Liljerum XIII: Nytt hus och snö an masse.

Livet går sin stilla gång på Liljerum, januari har gått åt till en sak, ledighet från allt vad renovering heter. Nu är det dags att dra igång och planeringen är i full gång. Köket är i stort sätt klart, kanske 85%. Det har varit fullt användbart en längre tid men än så länge känns det inte tillräckligt pepp att visa upp än. I vilket fall har jag fått ett hus, av grannen Dennis.

Han köpte en avstyckad tomt som han bebyggde och på ett hörn tomten stod det här:

Det har tillhört granngården i Liljerum vars huvudbyggnad är riven för ett antal år sedan. Huset mäter 5,5×10 meter och har tjänat som sommarstuga. Jag tippar på att det är byggt på 1800-talets första hälft och har övervåning. Huset har en avslagen skorsten och plåttak som hållit huset i förhållandevis gott skick. Om inte jag tar hand om det kommer Dennis mosa det med sin grävskopa och elda upp det så jag får se vad byggnadsnämnden säger om bygglov och sådant. Det är lite tight på min bergiga tomt.

I våra drömmar kommer detta hus inhysa en smedja och något mer spännande.

I övrigt har vi gott om  snö. Det är något jag antar gäller de flesta av er som läser detta. Jag har skottat bort ca 60 cm snö från garagetaket, vedtaket, hundgården, balkongen och delvis boningshuset. Det sista var särskilt delikat då vi upptäckte fuktfläckar på tapeten i sovrummet. Panik? 

Upp på vinden, vad hittar jag där jo, snö som smält och runnit ner längs med skorstenen. Nice, läge att lägga om taket. Kändes genast angeläget.

Lika bra att skotta sig mödosamt upp till skorstenen. Jag undrade i mitt stilla sinne där uppe på väg uppför hur stort hålet kunde vara, skulle jag hitta det? Det visade sig inte vara för svårt.

Hur tänkte ni nu? Kommentarer överflödiga.  Jag vet, vi bygger ett hemligt lönnfack här i taket där jag kan gömma hemliga knytnävsstora föremål.

Jag skulle vilja ge ett handfast tips på att inte pröva att bära en normalstor samojedhund i snö som går en över låren. Särskilt när sträckan är 500 meter och det är mildväder i luften. Jag hittade min ena hund Nina på rymmen och fast i ett dike ute i skogen vid kanten av en åker, med så mycket snökulor på magen om mellan benen att hon inte kunde stå eller gå, ännu mindre med snö upp till hakan.  Inte annat än att pulsa över en åker med tjock sorbetliknande sörja.

Hoppas ni andra har det bra. Jag hoppas bli klar med ett par medeltidsdojjor snart och jag har precis börjat på en ärmväst i tidigt 1700-talssnitt av grönt kläde.

Det stora mörkret – en historisk essä om belysning förr

Jag har på sista tiden intresserat mig för det som skulle kunna kallas för belysningshistoria, kort och gott hur människan lyser upp sin tillvaro och relaterar till ljuset. Jag upplever att många inte förstår vilka förutsättningar människorna förr levde under, hög som låg. Romantiska framställningar och en bekväm inställning över självklarheten att även förr måste det varit ljust, ”det fanns ju ljus, facklor och sånt”. Faktum är att historien är mörk, bokstavligt. Jag upplever att få personer, åtminstone här i väst, verkligen har upplevt det stora mörkret. Idag omger vi oss med ljuskällor, även när vi släckt för att sova är det nästa alltid något ljus som letar fram.

Låt mig berätta om en händelse som fick mig att verkligen förstå den historiska dunkelhetens essens. För ett antal år sedan arbetade jag en sommar som kulturmiljöpedagog på Eketorps borg på södra Öland. Jag hade en polare på besök och två lediga dagar att se fram emot, vi slog på stort med en liten järnåldersfest för två. I järnålderskläder levde vi järnålder, smidde och lagade mat utomhus över öppen eld.

Järnåldern var en attitydstinn tid då man visste hur man byggde borgar och använda dagsljuset rätt.

Nedbäddade under fällar i två av sängarna i ett av det inredda järnåldershusen samtalade vi i skenet från en liten futtig veke som badade i en liten skål djurfett. När vi släckte den ömtåliga lågan var mörkret kompakt, liksom omslöt en och inget kan skönjas framför ögonen. I efterhand förstod jag vilka kval folk i tusentals år kämpat emot. Du kan inte trycka på en lysknapp, vrida på en ficklampa, ja inte ens se en tändsticka flamma upp när du stryker den mot plånet. Försök att få igång en eld med eldstål, flinta och fnöske när du inte ser något. Du kan bara att hoppas på att det finns glöd kvar i härden.

Så vilka källor till ljus användes fram till slutet av 1800-talet och i vilken utsträckning användes de? Låt oss först säga att bruket av belysning också begränsades av årstidernas ljus. Det hände sig ofta att folk i slutet av mars av ren sparsamhet slutade använda inomhusbelysning eftersom dagsljuset alltjämt höll sig kvar längre. Först under hösten flammade ljuset åter upp i stugorna. Dagsljuset var den viktigaste ljuskällan, Troels-Lund skriver i sitt fantastiska verk, Dagligt liv i norden på 1500-talet:

I Danmark gick solen den längsta dagen på året upp en kvart över 3 och ned en kvart i 9. Detta kom då att bli den naturliga normaldagen för sommarens del. På landet steg man under denna årstid upp omkring klockan 3, vare sig man skulle på arbete eller endast ut för att jaga. I städerna vaknade man något senare. [...] Om vintern sov man något längre. Först klockan 5 klämtade morgonklockan i städerna. (Troels-Lund s.8)

Ungefär så började arbetsdagen och den avslutades runt 21.00 oavsett årstid. Timmarna som behövde belysning minimerades av främst av två skäl, dels var det hos majoriteten av befolkningen inte ekonomiskt försvarbart att slösa med dyrbara belysningsmedel och dels av rena säkerhetskäl, risken för brand var överhängande.

Olika sorters folkliga ljustakar från 1700-1800-tal. De flesta är till för ljus och vaxstaplar. Näst längst till höger finns en hållare för lysstickor. Nordiska museet.

Den historiska belysningen kan delas in i flera olika typer, öppen eld, lystickor, olje- och fettlampor samt ljus. Den öppna elden var i ett självklart centrum för de flesta, den gav värme, gick att laga mat på och spred ett ljus omkring sig. I högre samhällsklasser kunde den öppna eldens funktion som belysning vara begränsad, särskilt där stängda ugnar som kakelugnar blev populära. Den billiga kakelugnen, rörspisen och vedspisens utbredning under sent 1800-tal raderar slutgiltigt den öppna eldens funktion som belysning. Eldstadens utformning har under årtusendena varierat kraftigt, den enklaste varianten med en öppen härd i mitten av rummet med rökhål i taket har alltjämt överlevt fram till början av 1900-talet. Under medeltiden murades öppna eldstäder med skorstenar hos rika, ett förfarande som sakta kom att sprida sig under århundraden till de bredare folklagren.

Utöver eldstadens ljus behövdes punktbelysning och det absolut vanligaste var lysstickan, som går under många namn, torrvedsstickor, stickved, törved, törestickor och tjärstickor. Där kådrik furu fanns att tillgå höggs den upp i tunna, långa stickor, gärna av självdöda torrfuror eller av tallroten, samma material som tjära brändes av. De var billiga, lättfunna och enkla att tillverka. De satts fast mellan timret i väggen eller i sprickor, men även i särskilda hållare i trä eller järn. Specialvarianter förekommer också, Mandelgren omtalar och avbildar en speciell installation där en särskild nischformad glugg murats vid sidan av öppna spisen i köket där det kunde eldas med stickor och torrved istället för lampa på vintrarna. Det finns också åtskilliga folkliga golvvarianter, så kallade lysekäringar från 16-1800-talet som ibland är höj och sänkbara (se bild). En del är  kombinerade med ljushållare. På våra museum och hembygdsgårdar finns det gott om dem och det är skrämmande få som ens vet vad det är för något.

Lysekärring, nordiska museet.

En till fördel med lysestickan var att den var enkel att bära med i handen eller som ofta avbildas -i munnen (se bild). De användes även i gruvhanteringen av den anledningen att gruvarbetarna kunde gräva och krypa i trånga gångar med båda händerna fria.

Bild 3. Bild ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken (år 1555). Här syns väl användandet av lysstickor. De bärs i munnen och kvinnan som spinner tråd har extrapinnar nedstuckna i förklädet.

I Falu koppargruva gick det åt tiotusentals bloss varje dag. Även städerna måste förses med stickor och de blev en viktig handelsvara, Troells-Lund tar upp två intressanta fall:

Om Arild Huitfeld höra vi i förbigående, att han i januari och februari 1578 inköpte 300 torrvedsstickor och ett pund ljus. De förstnämnda kostade 3½ mark, ljusen 6 skilling pundet. Hundra torrvedstickor motsvarade alltså i pris ungefär 3 pund ljus. Det var då säkerligen en kär gåva, när Christoffer Valkendorf i december 1588 skänkte 1,000 torrvedstickor att fördelas mellan dem som bodde i hans ”kollegium” i Köpenhamn. Det blev 90 stickor i varje kammare. Med ett sådant förråd kunde det läsas mycket morgon och afton under vinterns lopp. (Troels-Lund s.11)

Det gick åt många av den anledningen att de inte brann särskilt länge. En annan stor nackdel var att de krävde ständig uppsikt eftersom de brann snabbt och opålitligt. I Danmark och i kustområden där det var ont om material till stickor var oljelampor och andra ljuskällor populärare medan stickorna alltjämt användes i skogsrika områden. Det gick även att binda ihop flera stickor och på så viss få bloss vilka brann längre och kraftigare.

Medeltida oljelampa i keramik. Statens historiska muséum.

Sedan forntiden har människan brukat olika sorters brännbara oljor och fetter som bränsle i en behållare med en veke i. Hållarna är företrädelsevis enkla i sitt utförande, gjorda i keramik, sten och järn men även finare exempel av glas förekommer. Dessa lampor var huvudsakligen som nämnts innan vanligare i skogfattiga områden och vid kuster, liksom i städerna där handelsförbindelserna var starka. Tranolja var den olja som främst verkar ha brukats i norden. En vanlig variant från senmedeltiden fram till slutet av 1800-talet var ett grunt fat i metall med en pip framtill för veken. Fatet var ofta försett med en upphägningsanordning baktill (se bild nedan).

Tranlampa i järnplåt. 1700-1800-tal. Nordiska museet.

Den mest exklusiva belysningen som gick att anskaffa var ljuset. Ljusen kan delas upp i två kategorier, fettbaserade ljus och vaxljus. Det förstnämnda är det billigaste och tillverkades främst av nöttalg, men säkerligen kunde andra djurfetter vid tillgång användas. Talget togs till vara ifrån slakten och renades till ljustillverkningen. Det var ingalunda så att taljljusen fanns i överflöd utan de ansågs dyrbara och användes sparsamt även hos mer välbärgade. Bildmaterial från 1600-1800-talet som avbildar vardagssituationer kan man ofta se sällskap ur den högsta samhällklassen sitta hukade över några fåtal ljusstakar. Som på en lavyr av Per Hörberg, sent 1700-tal, där finspångs gräddan, familjen De Geer sitter och trängs runt tre ljus och läser, skriver, spelar och umgås.

Hos De Geers i Finspång. Lavyr av Per Hörberg 1798. Nationalmuseum.

Det finns indikationer på att i Sverige fanns olika ljuskvalitéer som kunde gå under benämningar som herreljus, fogdeljus och svenljus. I Danmark kunde de enligt Troell-Lund delas upp i ”stora ljus” som var stöpta i form och ”små ljus” som var mer som talgdankar där veken direkt tryckts ner i klumpar av renat talg. Just talgdankarna verkar vara den mest primitiva formen av talgljus och den enklaste att tillverka.

Den exklusivaste formen av ljus var vaxljusen som stöptes av bivax. En del forskare menar att användandet av vaxljus kom med införandet av kristendomen i norden. Det behövdes ljus i gudtjänstlivet och i processioner. Detta bruk av ljus förband också användandet till särskilda tillfällen som vid fest och högtider, liksom vid liktåg och begravningar. Vaxljusen kunde både gjutas och stöpas, bland annat finns ett medeltida ljus ifrån Hedareds stavkyrka bevarat som tydligt är stöpt. Huruvida talgljus även stöptes är svårt att säga då det mig veterligen inte finns några äldre talgljus bevarade.  Det är emellertid möjligt eftersom bevisligen vaxljus stöptes. Ljusvekarna var till en början av det som gick att anskaffa, såsom säv, lin eller mossa, först under 1700-talet började ljusgarn av bomull bli allmänt. Det var ett problem med ljusgarnet, då den inte förtärde sig själv i lågan. Veken blev allt längre och slutligen började den osa och brinna mer okontrollerat. Detta ledde till att ljusen behövde passas och veken ibland putsas vilket kunde göras med kniv eller smulas sönder med fingrarna vilket ansågs mindre fint. Under åren 1625-1629 besökte en italienare hertigen av Gottorps hov och han beskrev ett lokalt förfarande.

När ljuset under aftonmåltiden börjar brinna oklart, tager en page blott en av bordsknivarna, spottar på den, väter fingrarna på samma vis, höjer ljustaken i vädret och putsar ljuset med kniv och fingrar, sätter ner ljustaken igen och lägger kniven på dess plats. Allt detta göres i hertigens närvaro. (Troells-Lund s. 12)

En viktig innovation som så småningom delvis ersätter dessa metoder är ljussaxen som är en slags sax med en liten behållare på ena skäret som samlar upp den förkolnade veken. En del hävdade att oset från vaxljuset var skadligt och förordade att det skulle brukas vaxljus av särskilt rent vax i sovrum och dylikt där man vistades ofta.

För att få ett  begrepp om hur mycket som förbrukades hos de välbärgade kan man enkelt se till deras räkenskaper. Tre schlesiska adelsmän med sex tjänare var kungens gäst på Malmöhus i nio månader år 1632. Dessa förbrukade 560 pund talgljus under vistelsen, medan hela slottet förbrukade år 1572 total 650 pund talg. Den samtida danska kungen kunde ibland beställa upp till 500 skålpund ljusvax åt gången till sitt hov. Ett skålpund var ca 414 gram medan pundet låg på ungefär samma. I de lägre samhällsskikten var situationen som bekant en annan.

Först år 1839 tillverkades i Sverige de första kemisk-tekniska ljusen, stearinljus, och de var till en början en högst exklusiv produkt. Fotogenlampan gjorde snart ljuset till en kuriositet för kyrkan och fina middagar.

Vilken inverkan hade detta mörker på människorna? Att leva i en miljö där det utomhus var becksvart, där utomhusbelysning fattades i staden såväl som på landsbygden. Där mörkrets intåg innebar att all mänsklig verksamhet avstannade och alla husliga aktiviteter blev omöjliga att utföra. Troells-Lund beskriver också mycket sakligt en till konsekvens av mörkret:

Den andra följden av mörkrets övermakt blev en stark mörkrädsla och motsvarande böjelse för övertro. Det råder ett intimt samband mellan den materiella och den andliga upplysningen. Där den förra är bristfällig, där man från solnedgången obönhörligen är prisgiven åt skymningen och dunklet, utan förmåga att på egen hand snabbt skaffa ljus, där kuvas sinnet helt naturligt till tro på mörkrets makter. (Troels-Lund s.19

Troells-Lunds något evolutionära och förenklade synsätt på andlighet må vara något förlegat men bär en viktig kärna av substans. I och med fotogenlampans och elektifieringens bortjagande av mörkret försvann också en stor del av vår folktro, vår tilltro på hustomten och vår rädsla för troll, vättar och annat skrömt.

Källor:

Troels-Lund (1934) Dagligt liv i Norden på 1500-talet. VI. Vardag och fest. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Cnattingius, Bengt (1937) Pehr Hörberg. Sveriges allmänna konstförenings publikation XLVI. Stockholm: Nordsteds.

Jacobsson, Bengt (1983) Nils Månsson Mandelgren -en resande konstnär i 1800-talets Sverige. Höganäs: Bra Böcker

Garnet, Jan (2004) Belysningens revolutioner. ur tidskriften Byggnadskultur #4.

Olaus Magnus (1999) Historia om de nordiska folken. Stockholm: Gidlunds förlag.

Databaser:

Historiska muséets databas: http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp

Nordiska museets databas: http://www.digitaltmuseum.se/ownerInfo.do

Liljerum XII: Badrummet II. Version 1.0

Att renovera ett badrum efter gammal stil äldre är något av en chimär, folk ute på landet fick vanligen först under 40-talet det vi idag skulle kalla ett badrum. Det moderna badrumet som fenomen är förhållandevis sent påkommet, särskilt på landet, utvecklingen fortskred alltjämt snabbare inne i staden. Av denna anledningen blir moderna badrum i gammal stil en romantisk föreställning som endast lite har något med den historiska verkligheten att göra. Vi måste begrunda och ta detta i beaktande, att våra ”historiska” moderna badrum är anakronismer. Så länge vi är medvetna om detta är det ingen fara att låta sig inspireras av historiens badrum.

Det finns såklart gränser för vad det historiska medvetandet klarar av som den här smakfulla installationen som finns på i en VVS-butik i Norrköping, en riktigt medeltidskitschig SCA-toalett, komplett med speldosa i dasslocket och ljushållare.

Så till saken.

Först en tillbakablick:

Idag:

Detta är vårt badrum som äntligen helt klart. Det har varit klart för användning i sen ett tag tillbaka men först efter att fixat eftersläntande småprojekt kändes det möjligt att visa upp något färdigt i huset. Vårt badrum går i vitt och är sjukt litet. Det var tänkt att vi skulle få in ett sådant schysstert badkar med lejontassar men eftersom väggarna lutade mer än lutande tornet i pisa så var snickaren tvungen att regla upp väggarna, slå på råspont på det och sen på med våtrumsskivor, sen kakel på detta. Väggarna hade växt med sju cm vardera och badkar var det bara att glömma eftersom det är få badkar i gammal stil som är kortare än 148 cm. Vi badar sällan ändå så det fick bli dusch.

Det var tänkt att vi skulle ha kvar elementet som förut satt på väggen där blandaren nu sitter men det skulle kosta mer att dra om rören än att lägga in golvvärme under klinkersen så den kuriositeten fick stryka på foten. Vi åkte också på att byta avloppstammarna, vilket kändes sådär kul, men ändå roligare än att det tunna rostiga gjutjärnsgodset skulle spricka och läcka avloppsvatten i halva huset.

Det stället i badrummet där vår kreativitet fått mest utrymme är vårt tvättställ. Badrumsmöbler tillhör möblemangshelvetets nionde nivå, där djävulen tuggar på skallen av möbeldesignern som ritar möblerna i Halenskatalogen och den som ritar badrumskomoder. Badrumskomoder är fula, gjorda i plast, MDF och laminat och liknande skitmaterial, de dessutom är dyra. Ute på mina föräldrars torp stod en gammal komod från sekelskiftet som vi renoverade, målade med vit linoljefärg och monterade ett handfat med blandare av ”gammal” stil. Det var lite pyssel och läckande ledningar, komoden lät sig med viss svårighet integreras med det nya badrummet. I vilket fall blev det bra. Vi är nöjda med lösningen och tyckte det blev trevligt och lite ovanligt. Bra med en gedigen möbel också.

Den enda originalgrejjen som finns kvar från gamla badrummet är duschhantaget och pärlsponten i taket, allt är bytt liksom dörren.

Här följer ett litet galleri från renoveringen och det färdiga resultatet.

God Jul!

God Jul önskar vi på Liljerum!

Förr i Söderköping var man så här nöjd på julafton, det har jag minsann själv sett på kort.

Liljerum vs mössen 2-1.

Där fick ni för att ni sket i det blå skåpet.

Liljerum XI: Spontanrivning och utökning.

Snart är vårt kök klart, eller åtminstone inflyttningsbart. Sista steget är golvmålningen och jag har precis lagt fjärde strykningen linoljefärg på golvet.  Det är sista strykningen och nu ska golvet få vila, i en vecka. Den som använder linoljefärg målar inte, han ägnar sig åt linoljefärg som vår sympatiske färghandlare kläckte ur sig. Vi kan under tiden inte använda köket, vilket vi iofs i perioder har haft för vana. Problemet är att köket är den enda vägen till vardagsrummet där kylskåp, frys och micro finns. I från trapphallen finns dock en igensatt dörröppning som vi kom på att vi kunde riva sådär 23.00 på kvällen. Detta istället för att bo hos mina föräldrar i några dagar. För att vara en blogg i tiden kommer nu bloggens första video, som handlar om denna rivning.

Värt att veta är att det snart kommer komma upp bilder på det nya köket när vi väl flyttat in.

Nästa nyhet är att vi skaffat huskatt. En liten tjock hona som tros vara 4 år gammal. Ingen vet djurets ålder då hon kommer från Fia-hemmet via en nu mera allergisk bekant. Katten fick det anskrämliga namnet ”Filippa” på hemmet, eftersom vi är såååå alternativa tänkte den få ett namn efter någon rysk författare eller konstnär som Gogol, Sacharin eller Gorkij. För att matcha huset får katten heta det numera nationalromantiska och ovanliga men borgligt värdiga namnet ”Gustava”. Hon bär det med pondus.

Just nu försöker Gustava förlika sig med att bo med två tjurskalligt nyfikna samojeder. Värst är Nina som verkligen vill bli släppt in på livet, skam den som ger sig, Nina har redan fått otaliga kattsnytingar. Å andra sidan biter fortfarande Nina i paddor i förhoppningen att nästa inte ska vara giftig.

Tegel och Åtvidaberg.

Anna-Maria och jag åkte till Åtvidaberg i fredags. Åtvidaberg är inget särskilt egentligen men vi har åkt igenom en gång innan mitt i natten och vi tänkte att det skulle vara intressant att se vad staden erbjuder. Slänger in lite bilder på intressanta saker. Det finns mycket välbevarade hus på landsbygden runt Åtvidaberg, som vanligt är i isolerade kommuner.

I en hembygdsgård norr om Åtvidaberg fanns bland annat en källarbod som tros vara från 1400-talet. Stolt påpekade infoskylten att det kunde vara Östergötlands äldsta profana byggnad. Så lär det ju inte vara, Birger Jarlspalatset i Vadstena är äldre men blir förvisso del av nunnekonventet, å andra sidan finns ju Mårten Skinnares hus i Vadstena från 1400-tal. Äldsta timmerhuset? Dateringen är bara gjord efter knutskallarnas 6-kantiga form. Kul hus i vilket fall.

I Åtvidaberg går tiden runt sig själv. Åtvidabergsborna blev kristna, blev med kyrka, växte ur kyrkan, byggde 1886 en megastor nygotisk krokan till kyrka, blev sekulariserade och sentimentala, flyttade ner i gamla kyrkan och stängde den nya.  Jag tror inte det ens låg på byggmästarens och församlingen mentala karta att det kunde bli så.

1600-1700-talsmänniskorna hade humor eller var helt stilförblindade då de byggde en utbyggnad till den gamla kyrkan.

Den nya kyrkan som alltså är helt stängd och låst i väntan på förfall är stor och pampig. Ett staket har satts upp rumt öppningen så att absolut ingen kan få för sig att fira gudstjänst därinne.

På vägen hem åkte vi via Linköping och till min förvåning träffade vi på Askeby Kloster, Sveriges kanske mest okända kloster. Den har en ovanligt välbevarad romansk kyrka bevarad, medan själva konventet inte längre finns kvar. Kyrkan har verkligen det där nordiska romanska funkistänkandet.  Väl värt ett besök i RL eller på webben: http://www.askebykloster.se/

I övrigt har vi köpt taktegel! 2500 pannor för drygt 1kr/st. Riktigt kalaspris, särskilt eftersom plattorna var nedplockade. Om ni läst förra inlägget kommer ni ihåg att det var tvåkupigt taktegel på de gamla korten och nu ligger det inte så roliga svarta betongpannor. Här nedan ser ni de två första lassen, ca 650 pannor. Bytet av plattor blir till försommaren.

Liljerum X: Dokumentation II: Nya utsikter

Sakta men säkert gräver vi ner oss i husets historia. Sakta men säkert går det framåt, jag publicerar allt jag kommer över här, närmast är att vi funnit släktingar till de som hade gården under 1900-talet och brukade den som ett faktiskt jordbruk. Mer om detta i ett senare inlägg.

Just nu har jag genom Söderköpings hembygdsförening S:t Ragnhilds gille fått reda på lite mer bildmaterial. Hembygdsföreningen har föredömligt lagt ut hela lokala bildarkivet på internet: http://www.stragnhildsgille.se/bildarkiv.html

Totalt 12000 bilder från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal med kontext, allt sökbart. Fantastiskt. Givetvis hittade jag på vårt hus. Det ger väldigt mycket bra information för våren och sommaren arbete med huset exteriör. Det har hänt en hel del och jag har anat det mesta. Jag måste säga att jag gissat rätt på del saker i förväg men också många nya överaskningar. Det mest intressanta kommer från dessa två bilder från ett bröllop mellan Signe och Oscar år 1920.

Kortet ger vid handen att:

1. Huset var träbrädat och troligtvis rött, med vita knutar
2. Det var betydligt mindre växtlighet
3. Huset har haft ett rött staket framtill med vita toppar (vilket var precis det vi hade tänkt)
4. Öhh, det står ett hus till på tomten!!?? Längst till vänster ser man ett litet hus med skorsten. Det har stående panel och kanske är omålat. Det rör sig om ett boningshus troligtvis, bykstugor brukar ha små skorstenar. Det kan röra sig om ett undantagshus för gårdens åldringar. Jag hade inte en blekaste aning om att det stod ett till hus på tomten! Jag är lite sugen på att flytta ett litet hus dit. Genom att undersöka under vår enorma syrenhäck har jag stött på en husgrund så jag vet ungefär hur stort det är, kanske 3*5 meter. Jag har hört att man automatiskt kan få bygglov om husgrunden finns och den kan styrkas med karta. Någon som vet?
5. De står en samojed och trycker bakom staketet till höger (ungefär som när förintelseförnekarna studerar foton från Auschwitz.

I jämförelse med nutiden:

Bild två är från samma händelse men närmare huset.

Denna bild säger mig att:

1. Jo, åter igen, panelen är en locklistpanel som går ner till grunden och botten brädan är vit.
2. Självklart så finns inte utbyggnaden som idag är hall. Från början satt pardörrar som ledde in till dagens trapphall.
3. Fönstren har genomgång en ändringar. Dagens fönster är nya men köksfönstret till höger på bilden är idag breddat. Det öppna fönstret på bilden har jag hittat på delvis när jag satt in en ny dörr in till köket.
4. Trapphallen har ett extra fönster nertill som idag är igensatt. Jag har misstänkt detta och det blev mig nu bekräftat. Ska helt klart tas fram igen.  På dagen hus är det övre fönstret nedflyttat och nu ser man hur högt det har suttit.
5. Takteglet är tvåkupigt och skorstenen oputsad.
6. Angränsande till granngården hade man en gärdesgård som syns till höger.
7. Gräsmattor dominerar landskapet, idag är många träd och  buskar planterade.

Här en bild på dagens framsida.

Detektivarbetet fortsätter….

Liljerum VIIII: Gamla dörrar I.

Tänkte att kanske några av er undrar var alla gamla dörrar tog vägen som redovisades för några veckor sen.  För er som är nya om vad som händer så kan ni läsa här:

Liljerum II. Den enes död, den andres bröd.

I vilket fall tänkte jag visa vart dörrarna tar vägen och ge en liten mysig presentation av varje dörr när den dyker upp. Som läget är nu har vi satt in tre nya dörrar. Det skvallrar också om varthän den här renoveringen barkar och vilket utgångsläge vi snackar om här.

Igår satte vi in den senaste, från trapphallen till köket.  Presenterad av Anna-Maria.

Det är en rätt snitsig dörr från 1800-talets mitt. Fint snickrad och har ursprungligen haft någon slags brun färg. Innan satt här ett valv byggt av masonit, snajdigt värre. Dörröppningen var 85 cm med timmer på båda sidor. Karmen är 87 cm bred. Vad göra? Karmen var väl tilltagen så jag tog motorsågen och klöv ena sidan så den blev 85. Enkelt?!

Det finaste med själva dörren är låset, en högkvalitativt lås med dubbla låsreglar. Kanske är låset äldre än dörren, det är inte så bra inpassat i dörren och låsbeslaget som omgärdar vredet håller inte riktigt samma klass om man säger så. Men troligen är det så att låset är köpt av en bonne på 1800-talet som inte direkt hade MVG i plåtslöjd….

Den här modellen dyker upp på 1700-talet, då med platt vrede och senare blir de spolformade likt detta lås frånm 1800-talet. 1700-talsmodellen i nytillverkning går att köpa på Gysinge byggnadsvård för den nätta summan av 6600kr.  Fint hantverk för finsmakaren.

Det andra sköna med dörren är den rejäla sulan till dörrfoder. När jag botaniserade bland alla foder för att hitta rätt, tänkte jag mig något som var lika brett som de flesta andra foder. Det fanns bara ett som passade till D2 som dörren heter. Det ser lite skojjigt ut eftersom den är ett par cm bredare än granndörrens foder. Skurklossen nertill var jag tvungen att skarva en aning innan jag spikade fast allt sammans med klippspik.

I väntan på att köket blir klart så kommer det nog bli några sådanahär dörravsnitt….

Höst på Liljerum.

Det känns som en höst har förflutit och jag har missat den, mer eller mindre. Det enda jag har sett är verktyg, virke, skräp och läckande kranar. Renovering, värkande leder, knapp sömn och kalla tår mot plastparkett. En magsjuk hund som sprutlakerar arbetsrummet med sin egen avföring mitt i natten som grädde på moset. Man vet att man lever när man duschar en gång i veckan hemma hos päronen i grannkommunen och lever på mikromat. Det är med all säkerhet renovering på gång när man ser en ask med 500 spik försvinner från början till slut när hundratals meter pärlspont avverkas.

Det är nu som uppehållen faktiskt uppskattas, när man kan ta byta från genomskitiga snickarbyxor till vanliga kläder. Som när jag och Anna-Maria åkte på improvisationsteater för någon vecka sen. Förundrad över att kunna klä upp sig fortarande. Kuragebloggen goes modeblogg, kanske jag får högre ratings nu? Kanske skjuter jag mig i foten med tanke på förra inlägget? Tur att jag inte är lajvare. En gång i tiden bar jag bara svarta kläder eftersom jag hade långt hår och var hårdrockare helt och hållet (fortfarande, syntens lön är döden….). Nu har jag hittat en tegelfärgad stickad tröja och en mockarock från 70-talet. Seger, jag har brutit mig loss från ungdomen.

Kanske kan delge en liten tjuvkikning i köket.