den förskräcklige en gång instiftade. Vi kan anta att de var lika överraskade när vi modigt började skjuta mot dem. När några skott utväxlades försvann streltserna in i skogen, rakt mot vårt läger.

P1050060Johansson flyr från streltsernas eld.

Vi förstod genast vad som var på gång och för att inte vårt läger skulle bli upptäckt gick vi nu starkt in för att mota ut dem ur skogen. Bland träden utbröt en häftig eldstrid där vi var kraftigt underbemannade.  Soldatkårerna kom dock allt närmare för att undsätta oss. Det resulterade i att ryssarna trängde allt längre in i skogen och gick givetvis rakt på vårt läger. Medan Käll och jag inväntade karolinerna gick Johansson och Skoog-Holmertz in mot lägret med en ovanligt modigt taktik. De ställde ifrån sig sina vapen och gav sig till fienden i hopp om att ryssen skulle skona lägret. Ryssen lät sig övertalas att de två fotdragonerna var vanliga skogsbönder som slagit läger i skogen. Under tiden gick jag och Käll in med soldaterna och striden gick nu in i full styrka. Streltserna är stolta krigare helt olika oss, försedda med snapplåsbössor, luntlåsmusköter och stora bredbladiga yxor, så kallade bardisher. Rund deras överkroppar har de remmar fyllda med dinglande krutflaskor och deras kläder är dekorerade med konstfulla broderier.

10352392_10152102599502765_1027255802858174481_n
Jag blev i nödvärn tvungen att med pistolen skjuta en ryss som nesligt högt sina händer och gett upp, men plötsligt brakade det fram nya ryssar ur snåren varpå jag sköt den tilltänkta fången. Jag överlevde och slutligen kunde vi storma vårt eget läger och nedkämpa streltserna som flydde hals över huvud. Endast lite portvin och korv blev deras rov.

Krutröken och känslan av panik låg tjock mellan skogens granar.
P1050061Streltserna omringas medan Skoog-Holmertz flyr lägret för att inte nedmejas av de egna.

Nu kom så kvällen och utmattade sträckte vi ut våra fuktiga och tärda lemmar. Den stulna veden klövs upp och den efterlängtade fottorkningen infann sig. Lägermisär blandat med känslan av tillkortakommanden infann sig, trots det kändes det gott att vi jagat bort de ryska små vättarna. Vi drack och åt och torkade förgäves våra strumpor.

P1050065
För ovanlighetens skull visade det sig att natten var tyst, vi trodde att ryssarna skulle trotsa regnet och anfalla det svenska lägret i skydd av natten vilket de brukar göra. När detta inte hände kunde vi gott sova vår febriga, blöta och obekväma sömn hela natten.

Vad morgondagen hade i beredskap var vi ännu lyckligt ovetandes om.

Eder fotdragon  L. Lindkvist

DEL II Finns här.

5 kommentarer

Filed under Artiklar & Recensioner

I var sin ände av repet. Allmogesmide VS det hantverkande borgerskapet.

Hurra ännu en dammig vapenartikel!

P1040787

Ibland när man läser moderna vapenrecensioner (eller om bilar, skruvdragare och blöjjor för den delen) ställs ofta någorlunda liknande produkter mot varandra. Jag tänkte ta  mig an detta journalistiska grepp genom att jämföra två studsare som i sitt nuvarande skick brukades vid samma tid. Det är egentligen mer än så, det är en recension med större perspektiv, allmoge mot lyx under 1800-talet. Allmogen är klart underdog men prismässigt idag ligger de inte långt ifrån varandra, fast det beror bara på att det finns ett känt namn på den bondska bössan. Båda vapnen bär signering och därmed en klarare historisk kontext som gör dem enklare att bedöma rättvist. Båda är heltstockade studsare med slaglås och brukades kring 1800-talets mitt.

Det är en fight mellan Johannes Nils Hult (1810-1872) från Gravås i Värmland och Peter Rundberg från Jönköping (1718-1780).

Johannes Hult
P1040766

Johannes Hult var en duktig och vida omtalad bössmed från lilla Gravås i Värmland. Vår mest kända jaktskildrare Gustaf Schröder prisade bössorna skriver bland annat:

”…te x Johannes Hults i Gravås, blevo de icke allenast välskjutande, utan även helt prydliga, ja, till och med praktfulla.”

Hult var en person med stor skicklighet men också humor. I Livrustkammaren finns en bössa som visar på Hults spexighet, det är en bössa som saknar synliga skruvar och som kräver en stor portion klurighet eller den medföljande beskrivningen för att ta isär. Vad som tycks vara typiskt för Hults bössor är låsen som är ganska kvadratiska framtill med en avrundad kant.

Hult sticker ut bland 1800-talets bössmeder eftersom hans vapen även köptes av herrskapets jägare, Oscar I köpte en studsare av Hult. Flera vapen var med på utställningar i London och Paris. Ingen av allmogesmederna fick ett sådant erkännande av sin samtid.

Peter Rundberg
Rundberg var liksom Blekberg ett efternamn på flertalet smeder i Jönköping under 1700-talet och denna studsare är gjord av P. Rundberg som syftar på Peter Rundberg. Denne smed kom från fattiga förhållanden, son till torpare utanför Gränna. Han blev lärling hos Jöns Ahlgren 1739 i Jönköping och blev stockmakargesäll 1743. Han begav sig till Stockholm och arbetade hos hovpistolsmeden David Bars men också den kände smeden Jonas Schertinger. Därefter begav han sig ut i Europa, besökte Berlin, Dresden, Kassel, Frankfurt, Strassburg, Lothringen, Limaeville och Paris där han slutligen med statligt stöd stannade i några år. 1754 var han tillbaka i Jönköping och blev mästare på stadens faktori, både inom stockmakeriet och pistolsmidet. 1755 blev han också besiktningsmästare på faktoriet. Rundberg torde vara en av Sveriges mest utbildade och ambitiösa vapensmeder.

 Låt fighten börja!

Kolven
P1040785
Rundbergs bössa är nära hundra år äldre och har på ett föredömligt sätt omstockats, troligen i samband med konverteringen till slaglås under 1800-talet. Stilmässigt har den inte den strama schvungen som karaktäriserar 1700-talets bössor utan fått en mer stabbig men funktionell och välarbetad almstock med diskret nätskärning. Jag hade föredragit originalkolven men denna ligger an bra mot axel och bär upp den tunga pipan på ett bra sätt. Hult har satsat på en tunnare, smäckrare kolv i björk, betsad med rödbrun bets. Enkel, lätt och funktionell men med 1800-talets hela slätstrukenhet.

Hult: 3
Rundberg: 4

 

Beslag och finish
P1040789
Både Hult och Runberg har valt att satsa på stålbeslag vilket är helt rätt tänkt. Inget är så tråkigt som gjutna, billiga mässingsbeslag. Rundberg är känd för sina extremt välarbetade djupgraverade beslag och även här imponerar han stort. Sirliga växtornament i bästa 1700-talsstil, utförda med högsta kvalitet. Hult har satsat på diskreta tunna beslag med en enkla blomsterslingor. Lätta att hålla rena, fria från infriande bjäfs men annars rätt tråkiga i sin enkelhet, särskild bredvid Rundbergs närmast svulstiga och böljande skaparkraft. Det är en fråga om tycke och smak men jag går på Rundbergs linje.

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng

Riktmedel och pipa
P1040790
Båda tillverkarna har valt att använda oktagonala pipor vilket jag föredrar. Hult har återanvänt en äldre pipa. Detta förfarande är lite väl tydligt, eftersom märket efter den gamla hällan som pipstiftet har gått igenom helt sonika sitter på sidan. Han har valt att modernisera pipan med en patentsvansskruv och det är ju käckt men kunde han inte passat in den lite bättre och låta det där märket sitta undertill? Han behöver inte skrika i ansiktet på oss att det är en gammal pipa och att han var full när han skulle gänga i den nya svansskruven. I övrigt är Hults pipa klart en allmogesmidd studsarpipa, det skvallrar den generella finishen om.  Riktmedlet består av ett grovt men funktionellt inlaxat sikte. Rundbergs pipa är en fröjd att se på alla sätt och vis med sina skarpa bommar och svagt svängd trumf på pipan. Denna pipa är dessutom försedd med graderat höjbart siktesblad. En ytterst minimal siktskåra är nedfilat i siktbladet, så liten att endast den med fantastisk syn kan se kornet. Hult borde få en liten stjärna i kanten för laddstaken i mässing med krats i änden.
P1040792

 

Hult: 2 poäng
Rundberg: 5 poäng.

Lås och trycke
Hult tycks ha en fäbless för lås som är lite fyrkantiga framtill, med en lite tjock rundning i nederkant. Det i kombination med 1800-talets vanliga knubbiga rundning baktill är låsplattan otroligt harmlöst. Hanen är det snyggaste och gravyren känns belgiskt klen ut i jämförelse med mästergravören Peter Rundberg. Den senares lås har den klassiska 1700-tals schvungen med spets baktill och enkel men distinkt gravyr. Jag gillar också att han låskruvarna inte går igenom låsplattan liksom att det finns lite gravyr även på insidan av låset. Däremot är hanen rätt ful. En fördel med Hults lås är det är praktiskt med bara en låsskruv och sen är faktiskt trycket riktigt bra, inget släp men lite tungt.  Rundbergs trycke är faktiskt sämre.

Hult: 3 poäng
Rundberg: 3 poäng.

P1040786

X-faktor
Ibland  tycker jag att andra komponenter måste blandas in i bedömningen, i det här fallet tycker jag den historiska kontexten relevant för att det ska bli skapligt rättvist.  Johannes Hult var ett autodidaktiskt geni som även tillverkade andra saker i smide. Hans praktvapen som köptes av kungar och baroner höll mycket hög klass med damaskerade pipor, inkrusteringar och djupa gravyrer. Min bössa är tämligen enkel och det ligger Hult något i fatet i denna duell. Rundberg kom från enkla förhållanden men hade oerhörd talang och blev genom skolning av andra framgångsrika smeder i Sverige och utomlands en av de bästa. Hult lärde sig enligt sagan nästan allt själv, inklusive lära sig läsa och skriva. Hults verkstad var troligen betydligt enklare än Rundberg, trots det lyckades han mycket bra.

Hult 5 poäng
Rundberg 2 poäng

Totalt:

Hult 15 poäng av 25
Rundberg 19 poäng av 25

Rundberg tar hem segern men hade jag haft någon av Hults mästarstycken så tror jag Rundberg hade fått problem.  En längre artikel om Johannes Hult hoppas jag kunna skriva på sikt.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Antika vapen, Vapen

Säldödaren från helvetet.

Nyligen hemkommen från Militariamässan i Solna och det innebar ett trevligt knippe bössor. Tänkte ägna ett inlägg åt en sälbössa jag köpte där. Att kalla det för bössa är närmast fel då den påminner mer om en stationär artilleripjäs än en bössa. Jag tänker mig att om folktrons skogstroll skulle ge sig ut på jakt i de mossiga skogarna skulle deras skjutjärn se ut så här.

P1040759

Vapnet är stabbigt med sin korta stock, enorma pipa och folkliga uttryck. Bössan väger strax under sju kg vilket är rätt tungt, de flesta bössor når inte upp till hälften av den vikten. Pipan tar upp den största delen av vikten, kalibern är inte skrämmande stor, ca 14 mm, men ytterdiametern på pipan är 34mm vid mynningen.
P1040761
Jag tar för givet att pipan inte är gjord av någon allmogesmed utan den torde komma från någon stadsorienterad smedja men jag har inte hittat någon stämpel. Eller jo, det finns en signering på pipan med initialerna JAS inkrusterat i stålet. Den signeringen håller inte samma klass direkt som pipan men försöka duger.

P1040764

När det kommer till låset så ställer det många frågor. För det första är det ett otroligt intressant snappflintlås och detta är byggd på ett svenskt militärt lås från tidigt 1700-tal. På de flesta snappflintlås som allmogen nyttjade var slagfjädern utanpåliggande men nu har endast hanen bytts mot en riktig klassiskt snapplåshane och eldstålet modifierats för att fungera. Ett udda och ovanligt lås, kanske från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Nästa fråga man kan ställa sig är om låset är original med bössan eftersom inpassningen är förhållandevis dålig. Jag har sett allmogebössor som haft sämre inpassningar. Det kan hända att låset bytts redan under brukningstiden.  Låset passar dock väldigt bra i förhållande till skruvhål och fänghål. Det finns gamla lagningar kring låset och jag tar det inte för omöjligt att stocken någon gång fått en rejäl smäll. Det finns mindre kompletteringar (skruvar, kolvlådelock etc.) på andra ställen på bössan så exakt när och vad som gjorts är lite svårt att se.

P1040760
När det kommer till stocken så bjuder den på en del sköna naiva stilstudier. Till skillnad från de norrbottniska sälbössor som jag sett så är det påtagligt att stockmakaren har haft stadstillverkade jaktvapen från 1700-talet som förlaga. Typiska formelement är kindstödens dekorationer med växtornament.

P1040762

Jämför med dessa stadstillverkade vapen och det blir tydligt var inspirationen kommer ifrån. Det är dessa ornament som är rådande under 1700-talet i Sverige och visst blir det charmigt när det kommer folkliga efterapningar. Kan det månne vara så att detta inte är en norrländsk sälbössa utan en från södra delen av rikshalvan? Jag har googlat runt på sälbössor är det tydligt att denna särskiljer sig med dessa ornament även om den också har många gemensamma nämnare såsom stockningens stabbighet, trärörkan framtill och snapplåset. Det här snapplåset är dock ovanligt med den speciella blandning av delar.

IMG_2609

Varför bössorna är så här massiva är för att säljägarna förr var riktiga långskyttar. Deras stabila, grova, tunga studsare surrades fast på vitkamouflerade slädar. Långsam närmade de sig sälarna på isarna i skärgårdarna.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Vapen